Kategori: skönlitteratur

Goda idéer är till för att stjälas

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur

Det finns en föreställning om att man som författare ska vara ett unikt geni som uppfinner det egna hjulet och skriver på ett så annorlunda och förtrollande sätta att ingen tidigare har gjort något liknande. Det ska vara något nytt, något som sticker ut, en historia som saknas därute, som fyller ett hål. Ja ni har hört alla floskler förut.

Analys av en historia

Det låter grymt osexigt men är riktigt spännande och är något som jag använt på mina kurser på Skrivarakademin. Det är ofta första gången som någon av deltagarna sätter sig ner och funderar över hur författaren gått till väga, hur hen lagt upp sin historia och också varför den känns så fascinerande, varför du sugs in. Och för de flesta blir det en verklig aha-upplevelse.

För hur ofta tänker du på hur många plotlines författaren har? Hur många kapitel? Hur många sidor per kapitel? Finns där cliffhangers? Vilka POV använder sig hen av? Och hur många? Hur är tempot? Är det mycket miljöbeskrivningar eller lite? Mycket eller lite dialog? Finns där olika tidslinjer och hur växlar författaren mellan dessa? Vem är huvudkaraktären? Vilka andra finns med? Vilka roller har de? Är det flera historier som vävs ihop? Finns det flera underliggande berättelser?

Hur gör man?

Som alltid så är det efter tycke och smak. Använder du själv en viss teknik för att göra dina synopsis så kan det vara en god idé att köra med samma för din analys. Excel eller post-it eller bara anteckningar. Eller gigantiska mind-maps. Japp, det är jag 😉

Gå sedan igenom boken kapitel efter kapitel och snart börjar ett mönster infinna sig liksom dina aha. Jaså var det så det var? Det tänkte jag inte på.

Vad ger det?

Dels övning i att se hur författaren gjort, hur hen har byggt upp sin berättelse men så klart också inspiration och idéer till hur du själv kan använda liknande tekniker eller hitta ett sätt som löser upp när du kört fast med ditt manus. Goda idéer är som bekant till för att stjälas.

Trender?

Oh ja. Självklart finns såna. Växelspel mellan dåtid och nutid är en klassiker. En gammal dagbok. Ja ja, suck, men ack så effektivt. Skildring av ett skeende ur några olika POV – alltså låta flera personer ge sin alldeles egen upplevelse av vad som skett. Edwardssons nya En alldeles vanlig familj är ett lysande exempel.

Återvändare. Just nu verkar de simma i stim 😉 Det är allt från återvändande poliser som tvingas utreda brott i sin gamla döende och urtrista hemort där så klart det förflutna och gamla relationer flyter upp till ytan. Eller en journalist – som i Sharp Objects av Gillian Flynn, för övrigt den bästa av henne än så länge – som återvänder till sin otäcka hemstad där ingen går säker och ingen är normal, allra min hennes egen creepy familj … Hu!

Och bäst av allt, då kan du undvika att falla i trend-träsket och skriva det där som just fyller ett hål på marknaden 🙂

Som sagt, goda idéer går att stjäla. Happy hunting.

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om att skriva en deckartrilogi

Publicerat av Kategori: deckare, dramaturgi, Ingrid Elfberg, intrig, Johanna Wistrand, karaktärsbeskrivning, manus, manusutveckling, Nyheter, Okategoriserade, plot, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur, synopsis, thriller, trilogi

Frösön av fotograf Martin Hedman

Foto: Martin Hedman

 

Jag ringde upp min kollega Ingrid Elfberg i Storydoktors och bad att få ställa några frågor angående det här med att skapa en karaktär som ska hålla under en hel trilogi, samt hur det är att planera en sådan.

Hon har ambitionen att bli klar med första delen nu i höst och ska jobba med  kompletterande research och skriva under sommaren.

Ingrid är författare med fem deckarromaner bakom sig.  2004 vann hon första pris i det prestigefyllda Ballografpriset för sin novell Stormen.
Hon bor numera i Ulricehamn efter många år i Göteborg. Och från att ha skildrat Göteborg i flera deckare byter hon nu miljö  för sitt skrivande – till Norrland.

Under intervjun svär Ingrid över att det börjar regna. På kvällen samma dag ska hon nämligen göra skjutprov för hagelskytte. Detta ingår i jägarexamen som hon ska ta, bland annat i researchsyfte för att lära sig mer om jakt som är en central del av livet i Jämtland.

 

Hur är det att arbeta med en trilogi?

Ingrid: Jag funderar fortfarande mycket på hela bygget. Det blir ju ganska mycket mer komplicerat med just en trilogi. Man behöver en karaktärsutveckling över alla tre delarna och det måste vara så för varje enskild karaktär. Och sedan ett ämne, en gåta, en historia som bär varje bok oavsett om det är en trilogi eller inte. Huvudkaraktären är den som bär själva trilogibågen.

Har man bara en roman att skriva kan man utveckla historia och sluta bågen med plot och underplot och allt får sin upplösning i den boken. Har man en trilogi måste man tänka på hela bygget. Det blir så otroligt mycket större.

Man måste ändå ha en enskild historia som fungerar både för de fiktiva karaktärerna och för det ämne som den enskilda historien som varje bok i trilogin har. Den som läser måste känna att hen fått svar på frågorna när boken är slut. Samtidigt bör det finnas en cliffhanger så man vill veta hur det kommer gå för karaktärerna i nästa del.

 

Du har således hjälp av att skriva synopsis?

Ingrid: Det här med synopsis får en helt annan dimension. Man får tänka i fyra plan: en för trilogibågen, sen en för varje enskild bok. Och allt måste hänga ihop med någon form av logik.

Det får inte gå för fort när man arbetar fram sin synopsis. Man måste ha en plan, särskilt för huvudkaraktären. Vederbörande börjar på en punkt och måste genomgå en utveckling. Saker som huvudkaraktären absolut inte kan tänka sig att göra i början av historien kan hen omvärdera senare på grund av händelseutvecklingen. Det kan vara en ny miljö, nya bekantskaper, olika uppdrag och svårigheter och nya insikter.

Jag måste veta allt om karaktärerna, i vilken ordning jag lämnar ut information. Jag som författare sitter på hela storyn och vet allt – backstory, allt. Och du som läser får det serverat av mig i den ordning och takt som jag väljer. På så vis bygger jag upp spänningen.

Att arbeta med en trilogi är otroligt fascinerande. Många har ju gjort det här förut med bravur: Stephen King, J R R Tolkien, Stieg Larsson med flera.
Den första puckeln i trilogiarbetet är väldigt stor. Sedan kommer det förhoppningsvis gå lättare, när karaktärerna börjar leva sina egna liv.

Det är fascinerande med de här olika planen, de olika bitarna, att man måste tänka efter så pass mycket, för det måste man. Det går inte att bara  sätta sig i baksätet och åka med när man ska skriva en trilogi.
Men man ska ju fortfarande skriva varje enskild roman som en egen historia.

 

Du skriver på en serie som utspelar sig i Norrland, närmare bestämt Östersundstrakten, eller hur?
Hur kommer det sig att du valde den miljön?

Ingrid:  Du har väl hört uttrycket ”Gräv där du står”? I det här fallet blir det Jämtland och Härjedalen som är mina hemtrakter. Men det är en sanning med modifikation. Jag lämnade Norrland när jag var nitton år och kan inte så mycket om mina hemtrakter som jag skulle önska.
Jag är ganska färdig med att skriva böcker om Göteborg, jag har ju flyttat därifrån också. Och suget efter Norrland har blivit allt större för mig på senare år.  Nu inser jag hur vacker och annorlunda  min hembygd är. Plus att kontrasterna i hur vi lever i stad kontra på landsbygd fascinerar mig.  Nu får jag tillfälle att undersöka mina barndomsplatser och märker att jag kan väldigt lite om de miljöer där jag tillbringade barndomen och ungdomen. Det är jättefascinerande att komma tillbaka och lära mig om de platserna. Det kan också ha att göra med sökandet efter ens identitet, detta att jag vill tillbaka upp i fiktionen.

Det finns många tacksamma ämnen att ta upp här, att vrida och vända på.  Många intressanta och djupa konflikter. Och landskapet är inte bara landskap. Människorna är annorlunda. Det kriminella landskapet är så totalt annorlunda än i storstaden.

Att folk i Norrland betalar lika mycket skatt som alla andra men får så lite tillbaka av samma samhällsservice, det är ett stort problem.  Det är så mycket tuffare livsvillkor i Norrland. Min uppväxtort utnyttjas och sugs ut av staten. Kampen för min hembygd är faktiskt en av drivkrafterna i den här trilogin.

 

Din huvudkaraktär, hur har du arbetat fram henne?

Ingrid: Det här med undercoververksamhet inom polisen är ett ämne som jag snubblade över och som fascinerade mig.  Det är så hemligt att man knappt kan göra research på det.  Det finns till och med de som säger att detta inte existerar.
Som vanligt har jag gjort min research så grundligt jag kunnat, så jag vet att det finns. Källan är givetvis anonym.

Min huvudkaraktär Zara har haft ett uppdrag utomlands som gått riktigt illa och hon åker tillbaka till Sverige. På grund av en hotbild mot henne placeras hon under ett alias i Norrland, i Östersund. Hon är ingen hemvändare. Tvärtom, hon är där under tvång och tillfälligt.

Denna Zara är en ren fantasifigur. Jag har funderat ut hennes bakgrund, hur hennes familjen såg ut,  hennes svaga punkter, styrkor, inre demoner. Jag har skapat en backstory som är enormt detaljerad. Här har jag även lagt in massor av detaljer när det gäller yrkesutbildningen (vapenkunskap m m. Hon ska ju leva i kriminella kretsar).

Jag har framför allt fått inspiration till karaktärer hos de som jobbar som poliser i Östersundstrakten, med deras perspektiv på saker och ting.

Jag har också gjort research angående rekrytering, utbildning m m och hur man påverkas som människa av att jobba under lång tid med undercoververksamhet. Det är en extrem utbildning dit som påminner om elitsoldatutbildning.

 

Vad är viktigast att tänka på, tycker du, när man skapar en fiktiv karaktär?

Ingrid: Det viktigaste är faktiskt backstoryn. Att man får allt nedskrivet. Hur hen ser ut, känner och tänker, hur ser familjen ut. Hur är banden? Skelett i garderoben? Hur påverkar de, osv.

Då blir det lättare att veta hur karaktären kommer att reagera och agera.

Du behöver bygga din karaktär och lära känna denna. För mig har det tagit en bra stund att lära känna Zara. Hon är en undanglidande person, svårgripbar (det måste hon ju vara, med det yrket).
Det är svårt att komma under skinnet på henne, hon vill ju inte det. I den här berättelsen håller hon på att tappa sin identitet och vet inte riktigt vem hon själv är. Det är en av hennes inre konflikter, hon vet inte var hon hör hemma, hon hänger löst. Men hon kommer att få insikter om sig själv och utvecklas under vistelsen i Norrland.

 

Tack för intervjun!

PS: Om ni är nyfikna på hur ett synopsis kan se ut, bldgoogla J K Rowling och plot.

 

Johanna Wistrand
6 juli  2018

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Boktips: Hur du skriver en bok på 21 dagar

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, Lennart Guldbrandsson, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, skrivtips, struktur

Viki King har skrivit en tunn bok som kom ut 1988 och som heter How to write a movie in 21 days. Jag har läst den åtminstone två gånger och återkommer till hennes tankar lite då och då. Det betyder inte att jag är gift vid dem, men det finns något befriande med Kings enkla sätt att förhålla sig till texter som jag gillar.

Men jag tänkte ge en liten överblick över hennes metod.

Två saker innan vi börjar:

  • King håller med mig om att förstaversioner ska skrivas om, och att de utlovade 21 dagarna för att skriva ett manus på det sättet påminner om vad resultatet blir när man gör NaNoWriMo, en grundplåt som man sen kan förbättra.
  • ett filmmanus är drygt 120 sidor långt, skrivs i ett speciellt format, och är därför i regel mycket kortare än en roman.

Med det i åtanke kör vi:

  1. Gör en berättelse om en person, inte om hela världen
  2. Föreställ dig filmen i huvudet, hur lite du än har
  3. Ta reda på början, mitt och slut (skriv allt detaljerat någon annanstans – behåll överblicken)
  4. Ta reda på vem huvudkaraktären [HK] är – stora fakta, ton, rollbesätt
  5. Ta reda på temat, beror på din ålder
  6. Skriv en logline (en kort beskrivning av storyn)
  7. Skaffa dig ett objekt som personifierar vad du känner, vad som fick dig att börja skriva på idén
  8. Ge verket en dålig titel (något som visar vad det handlar om bara)
  9. Ta nio lappar och skriv:
    • Sid 1: startar storyn, plats och stämning, en bild
    • Sid 3: ställer central fråga
    • Sid 10: Beskriver HK:s mål i dialog (”Jag vill”)
    • Sid 30: Lurigt skeende, problem som HK måste reagera på
    • Sid 45: Startar HK:s utveckling – scen [även absolut kritik mot idén]
    • Sid 60: Säger vad HK satsar helhjärtat på, löfte (”Jag ska”)
    • Sid 75: Vänder från hopplöst till ny chans att nå målet – scen där dröm blir verklighet
    • Sid 90: Säger vad slutet är
    • Sid 120: Beskriver HK:s nya liv
  10. Gör plats för filmen genom att ta fram 120 papper
  11. Läs igenom de 9 sidlapparna
  12. Numrera de 120 sidorna medan du föreställer dig filmen
  13. Skriv över texten från sidlapparna på manuset
  14. Skriv till sidan 90
  15. Hitta alla grejer som måste få ett slut, inga scener, bara noteringar
  16. Placera dem i ordning
  17. Kör genom projektor i huvudet
  18. Skriv slutet
  19. Läs igenom allt utan att döma – är det som du ville?

Punkt 14 i det här sättet att skriva kan tyckas vara komplicerat, men det är egentligen inte där svårigheterna uppstår. Om det uppstår svårigheter kring punkt 14 är det ofta istället att din antagonist inte är tillräckligt stark och utmanar huvudkaraktären. Läs mer om hur du kan göra din antagonist starkare här.

Som jag skrev, tror jag inte att det här är det enda möjliga sättet att skriva, men testa gärna Kings metod. Det kanske är en metod som fungerar för dig. Vill du veta mer om Kings metod kan du antingen köpa hennes bok, eller söka reda på mer information via nätet.

Lycka till!

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den som gapar efter mycket…

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips, struktur

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket är ett talesätt som då och då dyker upp i huvudet när jag arbetar  som lektör.

Det är inte ovanligt att man under skrivandets gång vill få med så mycket som möjligt.  Man vill liksom passa på. Det finns så mycket att säga och ösa ur ämnet man behandlar.

Men att ta ett för stort grepp om ett ämne kan försvaga romanen. Jag brukar säga att när man vill för mycket med en berättelse, då blir det ofta pannkaka av det.

Det är som om energin inte räcker till att lära känna karaktärerna på djupet och låta dem utvecklas under berättelsens gång. Som om all skaparenergi går åt till att hålla reda på de dramaturgiska trådarna, till att få med allt man vill och alla idéer i handlingen.

Det är här en lektör kan anlitas för att ta en titt på alla spretande trådar och på karaktärerna, på deras utveckling och på hur orkestreringen ser ut (med orkestrering menar jag vad de tillför berättelsen var och en – liksom en orkester med olika instrument).

Jag hamnade  på en föreläsning på Youtube med författaren Ursula Le Guin. Hon uttrycker det bra i den här intervjun under ett besök på Portland Community College. Sätt markören på tiden 43:27 på inspelningen av  föreläsningen.

Där frågar en åhörare  författaren  om hon aldrig är rädd när hon ska börja skriva på en ny berättelse. Le Guin svarar att det är hon, men att hon kan gå runt den stora draken och skildra den från sidan. Eller att hon tar en liten bit av det stora problemet och skildrar bara det.
Vill man skildra hela problematiken kan det bli en sämre historia av det.

Jag håller med. Det blir ofta starkare, mer fokuserat, lättare att greppa handlingsmässigt när man på olika sätt begränsar sitt ämne.  Berättelsen glider inte författaren  ur händerna. Och i detta ”begränsade” kan man ösa ner så mycket. Det blir ofta skarpare, mer på djupet.

Detta är också något ta fasta på även när man skriver noveller som ju är ett begränsat format med ofta skarpt fokus/hög koncentration och begränsningar i antal karaktärer och miljöer.

En författare som är fena på att använda sig av begränsade miljöer och skapa starka dramer är den prisbelönta författaren Aino Trosell.  Romanen ”En egen strand” utspelar sig  nästan helt och hållet på en ö med endast två människor – två systrar, och romanen Ytspänning utspelar sig i en trång dykarklocka.

/Storydoktor Johanna

Johanna Wistrand är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita henne? Mejla info@multimanus.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hur är det att anlita en lektör?

Publicerat av Kategori: deckare, dramaturgi, framåtrörelse, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, Nyheter, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivprocess, spänningsroman, storytelling, struktur, synopsis, thriller

Varför ska jag göra det? Varför kostar det så mycket? Hur vet jag att det är en bra lektör jag tänker anlita?

Det finns några olika sammanslutningar för lektörer. Lektörsförbundet är en,  där du kan hitta lektörer med lång erfarenhet och där vi som jobbar som lektörer kan hitta kollegor att rekommendera när vi får förfrågningar vi inte kan ta oss an.

Frågorna har varit många den senaste tiden och debatten kring lektörens roll, kvaliteten på utlåtandena och priset för tjänsten har stundtals svallat rejält. Men hur är det egentligen att anlita en lektör? Hur går arbetet till och är det verkligen värt pengarna och mödan?

Dags att fråga en av våra ”patienter” som anlitat Storydoktors och få hands-on-information från en författare som valt att anlita en lektör.

Jag frågade Lisa Bjurwald som jag har haft nöjet att ha som Storydoktors ”patient” för hennes två spänningsmanus.

Lisa Bjurwald är journalist och chefredaktör för tidningen Författaren och har givit ut flera faktaböcker och nu också två spänningsromaner. Tills bara aska återstår och Ta min hand. 

 

Vilket har varit den största utmaningen du haft i skrivandet av dina böcker?

– I de två senaste: strukturen! När man skriver facklitteratur är det mycket enklare och mer rättframt, och framför allt mer likt journalistiken, som jag kommer ifrån. När det gäller skönlitteratur börjar plötsligt andra regler att gälla.
– I spänningsromanerna måste man t.ex. hålla tillbaka på vissa fakta för att öka just spänningen, har jag lärt mig av Storydoktors eminenta lektör – något som helt går emot mina journalistiska instinkter. Däremot har jag alltid haft en livlig fantasi och lätt för att leva mig in i andra världar och människors känslor, så kreativiteten är det inga fel på.

Vad var det som fick dig att ta beslutet att anlita en lektör?

– Just ovanstående!

På vilket sätt har din lektör kunnat hjälpa dig?

– Sammanfattningsvis: genom att helt enkelt få fason på mina manus.
Jag har fått mycket bra och detaljerad feedback, inte minst i form av frågor: Vad hände mellan kapitel 1 och 2? Hänger läsaren verkligen med? Varför är denna person viktig? Och så vidare. Logiska luckor har täppts igen, karaktärers motiv har blivit tydligare.
– Jag är extremt nöjd!

Vad är det viktigaste tycker du hos en bra lektör?

– Förmågan att ge hård men rättvis och konstruktiv kritik.

Kan du kort beskriva processen när du jobbat med din lektör?

– Vi har jobbat precis på det sätt jag föredrar: med detaljerad, skriftlig feedback kring struktur, handling och karaktärsutveckling, men även kring detaljer såsom koll av avgörande faktabitar. Jag upplever att man får en mycket ingående och värdefull läsning för sina pengar!

Har du några goda råd till dem som kämpar med sina manus och funderar på ifall det ska anlita en lektör eller inte?

– Bara gör det!
Det finns inte en författare som inte behöver det extra, granskande par ögon och de råd som en erfaren lektör erbjuder. Inte minst i tider då många vill ge ut sina böcker själva och förlagens redaktörer inte alltid kan lägga den tid på författarnas manus som böckerna förtjänar.
Tack Lisa Bjurwald för att du delade med dig av dina erfarenheter och goda råd.
För er som funderar över att anlita en lektör, surfa runt på vår hemsida Storydoktors.se och tveka inte att ta kontakt med någon av oss om du har frågor eller funderingar. 

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Recensioner och kommentarsdiken …

Publicerat av Kategori: dramaturgi, förlag, förläggare, Ingrid Elfberg, intrig, lektör, lektörsutlåtande, ljudbok, manus, manusutveckling, Nyheter, plot, recensioner, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, Storytel, storytelling, struktur, synopsis

Kritik och tyckande är något helt oundvikligt när du skapar. Och publicerar så klart.

Vill du undvika kritiken eller tyckandet så ska du hålla dig kvar i garderoben. Där kommer det alltid att vara tryggt och mörkt och mysigt och helt fritt från andras petande i det man skapar. Men …

I garderoben är det ingen som ser det du gör, ingen som kan läsa eller titta, ingen som kan berömma och det säljer uselt från garderobsmörkret. Så vill du bli en riktig författare så blir det till att titta ut ur det mysiga mörkret och härda ut.

Guillotine

Kritik

Kritiken kan komma från mamma, din testläsare, din lektör eller kompisarna i skrivarkursen. I nästa stadium kommer den från förlagets medarbetare. Ännu senare kommer den från recensenter, bokhandlare, bokbloggare, läsare och tyckare på din egen blogg, på Goodreads, i FB-grupper och i kommentarsfälten på digitala tjänster som Storytel.

En sak är säker. Du kommer inte undan. Var god skölj.

Hemska elaka recensioner

Att få en usel recension är inte bara trist, det kan vara riktigt plågsamt och punktera den mest ambitiösa författarkarriär. Ett redan skakigt och nervöst författarego kan torpederas av en rå recension.  Så hur hanterar man dom? De där elaka?

Läs dom. Acceptera. Eller läs inte. Det senare är behagligare men då missar du något.

Läs hela recensionen

Börja med att backa ut en aning. Visst, det stod att boken kunde ha kortats, att det var vissa händelser som var förutsägbara, att det var tydligt att skurken var en skurk rätt tidigt. Men vänta nu? Det stod också att språket var bra, att det var driv i berättandet, att man ville veta vad som hände, att recensenten gladeligen väntar på mer av dig.

Men i det där ögonblicket när du läser recensionen så är det som om bara de där negativa, kritiska, står ut som om de var skrivna i neon. Det är som om de där berömmande orden inte syns, aldrig kan bli tillräckliga, inte nog stora. Mänskligt men inte särskilt smart.

Läs HELA recensionen igen och kolla, vad stod det egentligen?

Och glöm aldrig att en bra recensent vinnlägger sig om att peka på både det som var bra och det som inte var lika bra. En bra recensent öser inte bara beröm eller tvärtom.

Inse att alla får både ris och ros

Alla får både och.  Acceptera att vi tycker olika. Några gillar det ena och inte det andra. Man kan tycka att somligt är bättre, annat sämre. Och så är det så klart. Men det är också mänskligt att gilla det man vill. Och att ha dålig smak, gilla lättläst och lätt konsumerat. Eller att ogilla det.

Vissa gillar deckare, andra feelgood. Andra sci-fi … Gläds åt dom som hittat dig och gillar det du gör.

Om det gör riktigt ont i författarsjälen så råder jag dig att gräva runt och hitta recensioner av såna författare som du beundrar. Du kommer att bli förvånad över hur mycket skit dom fått ta. Inte ens de allra bäst säljande därute slipper salt i såren.

Ta lärdom – om den finns där

Nu påstår jag inte att du ska strunta i recensioner. Tvärtom. Finns det något korn av sanning i kritiken så är det nu det är dags att notera vad det är. Finns det något matnyttigt här? Kan du förbättra dig? Är det flera som sagt samma sak? Att inte lyssna till kritiken är bara dumt. Om den är seriöst menad så finns det alltid något att lära. Även om det svider ibland.

Vem ska man lyssna på?

Tyvärr blir det allt färre som recenserar allt eftersom tidningarnas kultursidor vissnar och dör. Fundera alltid på vem avsändaren är. Om det är en välkänd recensent eller inte?

Är det en som brukar resencera? Brukar det vara nyanserat? Är det någon som är betald av någon? Är det en privatperson som bloggar? Ger personen rosor till alla? Eller bara tvärtom? Hur många följare har hen? Gillar hen din genre eller inte?

Är kommentarerna anonyma blir det genast värre. Här hamnar vi snart i kommentarsdiken som tex Storytel där nivån  många gånger är rent vidrig. Där frodas också trollen. Och där har redan förlag och andra ertappats med att hissa sin egna och dissa sina motståndare. Fult som fasen. Men svårt att hindra. Den nya digitala världen.

Så mitt råd är – läs dina recensioner.

Sålla i agnarna.

Var källkritisk.

Ta till dig av ärlig kritik.

Fortsätt skriv!

Storydoktor Ingrid

 

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Typer av konflikter

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, framåtrörelse, intrig, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, plot, skönlitteratur, skriva, skrivtips
Det här är bara en sorts konflikt.

Det här är bara en sorts konflikt. Marie-Lan Nguyen / Wikimedia Commons, CC BY 2.5

Det finns flera typer av konflikt. Det vet du. I själva verket slår jag vad om att du skulle kunna ge exempel på många olika typer av konflikt utan att tänka efter: gräl, fejder, kamper, dispyter, revolter, bråk, etc, etc.

Det är bra.

Men det är inte typer av konflikt. Det är synonymer som beskriver samma typ av konflikt: två sidor som strider med varandra, antingen med ord eller med handlingar. Man skulle kunna sammanfatta den typen som sammandrabbning. Skillnaden mellan de olika synonymerna är konfliktens nivå.

En helt annan typ av konflikt är hindret. Här vill den ena sidan ha något, medan den andra sidan sätter käppar i hjulet. Hindren kan vara ord (såsom att hänvisa till en lag, hota, eller ge fel information), eller handlingar (såsom att låsa en dörr, förstöra det sista transportmedlet från platsen, eller skada protagonistens medresenär). Protagonisten kan mycket väl vara den som blockerar, som i The Bodyguard. Och antagonisten kan självklart vara annat än mänsklig, som i vilken katastroffilm som helst.

Besläktad med den typen av konflikt är attacken, där den ena anfaller den andra, verbalt eller fysiskt, medan den andra sidan är passiv, åtminstone på det sättet att han/hon inte anfaller själv. Protagonisten kan både attackera och attackeras.

Konkurrens är en annan typ av konflikt, där du inte bara har två sidor, utan också någon typ av måttstock eller domare för att se vem som har vunnit. Det kan röra sig om sport, om slagfärdighet, om affärer, om statsangelägenheter, om vadslagning, eller hundra andra saker.

En lite annorlunda typ av konflikt är mysteriet, där avsaknaden av ena sidan är hela poängen. Antagonistens sida saknas, är gömd eller missförstådd, och lösningen av konflikten är upphittandet av antagonisten och den efterföljande hanteringen av honom/henne. (Det här är ett sätt att sätta publiken i underläge. Ett annat sätt är att göra protagonisten till ett mysterium i en scen, så här: ”Vad sjutton håller Kjell Bergqvist på med nu då?”)

En populär typ av konflikt är dilemmat, där protagonisten tvingas att göra ett svårt val, antingen mellan två lika goda alternativ, eller mellan två lika dåliga alternativ. Ta alltid gott om tid att beskriva det ”andra” alternativet.

I komedier och thrillers finns det konflikter om missförstånd, där sanningen och lögnen, eller två olika tolkningar, är i fokus. Protagonisten och antagonisten tjänar som budbärare för de olika synvinklarna, och kan båda vara den missförstådda parten.

***

När du känner till de här typerna av konflikt hoppas jag att du inser att det finns många sätt att öka på dem också. Mer om hur du gör det kan du läsa i kapitlet ”Konflikt” i min bok Manusförfattarens guide som finns fritt tillgänglig på min gamla blogg. (Numera bloggar jag mestadels på elementx.se.

 

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Prat i radio om berättelser

Publicerat av Kategori: dramaturgi, förlag, framåtrörelse, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips, spänningsroman

Idag fick jag prata om skrivande i Eftermiddag P4 Göteborg, med
Peter Stenberg.
Han ställde snabba frågor och jag försökte svara lika snabbt :-).

Här kan man lyssna. För fram pekaren till 2.09, alltså två timmar
och nio minuter in i programmet.

Tog denna bild på det s k Kanalhuset, där SVT och Sveriges Radio
i Göteborg håller hus. Det var så otroligt kallt i den kyliga blåsten
att man fick ont i fingrarna.

/Johanna Wistrand

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En oväntad lärdom av svordomar i Storbritannien

Publicerat av Kategori: karaktärsbeskrivning, Lennart Guldbrandsson, miljöbeskrivning, skönlitteratur, skrivtips

Oavsett om du svär mycket eller lite, och vilka svordomar du använder (religiösa, exkrementrelaterade, sexuella, noaord, etc), finns det mycket att lära om svordomar, speciellt som författare.

Min favoritlärdom utgår dock bara ifrån svordomar för att göra en större poäng.

Jag kommer till den större poängen snart. Låt mig börja med hur jag upptäckte det här, för det är roligt:

Edith Swan

På Twitter läste jag om en kvinna i Storbritannien, Edith Swan, en respektabel kvinna som arbetade som tvätterska vid mellankrigstiden, och som under en period av tre år blev argare och argare för olika saker. Eftersom kvinnor vid den tiden inte förväntades svära, och respektabla kvinnor definitivt inte gjorde det, hade hon få utlopp, och började därför skriva arga brev till folk som irriterat henne. Och då menar jag egentligen brev fulla med svordomar. För den som tror att folk förr i tiden hade mer städat språk rekommenderar jag att läsa Swans brev i den länkade artikeln.

Den andra poängen

I den länkade artikeln finns dock en annan poäng, som ska illustreras med ett citat:

I citatet ovan nämns hur ordet ‘fucking’ (en svordom som är allvarligare på engelska än vad vi svenskar ofta tror) överanvändes av soldaterna så mycket att det var när ordet inte användes som de visste att det var på allvar.

Den större poängen

Det är det som är den större poängen. Berättande handlar om kontraster. Glöm inte det.

Det är lätt att tro att den kontrasten måste handla om att bygga på med något för att det ska bli bra, som i Trollkarlen från Oz, där berättelsen börjar i en värld som är realistisk (filmad i sepia) men sedan förvandlas till en värld där surrealistiska saker kan hända (filmad i Technicolor). I själva verket är det oftast en större kontrast att ta bort något.

Om din rollfigur ständigt tuggar tuggummi, blir det en stor sak när rollfiguren slutar göra det.

Om din rollfigur ljuger konstant, får det stora konsekvenser när den inte längre kan göra det (som i filmen Liar, Liar).

Om din värld innehåller ett mord som får stora konsekvenser, kan det framkalla stora kontraster genom att visa upp vad som händer i familjen.

Det hålrum som bildas kallas ibland för negativa ytor och går att visa upp, som i bilden här:

Den negativa ytan är något som läsaren bidrar med, och sådant som läsaren bidrar med är (nästan) alltid starkare än något du som författare kan förmedla.

Ta bort något. Det kommer att få stora effekt på dina läsare.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vems röst?

Publicerat av Kategori: Johanna Wistrand, karaktärsbeskrivning, manus, manusutveckling, Nyheter, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivprocess, skrivtips, storytelling

 

Det är inte helt ovanligt, varken i böcker skrivna av kända författare på stora förlag, eller i manus jag lektörsläser, eller i mina egna försök till romanutkast och noveller, att huvudkaraktärens röst låter misstänkt likt författarens. Även om författaren är sextio år och huvudkaraktären är tjugotvå år, författaren högutbildad medelklass och huvudkaraktären kommer från trasiga familj och arbetarklass, där det inte framkommer i romanen om den unga tjejen är uppvuxen med böcker och verbala föräldrar.

En roman som jag nyligen börjat läsa är skriven i jagform med berättarperspektivet hos en liten pojke som aldrig läst en bok men som uttrycker sig som om han läst en bok i veckan i många år, kanske även studerat vid universitetet. Han kommer inte från en miljö där man läste och pratade mycket, för han blir helt fascinerad när han under berättelsens gång får se böcker för första gången.
Det är ju inte bara i replikerna som karaktärernas sätt att uttrycka sig kommer fram, utan även i den löpande texten där de har berättarperspektivet.

Varför blir det så här? Umgås författaren bara med likasinnade, med folk ur samma sociala samhällsklass, med ungefär samma bildningsnivå, men vill skriva om en karaktär som eggar fantasin, som känns spännande och långt ifrån men som man samtidigt vill identifiera sig med?
Jag vet inte… Det kanske var en långsökt förklaring. Eller är det det?
De författare som umgås med andra samhällsklasser och  andra åldrar, sitter ner och tar sig tid att lyssna på dem, finns de? Hur vanligt är det? Göra sin research, jo. Men just det här med språket och uttryckssättet? Särskilt idag, med filterbubblor och en allt större uppdelning i samhället.

Hur som helst så stämmer detta tyvärr troligen in på mig själv när jag skriver. Det är svårt att lämna sin egen sfär, att helt och hållet ta av sig sina egna skor och börja gå i en annans.

Men vad jag vet är att när jag som läsare råkar på detta, då slutar jag engagera mig i berättelsen och väljer en annan bok. För jag tror inte på berättelsen. Det jag ser är författaren snarare än den påhittade figuren.
Liksom i mitt förra blogginlägg om informationsblock, guider mitt i handlingen, hamnar författaren i förgrunden.

Känner du som skriver igen problemet?

Hur göra för att komma ifrån detta? Skaffa vikariat på arbetsplatser som ligger långt utanför egna umgängeskretsens, familjens och släktens yrkesval?
Åka runt med buss, pendeltåg och spårvagn och tjuvlyssna på prat?
Internet finns ju, diskussionsforum och bloggar, men jag tror mer på forskning irl.

Här följer några skrivövningar som kanske kan underlätta inlevelsen i en karaktärs sätt att tänka och uttrycka sig:

Eh… faktum är att jag kom inte på några övningar…

Jag har hört att skådespelare brukar hitta sin rollfigur när de testar den typen av skor och kläder som kan tänkas användas. Och kroppsspråk.
Tja, varför inte pröva det. Klä ut dig och ge dig iväg och wallraffa.

Tips emottages, för jag tycker att jag börjar se lite för mycket av detta. Det kan hända att det inte är något nytt, bara att jag fått upp ögonen för det först nu.

Fotografiet hittade jag här: https://pixabay.com/sv/sneakers-chuckar-skor-slitna-1442697/

0 kommentarer | Skriv en kommentar