Kategori: Okategoriserade

Den som gapar efter mycket…

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips, struktur

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket är ett talesätt som då och då dyker upp i huvudet när jag arbetar  som lektör.

Det är inte ovanligt att man under skrivandets gång vill få med så mycket som möjligt.  Man vill liksom passa på. Det finns så mycket att säga och ösa ur ämnet man behandlar.

Men att ta ett för stort grepp om ett ämne kan försvaga romanen. Jag brukar säga att när man vill för mycket med en berättelse, då blir det ofta pannkaka av det.

Det är som om energin inte räcker till att lära känna karaktärerna på djupet och låta dem utvecklas under berättelsens gång. Som om all skaparenergi går åt till att hålla reda på de dramaturgiska trådarna, till att få med allt man vill och alla idéer i handlingen.

Det är här en lektör kan anlitas för att ta en titt på alla spretande trådar och på karaktärerna, på deras utveckling och på hur orkestreringen ser ut (med orkestrering menar jag vad de tillför berättelsen var och en – liksom en orkester med olika instrument).

Jag hamnade  på en föreläsning på Youtube med författaren Ursula Le Guin. Hon uttrycker det bra i den här intervjun under ett besök på Portland Community College. Sätt markören på tiden 43:27 på inspelningen av  föreläsningen.

Där frågar en åhörare  författaren  om hon aldrig är rädd när hon ska börja skriva på en ny berättelse. Le Guin svarar att det är hon, men att hon kan gå runt den stora draken och skildra den från sidan. Eller att hon tar en liten bit av det stora problemet och skildrar bara det.
Vill man skildra hela problematiken kan det bli en sämre historia av det.

Jag håller med. Det blir ofta starkare, mer fokuserat, lättare att greppa handlingsmässigt när man på olika sätt begränsar sitt ämne.  Berättelsen glider inte författaren  ur händerna. Och i detta ”begränsade” kan man ösa ner så mycket. Det blir ofta skarpare, mer på djupet.

Detta är också något ta fasta på även när man skriver noveller som ju är ett begränsat format med ofta skarpt fokus/hög koncentration och begränsningar i antal karaktärer och miljöer.

En författare som är fena på att använda sig av begränsade miljöer och skapa starka dramer är den prisbelönta författaren Aino Trosell.  Romanen ”En egen strand” utspelar sig  nästan helt och hållet på en ö med endast två människor – två systrar, och romanen Ytspänning utspelar sig i en trång dykarklocka.

/Storydoktor Johanna

Johanna Wistrand är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita henne? Mejla info@multimanus.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om nystartade Lektörsförbundet

Publicerat av Kategori: Okategoriserade

Boktugg skriver om nya Lektörsförbundet som startats av bl a storydoktor Lennart Guldbrandsson.

Lektörsförbundet har skapats för att samla rutinerade lektörer på ett och samma ställe.
Hit kan man vända sig för att vara säker på att hitta proffs som varit med i branschen i flera år och medverkat till att manus nått ända fram till bokförlagen.

Läs intervjun här.

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Synopsis eller inte synopsis?

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, intrig, Johanna Wistrand, manus, manusutveckling, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, synopsis, teveserie, thriller

Synopsis eller inte synopsis – det är frågan.

Det här med att planera sin berättelse i förväg kan vara till stor hjälp, men det är det inte för alla.
Man kanske skulle kunna dela in författare i två läger här.
Å andra sidan tror jag att en och samma författare kan använda sig av båda varianterna.
Det beror lite på själva berättelsen man skriver.  Eller vad författaren  vill i själva skrivprocessen.
Gå in med öppna ögon utan en aning om vad som kommer att ske i berättelsen?
Eller veta precis och med lust och arbetsglädje börja skriva ner det hela?

Ett alternativ är ju även att gå in efter hand och strukturera ett synopsis.
När man kommit en bit på vägen och undrar hur sjutton man ska fortsätta.

Jag har lyssnat en del på den utmärkta podden ”Skriv en bestseller (eller en annan bok)”
med  Caroline Eriksson och Ninni Schulman.
Det visar sig att dessa två storsäljande författare som skriver spänning arbetar helst utan synopsis.
Men att de kan behöva skissa upp ett sådant när de kommit in en bit i berättelsen.

När det gäller mig (som ännu inte publicerat ett eget skönlitterärt verk) och mina
romanprojekt så tycker jag om både och.
Men jag har ibland funderat över motståndet jag kan har inför synopsis
när det gäller mina egna texter.

Som storydoktor däremot kan jag frossa i synopsis.
Jag älskar  och fascineras av en stark berättelse.
Av att se strukturerna i handlingen ligga där framför mig i en sammanfattning.
Vändningarna, hemligheterna som påverkar karaktärerna, begären och drifterna,
förvecklingarna, passionerna och relationerna som skapar murar och öppningar.

Men när det gäller mina egna berättelser…

Jag har ett romanprojekt som jag ibland misstänker aldrig kommer bli färdigt.
Jag skriver, skriver 120 sidor, slänger det mesta, skriver hundra sidor igen,
slänger delar av det,  skriver nytt, redigerar, sparar det gamla i särskild mapp
i datorn osv osv.

Jag försökte göra ett synopsis, och  jag fick professionell feedback på det av en kollega.
Men det gav mig ingenting. Varken synopsis eller feedback. Varför?
Jag kom på svaret långt senare, efter flera år.

Jag vill nämligen inte lämna världen jag skriver om.
Miljöerna, karaktärerna och stämningen är något jag vill kliva in i och få vara där.
Här kan jag befinna mig  i berättelsen på samma vis som när jag läser en bok eller
tittar på en bra, uppslukande teveserie.
Jag går in i världen som jag skapat och liksom väntar där på att karaktärerna ska agera,
berätta deras historia för mig.
Jag vill inte pracka på dem ett synopsis, jag vill inte berätta för dem,
utan de ska berätta för mig. De ska leda in mig i nya gränder och händelser.
Jag ska förtrollas, förfasas, betagas och engageras. Håret ska resa sig på armarna,
magen ska bli orolig, tårar stiga i ögonen, känna pirr och iver.
Jag vill kliva in i magin som berättelsen har för mig.

Nackdelen blir att jag trampar runt här medan jag skriver.
Som om karaktärerna är skådespelare och jag är publiken och de
börjar ge mig blickar som säger:
”Hallå, vi trodde du var regissör, säg vad vi ska göra”.

Om jag skriver klart den här romanen, med eller utan synopsis,
då måste jag lämna den ifrån mig.
Chansen är större att den blir klar med ett synopsis där jag antecknar
vad som sker kapitel för kapitel. Så långt har jag kommit att  jag insett det.
Men vill jag det? Vill jag verkligen lämna dessa kullerstensgator,
gaslyktor, hästdroskor och torgmadamer? Varför skriver jag på denna berättelse?
För att jag vill vistas där. Umgås med karaktärerna.
Egentligen kanske det är som det ska med det. Varför skulle det inte vara det,
med just den här påhittade världen, som får tillhöra bara mig, när jag vill?

Jag får se hur det blir med det.
En vacker dag kanske jag känner att det är dags att lämna.
Då tar jag fram synopsisglasögonen och styr upp, stärker, skapar framåtdriv,
orkestrerar sammansättningen av karaktärer, gör utvecklingslinjer m m.

Vill du anlita mig, Johanna, som storydoktor? Mejla info@multimanus.se

 

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Till storydoktors behöver du ingen remiss

Publicerat av Kategori: Okategoriserade

 

Tre storydoktorer har samlats i Göteborg för att prata ihop sig inför framtiden.
Lennart, Ingrid och Johanna.
Det blev ett givande möte. Eller ska vi kalla det läkarkonferensen? 🙂

Vi är helt på det klara med att vår främsta uppgift är att hålla berättelserna levande.  Vi hjälper till att injicera näring i dödläget.  Vi ordinerar inte bara slentrianmässig  penicillin till storys som haltar, utan ge riktad hjälp. Vi sätter diagnosen på ditt manus och på receptet skriver vi inte bara ”gestaltning” utan även ”framåtrörelse, antagonistisk kraft,  orkestrering och karaktärsutveckling”.

Läs den uppdaterade beskrivningen  av våra lektörsutlåtanden.  Möjligen exakt vad ditt manus akut behöver?

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Innan vi dör och dramaturgi

Publicerat av Kategori: dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, plot, roman, skriva, struktur

Jag har varit oflitig här på min blogg ganska länge så detta är ett litet undantagspip från mig. Skriver ny bok nämligen, på rekordkort tid dessutom. Arbetsnamn Lilla dockan. Vi får se hur det går …

Innan vi dörinnanvidor-2017-e00-0238-jpg

Igår sändes sista avsnittet av teveserien ”Innan vi dör” som hyllats av många men också fått kritik av några. Kritiken består mest i att manuset är orealistiskt och avviker allt för mycket från en verklighet. Berömmet av att det är nagelbitande spännande och oförutsägbart och håller oss på tårna medan vi gissar vilt vad som ska hända härnäst och vem som gjorde vad.

Cliffhangers och starka karaktärer

Två ingredienser som manusförfattarna bakat en saftig kaka av. För i slutet av varje avsnitt men också delscener har de lagt in tydliga och starka cliffhangers, ett uttryck från stumfilmens dagar så popcornpausen kom precis när hjälten hängde i naglarna över ett stup, från en bro, tåget var på väg.

Att hitta såna hänger på att bryta vid exakt rätt tillfälle men också att vända och vrida på din story och skruva till det lite extra, tänk ofta – om jag gjorde så här istället, hur skulle det funka?

Serien bygger också på väldigt tydliga och starka karaktärer som vi snabbt engagerar oss i. Varför? För att de fiktiva personerna har väldigt starka drivkrafter, de beskrivs som komplexa med både svagheter och styrkor, både psykologiskt och moraliskt. Det sista är något vi som skriver ofta missar.

Det är lysande att ha en mamma som är polis, som svikit sin egen son, som utan att veta vem den andra är ha honom som infiltratör för att sedan få veta vem det är. Ska hon fortsätta använda honom för att stoppa skurkarna och pimpa sin karriär eller ska hon ta ut honom och rädda sitt eget barn?

Många plotlines men det är okej

Vi som lyssnar, läser, tittar har alltid varit utmärkta på att följa många mindre historier inne i den övergripande. Med min brasklapp att då krävs det att de i sig är snyggt byggda historier i sig som får sin upplösning, har starka karaktärer med rejäla drivkrafter för att det ska hålla.

Det är många spår. Spelet mellan mamma och son, spelet mellan poliserna i den lilla utbrytargruppen som ställs mot spelet i det större formatet på polisen med otrohet, vänskap, rivalitet och hemligheter. Och en läcka, en quisling inne i ledet. En dubbel fiende. Mums!

Och så klart familjen från Kroatien med sitt såriga förflutna, bitterhet, hämndlust, revanschlust och passioner. Ta en funderare kring vilka drivkrafter som verkar där? 😉 Vem är det egetnligen som har hela schackbrädet? Vem styr vem?

Att ha en plan och veta slutet

När jag hållit kurser på Skrivarakademin i Göteborg har jag ofta fått överraskade miner från eleverna när jag bestämt hävdat att i spänning måste författaren veta slutet.

Man behöver inte kika på många minuter av ”Innan vi dör” för att inse att manusförfattarna haft en kristallklar plan från början. För hur hade de annars kunnat dupera och hålla oss på sträckbänken hela vägen genom tio avsnitt? Det där med en aldrig så liten synopsis kanske inte är en dum idé trots allt?

Nä, mina vänner, nu måste jag återgå till mitt eget bygge. När det är klart ska jag kasta mig över en annan författarinnas kommande bok som lektör. Det – ska bli superspännande.

Härlig dramaturgidag på er alla 😉

Ingrid

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Writing Romance: The Ultimate Guide

Publicerat av Kategori: Okategoriserade

Writing romance

Nu när Harlequin öppnar upp för svenska författare är det just manus inom genren romance som eftersöks. Medan genren fortfarande är sedd lite över axeln i Sverige är den enormt stor till exempel i USA och det finns också en mängd instruktionsböcker i ämnet. Att skriva romance ska vara lätt och lustfyllt när man väl lärt sig “mallen”. En av läroböckerna som jag, Jenny, bedömer som gedigen och matnyttig är den här:

Förutom konkreta exempel, skrivövningar och analys av romancegenren från en redaktion av romanceförfattare så innehåller den en del om just amerikanska marknaden vad gäller förlag och agenter. Men så länge marknaden i Sverige är såpass liten som den är så varför inte ha den amerikanska marknaden i åtanke? Vikingaromance är på gång kanske inte minst efter teveserien Vikings och romance med vår nordiska, vintriga miljö (tänk kärleksscener på björnfällen framför öppna spisen i fjällstugan) tror jag går hem hos amerikanarna.

Boken kan köpas här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lästips: Du försvinner

Publicerat av Kategori: Okategoriserade

13054469_O_1

Du försvinner av Christian Jungersen

Danske författaren Christian Jungersens romaner påminner lite om en bra dansk teveserie. Författaren har en otrolig förmåga att utifrån vardagliga konflikter dra igång handlingen i thrillertempo, som i sin första “Undantaget” om mobbing på arbetsplatsen.

I nya Du försvinner är ämnet hjärnskada och den personlighetsförändring som blir följden. Mia och Frederik är ett mycket lyckligt och lyckat övre medelklasspar vars liv tar en annan vändning när Frederik får en ofarlig men svåropererbar hjärntumör som på verkar hans personlighet. Familjeidyllen bryts snabbt ner när hans impulskontroll försvinner och han börjar fatta allt mer katastrofala beslut. Mia blir snart inkastad i en mardröm där familjen plötsligt är skuldsatt med flera miljoner, eftersom hennes man har förskingrat pengar från sin arbetsplats för att bekosta huvudlösa investeringar. Snart kan inte Mia köpa mjölk i affären eftersom banken konfiskerat deras kort och deras hem säljs på auktion. Och detta är bara början… Genom att hela tiden kasta in nya hinder och komplikationer lyckas författaren skapa en thrilleraktig spänning.
Jungersen gör gripande och spännande drama av “triviala ämnen” som sjukdom och mobbing. I Expressen talas det om “författarens förmåga att förena thrillerspänning med högkvalitativ prosa (en förmåga som saknas i Sverige”.)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hans Kupfer

Publicerat av Kategori: Okategoriserade

Kupfer

Hans Kupfer i Weissensee är inte en karaktär som  ger intryck av originalitet. Han har inte heller en särskilt  stark utstrålning. Tvärtom så är han en lite tillbakadragen, till synes lugn person.  Men han är en man som står i centrum för en trasslig knut av dilemman.  På så vis är han också  den röda tråden i serien. Serien Weissensee finns i två säsongen, en tredje är på gång.
Weissensee utspelar sig i Östberlin 1980 och handlar om familjerna Kupfer och Hausmann. De två familjerna är diametralt olika och blir inblandade i varandra tack vare kärleken på två plan – den mellan Stasiofficeren Hans Kupfer  och den berömda oppositionella sångerskan Dunja  och kärleken mellan Hans son Martin, som är polis, och Dunjas dotter Julia.
Hans Kupfers andra son Falk är liksom fadern Stasiofficer och strävar efter mer makt och blir därmed motståndare både till fadern och till brodern Martin. Alltså upplagt för mängder av konflikter, och mitt i allt står Hans Kupfer.

0 kommentarer | Skriv en kommentar