Kategori: skriva

Behöver alla historier en Antagonist?

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, framåtrörelse, gestaltning, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, manus, Nyheter, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur

Svaret är till allas frustration nej!

En historia behöver så klart inte ha en specifik och fysisk antagonist. Men, den behöver alltid en funktion av en antagonist. Det måste alltid finns ett motstånd, en motsats, någon slags kraft som utmanar vår Protagonist.

Annars uppstår ingen konflikt och det har vi diskuterat förut här på vår blogg. Utan konflikt uppstår ingen spänning. Och alla historier som engagerar sina läsare eller tittare har någon form av konflikt i sig. Annars blir det väldigt beige och lattebrunt.

Men hallå? Exempel tack.

Det finns så klart flera men ett bra exempel är filmen Cast Away från 2000 där karaktären Chuck Nolan som spelas av Tom Hanks blir strandsatt på en avlägsen ö i fyra års tid. I den här typen av historier är det ofta själva naturen eller någon annan kraft som är motståndet och som skapar konflikten. I just den här historian är det havet i sig som är motståndaren och som hindrar protagonisten från att nå sitt mål, nämligen att ta sig hem igen. Här finns ingen fiende i form av en person.

Kan protagonisten vara sin egen värsta fiende?

Och svaret är så klart JA.

En karaktär som genom sitt eget beteende hela tiden ställer till det för sig själv och som gör andra illa i sin omgivning och aldrig drar några korrekta slutsatser av sitt struliga beteende, absolut. Men i den typen av historia brukar det ofta vara så att motståndet växlar och finns hos medspelarna som blir illa behandlade. Och i tur och ordning får ta på sig rollen som Antagonist. Komplicerat? Ja lite.

I den här kategorien finns också protagonisten som har motståndet inom sig, där drivkraften blir ett motstånd i sig. Ofta en roadmovie, en resa i verklighet eller ett inre landskap, där protagonisten möter olika motstånd eller olika karaktärer på sin resa som lär hen saker som i grunden förändrar.

Den inre antagonisten är så klart vanligare i det man kallar vanliga romaner. Ett klassiskt exempel är Trollkarlen från Oz, där protagonisten rymmer hemifrån men under vägen lär sig saker som gör att hon inser hur bra hon egentligen har det hemma och återvänder.

Men, inget går upp mot en riktigt skurkig skurk

En tydlig fiende gör att konflikten blir så mycket tydligare, mycket mer personlig. Och vi som läser eller tittar engagerar oss så mycket mer.

Tänk bara på dina egna favoritantagonister. Erkänn att superskurken i Lars Keplers böcker, den iskalle och övermänskligt grymme Jurek Walter är fascinerande? Och skrämmande, vilket är meningen. Eller seriemördaren som syr kostymer av sina offer, Buffalo Bill i Lammen tystnar. Och så klart Darth Vader i Star Wars. Kluven, ond men ändå lite lite god.

Eller varför inte en av mina egna absoluta favoriter, Hans Gruber i Die Hard. En grym, smart och charmerande motståndare. Hur i hela friden ska vår protagonist klara att matcha honom, helt ensam dessutom?

Och sen har vi så klart de dolda fienderna. Karaktären som brukar kallas Fake ally opponent. Men det blir ett annat inlägg.

Det går absolut att skriva en bra historia utan en antagonist. Men det kräver ett riktigt vasst och genomtänkt manus. En utmaning indeed 😉

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg har arbetat som lektör i dramaturgi och historiebyggnad i ett flertal år och är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Innan du skickar ditt manus till en lektör

Publicerat av Kategori: dialog, dramaturgi, Forum, framåtrörelse, gestaltning, Ingrid Elfberg, intrig, Johan Häggblom, Johanna Wistrand, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur

Innan du lämnar ditt manus till en lektör kan det vara bra att gå igenom manuset för en sista redigering.

Framför allt så är det bra om du tittar på det rent berättartekniska först, som att ta bort onödiga transportsträckor, osköna och omedvetna upprepningar av ett och samma ord m m.

Här kommer frågor från oss tre storydoktors. Jag har även lagt in frågor från redaktören Johan Häggblom på Forum samt från språkgranskare, författare och lektör Anna Gable Frimodig. Deras frågor har jag hittat på nätet, bl a hos Type & Tell.

Det blir en hel del. Låt dig inte hämmas och förskräckas av mängden, utan börja från början och beta av i egen takt och så mycket du mäktar med. Blir du över huvud taget väldigt förvånad över frågorna kan det vara så att ditt manus inte är moget att läsas av lektör än. Jag har själv skickat tillbaka manus som ska lektörsläsas och istället rekommenderat kunden att gå skrivarkurs först, samt att träna upp hantverket och därefter återkomma med sitt manus.

 

Kontrollfrågor att ställa till dig själv innan du skickar in  ditt manus till Storydoktors för lektörsläsning:

 

Johanna Wistrands frågor

  • Har du sett över onödiga upprepningar av ord – d v s läst hela text högt med strykpennan i högsta hugg?
  • Har du sett över transportsträckorna? D v s onödiga beskrivningar på hur man kommer in genom ett rum genom att öppna en dörr, kokar en kopp kaffe genom att hälla vatten i en vattenkokare osv?
  • Har du sett över dialogerna, att det inte skrivs ut i onödan vem som säger vad (låter överpedagogiskt)?
  • Har du sett över dialogerna att det står, när det behövs, vem som säger vad, så att läsaren inte behöver räkna bak i dialogen för att begripa vem som säger repliken?
  • Har du sett till att karaktärernas namn inte är för lika varandra, så att läsaren får svårt att skilja dem åt för att de liknar varandra grafiskt. Anne och Anna t ex?
  • Har du sett över ”tänkte han” och ”tänkte hon” – oftast behöver det inte förklaras att det är en tanke, det brukar framgå bra ändå, du behöver dessutom inte ha citationstecken runt det som tänks. Läsaren fattar ändå.
  • Om du använder kursiva textavsnitt eller meningar, finns det en konsekvens i bruket av just kursiv stil? Eller kunde det lika gärna stå icke-kursivt, som en del av övriga löpande texten?
  • Överanvänds ordet ”ser” hos karaktären som har berättarperspektivet? Exempel: ”Lisa såg hur Lennart låste bilen.” Läsaren vet redan att man får se allt genom Lisas ögon eftersom hon är s k perspektivperson, hon har alltså berättarperspektivet. Då är det helt onödigt att skriva ut att ”Lisa såg”. Skriv bara ”Lennart låste bilen”. Vi tar alltså del av det som sker framför ögonen på Lisa.

 

Lennart Guldbrandsson:

  • Fundera på vad du vill ha ut av kommentarerna – vill du kunna ge ut boken eller vill du få beröm för att du klarat av det, eller vill du lära dig saker? Observera: Inget av det är fel. Det handlar om vad du vill ha. Ju mer precis du kan beskriva vad du är ute efter, desto lättare blir det.
  • Kan du beskriva din idé kortfattat? Stämmer den beskrivningen med vad du faktiskt har skrivit? Vad finns det i din idé som skiljer sig från andra berättelser i samma genrer?
  • Vet du vilken reaktion du skulle vilja ha av dina läsare? Finns det något i boken som skulle kunna orsaka den reaktionen? Finns det saker som direkt saboterar den reaktionen?
  • Tror du att läsaren kommer att bli tillfredsställd när den kommer till slutet? Du behöver inte ha ett lyckligt slut, men det behöver vara ett slut. Finns det något som avslutar berättelsen? Finns det något som blir en klimax? Finns det något som knyter samman de trådar som du har presenterat?
  • Finns det något i berättelsen som läsaren får reda på under resans gång som den inte visste tidigare? Finns det flera överraskningar?
  • Tror du att en genomsnittlig läsare kan identifiera sig med någon av huvudpersonerna? Skulle någon av läsarna kunnat ha agerat på samma sätt? Framför allt är det här viktigt med antagonisten, som ofta bara agerar dumt i början och därefter inte lägger fingrarna emellan för att bli stoppad i sin plan. (Du har väl en plan för antagonisten?)
  • Har du byggt upp en värld? Vad har läsaren fått reda på om de platser som berättelsen utspelar sig på? Här pratar jag inte bara om rent fysiska saker (”de bor i ett blått hus”), utan om sammanhang och bakomliggande regler (”det verkar inte finnas några grannar, eller släktingar, eller poliser, eller föreningar, eller någon historia…”).
  • Strunta i att snygga till det – låt ditt ordbehandlingsprogram sköta stil på rubriker, sidnumrering och utseende på brödtext automatiskt, så att det ser likadant ut hela vägen.

 

Ingrid Elfberg:

  • Se över om det stämmer med platserna i manuset. Och saker som att man t ex inte kliver i och ur olika bilar, att natt och dag funkar. Karaktärernas förflyttningar. Det har hänt att karaktärerna i manus jag lektörsläst tycks förflytta sig genom teleportering…
  • Är tidsflödet i ditt manus logiskt? Håller tidslinjerna ihop, även om du har brutit dem och växlar?
  • Karaktärernas drivkrafter – har du dem klart för dig? Och vilka roller de har? Ibland får jag manus där författaren inte har helt klart för sig vem som är skurk eller inte.

 

John Häggblom  på bokförlaget Forum: 

När det gäller berättelsen:

  • Finns det några oklarheter? Förstår man till exempel varför karaktärerna agerar som de gör, är deras motiv tillräckligt tydliga/intressanta?
  • Vad behöver tillföras för att idén ska bära? (Till exempel en tydligare konflikt, mer dramatiska karaktärer.)
  • Vad är det mest centrala som utforskas i berättelsen?
  • Vilka bifigurer kan man utveckla utöver huvudpersonen (och antagonisten)?
  • Vilka karaktärers utveckling ska vara i fokus?

 

När det gäller enskilda scener/händelseförlopp:

  • Vilket syfte har kapitlet/scenen/händelseförloppet? På vilket sätt bidrar det till att driva handlingen framåt?
  • Vilka känslor vill man väcka hos läsaren?
  • På vilket sätt får scenen personerna i den att utvecklas?
  • Vad saknas i scenen för att den verkligen ska fånga läsaren?
  • I vad består motståndet/motståndarna i scenen?
  • Finns det någon komponent som innebär mer motstånd och som man kan ta med i scenen istället?

 

Anna Gable Frimodig:

  • Ha ett läsbart format. Med läsbart avser jag att raderna inte är längre än cirka 65 nedslag (inklusive blanksteg), att det är dubbelt radavstånd och att typsnittet har seriffer (såna där små slängar i ändarna).
  • Se till att varje person som yttrar sig i dialog börjar göra så på ny rad. Gör inte för långa tunga stycken och inte heller för långa meningar.
  • Rensa bort alla onödiga småord, till exempel: ”lite, nästan, kanske, verkligen, liksom, ju” med flera. Detsamma gäller inledande ja och nej i dialog. Glöm däremot inte det lilla ordet ”att” som verkar föra en tynande tillvaro i dagens ungdomsspråk.
  • Använd inte långa haranger efter dialog, som ”utbrast han förnumstigt lismande”. Se till att du har gestaltat på vilket sätt något sägs och använd övervägande det korta ”sa hon”. Var också noga med att läsaren direkt förstår vem det är som talar (vanligt fel, eftersom författaren vet så väl själv).
  • Var sparsam med bisatsinledare av ny mening, som ”och” eller ”men”. Det är okej att använda dem, men spara dessa tills det blir riktigt spännande, annars förlorar de sitt krut.
  • Undvik att upprepa ord för tätt. Det finns oftast synonymer. Undvik att inleda alla meningar med egennamn eller pronomen (framför allt: han, hon, den, det) utan försök att variera språket.
  • Kontrollera basfakta, så att dina karaktärer behåller sitt utseende, sitt sätt att vara, vilket år de är födda etc. genom hela berättelsen. Gäller naturligtvis inte om något inträffar som förändrar en person eller en plats.
  • Ta bort utropstecken (lite som att skratta åt sitt eget skämt i skönlitteratur) utom i enstaka repliker. Använd gärna semikolon, men gödsla inte med dem (ett på vartannat kapitel är ett riktmärke).
  • Använd inte parenteser i skönlitteratur.
  • Du behöver inte lämna ditt manus till korrläsare (för du kommer ändå att göra ändringar när du får tillbaka ditt manus och då är detta pengar i sjön), men läs gärna igenom manuset själv och rätta det du hittar. Kontrollera småsaker, som att det finns mellanslag efter punkt och komma, ta bort dubbla mellanslag och annat som lätt smyger sig in när man skapar i full fart. Med andra ord, gör manuset så tilltalande att läsa som möjligt utan att börja layouta det för tryck.

Lycka till!

PS Om du är tveksam, läs ”Svenska skrivregler” där du får hjälp med hur man ställer upp dialog, gör styckeindelningar etc.

 

Sammanställningen här ovan är gjord av Johanna Wistrand, Storydoktor, verksam som lektör sedan över 10 år och medlem i Lektörsförbundet.

(Bilden är en målning av Félix Fénéon, ”Editing La Revue Blanche” från 1896)

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ninnis affär

Publicerat av Kategori: debutroman, feelgood, Helene Kolseth, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, Ninnis affär, Nyheter, roman, skönlitteratur, skriva

Det kom  en bok med posten för några dagar sedan.

Helene Kolseths roman ”Ninnis affär”, den första delen av tre i en feelgoodserie.
Jag lektörsläste ”Ninnis affär” för nästan exakt två år sedan.
Och nu fick jag hålla det färdiga resultatet i min hand.
Detta är ett av glädjeämnena med att vara lektör, storydoktor och manusutvecklare.
Även skrivcoach. Detta att få se kunden nå sitt mål.

Här kan du beställa boken.

Johanna Wistrand, storydoktor och medlem i Lektörsförbundet

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Använder du Fleming-effekten?

Publicerat av Kategori: gestaltning, lektör, Lennart Guldbrandsson, miljöbeskrivning, skönlitteratur, skriva, skrivtips
Bronsstaty av Ian Fleming, som skapade James Bond, inför 100-årsdagen av hans födelse 1908.

Bronsstaty av Ian Fleming, som skapade James Bond, inför 100-årsdagen av hans födelse 1908.

Är du rädd för att någon ska tycka att din berättelse är orealistisk? Du kanske vet med dig om att du har skarvat litegrand (eftersom alla författare gör det ibland) och undrar hur du ska kunna vara säker på att läsarna inte rycks ut ur fiktionen och börjar granska allt du gör.

Då kan du alltid använda dig av något som ibland kallas för Fleming-effekten.

Det här berättargreppet är döpt efter Ian Fleming, den brittiske journalisten som i mitten på 1950-talet började åka på semester till Jamaica, och där skrev ihop mer fantastiska versioner av sånt han själv och folk i hans närhet varit med om under andra världskriget, med rollfiguren James Bond, som en romantiserad version av honom själv i centrum.

Vad är Fleming-effekten?

Fleming-effekten är inte hans egen benämning av det, utan det är var Kingsley Amis som i sin analys av James Bond-böckerna (The James Bond Dossier, på svenska Fallet James Bond) myntade begreppet. Amis definierade det så här:

“the imaginative use of information, whereby the pervading fantastic nature of Bond’s world … [is] bolted down to some sort of reality, or at least counter-balanced.”

Med andra ord, för att få de mer icke-realistiska delarna mer realistiska använde Fleming detaljerad information. Om han ville presentera en båt som skurkarna kunde använda för att transportera några stulna kärnvapenstridsspetsar, och utåt ändå verka vara en lyxjakt, utan att läsaren skulle undra över hur skurkarna fick tag på en så speciell båt, kunde han inte bara skriva att de hade en båt och hoppas att läsaren köpte det. Istället gav han båten en hel bakgrundshistoria och en design som gjorde det trovärdigt: den hade ett skrov av en legering av aluminium och magnesium, med två fyrtaktsdieselmotorer tillverkade av Daimler-Benz med dubbla Brown Boveri-kompressorer. Den var tillverkad av Leopoldo Rodrigues i Messina, och kostade 200 000 pund i 1964 års pengavärde. (Det här är inte allt vi får veta om båten.)

Som du kan se är varumärken och specifika namn något som Fleming använde. Men andra saker han ibland använde var specifika gatuadresser (på samma sätt som Stieg Larsson) eller historiska skeenden som efter några spännande detaljer lät avvika från det faktiska.

Hur du kan använda Fleming-effekten

Finns det fler sådana specifika detaljer du kan använda för att få läsaren att bli övertygad om att det du skriver är sant när det i själva verket är ljug? Självklart. Och du får gärna använda dig av Fleming-effekten. Men poängen är inte att du ska sitta och komma på en massa detaljer som du kan skyffla in i berättelsen. Resultatet blir då att du dränker läsaren i information som den inte har bett om, eller som den inte vill ha.

Poängen är att du behöver veta när du behöver strössla berättelsen med detaljer som låter trovärdiga, men som är helt påhittade. Om du inte vet det själv (och det är svårt) kan du alltid ta hjälp av någon som kan se din berättelse utifrån.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vad tycker vi om årets bokmässa i Göteborg?

Publicerat av Kategori: Ingrid Elfberg, Lennart Guldbrandsson, ljudbok, manus, Nyheter, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva, Storytel, teveserie

Storydoktors  träffades på bokmässan i Göteborg den 27 september i år. Första dagen av fyra intensiva dagar och vi passade på att ta ett nytt gruppfoto. Lennart sträckte ut fotoarmen så långt det gick.

Jag (Johanna längst till höger på bilden) har frågat Lennart och Ingrid så här i efterhand vad de tyckte om mässan.

 

1. Hur pass viktig är bokmässan för dig, privat och yrkesmässigt?

Lennart: För mig är det här en av årets höjdpunkter. Mina vardagar tillbringar jag ofta på en man hand med mina arbetsredskap, så det är skönt att få träffa mina kollegor och planera, jämföra erfarenheter eller bara prata strunt.

Ingrid: Eftersom jag är författare är Bokmässan en självklarhet, även de år då jag inte har en ny bok att visa upp. Åren jag har ny bok handlar mässan mycket om att vara närvarande i förlagets monter, signera och stå på olika scener och berätta om skrivandet och så klart den nya boken. Det är också ofta det enda tillfället för mig att träffa många av mina kollegor i branschen, då vi bor på så olika håll i landet. Det är socialt väldigt intensiva dagar.

 

2. Vad är det bästa med bokmässan?

Lennart: Alla samtal. Där finns det så många människor som kan så mycket, och som läser, och det är min sorts människor. Framför allt är det ett tillfälle att träffa folk från andra delar av landet och få reda på vad som händer där de håller till.

Ingrid: Mötet med läsarna och att få träffa sina författarkollegor och samarbetspartners. Visst håller vi kontakt över sociala media men inget slår det verkliga mötet.

 

3. Vad kan man undvara på bokmässan, enligt dig?

Lennart: Jag tror att det beror på vem man är. För mig som har läst och lärt mig så mycket om att skriva är de flesta seminarier där författare berättar om sina processer ganska ointressanta, men jag vet att många nybörjare tycker att det ger dem inspiration.

Ingrid:  Jag tycker att mässan kunde renodlas ännu mer, där man skalar bort politiken och alla produkter som får mässan att i vissa delar likna en marknad. Annars tycker jag att mässan var mer renodlad i år.

 

4. Vad tar du med dig från årets bokmässa? Nya tankar och idéer?

Lennart: Det är inte mycket som är helt nytt för mig, men jag har alltmer kommit att tänka på ljudböckernas alltmer växande marknad och hur det kommer att utvecklas framöver, och vad den utvecklingen innebär för bokmässan och branschen och mitt eget arbete framöver. Och såklart finns det alltid mycket att lära sig om marknadsföring av böcker, något som är en nödvändig kunskap för alla som inte skriver för skrivbordslådan.

Ingrid: Fler scener än tidigare gjorde mässan roligare och mera publikvänlig. Noterade att det var färre utställare i år än förra året, vilket kan bero på olika saker. Men en utmaning är prisbilden. Det är ruggigt dyrt att delta och jag hörde av flera utställare att det var sista året man deltog. Allt kostar att delta i och med de marginaler som författare och förlag har, små, så är det tufft att få igen sina investeringar. Glädjande var att det såldes ganska mycket böcker trots att besökarna var färre än för tre år sedan. Men bäst av allt var att Crimtime flyttat in på mässan och blivit en scen. Krim-scenen har länge fått leva i en tynande tillvaro och inte haft den plats genren förtjänar. Vilket varit mycket märkligt med tanke på hur mycket läsarna älskar sina deckare. Det var ett lyft.

 

5. Ser du några nya trender inom bokbranschen som kan vara intressanta för storydoktors bloggläsare?

Lennart: Det jag skrev ovan om ljudböcker tror jag fler behöver lära sig mer om. Men jag tror också att det är viktigt att fundera själv på hur bokbranschen. Det är en sak att läsa Boktuggs artiklar om bokmässan (till exempel http://www.boktugg.se/2018/09/30/bokmassan-2018-antalet-besokare-lyfte-men-en-bit-kvar-till-tidigare-nivaer/), eller Kristina Svenssons analys (https://dinbokdrom.se/bokmassan-2018-monterbilder-och-sammanfattning/), men inget slår att fundera själv, att försöka sammanställa det man tänker mer ordentligt. Framför allt är det viktigt att göra det snarare än att låta bli att göra det…

Ingrid: Det digitala nafsar i sig allt mer av marknaden och ljudet är poppis. Storytel lanserar sin nya läsplatta och förhoppningsvis kommer e-boken att ta mer plats till slut även i Sverige. Spänningsgenren är fortfarande en vinnare men feelgood och humor kommer stort. Allt fler böcker filmatiseras som serier för teve vilket är kul. Och den som har enorma mängder följare i sociala media har ett gigantiskt försprång när de ger ut böcker…
Teveserierna vi slukar påverkar också hur böcker skrivs. Snabbare tempo, fler tidshopp och växlingar, mer dialog. Vissa böcker skrivs idag som om de redan är ett teveseriemanus.

 

6. Något du vill tillägga om bokmässan?

Lennart: Bara att jag ser fram emot nästa års mässa. Möjligen kommer jag att agera på ett helt annat sätt då, men det får jag återkomma om.

Ingrid: Det var väldigt skönt att för en gångs skull få vara en vanlig besökare och kunna hinna njuta av alla intryck och gå till alla scener jag ville och inte ha ett pressat eget schema.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Två Storydoktors på Bokmässan i Göteborg

Publicerat av Kategori: dramaturgi, Ingrid Elfberg, intrig, Johanna Wistrand, lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manus, manusutveckling, Nyheter, orkestrering, plot, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, snabbcoaching, struktur

 

Under fredag eftermiddag (den 28 september) kommer Storydoktorerna Ingrid Elfberg och Lennart Guldbrandsson finnas tillgängliga på Bokmässan i Göteborg. Hugg tag i oss för en konsultation eller för att ställa frågor om berättelser i allmänhet – eller varför inte känna efter vem av oss du passar bäst ihop med för en lektörsläsning?

Vi har tydliga skyltar, så att vi ska vara lätta att hitta, men om du ändå inte ser oss finns våra kontaktuppgifter på våra presentationssidor. Vi kan hjälpa dig göra dina berättelser tajtare och mer spännande och dina rollfigurer mer levande. Ta chansen!

Skulle du inte vara på bokmässan i Göteborg men ändå vill ha kontakt med oss rekommenderar vi att du kontaktar Johanna Wistrand.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vad handlar din historia om? Egentligen …

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Nyheter, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, skrivtips, struktur
Premiss, förutsättning, koncept … Kärt barn har många namn.

Om jag skulle be dig att formulera konceptet, premissen för din historia, boken du skriver på just nu, ler du då saligt och berättar med några få meningar för mig vad din historia faktiskt handlar om?

Eller får du det där fjärrseende blanka i ögonen och börjar klia dig i huvudet?

Vad vill du berätta och varför …

Men vänta nu, varför ska det här vara så viktigt? Varför måste jag bestämma det? Jag vet ju vilka historian handlar om och var de befinner sig och ungefär hur det ska sluta. Räcker inte det?

Njae, det gör nog inte det. Och om du ändå ska ägna kanske ett helt år åt att skriva och redigera och skriva om och kämpa, varför inte ta dig tiden att tänka igenom förutsättningarna ordentligt?

Här några röster från filmbranschen i USA, om varför premissen har betydelse.

“Most aspiring screenwriters simply don’t spend enough time choosing their concept. It’s by far the most common mistake I see in spec scripts. The writer has lost the race right from the gate. Months — sometimes years — are lost trying to elevate a film idea that by its nature probably had no hope of ever becoming a movie.”

— Terry Rossio (Aladdin, The Mask of Zorro, Shrek, Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl)

“Ideas cost NOTHING and require ZERO risk. And yet, oddly, the LEAST amount of time’s usually spent in the idea stage before a small fortune is dumped on a whimsy that’s still half-baked… Ideas cost nothing yet have the potential to yield inexplicably long careers and happy lives.”

— Kevin Smith (Clerks, Mallrats, Chasing Amy, Dogma, Zak and Miri Make a Porno.

Självklart är ploten, karaktärerna, karaktärsutveckligen, allas olika drivkrafter, genre och stil, tema, tidslinjer, vass dialog och så vidare viktiga.

Och ändå, lägger vi förvånande lite tid på att fundera på exakt vad det är för historia vi har tänkt berätta innan vi sätter igång med vårt mastodontarbete med ett helt manus eller ännu maffigare, en hel serie av böcker.

Vad är en premiss?

Det är din historia nedkokad till en mening. Låt mig ge dig några exempel.

Gudfadern:

Den yngste sonen i en maffiafamilj, som inte vill ha något med kriminaliteten att göra, hämnas på den som mördat hans far och blir, tvärtemot sina övertygelser,  den nye gudfadern.

Casablanca:

En tuff tidigare patriot men numera nedsupen och ambitionslös man, återser sitt livs kärlek men väljer att återuppta kampen mot nazismen, låter henne gå och offrar kärleken igen.

Varför lägga tusentals timmar på en usel idé?

Jag säger inte att din bokidé är dålig, det vet jag ju inget om. Men varför lägga mängder av svett och tårar på en historia som är ogenomtänkt eller i värsta fall inte kommer att engagera eller ens är spännande?

Ta dig tid att bolla idéer, att testa dem på dig själv och andra, vända och vrida.

Är det här en bra story? Känns det spännande? Engagerande? Originellt?

Har det här berättats förut? Säkerligen. Historier går i repris. Men har den berättats så här förut?

Brinner du för den här berättelsen? Vill du lägga ett år eller mer på den? Tror du på den? Kommer den att hålla i tre böcker eller ännu flera?

För till slut återstår bara:

Vad du väljer att skriva om är så mycket viktigare än hur du  väljer att skriva det. 🙂

 

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tänk tango

Publicerat av Kategori: deckare, dialog, feelgood, gestaltning, lektör, manus, manusutveckling, Nyheter, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips

Det händer ganska ofta att jag som lektör uppmanar författaren att föreställa sig läsaren som intelligent. Hellre tänka att läsaren hänger med än att läsaren inte gör det. Det hjälper när man behöver stryka ner.

En annan sak som kan hjälpa författare att stryka är att tänka att varje ord kostar pengar och hen är fattig. Vad kan tas bort utan att budskapet, spänningen och historien går förlorad?

Som läsare kan man lätt tappa energin vid läsningen och intresset när man behandlas som lite korkad och mindre vetande. Detta är förstås inte författarens avsikt. När man berättar sin historia vill man ju bara att den ska framgå för läsaren. Med all klarhet.
Bara det att all klarhet är inte alltid att föredra. För läsaren behöver dessutom vara något medagerande, det vill säga få fylla i vissa uteslutna beskrivningar med sin egen föreställningsförmåga och fantasi. Då blir berättelsen en historia mellan författaren och läsaren, en relation. Nästan en dans, en tango där de följer varandra.

Att förklara för tydligt och att förklara precis allt för läsaren gör berättelsen platt och tömmer texten på energi. Det pekar läsaren på näsan vad hen ska känna och tänkta och tycka, och vem tycker om det? Typ ingen.

Här kommer ett konkret (och klumpigt) exempel:
”Vad förbannad jag blir nu” sade han argt och rynkade pannan.

Hela tre gånger får jag veta att han är arg. Dels genom det han påstår i repliken, dels genom adverbet och dels genom det beskrivna kroppsspråket.
Övertydligheten tar musten ur hans replik. Han hade i och för sig kunnat vara ironisk. Då kan det vara på sin plats med en beskrivning av tonläge och/eller kroppsspråk.

Annars är det bra att skriva repliken på så vis att det framgår där vad karaktären känner, hur hen reagerar. Och det behöver inte framgå omedelbart, det kan stå klart för läsaren några rader ner.
Du kan också göra läsaren medskapande genom att aldrig riktigt bjuda på den tydligheten, inte ens senare.

Här är ett annat exempel (påhittat i skrivande stund):
En scen där mannen har uttryckt sin entusiasm över en kvinna som han är intresserad av, genom att ivrigt lyssna och ställa frågor till henne. Och genom att inte kunna dölja sitt intresse genom kroppshållningen och  t ex avslöjande ansiktsfärg. Det hela blir gestaltande.
Därefter följer ett stycke:
”Han var verkligen intresserad av henne. Han tyckte att hon var attraktiv och intressant. Det pirrade i magen när han såg hennes vackra ögon och leende mun.”

Den här klumpigheten är inte ovanlig inom deckare och feelgoodlitteratur. Tyvärr, säger jag som är ett fan av så kallad underhållningslitteratur. Men jag ser inte varför den ska vara sämre skriven än romaner som man kallar för litterära romaner (eller ”finlitteratur” i folkmun).
Så – skärpning där, författare, förlagsredaktörer, frilansredaktörer. Bara det bästa är gott nog för era läsare. Innehåll är inte allt. Framförandet och paketeringen är lika viktiga.

 

Johanna Wistrand, storydoktor och medlem i Lektörsförbundet.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Goda idéer är till för att stjälas

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur

Det finns en föreställning om att man som författare ska vara ett unikt geni som uppfinner det egna hjulet och skriver på ett så annorlunda och förtrollande sätta att ingen tidigare har gjort något liknande. Det ska vara något nytt, något som sticker ut, en historia som saknas därute, som fyller ett hål. Ja ni har hört alla floskler förut.

Analys av en historia

Det låter grymt osexigt men är riktigt spännande och är något som jag använt på mina kurser på Skrivarakademin. Det är ofta första gången som någon av deltagarna sätter sig ner och funderar över hur författaren gått till väga, hur hen lagt upp sin historia och också varför den känns så fascinerande, varför du sugs in. Och för de flesta blir det en verklig aha-upplevelse.

För hur ofta tänker du på hur många plotlines författaren har? Hur många kapitel? Hur många sidor per kapitel? Finns där cliffhangers? Vilka POV använder sig hen av? Och hur många? Hur är tempot? Är det mycket miljöbeskrivningar eller lite? Mycket eller lite dialog? Finns där olika tidslinjer och hur växlar författaren mellan dessa? Vem är huvudkaraktären? Vilka andra finns med? Vilka roller har de? Är det flera historier som vävs ihop? Finns det flera underliggande berättelser?

Hur gör man?

Som alltid så är det efter tycke och smak. Använder du själv en viss teknik för att göra dina synopsis så kan det vara en god idé att köra med samma för din analys. Excel eller post-it eller bara anteckningar. Eller gigantiska mind-maps. Japp, det är jag 😉

Gå sedan igenom boken kapitel efter kapitel och snart börjar ett mönster infinna sig liksom dina aha. Jaså var det så det var? Det tänkte jag inte på.

Vad ger det?

Dels övning i att se hur författaren gjort, hur hen har byggt upp sin berättelse men så klart också inspiration och idéer till hur du själv kan använda liknande tekniker eller hitta ett sätt som löser upp när du kört fast med ditt manus. Goda idéer är som bekant till för att stjälas.

Trender?

Oh ja. Självklart finns såna. Växelspel mellan dåtid och nutid är en klassiker. En gammal dagbok. Ja ja, suck, men ack så effektivt. Skildring av ett skeende ur några olika POV – alltså låta flera personer ge sin alldeles egen upplevelse av vad som skett. Edwardssons nya En alldeles vanlig familj är ett lysande exempel.

Återvändare. Just nu verkar de simma i stim 😉 Det är allt från återvändande poliser som tvingas utreda brott i sin gamla döende och urtrista hemort där så klart det förflutna och gamla relationer flyter upp till ytan. Eller en journalist – som i Sharp Objects av Gillian Flynn, för övrigt den bästa av henne än så länge – som återvänder till sin otäcka hemstad där ingen går säker och ingen är normal, allra min hennes egen creepy familj … Hu!

Och bäst av allt, då kan du undvika att falla i trend-träsket och skriva det där som just fyller ett hål på marknaden 🙂

Som sagt, goda idéer går att stjäla. Happy hunting.

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om ornament och bärande väggar

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, karaktärsbeskrivning, miljöbeskrivning, plot, skriva, skrivtips

En del jämför skrivande med arkitektur: man sätter upp planer, reviderar dem, och sen genomför man själva bygget, och avslutningsvis placerar man in möblerna. Jag har själv använt mig av arkitekt-liknelsen, men då för att visa att författare behöver visa att de är att lita på. När man blivit en etablerad arkitekt får man helt enkelt mer utrymme för improvisation (åtminstone i liknelsen).

Men det finns en annan sak med arkitektur som liknar hur det är att skriva, och det har med ornament och bärande väggar att göra.

Ornament är något som egentligen inte behövs för att byggnaden ska stå upp. Det är sånt man har bärande väggar till. Vill man å andra sidan att det ska vara tjusigt, använder man ornament.

Ornament från Salisburys katedralskloster

Salisburys katedralskloster. Foto: Cornell University Library

Ett exempel som kanske är lite oväntat: jag var nyligen och såg superhjältefilmen Ant-Man and the Wasp på bio. (Jag och min bästis Stefan brukar analysera superhjältefilmer ur alla möjliga perspektiv efteråt, och det är bra träning för att hålla dramaturgi-tänket igång.) I den filmen finns det ett scen där en av hjältarna ska förhandla med en person om att köpa en komponent som de behöver för att kunna göra ett experiment. Personen hon träffar vägrar att sälja komponenten och låter sina hejdukar anfalla henne. Efter att ha försvarat sig tar hon med sig komponenten därifrån. Där hade scenen kunnat sluta. De bärande väggarna hade varit på plats i och med att skurken hade fått visa sig från sin onda sida och blivit tillfälligt besegrad. Men scenen slutar istället med att hjälten lämnar över pengarna, inte med stora åthävor, utan i förbigående. En person som bara slötittat på filmen hade säkert missat när huvudpersonen ställt väskan framför skurken.

Och det är det som är poängen. Ornamentet fick det utrymme det förtjänade. För som Adolphson & Falk sjunger i Mer jul: ”En show glöms bort / Om den bara visar opp / Effekter som man knappast anar”. Man får poängtera vissa saker och låta andra saker presenteras i förbigående.

Hur vet man vilka saker man ska poängtera och vilka saker man ska presentera i förbigående? Tja, man kan inte lära sig av Ant-Man and the Wasp. Det är inte någon subtil film, utan ett spektakel. Man kan lära sig mycket av spektakel, men kanske inte proportioner.

Jag brukar kalla förmågan att veta vad man ska betona och presentera i förbigående för taktkänsla (om du ska följa en länk i det här inlägget rekommenderar jag att det blir den länken). Precis som taktkänsla är det något man kan träna upp, om man inte råkar ha den medfödd. Men först måste man förstå vad som är ornament och vad som är bärande väggar.

Ornament går att ta bort, men har större sentimentalt värde, och är också ofta sånt som läsare och tittare har störst känslor för, men bara om de är bra gjorda.

Bärande väggar å andra sidan är svåra att ta bort utan att ändra storyn, men är kanske inte lika angelägna för läsare och tittare. De är otacksamma att lägga tid på, men det märks om de inte finns där.

Inga berättelser saknar helt ornament. Men de kan vara mer eller mindre tankeväckande, coola, romantiska, etc.

För att du ska lära dig se skillnaden, fundera lite över en scen i en text du skriver. Vilka saker måste vara där? Vilka för intrigen framåt, bygger upp rollfigurerna, presenterar världen, skapar genren? Chansen är stor att de är bärande väggar.

Och vilka vill du verkligen ska vara där? Vilka skapar känslor, gör berättelsen modern, får till stilen, gör dig som författare mer uppmärksammad? Chansen är lika god att de är ornament.

Om du fortfarande inte ser skillnaden, ta hjälp av en lektör.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar