Det finns inga riktiga monster

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, skönlitteratur, skriva, skrivprocess

 

maleficent

Visst skapar onda gestalter svärta, motstånd och dynamik i handlingen. Få saker är så tacksamma att få sätta tänderna i som en genuint osympatisk karaktär, vare sig det är en före detta partner, en tjatig granne eller en djupt störd chef. Men ren ondska för sakens skull är både ointressant och orealistiskt. En bra författare strävar efter att skapa någon sorts insikt även om karaktärerna man inte tycker om. Det gäller att undvika dikotomin svart/vitt och ont/gott om man vill skapa ett trovärdigt drama.

Hur elak, försåtlig eller manipulativ en karaktär än är bör man försöka få fram även vad som driver antagonisten i berättelsen. Det handlar inte om att skapa sympati, men till viss skapa förståelse. Tänk på att någon gång i handlingen låta lite ljus falla även på dennas inre och tankevärld. Ge oss ett ”private moment” med den onda karaktären som hjälper oss att se dennas sida av saken. Hur tänker hen? Varför beter hen sig som hen gör? Är det revanschlusta, en förödande rädsla att hamna sist, en sedan länge glömd oförrätt, en känsla av att ha blivit nertryckt och sparkad på? Även denna karaktär har  bakgrund, motiv, drivkrafter och ett mål att sträva efter.

En ond karaktär som vi aldrig ges en enda nyckel till blir lätt ensidig och stereotyp, ett monster. Men inga människor är monster. Man kan säga att genom att låta även antagonisten i historien få ”sjunga sin sång” skapar du som författare ett riktigt drama, till skillnad från ett melodrama där karaktärsskildringen är svartvitt och stereotyp, platt.

(Bilden föreställer ”den onda fen” Maleficent ur filmen med samma namn)

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *