Kategori: skrivtips

Boktips: Hur du skriver en bok på 21 dagar

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, Lennart Guldbrandsson, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, skrivtips, struktur

Viki King har skrivit en tunn bok som kom ut 1988 och som heter How to write a movie in 21 days. Jag har läst den åtminstone två gånger och återkommer till hennes tankar lite då och då. Det betyder inte att jag är gift vid dem, men det finns något befriande med Kings enkla sätt att förhålla sig till texter som jag gillar.

Men jag tänkte ge en liten överblick över hennes metod.

Två saker innan vi börjar:

  • King håller med mig om att förstaversioner ska skrivas om, och att de utlovade 21 dagarna för att skriva ett manus på det sättet påminner om vad resultatet blir när man gör NaNoWriMo, en grundplåt som man sen kan förbättra.
  • ett filmmanus är drygt 120 sidor långt, skrivs i ett speciellt format, och är därför i regel mycket kortare än en roman.

Med det i åtanke kör vi:

  1. Gör en berättelse om en person, inte om hela världen
  2. Föreställ dig filmen i huvudet, hur lite du än har
  3. Ta reda på början, mitt och slut (skriv allt detaljerat någon annanstans – behåll överblicken)
  4. Ta reda på vem huvudkaraktären [HK] är – stora fakta, ton, rollbesätt
  5. Ta reda på temat, beror på din ålder
  6. Skriv en logline (en kort beskrivning av storyn)
  7. Skaffa dig ett objekt som personifierar vad du känner, vad som fick dig att börja skriva på idén
  8. Ge verket en dålig titel (något som visar vad det handlar om bara)
  9. Ta nio lappar och skriv:
    • Sid 1: startar storyn, plats och stämning, en bild
    • Sid 3: ställer central fråga
    • Sid 10: Beskriver HK:s mål i dialog (”Jag vill”)
    • Sid 30: Lurigt skeende, problem som HK måste reagera på
    • Sid 45: Startar HK:s utveckling – scen [även absolut kritik mot idén]
    • Sid 60: Säger vad HK satsar helhjärtat på, löfte (”Jag ska”)
    • Sid 75: Vänder från hopplöst till ny chans att nå målet – scen där dröm blir verklighet
    • Sid 90: Säger vad slutet är
    • Sid 120: Beskriver HK:s nya liv
  10. Gör plats för filmen genom att ta fram 120 papper
  11. Läs igenom de 9 sidlapparna
  12. Numrera de 120 sidorna medan du föreställer dig filmen
  13. Skriv över texten från sidlapparna på manuset
  14. Skriv till sidan 90
  15. Hitta alla grejer som måste få ett slut, inga scener, bara noteringar
  16. Placera dem i ordning
  17. Kör genom projektor i huvudet
  18. Skriv slutet
  19. Läs igenom allt utan att döma – är det som du ville?

Punkt 14 i det här sättet att skriva kan tyckas vara komplicerat, men det är egentligen inte där svårigheterna uppstår. Om det uppstår svårigheter kring punkt 14 är det ofta istället att din antagonist inte är tillräckligt stark och utmanar huvudkaraktären. Läs mer om hur du kan göra din antagonist starkare här.

Som jag skrev, tror jag inte att det här är det enda möjliga sättet att skriva, men testa gärna Kings metod. Det kanske är en metod som fungerar för dig. Vill du veta mer om Kings metod kan du antingen köpa hennes bok, eller söka reda på mer information via nätet.

Lycka till!

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den som gapar efter mycket…

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips, struktur

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket är ett talesätt som då och då dyker upp i huvudet när jag arbetar  som lektör.

Det är inte ovanligt att man under skrivandets gång vill få med så mycket som möjligt.  Man vill liksom passa på. Det finns så mycket att säga och ösa ur ämnet man behandlar.

Men att ta ett för stort grepp om ett ämne kan försvaga romanen. Jag brukar säga att när man vill för mycket med en berättelse, då blir det ofta pannkaka av det.

Det är som om energin inte räcker till att lära känna karaktärerna på djupet och låta dem utvecklas under berättelsens gång. Som om all skaparenergi går åt till att hålla reda på de dramaturgiska trådarna, till att få med allt man vill och alla idéer i handlingen.

Det är här en lektör kan anlitas för att ta en titt på alla spretande trådar och på karaktärerna, på deras utveckling och på hur orkestreringen ser ut (med orkestrering menar jag vad de tillför berättelsen var och en – liksom en orkester med olika instrument).

Jag hamnade  på en föreläsning på Youtube med författaren Ursula Le Guin. Hon uttrycker det bra i den här intervjun under ett besök på Portland Community College. Sätt markören på tiden 43:27 på inspelningen av  föreläsningen.

Där frågar en åhörare  författaren  om hon aldrig är rädd när hon ska börja skriva på en ny berättelse. Le Guin svarar att det är hon, men att hon kan gå runt den stora draken och skildra den från sidan. Eller att hon tar en liten bit av det stora problemet och skildrar bara det.
Vill man skildra hela problematiken kan det bli en sämre historia av det.

Jag håller med. Det blir ofta starkare, mer fokuserat, lättare att greppa handlingsmässigt när man på olika sätt begränsar sitt ämne.  Berättelsen glider inte författaren  ur händerna. Och i detta ”begränsade” kan man ösa ner så mycket. Det blir ofta skarpare, mer på djupet.

Detta är också något ta fasta på även när man skriver noveller som ju är ett begränsat format med ofta skarpt fokus/hög koncentration och begränsningar i antal karaktärer och miljöer.

En författare som är fena på att använda sig av begränsade miljöer och skapa starka dramer är den prisbelönta författaren Aino Trosell.  Romanen ”En egen strand” utspelar sig  nästan helt och hållet på en ö med endast två människor – två systrar, och romanen Ytspänning utspelar sig i en trång dykarklocka.

/Storydoktor Johanna

Johanna Wistrand är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita henne? Mejla info@multimanus.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det okända okända – om omskrivning

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, orkestrering, plot, recensioner, roman, skriva, skrivcoaching, skrivprocess, skrivtips, struktur

2002 förhördes dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld angående varför det fanns så lite bevis för att Irak hade försett terroristgrupper med massförstörelsevapen. Hans svar har blivit bevingat:

”There are known knowns. These are things we know that we know. There are known unknowns. That is to say, there are things that we know we don’t know. But there are also unknown unknowns. There are things we don’t know we don’t know.”

Oaktat att citatet kommer från en person som inte är särskilt sympatisk är det här fenomenet något som även författare behöver förhålla sig till, och särskilt under omskrivningsfasen. För flera år sedan uttryckte jag det så här i ett blogginlägg  med rubriken Bränt barn skyr elden… men missar översvämningen:

”När man skrivit en text, och någon kritiserar det man har gjort, då är det väldigt lätt att man fokuserar så starkt på det man fått kritik på framöver, att man helt enkelt glömmer bort det mesta annat. Om någon har sagt åt dig att du skriver dålig dialog så kommer du att lägga all fokus på att skriva bättre dialog. Samtidigt blundar du för att du kan ha andra problem. Intrigen kanske suger, men du missar det för att du tittar på dialogen.”

De här två sakerna är två sidor av samma mynt. När man ska skriva om en text behöver man därför ta hänsyn till de saker man inte känner till.

Frågande djur.

Foto: psyberartist, CC-BY 2.0, Wikimedia Commons

Hur gör man det? Låt mig föreslå en trestegsplan:

  1. Man kontrollerar så att man inte lider av sorg för att man blivit kritiserad (som Ingrid skrev om senast). D.v.s. kommer du vägra att förstå det behöver förstå för att det är jobbigt? Nyckeln är distans. Man kan exempelvis tänka sig att man arbetar med någon annans text och läser texten för första gången.
  2. Därefter undersöker man om man lider av Dunning-Kruger-effekten (”den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Detta får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta.”) Frågan här är om man ens har möjlighet att förstå vad problemet är. Det skriver jag inte för att förolämpa, utan för att hjälpa till att komma över det.  Vad behöver just du lära dig mer om? Lägg märke till att det inte handlar om vad du tror att du behöver lära dig mer om eller vad du vill lära dig mer om, utan vad du faktiskt behöver lära dig mer om. Ju mer du vet om att skriva, desto lättare är att se vad du behöver lära dig. Hur mycket kan du exempelvis om de åtta storheterna? Har du läst någon bra bok om grunderna i att skriva?
  3. Man tar hjälp av någon som kan se det här utifrån, som en lektör eller en skrivcoach. Dess arbete är att spegla texten såsom den ser ut så att författaren får en neutral bild och i samråd med lektören/skrivcoachen kan lägga upp en plan för det vidare arbetet.

Ingen kan göra sig helt fri från det okända okända, men genom att i så hög grad som möjligt röja undan sin känslighet för kritik, lära sig mer om grunderna i att skriva och att ta hjälp från ett proffs, minskar man hur mycket det okända okända påverkar en.

Lycka till!

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Typer av konflikter

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, framåtrörelse, intrig, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, plot, skönlitteratur, skriva, skrivtips
Det här är bara en sorts konflikt.

Det här är bara en sorts konflikt. Marie-Lan Nguyen / Wikimedia Commons, CC BY 2.5

Det finns flera typer av konflikt. Det vet du. I själva verket slår jag vad om att du skulle kunna ge exempel på många olika typer av konflikt utan att tänka efter: gräl, fejder, kamper, dispyter, revolter, bråk, etc, etc.

Det är bra.

Men det är inte typer av konflikt. Det är synonymer som beskriver samma typ av konflikt: två sidor som strider med varandra, antingen med ord eller med handlingar. Man skulle kunna sammanfatta den typen som sammandrabbning. Skillnaden mellan de olika synonymerna är konfliktens nivå.

En helt annan typ av konflikt är hindret. Här vill den ena sidan ha något, medan den andra sidan sätter käppar i hjulet. Hindren kan vara ord (såsom att hänvisa till en lag, hota, eller ge fel information), eller handlingar (såsom att låsa en dörr, förstöra det sista transportmedlet från platsen, eller skada protagonistens medresenär). Protagonisten kan mycket väl vara den som blockerar, som i The Bodyguard. Och antagonisten kan självklart vara annat än mänsklig, som i vilken katastroffilm som helst.

Besläktad med den typen av konflikt är attacken, där den ena anfaller den andra, verbalt eller fysiskt, medan den andra sidan är passiv, åtminstone på det sättet att han/hon inte anfaller själv. Protagonisten kan både attackera och attackeras.

Konkurrens är en annan typ av konflikt, där du inte bara har två sidor, utan också någon typ av måttstock eller domare för att se vem som har vunnit. Det kan röra sig om sport, om slagfärdighet, om affärer, om statsangelägenheter, om vadslagning, eller hundra andra saker.

En lite annorlunda typ av konflikt är mysteriet, där avsaknaden av ena sidan är hela poängen. Antagonistens sida saknas, är gömd eller missförstådd, och lösningen av konflikten är upphittandet av antagonisten och den efterföljande hanteringen av honom/henne. (Det här är ett sätt att sätta publiken i underläge. Ett annat sätt är att göra protagonisten till ett mysterium i en scen, så här: ”Vad sjutton håller Kjell Bergqvist på med nu då?”)

En populär typ av konflikt är dilemmat, där protagonisten tvingas att göra ett svårt val, antingen mellan två lika goda alternativ, eller mellan två lika dåliga alternativ. Ta alltid gott om tid att beskriva det ”andra” alternativet.

I komedier och thrillers finns det konflikter om missförstånd, där sanningen och lögnen, eller två olika tolkningar, är i fokus. Protagonisten och antagonisten tjänar som budbärare för de olika synvinklarna, och kan båda vara den missförstådda parten.

***

När du känner till de här typerna av konflikt hoppas jag att du inser att det finns många sätt att öka på dem också. Mer om hur du gör det kan du läsa i kapitlet ”Konflikt” i min bok Manusförfattarens guide som finns fritt tillgänglig på min gamla blogg. (Numera bloggar jag mestadels på elementx.se.

 

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Prat i radio om berättelser

Publicerat av Kategori: dramaturgi, förlag, framåtrörelse, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips, spänningsroman

Idag fick jag prata om skrivande i Eftermiddag P4 Göteborg, med
Peter Stenberg.
Han ställde snabba frågor och jag försökte svara lika snabbt :-).

Här kan man lyssna. För fram pekaren till 2.09, alltså två timmar
och nio minuter in i programmet.

Tog denna bild på det s k Kanalhuset, där SVT och Sveriges Radio
i Göteborg håller hus. Det var så otroligt kallt i den kyliga blåsten
att man fick ont i fingrarna.

/Johanna Wistrand

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Synopsishelvetet och överblicken

Publicerat av Kategori: dramaturgi, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, manus, manusutveckling, Nyheter, orkestrering, plot, roman, scrivener, skriva, skrivprocess, skrivtips, spänningsroman, struktur, synopsis

Hur gör man en synopsis och hur får man överblick över manuset?

På väldigt många olika sätt är svaret. I första hand för att vi är olika och också för att vi arbetar olika med våra manus. Men också för att vi använder oss av olika mjukvaror när vi skriver.

Att hitta sin metod

Att hitta sin egen metod handlar så klart om hur du som skrivande person fungerar. Ser du historian framför dig som en lång tidslinje? Är det en kort anteckning om scenen som fungerar för dig? Eller är du som jag, mer visuell och behöver se historian?

 

JK Rowlings första synopsis för Harry Potter

 

Vill du se hur de olika spåren i din berättelse interagerar med varandra? Hur fördelningen är mellan Kalle och Lisa? Om sidokarakatärerna får för mycket eller för lite plats? Markerar du olika brytpunkter och vändpunkter? Följer du en mall? Delar du in din historia i de klassiska tre akterna?

Har du tillbakablickar? Skriver du i olika tidsplan? Lägger du in dokument eller brev? Lägger du in delar av en dagbok? Eller styrs din synopsis av spelet mellan ett par eller flera karaktärer?

Goda idéer är till för att delas

Det uppstod en härlig tråd i gruppen Författare på facebook för ett tag sedan där frågan var hur vi som skriver brukar göra för få överblick på våra manus. Och metoderna var allt från Excelark till post-it-lappar eller mer avancerade programvaror. Eller som flera gör, skriver ut manuset, lägger kapitlen i högar som märks upp efter antingen tidsplan eller karaktärer och sedan flyttar runt dom på golvet eller på ett stort bord.

Några skriver så klart ett synopsis där berättelsen beskrivs eller som bland annat författaren Jo Nesbös gör, skriver en kort beskrivning av varje enskild scen, vilket gör att synopsis  omfattar minst hundratalet sidor.

Hur gör man för att flytta runt i sin synopsis?

Ett av dom största problemen eller knutarna i att bygga en historia är behovet av att kunna flytta runt kapitel eller scener i historian. Och här uppstår genast intressanta problem men också väldigt många kreativa lösningar.

Eftersom några i den roliga diskussionstråden generöst delade med sig och visade upp sina metoder så har jag tagit mig friheten att visa några av dem. En av de roligaste finns inte på bild men det var skrivna lappar som hängdes upp i klädnypor på ett snöre. 🙂

Excelark är så klart utmärkt för den mer strukturerade och för den som gillar att beskriva i text. men excel bjuder också på möjligheten att sätta färger på de olika delarna och att kunna flytta runt dom.

Exempel från Anna Gable Frimodig

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Post-it-lappar är en klassiker. Men bjuder ibland på sura överraskningar när klistret tappar stinget och hela härligheten ramlar ner 😉

Exempel från Karin Bergmann Nilsson

 

Programvaror

Det mest kända vapnet för oss som skriver är så klart Scrivener som just utgår från behovet av att få överblick och att obehindrat kunna flytta runt scener. Programmet bjuder också på stora möjligheter att samla dokument och bilder och research på ett och samma ställe så du slipper rota runt i diverse moln eller mappar efter dina anteckningar och sparade godsaker.

Word och andra redigeringsprogram erbjuder numera också större möjligheter att se delarna i ett manus men är mindre flexibla för att flytta och samla.

Sen finns det överkurser i form av riktigt skarpa tidslinjeprogram där det trevligaste är Aeon Timeline och som numera också är kompatibelt med just Scrivener. Tar ett tag att lära sig men ger fin överblick. Jag har provat 😉

 

Bild från Aeon Timelines hemsida

Hur gör jag själv då?

Själv har jag testat det mesta. Allt från att enbart köra med Scrivener till att testa Aeon Timeline till ihopklistrade papper med låååånga tidslinjer och miljoner post-it-lappar. Det senare kräver för mycket plats och är inte katt-säkrat.

Numera är jag en frälst Scrivener-användare och har ersatt alla lappar och långa papper med mindmap-programmet Scapple som utvecklats av samma gäng som gjort Scrivener. Programmet fungerar som ett vanligt mindmap-program men är också mer flexibelt så att du kan göra tidslinjer och virtuella post-it-lappar som går att flytta runt och dessutom dra direkt in i Scrivener, så klart 😀

Början på bygget av min kommande trilogi gjord i Scapple

 

Ovan ser ni de första skrangliga bygget av min kommande trilogi. Gud hjälpe mig. Alla sätt är bra utom då dåliga, för dig som skrivande. Jag hoppas att mitt inlägg gav en gnutta inspiration?

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En oväntad lärdom av svordomar i Storbritannien

Publicerat av Kategori: karaktärsbeskrivning, Lennart Guldbrandsson, miljöbeskrivning, skönlitteratur, skrivtips

Oavsett om du svär mycket eller lite, och vilka svordomar du använder (religiösa, exkrementrelaterade, sexuella, noaord, etc), finns det mycket att lära om svordomar, speciellt som författare.

Min favoritlärdom utgår dock bara ifrån svordomar för att göra en större poäng.

Jag kommer till den större poängen snart. Låt mig börja med hur jag upptäckte det här, för det är roligt:

Edith Swan

På Twitter läste jag om en kvinna i Storbritannien, Edith Swan, en respektabel kvinna som arbetade som tvätterska vid mellankrigstiden, och som under en period av tre år blev argare och argare för olika saker. Eftersom kvinnor vid den tiden inte förväntades svära, och respektabla kvinnor definitivt inte gjorde det, hade hon få utlopp, och började därför skriva arga brev till folk som irriterat henne. Och då menar jag egentligen brev fulla med svordomar. För den som tror att folk förr i tiden hade mer städat språk rekommenderar jag att läsa Swans brev i den länkade artikeln.

Den andra poängen

I den länkade artikeln finns dock en annan poäng, som ska illustreras med ett citat:

I citatet ovan nämns hur ordet ‘fucking’ (en svordom som är allvarligare på engelska än vad vi svenskar ofta tror) överanvändes av soldaterna så mycket att det var när ordet inte användes som de visste att det var på allvar.

Den större poängen

Det är det som är den större poängen. Berättande handlar om kontraster. Glöm inte det.

Det är lätt att tro att den kontrasten måste handla om att bygga på med något för att det ska bli bra, som i Trollkarlen från Oz, där berättelsen börjar i en värld som är realistisk (filmad i sepia) men sedan förvandlas till en värld där surrealistiska saker kan hända (filmad i Technicolor). I själva verket är det oftast en större kontrast att ta bort något.

Om din rollfigur ständigt tuggar tuggummi, blir det en stor sak när rollfiguren slutar göra det.

Om din rollfigur ljuger konstant, får det stora konsekvenser när den inte längre kan göra det (som i filmen Liar, Liar).

Om din värld innehåller ett mord som får stora konsekvenser, kan det framkalla stora kontraster genom att visa upp vad som händer i familjen.

Det hålrum som bildas kallas ibland för negativa ytor och går att visa upp, som i bilden här:

Den negativa ytan är något som läsaren bidrar med, och sådant som läsaren bidrar med är (nästan) alltid starkare än något du som författare kan förmedla.

Ta bort något. Det kommer att få stora effekt på dina läsare.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vems röst?

Publicerat av Kategori: Johanna Wistrand, karaktärsbeskrivning, manus, manusutveckling, Nyheter, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivprocess, skrivtips, storytelling

 

Det är inte helt ovanligt, varken i böcker skrivna av kända författare på stora förlag, eller i manus jag lektörsläser, eller i mina egna försök till romanutkast och noveller, att huvudkaraktärens röst låter misstänkt likt författarens. Även om författaren är sextio år och huvudkaraktären är tjugotvå år, författaren högutbildad medelklass och huvudkaraktären kommer från trasiga familj och arbetarklass, där det inte framkommer i romanen om den unga tjejen är uppvuxen med böcker och verbala föräldrar.

En roman som jag nyligen börjat läsa är skriven i jagform med berättarperspektivet hos en liten pojke som aldrig läst en bok men som uttrycker sig som om han läst en bok i veckan i många år, kanske även studerat vid universitetet. Han kommer inte från en miljö där man läste och pratade mycket, för han blir helt fascinerad när han under berättelsens gång får se böcker för första gången.
Det är ju inte bara i replikerna som karaktärernas sätt att uttrycka sig kommer fram, utan även i den löpande texten där de har berättarperspektivet.

Varför blir det så här? Umgås författaren bara med likasinnade, med folk ur samma sociala samhällsklass, med ungefär samma bildningsnivå, men vill skriva om en karaktär som eggar fantasin, som känns spännande och långt ifrån men som man samtidigt vill identifiera sig med?
Jag vet inte… Det kanske var en långsökt förklaring. Eller är det det?
De författare som umgås med andra samhällsklasser och  andra åldrar, sitter ner och tar sig tid att lyssna på dem, finns de? Hur vanligt är det? Göra sin research, jo. Men just det här med språket och uttryckssättet? Särskilt idag, med filterbubblor och en allt större uppdelning i samhället.

Hur som helst så stämmer detta tyvärr troligen in på mig själv när jag skriver. Det är svårt att lämna sin egen sfär, att helt och hållet ta av sig sina egna skor och börja gå i en annans.

Men vad jag vet är att när jag som läsare råkar på detta, då slutar jag engagera mig i berättelsen och väljer en annan bok. För jag tror inte på berättelsen. Det jag ser är författaren snarare än den påhittade figuren.
Liksom i mitt förra blogginlägg om informationsblock, guider mitt i handlingen, hamnar författaren i förgrunden.

Känner du som skriver igen problemet?

Hur göra för att komma ifrån detta? Skaffa vikariat på arbetsplatser som ligger långt utanför egna umgängeskretsens, familjens och släktens yrkesval?
Åka runt med buss, pendeltåg och spårvagn och tjuvlyssna på prat?
Internet finns ju, diskussionsforum och bloggar, men jag tror mer på forskning irl.

Här följer några skrivövningar som kanske kan underlätta inlevelsen i en karaktärs sätt att tänka och uttrycka sig:

Eh… faktum är att jag kom inte på några övningar…

Jag har hört att skådespelare brukar hitta sin rollfigur när de testar den typen av skor och kläder som kan tänkas användas. Och kroppsspråk.
Tja, varför inte pröva det. Klä ut dig och ge dig iväg och wallraffa.

Tips emottages, för jag tycker att jag börjar se lite för mycket av detta. Det kan hända att det inte är något nytt, bara att jag fått upp ögonen för det först nu.

Fotografiet hittade jag här: https://pixabay.com/sv/sneakers-chuckar-skor-slitna-1442697/

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det enkla problemet

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, intrig, Lennart Guldbrandsson, plot, skrivtips, storytelling, struktur

Ingen författare vill väl vara förutsägbar. Det är en av anledningarna till att de flesta författare inte brukar ha några problem att komma på spännande inledningar. Men vad händer efter inledningen? Det bekymrar sig betydligt färre om, vilket är en stor anledning till att många berättelser är så förutsägbara. Så fort berättelsen har startat går det nästan alltid att se hur slutet kommer att se ut. Här finns det tre saker att skilja på:

  • hur det slutar, d.v.s. de får varandra, hon löser gåtan, han vinner tävlingen. Detta skulle vi kunna kalla resultatet
  • hur slutet uppstår, d.v.s. hur de kära löser sina olikheter, hur hon upptäcker ledtråden till lösningen, vilken metod han använder för att vinna tävlingen. Det skulle vi kunna kalla metoden
  • hur vägen till slutet ser ut, d.v.s. vad som händer innan både metoden och resultatet. Det skulle vi kunna kalla komplikationen

I de flesta berättelser är inte resultatet någon överraskning men det spelar inte så stor roll eftersom metoden är en överraskning. (Det finns undantag, till exempel den mer litterära romanen.) Metoden däremot har en annan svaghet, att den utgör en ganska liten del av själva berättelsen. Komplikationen är det den här texten handlar om. Utan komplikationen blir berättelsen mestadels ‘så här börjar det’ och ‘så här slutar det’, vilket ingen läsare vill ha. Det är komplikationen som i de flesta fall gör berättelsen värd att läsa, eftersom den gör det mindre sannolikt att man kan lista ut hur slutet uppstår. Och vill du ha en riktigt spännande berättelser kan du skapa en komplikation på komplikationen.

Innan jag startar kanske jag ska säga att komplikationer skiljer sig från villospår genom att komplikationer verkligen har med saken att göra, medan villospår är ett sätt att dra uppmärksamheten från det som verkligen händer. Läs mer här.

Kikar man på de texter som beskriver struktur får man dock sällan särskilt mycket hjälp om hur den komplikationen ser ut. Efter övergången till akt 2 finns det få riktmärken. Mötet med mentorn är okej, men det där med den innersta grottan och så vidare är så vagt att man möjligen kan använda det för att analysera berättelser, men för att skapa berättelser… nja…

Poängen är väl att det är rätt svårt att skriva intriger, eftersom varje intrig är (eller i alla fall bör vara) så unik att det är svårt att säga något allmänt. Ändå tänkte jag här nämna några av mina favoritkomplikationer:

FLYTTA MOTSTÅNDAREN. De flesta nybörjare gör misstaget att låta motståndaren stå stilla och bli infångad/nerslagen/förförd/etc. Så fundera på vilka ytterligare steg motståndaren kan ta för att försvåra för protagonisten. Det betyder att du behöver sätta dig in i vad antagonisten vill och vilken metod den skulle använda. Det tjänar du på.

DÖDA MENTORN. Det funkar alltid. Jo, okej, nästan alltid. Eftersom mentorn är mycket bättre än protagonisten är det ingen dum fråga varför inte mentorn gör jobbet åt protagonisten. Om mentorn är död har vi ett mycket bra svar på den frågan. Dessutom går det alltid att krama ur lite tårar ur det där bittra ögonblicket när mentorn offrar sig för sin elev, ligger döende och yttrar några sista ord som tips.

LÅT ANTAGONISTENS PLAN GÅ I LÅS. Låt den sliskige revisorn (med de slemma baktankarna) få hjältinnan, låt bombhelvetet sprängas, låt det elaka laget med de stora, dopade, kriminella typerna fuska till sig segern, och låt det bli oåterkalleligt så. Det är en bra set-up inför revanschen, det är en bra motivation för protagonisten att resa sig, och det visar på varför det är viktigt att den sidan inte får vinna. Och, och det är viktigt, lägg den sekvensen så tidigt du bara kan! Inte i slutet, utan helst så fort vi har fått tillräckligt med information för att förstå precis hur katastrofalt det är.

FÖRVANDLA DIN FÖRSTA ANTAGONIST TILL MENTOR. Japp! Låt den skrämmande jäkeln som nyss försökt att döda dig – jag menar förstås ”din huvudperson” – lära dig/sig en läxa du/den faktiskt behöver lära dig/sig. På det sättet får du in precis lagom med konflikt med mentorn. För om konflikten med mentorn slår sådana gnistor, då måste konflikten med den nya antagonisten bli ännu bättre. Chansen finns att du helt enkelt har förbisett den bästa antagonisten din protagonist kan få.

Det finns lite andra sätt att vara osannolik, något jag har skrivit mer om här och här. Fler tips om hur man skriver intriger finns här.

 

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Att verka men inte synas

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, intrig, Johanna Wistrand, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, roman, skönlitteratur, skriva, skrivtips, struktur

Du kanske undrar över inläggets rubrik? Det jag syftar på är att en del skribenter syns för mycket i en berättelse och skapar därmed ett avbrott i läsflytet. Ett avbrott som inte hör hemma (om det inte är medvetet gjort i syfte att just skapa en mer krävande läsning).

I det här inlägget tänker jag på tendensen att lägga in fakta man kanske gjort research på och inte kan låta bli att ta med, även om det inte tillför själva handlingen eller läsaren något.

Här följer ett exempel:
En berättelse om en kvinna som kör bil ute på Ekerö. Hon är mycket nervös och på väg till Svartsjöanstalten för att träffa pojkvännen som sitter inne. Hon  tänker berätta att hon har träffat en annan.
Hon kör  från Tappström, svänger höger och fortsätter över bron och sedan  vidare in mot Färingsö. Efter att ha passerat åkrar och fält svänger hon in till höger mot Svartsjö slott för att sedan fortsätta den korta biten till Svartsjöanstalten.

Pojkvännen är ledare i ett ganstergäng.  Hon misstänker att hans kompisar (som inte är inspärrade) bevakar henne om dagarna och förstås färden till anstalten.  Det är riktig spännande att läsning.
Och så kommer detta textstycke:
”Händerna var så svettiga att det var svårt att hålla i ratten. Hjärtat hamrade. Hon började få svårt att andas, och  passerade Svartsjö slott som byggdes på uppdrag av Fredrik I mellan åren 1734 och 1739 som jaktslott åt drottning Ulrika Eleonora. Efter hennes död fick slottet förfalla i över hundra år, men 1891 gjordes det till en tvångsarbets- och alkoholistanstalt. Inte förrän 1966 upphörde att vara anstalt och 1993-2004 retaurerades slottet”.

Vad i hela friden hände här? En guide ställde sig plötsligt framför scenen och höll upp ett plakat  där det stod ”INFORMATION OM SVARTSJÖ SLOTT”. Författaren kunde inte låta bli att visa upp sina kunskaper och gjorde sig därmed läsaren starkt påmind om dess existens.  Hela inlevelsen försvann, hela samspelet mellan läsaren och berättelsen putz weg.

Det händer faktiskt att jag som lektör får såna malplacerade informationstycken  instoppade i skönlitterära berättelser.
Mitt råd är: håll dig i bakgrunden, du som är författare.
Det är inte optimalt att belasta läsaren med all noggrann research du har gjort. Det du har kännedom om, informationen, kan du istället fördelaktigt baka in på ett naturligt sätt i handlingen.  I det ingår självklart att behöva välja bort en massa.  Läsaren ska aldrig någonsin behöva tänka ”Vad duktig författaren är som vet så mycket” – då handlar det om bekräftelse av författaren och inte om läsarens  stund i läsfåtöljen.

Fotografiet har jag hämtat från Bubbelbubbel Photographys sida: http://www.bubbelbubbel.se/malaroarna/

0 kommentarer | Skriv en kommentar