Vems röst?

Publicerat av Kategori: Johanna Wistrand, karaktärsbeskrivning, manus, manusutveckling, Nyheter, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivprocess, skrivtips, storytelling

 

Det är inte helt ovanligt, varken i böcker skrivna av kända författare på stora förlag, eller i manus jag lektörsläser, eller i mina egna försök till romanutkast och noveller, att huvudkaraktärens röst låter misstänkt likt författarens. Även om författaren är sextio år och huvudkaraktären är tjugotvå år, författaren högutbildad medelklass och huvudkaraktären kommer från trasiga familj och arbetarklass, där det inte framkommer i romanen om den unga tjejen är uppvuxen med böcker och verbala föräldrar.

En roman som jag nyligen börjat läsa är skriven i jagform med berättarperspektivet hos en liten pojke som aldrig läst en bok men som uttrycker sig som om han läst en bok i veckan i många år, kanske även studerat vid universitetet. Han kommer inte från en miljö där man läste och pratade mycket, för han blir helt fascinerad när han under berättelsens gång får se böcker för första gången.
Det är ju inte bara i replikerna som karaktärernas sätt att uttrycka sig kommer fram, utan även i den löpande texten där de har berättarperspektivet.

Varför blir det så här? Umgås författaren bara med likasinnade, med folk ur samma sociala samhällsklass, med ungefär samma bildningsnivå, men vill skriva om en karaktär som eggar fantasin, som känns spännande och långt ifrån men som man samtidigt vill identifiera sig med?
Jag vet inte… Det kanske var en långsökt förklaring. Eller är det det?
De författare som umgås med andra samhällsklasser och  andra åldrar, sitter ner och tar sig tid att lyssna på dem, finns de? Hur vanligt är det? Göra sin research, jo. Men just det här med språket och uttryckssättet? Särskilt idag, med filterbubblor och en allt större uppdelning i samhället.

Hur som helst så stämmer detta tyvärr troligen in på mig själv när jag skriver. Det är svårt att lämna sin egen sfär, att helt och hållet ta av sig sina egna skor och börja gå i en annans.

Men vad jag vet är att när jag som läsare råkar på detta, då slutar jag engagera mig i berättelsen och väljer en annan bok. För jag tror inte på berättelsen. Det jag ser är författaren snarare än den påhittade figuren.
Liksom i mitt förra blogginlägg om informationsblock, guider mitt i handlingen, hamnar författaren i förgrunden.

Känner du som skriver igen problemet?

Hur göra för att komma ifrån detta? Skaffa vikariat på arbetsplatser som ligger långt utanför egna umgängeskretsens, familjens och släktens yrkesval?
Åka runt med buss, pendeltåg och spårvagn och tjuvlyssna på prat?
Internet finns ju, diskussionsforum och bloggar, men jag tror mer på forskning irl.

Här följer några skrivövningar som kanske kan underlätta inlevelsen i en karaktärs sätt att tänka och uttrycka sig:

Eh… faktum är att jag kom inte på några övningar…

Jag har hört att skådespelare brukar hitta sin rollfigur när de testar den typen av skor och kläder som kan tänkas användas. Och kroppsspråk.
Tja, varför inte pröva det. Klä ut dig och ge dig iväg och wallraffa.

Tips emottages, för jag tycker att jag börjar se lite för mycket av detta. Det kan hända att det inte är något nytt, bara att jag fått upp ögonen för det först nu.

Fotografiet hittade jag här: https://pixabay.com/sv/sneakers-chuckar-skor-slitna-1442697/

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Comments are closed.