Kategori: teveserie

Synopsis eller inte synopsis?

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, intrig, Johanna Wistrand, manus, manusutveckling, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, synopsis, teveserie, thriller

Synopsis eller inte synopsis – det är frågan.

Det här med att planera sin berättelse i förväg kan vara till stor hjälp, men det är det inte för alla.
Man kanske skulle kunna dela in författare i två läger här.
Å andra sidan tror jag att en och samma författare kan använda sig av båda varianterna.
Det beror lite på själva berättelsen man skriver.  Eller vad författaren  vill i själva skrivprocessen.
Gå in med öppna ögon utan en aning om vad som kommer att ske i berättelsen?
Eller veta precis och med lust och arbetsglädje börja skriva ner det hela?

Ett alternativ är ju även att gå in efter hand och strukturera ett synopsis.
När man kommit en bit på vägen och undrar hur sjutton man ska fortsätta.

Jag har lyssnat en del på den utmärkta podden ”Skriv en bestseller (eller en annan bok)”
med  Caroline Eriksson och Ninni Schulman.
Det visar sig att dessa två storsäljande författare som skriver spänning arbetar helst utan synopsis.
Men att de kan behöva skissa upp ett sådant när de kommit in en bit i berättelsen.

När det gäller mig (som ännu inte publicerat ett eget skönlitterärt verk) och mina
romanprojekt så tycker jag om både och.
Men jag har ibland funderat över motståndet jag kan har inför synopsis
när det gäller mina egna texter.

Som storydoktor däremot kan jag frossa i synopsis.
Jag älskar  och fascineras av en stark berättelse.
Av att se strukturerna i handlingen ligga där framför mig i en sammanfattning.
Vändningarna, hemligheterna som påverkar karaktärerna, begären och drifterna,
förvecklingarna, passionerna och relationerna som skapar murar och öppningar.

Men när det gäller mina egna berättelser…

Jag har ett romanprojekt som jag ibland misstänker aldrig kommer bli färdigt.
Jag skriver, skriver 120 sidor, slänger det mesta, skriver hundra sidor igen,
slänger delar av det,  skriver nytt, redigerar, sparar det gamla i särskild mapp
i datorn osv osv.

Jag försökte göra ett synopsis, och  jag fick professionell feedback på det av en kollega.
Men det gav mig ingenting. Varken synopsis eller feedback. Varför?
Jag kom på svaret långt senare, efter flera år.

Jag vill nämligen inte lämna världen jag skriver om.
Miljöerna, karaktärerna och stämningen är något jag vill kliva in i och få vara där.
Här kan jag befinna mig  i berättelsen på samma vis som när jag läser en bok eller
tittar på en bra, uppslukande teveserie.
Jag går in i världen som jag skapat och liksom väntar där på att karaktärerna ska agera,
berätta deras historia för mig.
Jag vill inte pracka på dem ett synopsis, jag vill inte berätta för dem,
utan de ska berätta för mig. De ska leda in mig i nya gränder och händelser.
Jag ska förtrollas, förfasas, betagas och engageras. Håret ska resa sig på armarna,
magen ska bli orolig, tårar stiga i ögonen, känna pirr och iver.
Jag vill kliva in i magin som berättelsen har för mig.

Nackdelen blir att jag trampar runt här medan jag skriver.
Som om karaktärerna är skådespelare och jag är publiken och de
börjar ge mig blickar som säger:
”Hallå, vi trodde du var regissör, säg vad vi ska göra”.

Om jag skriver klart den här romanen, med eller utan synopsis,
då måste jag lämna den ifrån mig.
Chansen är större att den blir klar med ett synopsis där jag antecknar
vad som sker kapitel för kapitel. Så långt har jag kommit att  jag insett det.
Men vill jag det? Vill jag verkligen lämna dessa kullerstensgator,
gaslyktor, hästdroskor och torgmadamer? Varför skriver jag på denna berättelse?
För att jag vill vistas där. Umgås med karaktärerna.
Egentligen kanske det är som det ska med det. Varför skulle det inte vara det,
med just den här påhittade världen, som får tillhöra bara mig, när jag vill?

Jag får se hur det blir med det.
En vacker dag kanske jag känner att det är dags att lämna.
Då tar jag fram synopsisglasögonen och styr upp, stärker, skapar framåtdriv,
orkestrerar sammansättningen av karaktärer, gör utvecklingslinjer m m.

Vill du anlita mig, Johanna, som storydoktor? Mejla info@multimanus.se

 

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Peggy Olson

Publicerat av Kategori: dramaturgi, karaktärsbeskrivning, teveserie

Peggy Olson

Peggy Olson i teveserien Mad Men är en karaktär som jag, Jenny, har funderat mycket över.
Hon är så långt från sexobjekt och kuttersmycken i den sexistiska reklambranschen, som teverserien utspelar sig i, som det går att komma. Just därför används hon av författaren för att visa på dåtidens manschauvinism och kvinnosyn. (Det blir likadant när en svart kvinnlig karaktär kommer in i serien efter några säsonger och speglar det vita samhället omkring sig.)

Peggy är en representant för en ny kvinnotyp och eftersom hon är yrkeskvinna och vill stå på egna ben i en tid när kvinnor var hemmafruar, så utsätts hon hela tider för press, yttre hinder och motstånd. Men Peggy är varken offer eller en överdrivet “god” person, hon är helt enkelt mänsklig och vill styra sin egen skuta och har sina egna mål.
Enveten, talangfull och ihärdig får hon hela tiden kämpa för omgivningens respekt och blir en fördjupad kvinnlig karaktär bland många ytliga.

Peggy är verkligen ett exempel på en protagonist som långt ifrån är någon superhjälte – hon är bara en vanlig tjej från landet – men där omgivningens motstånd ställer henne på prov och tvingar fram hennes utveckling som karaktär.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En stark karaktär: Moriarty

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, plot, struktur, teveserie

Sherlock

I teveserien Sherlock kämpar huvudpersonen dels mot alla gärningsmän som ligger bakom brotten han löser. Men han har också en huvudfiende som i böckerna, skrivna av Conan Doyle. Till slut tar karaktären Sherlock Holmes genom att störta honom utför ett vattenfall.

Den här karaktären, Moriarty, är Sherlocks ärkefiende och också hans nemesis, alltså den person som i slutändan blir hans fall (bokstavligen.)

I böckerna porträtteras Moriarty som det klassiska galna geniet, en ondsint och elak kriminell som också drivs av patologisk avundsjuka mot den briljante Sherlock Holmes.

Teverseriens Moriarty är inte kanske vad man hade väntat sig av en antagonistisk karaktär: han är smart, kvicktänkt, han har humor och han är snygg. Just detta gör honom till en sådan farlig fiende. Han är också en sorts mörk spegelbild till den lätt socialt handikappade tänkaren Sherlock.

“Jag ville att Moriarty skulle ha humor, vara snabb i käften och ett jävligt bra ligg (“a bloody good fuck)!” har skådespelaren sagt om sin roll.
Det finns något förföriskt i denna Moriarty, något attraktivt som lockar Sherlock samtidigt om han måste värja sig.

Att förklä den antagonistiska kraften i ett charmerande och sexigt yttre som attraherar huvudpersonen är att skapa ett effektivt hot, just för att hen är så svår att motstå.

Sherlock finns på NetFlix.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vad är ”tropes”?

Publicerat av Kategori: dramaturgi, plot, roman, skönlitteratur, skriva, storytelling, teveserie

tv

Det här uttrycket har dykt upp fler och fler gånger det senaste åren och kan beskrivas som ”standardiserade grepp  i konsten att skriva fiktion” enligt denna webplats. Det handlar alltså inte om stereotyper eller klichéer utan om återkommande knep och tricks när man berättar en historia. Inom fictionen och speciellt genrefictionen är dessa tropes många och skapar tillsammans den där mallen för en berättelse som vi känner igen.  Även i teveserier vimlar det av tropes, som till exempel att presentera miljöer och karaktärer i en teveserie genom en nykomlings ögon. Nykomlingen får bli ställföreträdare för publiken. Ett exempel på detta är första avsnittet av ER (Cityakuten) där vi introduceras i seriens gestalter och handling via nyanställde läkaren dr Carter.

Tropes are devices and conventions that a writer can reasonably rely on as being present in the audience members’ minds and expectations. ” 

Här är ett slags wiki (uppslagsverk) över tropes både på teve och i litteraturens värld; lär man sig bara navigera webplatsen kan det både vara bra för inspirationen och när man behöver teknisk hjälp i arbetet med att föra fram handlingen, men också för att kolla av att man som författare inte automatiskt använder de vanligaste sätten.  (Oftast utan att veta om det.) I vänstermenyn kan du utforska vanliga tropes under rubriker som Plot, narrative, character, setting och en massa  underkategorier.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En stark karaktär: Don Draper

Publicerat av Kategori: dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, struktur, teveserie

IMG_4481.JPG

Don Draper i Mad Men kanske inte verkar vara en stark eller drivande karaktär på ytan. Men han fungerar väldigt bra för att spinna en teveserie runt, trots att han inte alltid står i fokus för handlingen.

Den främsta anledningen är kanske att han har ett tydligt inre mörker. Han är väldigt duktig på vad han gör i jobbet, men faktum är att Don är en karaktär som har uppfunnit sig själv efter att ha bytt identitet med en annan man under kriget.
Han är en fasad, som egentligen inte kan skapa riktiga relationer med någon i sin omgivning och som hyser en stark rädsla för att någon gång bli upphunnen av det tidigare livet han lämnat, och att hans hemligheter ska bli röjda.

Att skapa mystik, gåtfullhet kring sina karaktärer och ge dem ouppklarade saker i det förflutna är ett bra sätt att skapa oförutsägbarhet och spänning kring dem.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Varför ska en text vara helig?

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, manus, Okategoriserade, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, spänningsroman, synopsis, teveserie

Håkansson

”– Vi jobbar helt och hållet tillsammans. Skriver gör vi själva så klart, men med synopsis arbetar vi nästan som ett filmmanusteam. Vi kan ha heldagar där vi bara jobbar med intrig tillsammans, säger Gabriella Håkansson.”

”Båda är eniga om att den funktionen som de fyller för varandra saknas i den svenska förlags-världen. Det finns en vad Gabriella Håkansson kallar manusfobi i Sverige, en inställning hos redaktörer och förläggare att texten är helig. Därför lämnas många författare ensamma i sitt arbete, med indirekta krav på att lösa eventuella problem i verket på egen hand.
– Jag sportade mycket när jag var ung, spelade fotboll och tränade kampsport. Jag förväntade mig att bokbranschen skulle vara som i idrottsvärlden, att man får en coach vars uppgift är att göra en bättre, att pressa en. Drilla, drilla, drilla. Men det finns inte ett spår av det tänkandet, säger Gabriella Håkansson.”

Artikel i Sydsveska Dagbladet 12/10 2014

Foto: Anna Wahlgren. Lånat från Sydsvenska Dagbladets artikelsida.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Säg adjö till dina lyckliga karaktärer

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, roman, struktur, teveserie

downton abbey

Det finns ingenting så svårt att gestalta som lycka” säger skaparen av Downton Abbey  Julian Fellows. Mycket riktigt när han fått en av sina huvudpersoner Matthew Crawley lyckligt gift med lady Mary återstod det inget annat än att ta honom av daga i en bilolycka…

Är en karaktär tillfreds, nöjd och lycklig utan att sträva efter något längre innebär det att denne inte längre utvecklas, utan blir statisk.

”Det enda som skrämmer är när det nå´n gång står still” som Eva Dahlgren uttryckte saken.

Tittar man på tevedramat så kan man konstatera att alla karaktärer definieras av det eller de problem de har. Men det här gäller även om du skriver en roman. Ge karaktären något att brottas med på inre eller yttre plan som ett sätt att driva dem framåt – det är den rörelsen som utgör bokens handling.

(Bilden ur Downton Abbey)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En stark karaktär: Carrie Mathison

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, struktur, teveserie

I_inspired_Homeland_s_Carrie_Mathison

Med en stark karaktär menar vi en fiktiv gestalt vars personlighet bidrar till att skapa hinder och möjligheter. En karaktär som kan bidrar till att hålla igång tevedramat i säsong efter säsong.

Manusförfattarna har gett agenten Carrie Mathison i serien Homeland  en svaghet, i det här fallet är det hennes manodrepressivitet. Den utmanar henne hela tiden och kraven som det tuffa arbetet ställer på styrka, kontroll och överläge.

Det är smart av en författare att skapa identifikation genom karaktärernas brister och problem. Den perfekta personen som klarar allt är som bekant både förutsägbar och tråkig. I alla fall i fiktionen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Monster och monster i teveserien Penny Dreadful

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, Okategoriserade, skräckroman, teveserie

image

I förra blogginlägget citerade vi författaren Simona Ahrnstedt som skrev om genomonda karaktärer, att de inte förmår att fånga läsarens intresse om de inte får visa på några som helst mänskliga egenskaper.

I teveserien Penny Dreadful ( HBO Nordic) finns två slags monster. Det ena slaget kommer vi nära och engagerar oss i.  De andra, vampyrerna, är enbart skräckinjagande och befinner sig i bakgrunden.
Förutom mängder av viktoriansk/gotisk horror-rekvisita är även figurer inlånade från andra berättelser, däribland Frankensteins monster.
Det första monstret vi lär känna är det lätt att bli snudd på förälskad i.
Det andra monstret som Dr Frankenstein skapar är förfärligt, men samtidigt mycket plågat, man lider med honom.

Johan Logan som har skrivit och producerat serien säger i en intervju att utmaningen  är att hitta både smärtan och styrkan hos den onde,  och att de mest intressanta karaktärerna är också de mest komplicerade.

Ur intervjun:
How did you decide have all these famous horror characters meet each other?
John Logan: It’s something I’d been thinking about for a long time. I was reading a lot of Romantic poetry, particularly Wordsworth, and that led me to Byron, Shelley and Keats and eventually to re-reading Mary Shelley’s Frankenstein, which I hadn’t read since I was a kid, and it just shocked me how powerful it was and how moving it was. And I just started thinking about that, and the themes that Mary Shelley plays with. If you read the binary narrative of Frankenstein, the question you have to emerge with is ”Who is the monster, Victor Frankenstein or the monster he creates?” And the duality therein I thought was really interesting.
So, I began to think about various iterations of that and I read Dracula, sort of immediately, and then I went into a study of Gothic literature, and I was staggered to find that in that period of about 1890 to 1900, there was this great paroxysm of horror literature—you had Dracula, The Invisible Man, The Picture of Dorian Grey, The Hound of the Baskervilles, The Island of Doctor Moreau, War of the Worlds, all within a 10-year span. And all the writers cross-pollinated. I thought that was really fascinating. It reminded me of the second generation of Universal horror films where Universal suddenly started mixing and matching the Wolfman and the Mummy and Dracula and Frankenstein and I thought it would be a really interesting thing to pursue.
Narratively it was just fascinating—the way those characters spark off each other, I thought, could be dramatic. I didn’t start off with them, actually—I started with Vanessa Ives, the character that Eva Green plays. And I just began to build that character, and her as story evolved, I thought about which elements of the classic text could come into it, and what eventually emerged was Frankenstein and his creature and Dorian Gray refracting off of parts of the Dracula story.”

Läs mer om serien och om genren gotisk skräck i produktionsteamets blogg.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Philip Teir om teveseriernas inflytande på skönlitteraturen

Publicerat av Kategori: antagonist, dialog, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, teveserie

mad-men

Philip Teir,  f d kulturchef på finlandssvenska Hufvudstadsbladet, numera författare på heltid, ger tip tips på hur teveserier kan lära oss att skriva starkaberättelser:

 

1. Plågade hjältar.

Kritikerälsklingen ”Mad Men” lär oss ungefär samma sak som författaren Richard Yates gör: människor är i grunden olyckliga. Skammen vi bär är alltid vår egen. Dessutom: form och rekvisita är viktigt. Fram med lite mer melodramatisk förtvivlan och brunmurrig dekor i svensk prosa!

 

2. Lik på stranden.

Monika Fagerholms författarskap hade förmodligen sett annorlunda ut om David Lynch aldrig hade gjort ”Twin Peaks”. Kanske hade hennes senaste roman ”Lola uppochner” inte haft en småstad i den centrala huvudrollen, och kanske hade hon inte haft så många kvinnolik i sina böcker. Kanske hade aldrig ”Cirkeln”-författarna skrivit sin Engelsforstrilogi? Få teveserier har påverkat moderna thrillerförfattare lika mycket som David Lynch, och det verkar fortfarande finnas massor att ösa ur. Jane Campions nya serie ”Top of the Lake” är ett exempel på samma grundläggande atmosfär.

 

3. Dialog.

Det kan ju verka självklart, men romanfigurer kunde ibland säga lite mer underhållande och intressanta saker. Lena Dunham skriver knäckande bra dialog i tv-serien ”Girls”. När hon är som bäst är hon en fingertoppskänslig humorist i nivå med författaren David Sedaris. Är det så farligt att vara rolig?

 

4. Mänsklig förnedring

Riktigt bra noveller placerar oss ofta i en stämning utan att vi riktigt vet hur vi hamnat där. Det gör också komikern Louis CK i serien ”Louie”. Eller är han egentligen komiker? Precis som ”Mad Men”-skaparna tycks han vara mer upptagen av stämning, mörker och mänskliga svagheter. När han är som bäst – i de avsnitt som känns nästan improviserat jazziga i formen – är han tv-mediets motsvarighet till Raymond Carver.

 

5. Utveckling.

Den danska showrunnern Adam Price har sagt att målet med första säsongen av ”Borgen” var att visa hur en person långsamt sviker sina ideal i det politiska maktspelet. Ett självklart litterär tema som har existerat i evigheter. Det kallas karaktärsutveckling och det är inte så dumt att komma ihåg.

 

6. Gestaltning.

Det imponerande med terapiserien ”In Treatment” är att den i princip bygger på växelvisa monologer mellan terapeuten (Gabriel Byrne) och hans patienter. Hur kan den då vara så fängslande? Kanske handlar det om gestaltning: om att hela tiden välja beskrivande och levande formuleringar i stället för förklarande och redovisande.

 

7. Researcha.

Den i dag något bortglömda fängelseserien ”Oz” av Tom Fontana byggde på timtal av intervjuer på amerikanska fängelser. Seriens briljans handlade också om exaktheten i detaljerna: hur ett par skor kan leda till gängbråk, hur den känslomässiga atmosfären bland livstidsfångar ser ut. Man kan aldrig researcha för mycket. Det är ingen isbergsteknik om man inte vet vad det är man utelämnar.

 

8. Uppifrån och ner.

Måste man skriva 1800-talsnaturalism bara för att man målar med bred pensel? Nej, den samhälleligt inriktade fiktionen kan vara modernare än så. ”The Wire” må vara ett uttjatat exempel men samma ambition är väldigt sällsynt inom modern prosan, idén om att belysa hela samhället uppifrån och ner. Att strukturen i ”The Wire” ofta jämförs med romaner handlar för övrigt också om att flera av skribenterna för serien var romanförfattare, som Richard Price, David Lehane och George Pelecanos.

 

9. Våga vara underlig.

I maj har den nya säsongen av ”Arrested Development” premiär på Netflix. Det är en serie som drar ut på sina punchlines: ett skämt som planteras i ett avsnitt får sin logiska förklaring först tre avsnitt senare. Men framför allt kan serien lära oss något om att teckna underliga karaktärer – varför får vi inte se lika minnesvärda porträtt, typ seriens Tobias Fünke, i svensk prosa? En excentrisk figur är alltid intressantare än en sympatisk dito.

 

10. Gräv där du står.

Det som gjorde ”Nollor och nördar” så bra var att Paul Feig och Judd Apatow destillerade sina egna tonår in i serien. Högstadienojor, förödmjukande gymnastiklektioner, långsamma eftermiddagar framför teven. När det är lite obekvämt är det ofta ett tecken på att det är bra. Karl-Ove Knausgård har byggt en hel romansvit på den insikten.

Råden är tagna från  en artikel i Svenska Dagbladet från april 2013.

0 kommentarer | Skriv en kommentar