Kategori: teveserie

Monster och monster i teveserien Penny Dreadful

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, Okategoriserade, skräckroman, teveserie

image

I förra blogginlägget citerade vi författaren Simona Ahrnstedt som skrev om genomonda karaktärer, att de inte förmår att fånga läsarens intresse om de inte får visa på några som helst mänskliga egenskaper.

I teveserien Penny Dreadful ( HBO Nordic) finns två slags monster. Det ena slaget kommer vi nära och engagerar oss i.  De andra, vampyrerna, är enbart skräckinjagande och befinner sig i bakgrunden.
Förutom mängder av viktoriansk/gotisk horror-rekvisita är även figurer inlånade från andra berättelser, däribland Frankensteins monster.
Det första monstret vi lär känna är det lätt att bli snudd på förälskad i.
Det andra monstret som Dr Frankenstein skapar är förfärligt, men samtidigt mycket plågat, man lider med honom.

Johan Logan som har skrivit och producerat serien säger i en intervju att utmaningen  är att hitta både smärtan och styrkan hos den onde,  och att de mest intressanta karaktärerna är också de mest komplicerade.

Ur intervjun:
How did you decide have all these famous horror characters meet each other?
John Logan: It’s something I’d been thinking about for a long time. I was reading a lot of Romantic poetry, particularly Wordsworth, and that led me to Byron, Shelley and Keats and eventually to re-reading Mary Shelley’s Frankenstein, which I hadn’t read since I was a kid, and it just shocked me how powerful it was and how moving it was. And I just started thinking about that, and the themes that Mary Shelley plays with. If you read the binary narrative of Frankenstein, the question you have to emerge with is ”Who is the monster, Victor Frankenstein or the monster he creates?” And the duality therein I thought was really interesting.
So, I began to think about various iterations of that and I read Dracula, sort of immediately, and then I went into a study of Gothic literature, and I was staggered to find that in that period of about 1890 to 1900, there was this great paroxysm of horror literature—you had Dracula, The Invisible Man, The Picture of Dorian Grey, The Hound of the Baskervilles, The Island of Doctor Moreau, War of the Worlds, all within a 10-year span. And all the writers cross-pollinated. I thought that was really fascinating. It reminded me of the second generation of Universal horror films where Universal suddenly started mixing and matching the Wolfman and the Mummy and Dracula and Frankenstein and I thought it would be a really interesting thing to pursue.
Narratively it was just fascinating—the way those characters spark off each other, I thought, could be dramatic. I didn’t start off with them, actually—I started with Vanessa Ives, the character that Eva Green plays. And I just began to build that character, and her as story evolved, I thought about which elements of the classic text could come into it, and what eventually emerged was Frankenstein and his creature and Dorian Gray refracting off of parts of the Dracula story.”

Läs mer om serien och om genren gotisk skräck i produktionsteamets blogg.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Philip Teir om teveseriernas inflytande på skönlitteraturen

Publicerat av Kategori: antagonist, dialog, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, teveserie

mad-men

Philip Teir,  f d kulturchef på finlandssvenska Hufvudstadsbladet, numera författare på heltid, ger tip tips på hur teveserier kan lära oss att skriva starkaberättelser:

 

1. Plågade hjältar.

Kritikerälsklingen ”Mad Men” lär oss ungefär samma sak som författaren Richard Yates gör: människor är i grunden olyckliga. Skammen vi bär är alltid vår egen. Dessutom: form och rekvisita är viktigt. Fram med lite mer melodramatisk förtvivlan och brunmurrig dekor i svensk prosa!

 

2. Lik på stranden.

Monika Fagerholms författarskap hade förmodligen sett annorlunda ut om David Lynch aldrig hade gjort ”Twin Peaks”. Kanske hade hennes senaste roman ”Lola uppochner” inte haft en småstad i den centrala huvudrollen, och kanske hade hon inte haft så många kvinnolik i sina böcker. Kanske hade aldrig ”Cirkeln”-författarna skrivit sin Engelsforstrilogi? Få teveserier har påverkat moderna thrillerförfattare lika mycket som David Lynch, och det verkar fortfarande finnas massor att ösa ur. Jane Campions nya serie ”Top of the Lake” är ett exempel på samma grundläggande atmosfär.

 

3. Dialog.

Det kan ju verka självklart, men romanfigurer kunde ibland säga lite mer underhållande och intressanta saker. Lena Dunham skriver knäckande bra dialog i tv-serien ”Girls”. När hon är som bäst är hon en fingertoppskänslig humorist i nivå med författaren David Sedaris. Är det så farligt att vara rolig?

 

4. Mänsklig förnedring

Riktigt bra noveller placerar oss ofta i en stämning utan att vi riktigt vet hur vi hamnat där. Det gör också komikern Louis CK i serien ”Louie”. Eller är han egentligen komiker? Precis som ”Mad Men”-skaparna tycks han vara mer upptagen av stämning, mörker och mänskliga svagheter. När han är som bäst – i de avsnitt som känns nästan improviserat jazziga i formen – är han tv-mediets motsvarighet till Raymond Carver.

 

5. Utveckling.

Den danska showrunnern Adam Price har sagt att målet med första säsongen av ”Borgen” var att visa hur en person långsamt sviker sina ideal i det politiska maktspelet. Ett självklart litterär tema som har existerat i evigheter. Det kallas karaktärsutveckling och det är inte så dumt att komma ihåg.

 

6. Gestaltning.

Det imponerande med terapiserien ”In Treatment” är att den i princip bygger på växelvisa monologer mellan terapeuten (Gabriel Byrne) och hans patienter. Hur kan den då vara så fängslande? Kanske handlar det om gestaltning: om att hela tiden välja beskrivande och levande formuleringar i stället för förklarande och redovisande.

 

7. Researcha.

Den i dag något bortglömda fängelseserien ”Oz” av Tom Fontana byggde på timtal av intervjuer på amerikanska fängelser. Seriens briljans handlade också om exaktheten i detaljerna: hur ett par skor kan leda till gängbråk, hur den känslomässiga atmosfären bland livstidsfångar ser ut. Man kan aldrig researcha för mycket. Det är ingen isbergsteknik om man inte vet vad det är man utelämnar.

 

8. Uppifrån och ner.

Måste man skriva 1800-talsnaturalism bara för att man målar med bred pensel? Nej, den samhälleligt inriktade fiktionen kan vara modernare än så. ”The Wire” må vara ett uttjatat exempel men samma ambition är väldigt sällsynt inom modern prosan, idén om att belysa hela samhället uppifrån och ner. Att strukturen i ”The Wire” ofta jämförs med romaner handlar för övrigt också om att flera av skribenterna för serien var romanförfattare, som Richard Price, David Lehane och George Pelecanos.

 

9. Våga vara underlig.

I maj har den nya säsongen av ”Arrested Development” premiär på Netflix. Det är en serie som drar ut på sina punchlines: ett skämt som planteras i ett avsnitt får sin logiska förklaring först tre avsnitt senare. Men framför allt kan serien lära oss något om att teckna underliga karaktärer – varför får vi inte se lika minnesvärda porträtt, typ seriens Tobias Fünke, i svensk prosa? En excentrisk figur är alltid intressantare än en sympatisk dito.

 

10. Gräv där du står.

Det som gjorde ”Nollor och nördar” så bra var att Paul Feig och Judd Apatow destillerade sina egna tonår in i serien. Högstadienojor, förödmjukande gymnastiklektioner, långsamma eftermiddagar framför teven. När det är lite obekvämt är det ofta ett tecken på att det är bra. Karl-Ove Knausgård har byggt en hel romansvit på den insikten.

Råden är tagna från  en artikel i Svenska Dagbladet från april 2013.

0 kommentarer | Skriv en kommentar