Det enkla problemet

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, intrig, Lennart Guldbrandsson, plot, skrivtips, storytelling, struktur

Ingen författare vill väl vara förutsägbar. Det är en av anledningarna till att de flesta författare inte brukar ha några problem att komma på spännande inledningar. Men vad händer efter inledningen? Det bekymrar sig betydligt färre om, vilket är en stor anledning till att många berättelser är så förutsägbara. Så fort berättelsen har startat går det nästan alltid att se hur slutet kommer att se ut. Här finns det tre saker att skilja på:

  • hur det slutar, d.v.s. de får varandra, hon löser gåtan, han vinner tävlingen. Detta skulle vi kunna kalla resultatet
  • hur slutet uppstår, d.v.s. hur de kära löser sina olikheter, hur hon upptäcker ledtråden till lösningen, vilken metod han använder för att vinna tävlingen. Det skulle vi kunna kalla metoden
  • hur vägen till slutet ser ut, d.v.s. vad som händer innan både metoden och resultatet. Det skulle vi kunna kalla komplikationen

I de flesta berättelser är inte resultatet någon överraskning men det spelar inte så stor roll eftersom metoden är en överraskning. (Det finns undantag, till exempel den mer litterära romanen.) Metoden däremot har en annan svaghet, att den utgör en ganska liten del av själva berättelsen. Komplikationen är det den här texten handlar om. Utan komplikationen blir berättelsen mestadels ‘så här börjar det’ och ‘så här slutar det’, vilket ingen läsare vill ha. Det är komplikationen som i de flesta fall gör berättelsen värd att läsa, eftersom den gör det mindre sannolikt att man kan lista ut hur slutet uppstår. Och vill du ha en riktigt spännande berättelser kan du skapa en komplikation på komplikationen.

Innan jag startar kanske jag ska säga att komplikationer skiljer sig från villospår genom att komplikationer verkligen har med saken att göra, medan villospår är ett sätt att dra uppmärksamheten från det som verkligen händer. Läs mer här.

Kikar man på de texter som beskriver struktur får man dock sällan särskilt mycket hjälp om hur den komplikationen ser ut. Efter övergången till akt 2 finns det få riktmärken. Mötet med mentorn är okej, men det där med den innersta grottan och så vidare är så vagt att man möjligen kan använda det för att analysera berättelser, men för att skapa berättelser… nja…

Poängen är väl att det är rätt svårt att skriva intriger, eftersom varje intrig är (eller i alla fall bör vara) så unik att det är svårt att säga något allmänt. Ändå tänkte jag här nämna några av mina favoritkomplikationer:

FLYTTA MOTSTÅNDAREN. De flesta nybörjare gör misstaget att låta motståndaren stå stilla och bli infångad/nerslagen/förförd/etc. Så fundera på vilka ytterligare steg motståndaren kan ta för att försvåra för protagonisten. Det betyder att du behöver sätta dig in i vad antagonisten vill och vilken metod den skulle använda. Det tjänar du på.

DÖDA MENTORN. Det funkar alltid. Jo, okej, nästan alltid. Eftersom mentorn är mycket bättre än protagonisten är det ingen dum fråga varför inte mentorn gör jobbet åt protagonisten. Om mentorn är död har vi ett mycket bra svar på den frågan. Dessutom går det alltid att krama ur lite tårar ur det där bittra ögonblicket när mentorn offrar sig för sin elev, ligger döende och yttrar några sista ord som tips.

LÅT ANTAGONISTENS PLAN GÅ I LÅS. Låt den sliskige revisorn (med de slemma baktankarna) få hjältinnan, låt bombhelvetet sprängas, låt det elaka laget med de stora, dopade, kriminella typerna fuska till sig segern, och låt det bli oåterkalleligt så. Det är en bra set-up inför revanschen, det är en bra motivation för protagonisten att resa sig, och det visar på varför det är viktigt att den sidan inte får vinna. Och, och det är viktigt, lägg den sekvensen så tidigt du bara kan! Inte i slutet, utan helst så fort vi har fått tillräckligt med information för att förstå precis hur katastrofalt det är.

FÖRVANDLA DIN FÖRSTA ANTAGONIST TILL MENTOR. Japp! Låt den skrämmande jäkeln som nyss försökt att döda dig – jag menar förstås ”din huvudperson” – lära dig/sig en läxa du/den faktiskt behöver lära dig/sig. På det sättet får du in precis lagom med konflikt med mentorn. För om konflikten med mentorn slår sådana gnistor, då måste konflikten med den nya antagonisten bli ännu bättre. Chansen finns att du helt enkelt har förbisett den bästa antagonisten din protagonist kan få.

Det finns lite andra sätt att vara osannolik, något jag har skrivit mer om här och här. Fler tips om hur man skriver intriger finns här.

 

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Comments are closed.