Kategori: skrivtips

Vilken fråga besvarar du?

Publicerat av Kategori: framåtrörelse, intrig, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivtips

Ett av de vanligaste problemen jag stöter på i de manus jag läser är att det finns sekvenser som helt och hållet skulle kunna tas bort utan att man förlorar någonting.

Det här är inte något man vill höra som författare. Det är så man tappar hela framåtrörelsen. Därför ska jag tipsa dig om hur man kan göra för att undvika att få sådana kommentarer.

Sarah Bernhardt som Hamlet.

Det handlar om frågor

Varje gång du skapar en ny scen eller en ny sekvens, fundera på vilken fråga du besvarar.

Den absolut enklaste frågan är: ”Varför skulle läsaren vilja läsa om det här?”, men det finns bättre frågor. Den frågan är nämligen både spetsig och spekulativ. Det blir något fientligt över den.

Mitt tips är att istället försöka skapa den lusten att läsa genom att hitta på en mer specifik fråga.

Låt säga att du har tre rollfigurer: Frida, Otto och Valerie. De är syskon och försöker ta reda på vem som är favoritbarnet eftersom det finns ett stort arv. Nu kommer en scen där du som författare vill låta dem bli sams. Den scenen behövs så att du sedan kan splittra dem på ett oväntat sätt. Men att skapa en scen där de blir sams verkar sakna konflikt och sådana scener blir väldigt lätt tråkiga. Hur kan du göra den scenen läsvärd?

Tja, du kan göra den kort, så att plågan inte blir så lång. Det är i regel en bra metod om du inte vet hur du ska lösa problemet.

Ett bättre sätt är följande: hitta en fråga som läsaren ändå har ställt sig eller skulle kunna förmås att ställa sig. I det här fallet är den uppenbara frågan: om de är konkurrenter, varför blir de då sams? Om en av rollfigurerna, säg Frida, ställer sig den frågan (till en vän eller annan modifierare) då blir det en fråga som läsaren också kan fundera på.

Men du kan använda andra frågor också. Just påhittigheten här är dock egentligen inte det viktiga. Det viktiga är i stället att du verkligen ser till att det finns frågor inför varje scen. Annars blir läsaren vilsen och kommer då att ställa den där spetsiga, fientliga frågan: Varför ska jag läsa det här?

 

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Två orsaker till att kritik svider, del 1

Publicerat av Kategori: lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manus, manusutveckling, skriva, skrivprocess, skrivtips

Vi vet alla hur smärtsamt det kan vara när man skrivit och skrivit på en berättelse och så kommer någon och kritiserar verket. Vi tar åt oss.

Om man ska anlita en lektör är det viktigt att förstå varför det är så, eftersom lektören aldrig kritiserar för att det ska svida, utan för att texten ska bli bättre. Smärtan ligger inte i det lektören skriver (även om det så klart finns klantiga/dåliga lektörer också, som uttrycker sig hårt eller okänsligt), utan i den som får kritiken.

(James Van Der Beek ur Dawsons Creek)

I det här och ett blogginlägg på min webbplats, Element X, kommer jag att titta på två grundläggande orsaker till att kritik svider. Låt oss börja.

Orsak nr 1: Kritiken missar målet

Jag har varit med om ett par gånger, att någon som jag har lektörsläst har kommit tillbaka och sagt att jag inte har förstått vad texten har handlat om: berättelsen är inte tänkt att vara dystopisk som jag trodde utan mystisk, eller en känsla som jag tolkade som avmätthet var i själva verket återhållen sorg. Mina förslag att göra berättelserna mer entydigt dystopiska eller ge rollfiguren mer känsla blir då helt fel.

Och i författaren blir det här ett tecken på en av flera saker:

  • det är en dålig lektör
  • lektören gjorde ett dåligt jobb
  • det är dåligt skrivet
  • författaren i sig är dålig på att skriva

Vissa författare riktar smärtan utåt (mot lektören) eller inåt (mot sig själv). Men vad kan jag säga i egenskap av lektör med mer än 12 års erfarenhet av att läsa och ge respons på texter annat än följande: Sånt händer.

Ibland beror missuppfattningen på att texten är lite vag, ibland på att element i texter av naturen är mångtydiga, ibland på att lektören inte kan genren ordentligt, ibland på att lektören har förutfattade meningar om författaren, ibland på att lektören har en dålig dag, och ibland på att författaren helt enkelt tänkt dunkelt.

Men… två saker att hålla i åtanke:

  • en bra lektör lämnar alltid öppet för frågor, och om författaren känner sig missförstådd är det definitivt något som en bra lektör skulle granska noggrannare. Vad är orsaken till missförståndet: lektören eller texten? Därtill är det något som skulle föranleda åtminstone mig att ta en ytterligare titt på texten och ge fler kommentarer, baserat på en omtolkning av texten. I själva verket har jag gjort så de få gånger det har hänt.
  • en bra lektör kritiserar inte bara eller ger förslag på förbättringar, utan speglar också texten, d.v.s. sammanfattar texten och ger en bild av den, så att författaren får en känsla av hur texten i stort uppfattas. Är det en deckare eller en feelgood, är den stram eller flödande, är den rolig eller får den det att krypa i nacken? Om den här speglingen är fel och inte bara tolkningen av enskilda scener finns det orsak som författare att fundera på hur du kan förtydliga berättelsen, så att den ger en mer entydig bild. Komedin kan exempelvis bli tydligare genom att öka antalet komiska scener eller genom att förlägga komiken där den syns.

Som författare finns det nästan ingenting som är så förödande som när kritiken helt missar målet. Man känner sig osedd och i förlängningen osynlig.

Ur Den osynlige mannen

Den här känslan går över när man får mer precis feedback. Men då kanske den andra orsaken till att det gör ont slår till istället.

Läs del 2 i den här serien här.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

 

 

1 kommentar | Skriv en kommentar

Klyschiga repliker

Publicerat av Kategori: gestaltning, karaktärsbeskrivning, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, miljöbeskrivning, skriva, skrivprocess, skrivtips

Repliker är en viktig del av manuset. Men det är lätt att de blir klyschiga. I själva verket är klyschiga repliker en stark orsak till att manus inte blir antagna av förlag.

Man kan, som manusförfattaren Scott Myers, försöka samla ihop klyschiga repliker. Hans lista finns här. Den innehåller ett 130-tal repliker som vi redan sett och hört otaliga gånger tidigare.

Men jag tror inte att det räcker att försöka gå igenom den listan och hitta repliker som inte finns på den listan. (Trots att Myers lägger till repliker efter hand.) Det finns många repliker som låter klyschiga, även om de aldrig skulle komma med på den listan.

Hur gör man för att undvika klyschiga repliker?

Det finns flera bra metoder för att undvika klyschiga repliker:

  • se till att rollfigurerna har en bakgrund med något som sticker ut
  • ge rollfigurerna egna sätt att uttrycka sig, d.v.s. att de har en rytm i sitt tal som skiljer sig från de andra rollfigurerna
  • låt rollfigurerna vara medvetna om hur de låter, och därför avbryta sig själva eller varandra
  • ge rollfigurerna lite attityd, till exempel tuffhet eller humor, så att de medvetet bryter mot klyschor

Men min favoritmetod är den här:

  • placera rollfigurerna i situationer som läsaren inte har sett tidigare, så att de aldrig får chansen att prata om sånt som andra rollfigurer redan har pratat om.

Avslutning

Det är lätt att tro att det här är allt, men det går att vända på steken: överge inte tanken på klyschor helt och hållet. Ibland är klyschor bra. Du behöver bara hitta rätt klyscha för just din berättelse. Inte minst är de alldeles utmärkta utgångspunkter för boktitlar, eftersom de redan finns i läsarens hjärna.

 

Storydoktor Lennart Guldbrandsson

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Han tände en Marlboro medan nespressomaskinen arbetade.

Publicerat av Kategori: gestaltning, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, manus, Nyheter, Okategoriserade, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips

Vad får du för bild när du läser inläggets rubrik?

Jag får en reklambild snarare än en scen i en roman.
Det är inte ovanligt att manus som jag får uppdraget att lektörsläsa eller redigera är strösslat med omedvetna produktplaceringar. Ni vet, sådana som filmmakare får betalt för att använda i filmer. Ett exempel är kvinnan som sitter vid en dator med ett stort äpple på locket.

Märken handlar om livsstil, jo det har de flesta av oss förstått. Och att  det är något som marknaden medvetet fått oss att nappa på. Så att vi konsumerar mera. Mycket dåligt för miljön, Men det är inte det jag ska ta upp nu. Utan hur lam gestaltningen blir med dessa produktplaceringar. Att mannen har en nespressomasin och tänder en marlborocigarett säger inte mycket om honom, förutom att han är rökare och möjligtvis kaffeälskare, eller kanske passiv person som utan att reflektera över det köper statusprylar (om Nespresso ärhög status, jag är inte säker).

Och någonstans tycker jag inte att läsaren ska förutsättas veta vad  ett visst märke markerar. Vad en viss öl- eller vinsort förmodas signalera i den sociala rangordningen.

Och nog är det väl bra mycket mer raffinerat att få fram sitt budskap utan att tjuvåka på märkesmarkörer?

Istället för att skriva att hon tog en klunk av högstatusvinet och rättade till blusen av  ett speciellt märke  och stoppade fötterna i skomärkesskon, beskriv det du vill få fram utan att nämna ett enda jävla märke. I kanske en helt annan scen med dialog, reaktioner från en annan karaktär eller hur hon behandlar sina kläder efter i en störtskur utomhus. Och gärna utan att använda orden lyx, dyrt eller flott.

Att påpeka märke efter märke ger lätt  ett osjälvständigt, smått dräglande och  fånigt intryck. Man kan tappa respekten för författaren som inte ansträngt sig mer.

Jag vet. Det är svårt att skriva, att författa. Ibland deprimerande svårt.  Man måste ta en promenad ibland och tänka några varv till.

 

Hälsar för dagen lätt irriterad storydoktor Johanna Wistrand, lektör, redaktör, skrivcoach och storydoktor, tillika medlem i Lektörsförbundet.

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hur man får bra omdömen av BTJ

Publicerat av Kategori: lektör, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, recensioner, skrivtips

Hur vet biblioteken vilka böcker de ska köpa in? Jo, ibland får de hjälp av BTJ, ett företag som recenserar böcker. Men de recenserar inte alla böcker, och de kan vara ganska lakoniska i sina omdömen.

Nu har en till av mina böcker blivit recenserad. Det är boken 10 sätt samarbete lyfter din kreativa karriär som jag skrev tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson, och som BTJ:s lektör Jonas Herrlin skriver om så här (i BTJ-häftet nr 3, 2019):

Tre hattar skriver inspirerande och entusiastiskt och kan ge vägledning till skribenter som vill lämna skrivandets ensamhet och ”lyfta” sin karriär. De tydliga kapitelrubrikerna gör att man lätt kan identifiera det man är intresserad av, utan att läsa från pärm till pärm.

(Läs mer.)

Men det här handlar inte enbart om mig och min bok

Bra betyg är roliga att få, men vad kan du ta med dig från den här texten?

Till att börja med, att se till att boken blir skickad till BTJ. Som man säger: om man inte chansar kan man inte vinna.

Men det som är betydligt viktigare är att du skriver en sådan bok som BTJ och andra kan tycka om. Det finns flera skäl till det:

  • BTJ recenserar som sagt inte alla böcker, så om boken inte håller tillräckligt hög klass kan den bli refuserad där också.
  • Om omdömet som BTJ ger boken är dåligt är det möjligen värre än att inte bli recenserad alls.
  • Utan ett citat från BTJ blir det svårare att marknadsföra boken till biblioteken.

Tanken är inte att lägga någon extra press på dig, utan att ge dig en realistisk bild av verkligheten. Du kan dessutom använda samma sorts tänkande för att få bra omdömen i andra recensioner.

Så hur gör man för att få bra recensioner?

Det finns förstås inga garantier när det gäller recensioner. Ibland är recensenten bara grinig eller motvalls. Särskilt gäller det BTJ och många andra stora recensenter då de ofta försöker balansera omdömet så att det inte låter som ensidiga hyllningar.

Men generellt sett går det att åtminstone göra följande:

  • fundera på vad ditt mål med boken är, oavsett om det är att underhålla eller skrämma eller få in läsaren i ett romantiskt mood. En stor del av en boks värde ligger i om den lovar en sak och sedan håller det, eller till och med överträffar det målet. Det mest synliga löftet är den genre du väljer. Är din bok ett bra exempel på din genre, eller bara ett okej exempel, eller till och med något som knappt kvalar in i genren? Se till att du förstår ditt mål ordentligt, och kolla om du uppnår det genom att bokstavligt talat räkna efter hur mycket av boken som handlar om det som är ditt mål. Är din bok en komedi? Nåväl, hur många skämt finns det i den? Är din bok tänkt att väcka folks fantasi? Ja, räkna då efter hur många tankeväckande saker du har med. Mer är inte nödvändigtvis bättre här, men om du bara har ett skämt då är det ingen komedi, och om du bara är fantasieggande en gång, då lyckas du inte med ditt mål.
  • ägna en del av din tanketid – den tid du planerar boken och skriver om den – åt att försöka förutse vad andra kan tänkas ha för kritik mot din bok. Det vill säga, lyssna på den där rösten inuti dig som säger att det är dåligt, och försök att samla så många kritiska saker du bara kan. Det här låter förstås inte roligt, att lyssna på den där rösten, men jag lovar att det blir lättare när den har fått prata av sig. En annan fördel går att illustrera med följande seriestripp av Steve Ogden:

  • åtgärda så många av kritikpunkterna du kan. Du kommer aldrig att kunna fixa allt, och du kommer dessutom att missa saker, speciellt om du har blivit bränd förut, men om du sätter som mål att du ska hitta lösningar på problemen snarare än att blunda för dem, kommer du ha större chans att lyckas.
  • fråga andra. Låt folk läsa texten innan den är klar, när den nästan är klar, när du tror att den är klar, när du har fått feedback och ändrat på den så att den är klar, när du har skickat den till en lektör och du har skrivit om den så att den är klar, och när du har den ute på korrekturläsning. De kommer att se på din text med andra ögon, och det är nyttigt för dig.
  • lär dig av tidigare versioner av texten och verkligen skriv om dem, snarare än att bara putsa lite i dem. (Förstaversioner är förresten något du måste få ur dig, snarare än något färdigt.) Det betyder att du måste hitta ett eget sätt att bearbeta dina texter så att de blir mycket bättre och inte bara blir karbonkopior av varandra.

Och allt det här blir förstås lättare om du har andra att samarbeta med. Vilket du kan läsa om i den BTJ-hyllade boken 10 sätt samarbete lyfter din kreativa karriär.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Använder du Fleming-effekten?

Publicerat av Kategori: gestaltning, lektör, Lennart Guldbrandsson, miljöbeskrivning, skönlitteratur, skriva, skrivtips
Bronsstaty av Ian Fleming, som skapade James Bond, inför 100-årsdagen av hans födelse 1908.

Bronsstaty av Ian Fleming, som skapade James Bond, inför 100-årsdagen av hans födelse 1908.

Är du rädd för att någon ska tycka att din berättelse är orealistisk? Du kanske vet med dig om att du har skarvat litegrand (eftersom alla författare gör det ibland) och undrar hur du ska kunna vara säker på att läsarna inte rycks ut ur fiktionen och börjar granska allt du gör.

Då kan du alltid använda dig av något som ibland kallas för Fleming-effekten.

Det här berättargreppet är döpt efter Ian Fleming, den brittiske journalisten som i mitten på 1950-talet började åka på semester till Jamaica, och där skrev ihop mer fantastiska versioner av sånt han själv och folk i hans närhet varit med om under andra världskriget, med rollfiguren James Bond, som en romantiserad version av honom själv i centrum.

Vad är Fleming-effekten?

Fleming-effekten är inte hans egen benämning av det, utan det är var Kingsley Amis som i sin analys av James Bond-böckerna (The James Bond Dossier, på svenska Fallet James Bond) myntade begreppet. Amis definierade det så här:

“the imaginative use of information, whereby the pervading fantastic nature of Bond’s world … [is] bolted down to some sort of reality, or at least counter-balanced.”

Med andra ord, för att få de mer icke-realistiska delarna mer realistiska använde Fleming detaljerad information. Om han ville presentera en båt som skurkarna kunde använda för att transportera några stulna kärnvapenstridsspetsar, och utåt ändå verka vara en lyxjakt, utan att läsaren skulle undra över hur skurkarna fick tag på en så speciell båt, kunde han inte bara skriva att de hade en båt och hoppas att läsaren köpte det. Istället gav han båten en hel bakgrundshistoria och en design som gjorde det trovärdigt: den hade ett skrov av en legering av aluminium och magnesium, med två fyrtaktsdieselmotorer tillverkade av Daimler-Benz med dubbla Brown Boveri-kompressorer. Den var tillverkad av Leopoldo Rodrigues i Messina, och kostade 200 000 pund i 1964 års pengavärde. (Det här är inte allt vi får veta om båten.)

Som du kan se är varumärken och specifika namn något som Fleming använde. Men andra saker han ibland använde var specifika gatuadresser (på samma sätt som Stieg Larsson) eller historiska skeenden som efter några spännande detaljer lät avvika från det faktiska.

Hur du kan använda Fleming-effekten

Finns det fler sådana specifika detaljer du kan använda för att få läsaren att bli övertygad om att det du skriver är sant när det i själva verket är ljug? Självklart. Och du får gärna använda dig av Fleming-effekten. Men poängen är inte att du ska sitta och komma på en massa detaljer som du kan skyffla in i berättelsen. Resultatet blir då att du dränker läsaren i information som den inte har bett om, eller som den inte vill ha.

Poängen är att du behöver veta när du behöver strössla berättelsen med detaljer som låter trovärdiga, men som är helt påhittade. Om du inte vet det själv (och det är svårt) kan du alltid ta hjälp av någon som kan se din berättelse utifrån.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vad handlar din historia om? Egentligen …

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Nyheter, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, skrivtips, struktur
Premiss, förutsättning, koncept … Kärt barn har många namn.

Om jag skulle be dig att formulera konceptet, premissen för din historia, boken du skriver på just nu, ler du då saligt och berättar med några få meningar för mig vad din historia faktiskt handlar om?

Eller får du det där fjärrseende blanka i ögonen och börjar klia dig i huvudet?

Vad vill du berätta och varför …

Men vänta nu, varför ska det här vara så viktigt? Varför måste jag bestämma det? Jag vet ju vilka historian handlar om och var de befinner sig och ungefär hur det ska sluta. Räcker inte det?

Njae, det gör nog inte det. Och om du ändå ska ägna kanske ett helt år åt att skriva och redigera och skriva om och kämpa, varför inte ta dig tiden att tänka igenom förutsättningarna ordentligt?

Här några röster från filmbranschen i USA, om varför premissen har betydelse.

“Most aspiring screenwriters simply don’t spend enough time choosing their concept. It’s by far the most common mistake I see in spec scripts. The writer has lost the race right from the gate. Months — sometimes years — are lost trying to elevate a film idea that by its nature probably had no hope of ever becoming a movie.”

— Terry Rossio (Aladdin, The Mask of Zorro, Shrek, Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl)

“Ideas cost NOTHING and require ZERO risk. And yet, oddly, the LEAST amount of time’s usually spent in the idea stage before a small fortune is dumped on a whimsy that’s still half-baked… Ideas cost nothing yet have the potential to yield inexplicably long careers and happy lives.”

— Kevin Smith (Clerks, Mallrats, Chasing Amy, Dogma, Zak and Miri Make a Porno.

Självklart är ploten, karaktärerna, karaktärsutveckligen, allas olika drivkrafter, genre och stil, tema, tidslinjer, vass dialog och så vidare viktiga.

Och ändå, lägger vi förvånande lite tid på att fundera på exakt vad det är för historia vi har tänkt berätta innan vi sätter igång med vårt mastodontarbete med ett helt manus eller ännu maffigare, en hel serie av böcker.

Vad är en premiss?

Det är din historia nedkokad till en mening. Låt mig ge dig några exempel.

Gudfadern:

Den yngste sonen i en maffiafamilj, som inte vill ha något med kriminaliteten att göra, hämnas på den som mördat hans far och blir, tvärtemot sina övertygelser,  den nye gudfadern.

Casablanca:

En tuff tidigare patriot men numera nedsupen och ambitionslös man, återser sitt livs kärlek men väljer att återuppta kampen mot nazismen, låter henne gå och offrar kärleken igen.

Varför lägga tusentals timmar på en usel idé?

Jag säger inte att din bokidé är dålig, det vet jag ju inget om. Men varför lägga mängder av svett och tårar på en historia som är ogenomtänkt eller i värsta fall inte kommer att engagera eller ens är spännande?

Ta dig tid att bolla idéer, att testa dem på dig själv och andra, vända och vrida.

Är det här en bra story? Känns det spännande? Engagerande? Originellt?

Har det här berättats förut? Säkerligen. Historier går i repris. Men har den berättats så här förut?

Brinner du för den här berättelsen? Vill du lägga ett år eller mer på den? Tror du på den? Kommer den att hålla i tre böcker eller ännu flera?

För till slut återstår bara:

Vad du väljer att skriva om är så mycket viktigare än hur du  väljer att skriva det. 🙂

 

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tänk tango

Publicerat av Kategori: deckare, dialog, feelgood, gestaltning, lektör, manus, manusutveckling, Nyheter, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips

Det händer ganska ofta att jag som lektör uppmanar författaren att föreställa sig läsaren som intelligent. Hellre tänka att läsaren hänger med än att läsaren inte gör det. Det hjälper när man behöver stryka ner.

En annan sak som kan hjälpa författare att stryka är att tänka att varje ord kostar pengar och hen är fattig. Vad kan tas bort utan att budskapet, spänningen och historien går förlorad?

Som läsare kan man lätt tappa energin vid läsningen och intresset när man behandlas som lite korkad och mindre vetande. Detta är förstås inte författarens avsikt. När man berättar sin historia vill man ju bara att den ska framgå för läsaren. Med all klarhet.
Bara det att all klarhet är inte alltid att föredra. För läsaren behöver dessutom vara något medagerande, det vill säga få fylla i vissa uteslutna beskrivningar med sin egen föreställningsförmåga och fantasi. Då blir berättelsen en historia mellan författaren och läsaren, en relation. Nästan en dans, en tango där de följer varandra.

Att förklara för tydligt och att förklara precis allt för läsaren gör berättelsen platt och tömmer texten på energi. Det pekar läsaren på näsan vad hen ska känna och tänkta och tycka, och vem tycker om det? Typ ingen.

Här kommer ett konkret (och klumpigt) exempel:
”Vad förbannad jag blir nu” sade han argt och rynkade pannan.

Hela tre gånger får jag veta att han är arg. Dels genom det han påstår i repliken, dels genom adverbet och dels genom det beskrivna kroppsspråket.
Övertydligheten tar musten ur hans replik. Han hade i och för sig kunnat vara ironisk. Då kan det vara på sin plats med en beskrivning av tonläge och/eller kroppsspråk.

Annars är det bra att skriva repliken på så vis att det framgår där vad karaktären känner, hur hen reagerar. Och det behöver inte framgå omedelbart, det kan stå klart för läsaren några rader ner.
Du kan också göra läsaren medskapande genom att aldrig riktigt bjuda på den tydligheten, inte ens senare.

Här är ett annat exempel (påhittat i skrivande stund):
En scen där mannen har uttryckt sin entusiasm över en kvinna som han är intresserad av, genom att ivrigt lyssna och ställa frågor till henne. Och genom att inte kunna dölja sitt intresse genom kroppshållningen och  t ex avslöjande ansiktsfärg. Det hela blir gestaltande.
Därefter följer ett stycke:
”Han var verkligen intresserad av henne. Han tyckte att hon var attraktiv och intressant. Det pirrade i magen när han såg hennes vackra ögon och leende mun.”

Den här klumpigheten är inte ovanlig inom deckare och feelgoodlitteratur. Tyvärr, säger jag som är ett fan av så kallad underhållningslitteratur. Men jag ser inte varför den ska vara sämre skriven än romaner som man kallar för litterära romaner (eller ”finlitteratur” i folkmun).
Så – skärpning där, författare, förlagsredaktörer, frilansredaktörer. Bara det bästa är gott nog för era läsare. Innehåll är inte allt. Framförandet och paketeringen är lika viktiga.

 

Johanna Wistrand, storydoktor och medlem i Lektörsförbundet.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om ornament och bärande väggar

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, karaktärsbeskrivning, miljöbeskrivning, plot, skriva, skrivtips

En del jämför skrivande med arkitektur: man sätter upp planer, reviderar dem, och sen genomför man själva bygget, och avslutningsvis placerar man in möblerna. Jag har själv använt mig av arkitekt-liknelsen, men då för att visa att författare behöver visa att de är att lita på. När man blivit en etablerad arkitekt får man helt enkelt mer utrymme för improvisation (åtminstone i liknelsen).

Men det finns en annan sak med arkitektur som liknar hur det är att skriva, och det har med ornament och bärande väggar att göra.

Ornament är något som egentligen inte behövs för att byggnaden ska stå upp. Det är sånt man har bärande väggar till. Vill man å andra sidan att det ska vara tjusigt, använder man ornament.

Ornament från Salisburys katedralskloster

Salisburys katedralskloster. Foto: Cornell University Library

Ett exempel som kanske är lite oväntat: jag var nyligen och såg superhjältefilmen Ant-Man and the Wasp på bio. (Jag och min bästis Stefan brukar analysera superhjältefilmer ur alla möjliga perspektiv efteråt, och det är bra träning för att hålla dramaturgi-tänket igång.) I den filmen finns det ett scen där en av hjältarna ska förhandla med en person om att köpa en komponent som de behöver för att kunna göra ett experiment. Personen hon träffar vägrar att sälja komponenten och låter sina hejdukar anfalla henne. Efter att ha försvarat sig tar hon med sig komponenten därifrån. Där hade scenen kunnat sluta. De bärande väggarna hade varit på plats i och med att skurken hade fått visa sig från sin onda sida och blivit tillfälligt besegrad. Men scenen slutar istället med att hjälten lämnar över pengarna, inte med stora åthävor, utan i förbigående. En person som bara slötittat på filmen hade säkert missat när huvudpersonen ställt väskan framför skurken.

Och det är det som är poängen. Ornamentet fick det utrymme det förtjänade. För som Adolphson & Falk sjunger i Mer jul: ”En show glöms bort / Om den bara visar opp / Effekter som man knappast anar”. Man får poängtera vissa saker och låta andra saker presenteras i förbigående.

Hur vet man vilka saker man ska poängtera och vilka saker man ska presentera i förbigående? Tja, man kan inte lära sig av Ant-Man and the Wasp. Det är inte någon subtil film, utan ett spektakel. Man kan lära sig mycket av spektakel, men kanske inte proportioner.

Jag brukar kalla förmågan att veta vad man ska betona och presentera i förbigående för taktkänsla (om du ska följa en länk i det här inlägget rekommenderar jag att det blir den länken). Precis som taktkänsla är det något man kan träna upp, om man inte råkar ha den medfödd. Men först måste man förstå vad som är ornament och vad som är bärande väggar.

Ornament går att ta bort, men har större sentimentalt värde, och är också ofta sånt som läsare och tittare har störst känslor för, men bara om de är bra gjorda.

Bärande väggar å andra sidan är svåra att ta bort utan att ändra storyn, men är kanske inte lika angelägna för läsare och tittare. De är otacksamma att lägga tid på, men det märks om de inte finns där.

Inga berättelser saknar helt ornament. Men de kan vara mer eller mindre tankeväckande, coola, romantiska, etc.

För att du ska lära dig se skillnaden, fundera lite över en scen i en text du skriver. Vilka saker måste vara där? Vilka för intrigen framåt, bygger upp rollfigurerna, presenterar världen, skapar genren? Chansen är stor att de är bärande väggar.

Och vilka vill du verkligen ska vara där? Vilka skapar känslor, gör berättelsen modern, får till stilen, gör dig som författare mer uppmärksammad? Chansen är lika god att de är ornament.

Om du fortfarande inte ser skillnaden, ta hjälp av en lektör.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Får du fram det du tänkt få fram?

Publicerat av Kategori: lektör, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, skriva, skrivtips

Av Randall Munroe, XKCD

Har du någon gång fått negativ feedback och känt att läsaren inte förstått dig? Då är det nog så. Men gör inte misstaget att tro att felet enbart ligger hos läsaren. Det är inte säkert att det handlar om att läsaren slarvläst, eller ens att du bara inte varierat meningarna tillräckligt. Det kan vara så att du inte skrivit så tydligt.

Skönlitteratur är kommunikation, vilket betyder att det är en aktivitet som involverar flera personer. Om du vill skriva tydligt och klart är det därför en god idé att kontrollera om du uttrycker dig så att andra förstår.

Du kan fråga folk på nätet, skaffa betaläsare, anlita en lektör, skaffa en skrivcoach, gå kurser eller någon av de andra sätten att få feedback på dina texter. Allt det är bra metoder för att skriva tydligare.

Men du kan också fundera själv på hur andra människor tänker. Det här kräver ett visst mått av mognad som människa, att gå ifrån sin egen syn på saken och tänka sig att man inte vet saker som man känner till och att man har helt andra åsikter.

Några frågor du kan ställa dig själv är:

  • Vad vet folk i allmänhet om ämnet? Och vad känner de inte till?
  • Vilka saker brukar de missförstå om du pratar om ämnet?
  • Hur skulle någon kunna tänkas tro att förhöll sig?
  • Vilka saker tyckte du själv var svåra i början?

Den kanske mest fruktsamma frågan är dock den här: hur går det att ifrågasätta det du håller på med? För dig kanske det är självklart att ha en politisk åskådning, men andra har helt uppenbarligen andra åskådningar, så tänk dig in i hur de människorna skulle ha för annorlunda mål, metoder, historia, argument och sammanhang. Ta reda på vilka de är, om du inte redan vet. Kom bara ihåg att du inte gör det för att göra research kring din motståndare och ”vinna”, utan för att bli tydligare. Du kan inte vinna, utan bara kommunicera.

Om du lyckas kommunicera så att läsaren förstår, då leder det vidare, och det, kära läsare, är en oerhört vacker sak.

Lycka till!

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar