Kategori: Okategoriserade

Monstret i skuggan

Publicerat av Kategori: Okategoriserade

Du känner säkert till den här typen av scen från ett otal TV-serier och filmer: en person gör något vardagligt och i bakgrunden står en okänd, mystisk människa och bevakar dem, möjligen med en illvillig min. Senare i berättelsen får vi veta vad det är för figur och varför den har bevakat den andra personen.

Faran

Som vanligt, när man väl har sett den sortens scen och rollfigur ser man dem överallt.

Poängen med den sortens scen borde vara uppenbar: att öka spänningen. Och risken med att använda dem är de scenerna är så vanliga. Nu när du läst om det här ämnet kommer du kanske också känna mindre spänning när du ser sådana scener, eller till och med tycka att de är löjliga.

Men jag hoppas att du inte låter den kunskapen göra dig cynisk. Den här typen av scen är fortfarande spännande för många läsare (och tittare).

För att ge en liknelse: med den här kunskapen är du som en trollkarl som vet hur det går till att trolla fram en kanin ur en hatt. Publiken vet inte hur det går till (i alla fall inte exakt), och det vore rätt tokigt av dig, ur affärsmässig synvinkel, a) att avslöja för publiken hur tricket går till, b) att klaga på hur enkelt tricket är när man väl känner till hur det går till, och c) att låta bli att göra sådana trick som du känner till. Det är vad publiken känner till och inte känner till, och vilken upplevelse publiken har, som är det viktiga.

Med andra ord: det här är en trop, ett verktyg. Att försöka skriva berättelser utan troper är dömt att misslyckat. Det är bättre att sikta på att fokusera på framåtrörelse och på rollfigurerna om du vill ge läsarna en upplevelse.

Möjligheterna

Men det finns flera saker som de flesta som först hör talas om den här tropen, ”monstret i skuggan”, inte tänker på.

Till att börja med finns det olika slut på ”monstret i skuggan”-berättelsen. Monstret kan visa sig vara en hjälpande figur, eller en tredje part i konflikten, eller, vilket riskerar att punktera spänningen, en helt oskyldig åskådare.

En annan viktig tanke är att ”monster i skuggan” ser inte alltid ut som monster. I själva verket skulle jag säga att det är betydligt vanligare med ”monster i skuggan” som inte är monster. De är planteringar. Till och med uppenbara planteringar. Läsaren vet att rollfiguren kommer att ha någon funktion senare i berättelsen och det är okunskapen om vilken funktion det är som skapar spänningen. Ju längre du drar ut på det, desto mer omvälvande måste avslöjandet vara.

Låt mig ge ett par exempel på ”monster i skuggan” för att visa på bredden i tropen:

  • huvudpersonen ser sin drömpartner flera gånger men vågar inte gå fram till vederbörande
  • en person vittnar om vad som hänt, men verkar så opålitlig att det kräver flera omgångar innan huvudpersonen förstår att det otroliga är sant
  • en observatör följer med huvudpersonen på arbetet, noterar saker i sitt block, och ger slutligen ett omdöme.

Det är förresten inte bara personer det kan handla om. ”Monstret i skuggan” kan vara någon sak som de först ignorerar men som sedan visar sig ha en viktig funktion, eller ett djur som kommer med en ledtråd. Bara fantasin sätter gränserna.

Och självklart finns det stora överlappningar med antagonistfunktionen. Så lek lite och se om inte din berättelse också kan ha ett ”monster i skuggan”.

Om inte annat är det ett bra sätt att göra din berättelse längre.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Var lägger du din exposition?

Publicerat av Kategori: Okategoriserade

Exposition är den information som läsaren behöver för att förstå vad som har hänt. Ett känt exempel är Hamlets pappa, vålnaden, som berättar att det är hans bror som har mördat honom, vilket sätter igång Hamlets hämndhistoria.

Nå, det finns flera sätt att presentera exposition för läsaren. Exemplet nedan är en parodi på dåliga sätt att göra det:

Hello, Austin. This is Basil Exposition from British Intelligence.
Källa.

Att ha en rollfigur som kommer in enbart för att berätta vad huvudpersonen behöver veta är med andra ord något man i regel inte vill ha.

Ett bättre sätt att presentera exposition är att omge sådana scener med någon form av känsla. Om personen exempelvis vägrar att prata först, så att huvudpersonen får lirka (desperation), eller om informationen kommer med någon slags kostnad (sorg), då blir det inte lika klyschigt. Här gäller det att vara påhittig, med andra ord.

Men det finns en annan bra lärdom också, när det gäller var man placerar exposition. Som manusförfattaren Zack Stentz skrev på Twitter nyligen:

Passa dig för den fara som jag kallar ”exposition precis när den behövs”. Försök att placera din exposition så långt bort från scenen där den används.

Det vill säga, om dina rollfigurer behöver öppna ett kassaskåp på sidan 50, vänta inte till sidan 49 med att låta en av rollfigurerna säga: ”Vet du, när jag var liten brukade jag och min pappa leka med kassaskåp och dyrkar. Jag kan göra ett försök med det här.”

Och om möjligt, göm expositionen i en annan kontext. Om vi träffar en rollfigur som på sidan 5 kastar yxor på fritiden… vet publiken att den rollfiguren kommer att kasta en yxa mot skurken lite senare.

Det är därför mycket av expositionen hamnar i början av berättelsen. Och där blir det trångt, eftersom så mycket annat också ska presenteras där.

Men det brukar gå att kombinera saker, så att rollfigurer och expositionen introduceras samtidigt. Det är inte alltid man kommer på hur man ska göra själv. Då är det bra att ha någon som kan kika på ens text. Som en storydoktor.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Han tände en Marlboro medan nespressomaskinen arbetade.

Publicerat av Kategori: gestaltning, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, manus, Nyheter, Okategoriserade, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips

Vad får du för bild när du läser inläggets rubrik?

Jag får en reklambild snarare än en scen i en roman.
Det är inte ovanligt att manus som jag får uppdraget att lektörsläsa eller redigera är strösslat med omedvetna produktplaceringar. Ni vet, sådana som filmmakare får betalt för att använda i filmer. Ett exempel är kvinnan som sitter vid en dator med ett stort äpple på locket.

Märken handlar om livsstil, jo det har de flesta av oss förstått. Och att  det är något som marknaden medvetet fått oss att nappa på. Så att vi konsumerar mera. Mycket dåligt för miljön, Men det är inte det jag ska ta upp nu. Utan hur lam gestaltningen blir med dessa produktplaceringar. Att mannen har en nespressomasin och tänder en marlborocigarett säger inte mycket om honom, förutom att han är rökare och möjligtvis kaffeälskare, eller kanske passiv person som utan att reflektera över det köper statusprylar (om Nespresso ärhög status, jag är inte säker).

Och någonstans tycker jag inte att läsaren ska förutsättas veta vad  ett visst märke markerar. Vad en viss öl- eller vinsort förmodas signalera i den sociala rangordningen.

Och nog är det väl bra mycket mer raffinerat att få fram sitt budskap utan att tjuvåka på märkesmarkörer?

Istället för att skriva att hon tog en klunk av högstatusvinet och rättade till blusen av  ett speciellt märke  och stoppade fötterna i skomärkesskon, beskriv det du vill få fram utan att nämna ett enda jävla märke. I kanske en helt annan scen med dialog, reaktioner från en annan karaktär eller hur hon behandlar sina kläder efter i en störtskur utomhus. Och gärna utan att använda orden lyx, dyrt eller flott.

Att påpeka märke efter märke ger lätt  ett osjälvständigt, smått dräglande och  fånigt intryck. Man kan tappa respekten för författaren som inte ansträngt sig mer.

Jag vet. Det är svårt att skriva, att författa. Ibland deprimerande svårt.  Man måste ta en promenad ibland och tänka några varv till.

 

Hälsar för dagen lätt irriterad storydoktor Johanna Wistrand, lektör, redaktör, skrivcoach och storydoktor, tillika medlem i Lektörsförbundet.

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Innan du skickar ditt manus till en lektör

Publicerat av Kategori: dialog, dramaturgi, Forum, framåtrörelse, gestaltning, Ingrid Elfberg, intrig, Johan Häggblom, Johanna Wistrand, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur

Innan du lämnar ditt manus till en lektör kan det vara bra att gå igenom manuset för en sista redigering.

Framför allt så är det bra om du tittar på det rent berättartekniska först, som att ta bort onödiga transportsträckor, osköna och omedvetna upprepningar av ett och samma ord m m.

Här kommer frågor från oss tre storydoktors. Jag har även lagt in frågor från redaktören Johan Häggblom på Forum samt från språkgranskare, författare och lektör Anna Gable Frimodig. Deras frågor har jag hittat på nätet, bl a hos Type & Tell.

Det blir en hel del. Låt dig inte hämmas och förskräckas av mängden, utan börja från början och beta av i egen takt och så mycket du mäktar med. Blir du över huvud taget väldigt förvånad över frågorna kan det vara så att ditt manus inte är moget att läsas av lektör än. Jag har själv skickat tillbaka manus som ska lektörsläsas och istället rekommenderat kunden att gå skrivarkurs först, samt att träna upp hantverket och därefter återkomma med sitt manus.

 

Kontrollfrågor att ställa till dig själv innan du skickar in  ditt manus till Storydoktors för lektörsläsning:

 

Johanna Wistrands frågor

  • Har du sett över onödiga upprepningar av ord – d v s läst hela text högt med strykpennan i högsta hugg?
  • Har du sett över transportsträckorna? D v s onödiga beskrivningar på hur man kommer in genom ett rum genom att öppna en dörr, kokar en kopp kaffe genom att hälla vatten i en vattenkokare osv?
  • Har du sett över dialogerna, att det inte skrivs ut i onödan vem som säger vad (låter överpedagogiskt)?
  • Har du sett över dialogerna att det står, när det behövs, vem som säger vad, så att läsaren inte behöver räkna bak i dialogen för att begripa vem som säger repliken?
  • Har du sett till att karaktärernas namn inte är för lika varandra, så att läsaren får svårt att skilja dem åt för att de liknar varandra grafiskt. Anne och Anna t ex?
  • Har du sett över ”tänkte han” och ”tänkte hon” – oftast behöver det inte förklaras att det är en tanke, det brukar framgå bra ändå, du behöver dessutom inte ha citationstecken runt det som tänks. Läsaren fattar ändå.
  • Om du använder kursiva textavsnitt eller meningar, finns det en konsekvens i bruket av just kursiv stil? Eller kunde det lika gärna stå icke-kursivt, som en del av övriga löpande texten?
  • Överanvänds ordet ”ser” hos karaktären som har berättarperspektivet? Exempel: ”Lisa såg hur Lennart låste bilen.” Läsaren vet redan att man får se allt genom Lisas ögon eftersom hon är s k perspektivperson, hon har alltså berättarperspektivet. Då är det helt onödigt att skriva ut att ”Lisa såg”. Skriv bara ”Lennart låste bilen”. Vi tar alltså del av det som sker framför ögonen på Lisa.

 

Lennart Guldbrandsson:

  • Fundera på vad du vill ha ut av kommentarerna – vill du kunna ge ut boken eller vill du få beröm för att du klarat av det, eller vill du lära dig saker? Observera: Inget av det är fel. Det handlar om vad du vill ha. Ju mer precis du kan beskriva vad du är ute efter, desto lättare blir det.
  • Kan du beskriva din idé kortfattat? Stämmer den beskrivningen med vad du faktiskt har skrivit? Vad finns det i din idé som skiljer sig från andra berättelser i samma genrer?
  • Vet du vilken reaktion du skulle vilja ha av dina läsare? Finns det något i boken som skulle kunna orsaka den reaktionen? Finns det saker som direkt saboterar den reaktionen?
  • Tror du att läsaren kommer att bli tillfredsställd när den kommer till slutet? Du behöver inte ha ett lyckligt slut, men det behöver vara ett slut. Finns det något som avslutar berättelsen? Finns det något som blir en klimax? Finns det något som knyter samman de trådar som du har presenterat?
  • Finns det något i berättelsen som läsaren får reda på under resans gång som den inte visste tidigare? Finns det flera överraskningar?
  • Tror du att en genomsnittlig läsare kan identifiera sig med någon av huvudpersonerna? Skulle någon av läsarna kunnat ha agerat på samma sätt? Framför allt är det här viktigt med antagonisten, som ofta bara agerar dumt i början och därefter inte lägger fingrarna emellan för att bli stoppad i sin plan. (Du har väl en plan för antagonisten?)
  • Har du byggt upp en värld? Vad har läsaren fått reda på om de platser som berättelsen utspelar sig på? Här pratar jag inte bara om rent fysiska saker (”de bor i ett blått hus”), utan om sammanhang och bakomliggande regler (”det verkar inte finnas några grannar, eller släktingar, eller poliser, eller föreningar, eller någon historia…”).
  • Strunta i att snygga till det – låt ditt ordbehandlingsprogram sköta stil på rubriker, sidnumrering och utseende på brödtext automatiskt, så att det ser likadant ut hela vägen.

 

Ingrid Elfberg:

  • Se över om det stämmer med platserna i manuset. Och saker som att man t ex inte kliver i och ur olika bilar, att natt och dag funkar. Karaktärernas förflyttningar. Det har hänt att karaktärerna i manus jag lektörsläst tycks förflytta sig genom teleportering…
  • Är tidsflödet i ditt manus logiskt? Håller tidslinjerna ihop, även om du har brutit dem och växlar?
  • Karaktärernas drivkrafter – har du dem klart för dig? Och vilka roller de har? Ibland får jag manus där författaren inte har helt klart för sig vem som är skurk eller inte.

 

John Häggblom  på bokförlaget Forum: 

När det gäller berättelsen:

  • Finns det några oklarheter? Förstår man till exempel varför karaktärerna agerar som de gör, är deras motiv tillräckligt tydliga/intressanta?
  • Vad behöver tillföras för att idén ska bära? (Till exempel en tydligare konflikt, mer dramatiska karaktärer.)
  • Vad är det mest centrala som utforskas i berättelsen?
  • Vilka bifigurer kan man utveckla utöver huvudpersonen (och antagonisten)?
  • Vilka karaktärers utveckling ska vara i fokus?

 

När det gäller enskilda scener/händelseförlopp:

  • Vilket syfte har kapitlet/scenen/händelseförloppet? På vilket sätt bidrar det till att driva handlingen framåt?
  • Vilka känslor vill man väcka hos läsaren?
  • På vilket sätt får scenen personerna i den att utvecklas?
  • Vad saknas i scenen för att den verkligen ska fånga läsaren?
  • I vad består motståndet/motståndarna i scenen?
  • Finns det någon komponent som innebär mer motstånd och som man kan ta med i scenen istället?

 

Anna Gable Frimodig:

  • Ha ett läsbart format. Med läsbart avser jag att raderna inte är längre än cirka 65 nedslag (inklusive blanksteg), att det är dubbelt radavstånd och att typsnittet har seriffer (såna där små slängar i ändarna).
  • Se till att varje person som yttrar sig i dialog börjar göra så på ny rad. Gör inte för långa tunga stycken och inte heller för långa meningar.
  • Rensa bort alla onödiga småord, till exempel: ”lite, nästan, kanske, verkligen, liksom, ju” med flera. Detsamma gäller inledande ja och nej i dialog. Glöm däremot inte det lilla ordet ”att” som verkar föra en tynande tillvaro i dagens ungdomsspråk.
  • Använd inte långa haranger efter dialog, som ”utbrast han förnumstigt lismande”. Se till att du har gestaltat på vilket sätt något sägs och använd övervägande det korta ”sa hon”. Var också noga med att läsaren direkt förstår vem det är som talar (vanligt fel, eftersom författaren vet så väl själv).
  • Var sparsam med bisatsinledare av ny mening, som ”och” eller ”men”. Det är okej att använda dem, men spara dessa tills det blir riktigt spännande, annars förlorar de sitt krut.
  • Undvik att upprepa ord för tätt. Det finns oftast synonymer. Undvik att inleda alla meningar med egennamn eller pronomen (framför allt: han, hon, den, det) utan försök att variera språket.
  • Kontrollera basfakta, så att dina karaktärer behåller sitt utseende, sitt sätt att vara, vilket år de är födda etc. genom hela berättelsen. Gäller naturligtvis inte om något inträffar som förändrar en person eller en plats.
  • Ta bort utropstecken (lite som att skratta åt sitt eget skämt i skönlitteratur) utom i enstaka repliker. Använd gärna semikolon, men gödsla inte med dem (ett på vartannat kapitel är ett riktmärke).
  • Använd inte parenteser i skönlitteratur.
  • Du behöver inte lämna ditt manus till korrläsare (för du kommer ändå att göra ändringar när du får tillbaka ditt manus och då är detta pengar i sjön), men läs gärna igenom manuset själv och rätta det du hittar. Kontrollera småsaker, som att det finns mellanslag efter punkt och komma, ta bort dubbla mellanslag och annat som lätt smyger sig in när man skapar i full fart. Med andra ord, gör manuset så tilltalande att läsa som möjligt utan att börja layouta det för tryck.

Lycka till!

PS Om du är tveksam, läs ”Svenska skrivregler” där du får hjälp med hur man ställer upp dialog, gör styckeindelningar etc.

 

Sammanställningen här ovan är gjord av Johanna Wistrand, Storydoktor, verksam som lektör sedan över 10 år och medlem i Lektörsförbundet.

(Bilden är en målning av Félix Fénéon, ”Editing La Revue Blanche” från 1896)

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vad tycker vi om årets bokmässa i Göteborg?

Publicerat av Kategori: Ingrid Elfberg, Lennart Guldbrandsson, ljudbok, manus, Nyheter, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva, Storytel, teveserie

Storydoktors  träffades på bokmässan i Göteborg den 27 september i år. Första dagen av fyra intensiva dagar och vi passade på att ta ett nytt gruppfoto. Lennart sträckte ut fotoarmen så långt det gick.

Jag (Johanna längst till höger på bilden) har frågat Lennart och Ingrid så här i efterhand vad de tyckte om mässan.

 

1. Hur pass viktig är bokmässan för dig, privat och yrkesmässigt?

Lennart: För mig är det här en av årets höjdpunkter. Mina vardagar tillbringar jag ofta på en man hand med mina arbetsredskap, så det är skönt att få träffa mina kollegor och planera, jämföra erfarenheter eller bara prata strunt.

Ingrid: Eftersom jag är författare är Bokmässan en självklarhet, även de år då jag inte har en ny bok att visa upp. Åren jag har ny bok handlar mässan mycket om att vara närvarande i förlagets monter, signera och stå på olika scener och berätta om skrivandet och så klart den nya boken. Det är också ofta det enda tillfället för mig att träffa många av mina kollegor i branschen, då vi bor på så olika håll i landet. Det är socialt väldigt intensiva dagar.

 

2. Vad är det bästa med bokmässan?

Lennart: Alla samtal. Där finns det så många människor som kan så mycket, och som läser, och det är min sorts människor. Framför allt är det ett tillfälle att träffa folk från andra delar av landet och få reda på vad som händer där de håller till.

Ingrid: Mötet med läsarna och att få träffa sina författarkollegor och samarbetspartners. Visst håller vi kontakt över sociala media men inget slår det verkliga mötet.

 

3. Vad kan man undvara på bokmässan, enligt dig?

Lennart: Jag tror att det beror på vem man är. För mig som har läst och lärt mig så mycket om att skriva är de flesta seminarier där författare berättar om sina processer ganska ointressanta, men jag vet att många nybörjare tycker att det ger dem inspiration.

Ingrid:  Jag tycker att mässan kunde renodlas ännu mer, där man skalar bort politiken och alla produkter som får mässan att i vissa delar likna en marknad. Annars tycker jag att mässan var mer renodlad i år.

 

4. Vad tar du med dig från årets bokmässa? Nya tankar och idéer?

Lennart: Det är inte mycket som är helt nytt för mig, men jag har alltmer kommit att tänka på ljudböckernas alltmer växande marknad och hur det kommer att utvecklas framöver, och vad den utvecklingen innebär för bokmässan och branschen och mitt eget arbete framöver. Och såklart finns det alltid mycket att lära sig om marknadsföring av böcker, något som är en nödvändig kunskap för alla som inte skriver för skrivbordslådan.

Ingrid: Fler scener än tidigare gjorde mässan roligare och mera publikvänlig. Noterade att det var färre utställare i år än förra året, vilket kan bero på olika saker. Men en utmaning är prisbilden. Det är ruggigt dyrt att delta och jag hörde av flera utställare att det var sista året man deltog. Allt kostar att delta i och med de marginaler som författare och förlag har, små, så är det tufft att få igen sina investeringar. Glädjande var att det såldes ganska mycket böcker trots att besökarna var färre än för tre år sedan. Men bäst av allt var att Crimtime flyttat in på mässan och blivit en scen. Krim-scenen har länge fått leva i en tynande tillvaro och inte haft den plats genren förtjänar. Vilket varit mycket märkligt med tanke på hur mycket läsarna älskar sina deckare. Det var ett lyft.

 

5. Ser du några nya trender inom bokbranschen som kan vara intressanta för storydoktors bloggläsare?

Lennart: Det jag skrev ovan om ljudböcker tror jag fler behöver lära sig mer om. Men jag tror också att det är viktigt att fundera själv på hur bokbranschen. Det är en sak att läsa Boktuggs artiklar om bokmässan (till exempel http://www.boktugg.se/2018/09/30/bokmassan-2018-antalet-besokare-lyfte-men-en-bit-kvar-till-tidigare-nivaer/), eller Kristina Svenssons analys (https://dinbokdrom.se/bokmassan-2018-monterbilder-och-sammanfattning/), men inget slår att fundera själv, att försöka sammanställa det man tänker mer ordentligt. Framför allt är det viktigt att göra det snarare än att låta bli att göra det…

Ingrid: Det digitala nafsar i sig allt mer av marknaden och ljudet är poppis. Storytel lanserar sin nya läsplatta och förhoppningsvis kommer e-boken att ta mer plats till slut även i Sverige. Spänningsgenren är fortfarande en vinnare men feelgood och humor kommer stort. Allt fler böcker filmatiseras som serier för teve vilket är kul. Och den som har enorma mängder följare i sociala media har ett gigantiskt försprång när de ger ut böcker…
Teveserierna vi slukar påverkar också hur böcker skrivs. Snabbare tempo, fler tidshopp och växlingar, mer dialog. Vissa böcker skrivs idag som om de redan är ett teveseriemanus.

 

6. Något du vill tillägga om bokmässan?

Lennart: Bara att jag ser fram emot nästa års mässa. Möjligen kommer jag att agera på ett helt annat sätt då, men det får jag återkomma om.

Ingrid: Det var väldigt skönt att för en gångs skull få vara en vanlig besökare och kunna hinna njuta av alla intryck och gå till alla scener jag ville och inte ha ett pressat eget schema.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om att skriva en deckartrilogi

Publicerat av Kategori: deckare, dramaturgi, Ingrid Elfberg, intrig, Johanna Wistrand, karaktärsbeskrivning, manus, manusutveckling, Nyheter, Okategoriserade, plot, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur, synopsis, thriller, trilogi

Frösön av fotograf Martin Hedman

Foto: Martin Hedman

 

Jag ringde upp min kollega Ingrid Elfberg i Storydoktors och bad att få ställa några frågor angående det här med att skapa en karaktär som ska hålla under en hel trilogi, samt hur det är att planera en sådan.

Hon har ambitionen att bli klar med första delen nu i höst och ska jobba med  kompletterande research och skriva under sommaren.

Ingrid är författare med fem deckarromaner bakom sig.  2004 vann hon första pris i det prestigefyllda Ballografpriset för sin novell Stormen.
Hon bor numera i Ulricehamn efter många år i Göteborg. Och från att ha skildrat Göteborg i flera deckare byter hon nu miljö  för sitt skrivande – till Norrland.

Under intervjun svär Ingrid över att det börjar regna. På kvällen samma dag ska hon nämligen göra skjutprov för hagelskytte. Detta ingår i jägarexamen som hon ska ta, bland annat i researchsyfte för att lära sig mer om jakt som är en central del av livet i Jämtland.

 

Hur är det att arbeta med en trilogi?

Ingrid: Jag funderar fortfarande mycket på hela bygget. Det blir ju ganska mycket mer komplicerat med just en trilogi. Man behöver en karaktärsutveckling över alla tre delarna och det måste vara så för varje enskild karaktär. Och sedan ett ämne, en gåta, en historia som bär varje bok oavsett om det är en trilogi eller inte. Huvudkaraktären är den som bär själva trilogibågen.

Har man bara en roman att skriva kan man utveckla historia och sluta bågen med plot och underplot och allt får sin upplösning i den boken. Har man en trilogi måste man tänka på hela bygget. Det blir så otroligt mycket större.

Man måste ändå ha en enskild historia som fungerar både för de fiktiva karaktärerna och för det ämne som den enskilda historien som varje bok i trilogin har. Den som läser måste känna att hen fått svar på frågorna när boken är slut. Samtidigt bör det finnas en cliffhanger så man vill veta hur det kommer gå för karaktärerna i nästa del.

 

Du har således hjälp av att skriva synopsis?

Ingrid: Det här med synopsis får en helt annan dimension. Man får tänka i fyra plan: en för trilogibågen, sen en för varje enskild bok. Och allt måste hänga ihop med någon form av logik.

Det får inte gå för fort när man arbetar fram sin synopsis. Man måste ha en plan, särskilt för huvudkaraktären. Vederbörande börjar på en punkt och måste genomgå en utveckling. Saker som huvudkaraktären absolut inte kan tänka sig att göra i början av historien kan hen omvärdera senare på grund av händelseutvecklingen. Det kan vara en ny miljö, nya bekantskaper, olika uppdrag och svårigheter och nya insikter.

Jag måste veta allt om karaktärerna, i vilken ordning jag lämnar ut information. Jag som författare sitter på hela storyn och vet allt – backstory, allt. Och du som läser får det serverat av mig i den ordning och takt som jag väljer. På så vis bygger jag upp spänningen.

Att arbeta med en trilogi är otroligt fascinerande. Många har ju gjort det här förut med bravur: Stephen King, J R R Tolkien, Stieg Larsson med flera.
Den första puckeln i trilogiarbetet är väldigt stor. Sedan kommer det förhoppningsvis gå lättare, när karaktärerna börjar leva sina egna liv.

Det är fascinerande med de här olika planen, de olika bitarna, att man måste tänka efter så pass mycket, för det måste man. Det går inte att bara  sätta sig i baksätet och åka med när man ska skriva en trilogi.
Men man ska ju fortfarande skriva varje enskild roman som en egen historia.

 

Du skriver på en serie som utspelar sig i Norrland, närmare bestämt Östersundstrakten, eller hur?
Hur kommer det sig att du valde den miljön?

Ingrid:  Du har väl hört uttrycket ”Gräv där du står”? I det här fallet blir det Jämtland och Härjedalen som är mina hemtrakter. Men det är en sanning med modifikation. Jag lämnade Norrland när jag var nitton år och kan inte så mycket om mina hemtrakter som jag skulle önska.
Jag är ganska färdig med att skriva böcker om Göteborg, jag har ju flyttat därifrån också. Och suget efter Norrland har blivit allt större för mig på senare år.  Nu inser jag hur vacker och annorlunda  min hembygd är. Plus att kontrasterna i hur vi lever i stad kontra på landsbygd fascinerar mig.  Nu får jag tillfälle att undersöka mina barndomsplatser och märker att jag kan väldigt lite om de miljöer där jag tillbringade barndomen och ungdomen. Det är jättefascinerande att komma tillbaka och lära mig om de platserna. Det kan också ha att göra med sökandet efter ens identitet, detta att jag vill tillbaka upp i fiktionen.

Det finns många tacksamma ämnen att ta upp här, att vrida och vända på.  Många intressanta och djupa konflikter. Och landskapet är inte bara landskap. Människorna är annorlunda. Det kriminella landskapet är så totalt annorlunda än i storstaden.

Att folk i Norrland betalar lika mycket skatt som alla andra men får så lite tillbaka av samma samhällsservice, det är ett stort problem.  Det är så mycket tuffare livsvillkor i Norrland. Min uppväxtort utnyttjas och sugs ut av staten. Kampen för min hembygd är faktiskt en av drivkrafterna i den här trilogin.

 

Din huvudkaraktär, hur har du arbetat fram henne?

Ingrid: Det här med undercoververksamhet inom polisen är ett ämne som jag snubblade över och som fascinerade mig.  Det är så hemligt att man knappt kan göra research på det.  Det finns till och med de som säger att detta inte existerar.
Som vanligt har jag gjort min research så grundligt jag kunnat, så jag vet att det finns. Källan är givetvis anonym.

Min huvudkaraktär Zara har haft ett uppdrag utomlands som gått riktigt illa och hon åker tillbaka till Sverige. På grund av en hotbild mot henne placeras hon under ett alias i Norrland, i Östersund. Hon är ingen hemvändare. Tvärtom, hon är där under tvång och tillfälligt.

Denna Zara är en ren fantasifigur. Jag har funderat ut hennes bakgrund, hur hennes familjen såg ut,  hennes svaga punkter, styrkor, inre demoner. Jag har skapat en backstory som är enormt detaljerad. Här har jag även lagt in massor av detaljer när det gäller yrkesutbildningen (vapenkunskap m m. Hon ska ju leva i kriminella kretsar).

Jag har framför allt fått inspiration till karaktärer hos de som jobbar som poliser i Östersundstrakten, med deras perspektiv på saker och ting.

Jag har också gjort research angående rekrytering, utbildning m m och hur man påverkas som människa av att jobba under lång tid med undercoververksamhet. Det är en extrem utbildning dit som påminner om elitsoldatutbildning.

 

Vad är viktigast att tänka på, tycker du, när man skapar en fiktiv karaktär?

Ingrid: Det viktigaste är faktiskt backstoryn. Att man får allt nedskrivet. Hur hen ser ut, känner och tänker, hur ser familjen ut. Hur är banden? Skelett i garderoben? Hur påverkar de, osv.

Då blir det lättare att veta hur karaktären kommer att reagera och agera.

Du behöver bygga din karaktär och lära känna denna. För mig har det tagit en bra stund att lära känna Zara. Hon är en undanglidande person, svårgripbar (det måste hon ju vara, med det yrket).
Det är svårt att komma under skinnet på henne, hon vill ju inte det. I den här berättelsen håller hon på att tappa sin identitet och vet inte riktigt vem hon själv är. Det är en av hennes inre konflikter, hon vet inte var hon hör hemma, hon hänger löst. Men hon kommer att få insikter om sig själv och utvecklas under vistelsen i Norrland.

 

Tack för intervjun!

PS: Om ni är nyfikna på hur ett synopsis kan se ut, bldgoogla J K Rowling och plot.

 

Johanna Wistrand
6 juli  2018

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den som gapar efter mycket…

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips, struktur

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket är ett talesätt som då och då dyker upp i huvudet när jag arbetar  som lektör.

Det är inte ovanligt att man under skrivandets gång vill få med så mycket som möjligt.  Man vill liksom passa på. Det finns så mycket att säga och ösa ur ämnet man behandlar.

Men att ta ett för stort grepp om ett ämne kan försvaga romanen. Jag brukar säga att när man vill för mycket med en berättelse, då blir det ofta pannkaka av det.

Det är som om energin inte räcker till att lära känna karaktärerna på djupet och låta dem utvecklas under berättelsens gång. Som om all skaparenergi går åt till att hålla reda på de dramaturgiska trådarna, till att få med allt man vill och alla idéer i handlingen.

Det är här en lektör kan anlitas för att ta en titt på alla spretande trådar och på karaktärerna, på deras utveckling och på hur orkestreringen ser ut (med orkestrering menar jag vad de tillför berättelsen var och en – liksom en orkester med olika instrument).

Jag hamnade  på en föreläsning på Youtube med författaren Ursula Le Guin. Hon uttrycker det bra i den här intervjun under ett besök på Portland Community College. Sätt markören på tiden 43:27 på inspelningen av  föreläsningen.

Där frågar en åhörare  författaren  om hon aldrig är rädd när hon ska börja skriva på en ny berättelse. Le Guin svarar att det är hon, men att hon kan gå runt den stora draken och skildra den från sidan. Eller att hon tar en liten bit av det stora problemet och skildrar bara det.
Vill man skildra hela problematiken kan det bli en sämre historia av det.

Jag håller med. Det blir ofta starkare, mer fokuserat, lättare att greppa handlingsmässigt när man på olika sätt begränsar sitt ämne.  Berättelsen glider inte författaren  ur händerna. Och i detta ”begränsade” kan man ösa ner så mycket. Det blir ofta skarpare, mer på djupet.

Detta är också något ta fasta på även när man skriver noveller som ju är ett begränsat format med ofta skarpt fokus/hög koncentration och begränsningar i antal karaktärer och miljöer.

En författare som är fena på att använda sig av begränsade miljöer och skapa starka dramer är den prisbelönta författaren Aino Trosell.  Romanen ”En egen strand” utspelar sig  nästan helt och hållet på en ö med endast två människor – två systrar, och romanen Ytspänning utspelar sig i en trång dykarklocka.

/Storydoktor Johanna

Johanna Wistrand är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita henne? Mejla info@multimanus.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om nystartade Lektörsförbundet

Publicerat av Kategori: Okategoriserade

Boktugg skriver om nya Lektörsförbundet som startats av bl a storydoktor Lennart Guldbrandsson.

Lektörsförbundet har skapats för att samla rutinerade lektörer på ett och samma ställe.
Hit kan man vända sig för att vara säker på att hitta proffs som varit med i branschen i flera år och medverkat till att manus nått ända fram till bokförlagen.

Läs intervjun här.

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Synopsis eller inte synopsis?

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, intrig, Johanna Wistrand, manus, manusutveckling, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, synopsis, teveserie, thriller

Synopsis eller inte synopsis – det är frågan.

Det här med att planera sin berättelse i förväg kan vara till stor hjälp, men det är det inte för alla.
Man kanske skulle kunna dela in författare i två läger här.
Å andra sidan tror jag att en och samma författare kan använda sig av båda varianterna.
Det beror lite på själva berättelsen man skriver.  Eller vad författaren  vill i själva skrivprocessen.
Gå in med öppna ögon utan en aning om vad som kommer att ske i berättelsen?
Eller veta precis och med lust och arbetsglädje börja skriva ner det hela?

Ett alternativ är ju även att gå in efter hand och strukturera ett synopsis.
När man kommit en bit på vägen och undrar hur sjutton man ska fortsätta.

Jag har lyssnat en del på den utmärkta podden ”Skriv en bestseller (eller en annan bok)”
med  Caroline Eriksson och Ninni Schulman.
Det visar sig att dessa två storsäljande författare som skriver spänning arbetar helst utan synopsis.
Men att de kan behöva skissa upp ett sådant när de kommit in en bit i berättelsen.

När det gäller mig (som ännu inte publicerat ett eget skönlitterärt verk) och mina
romanprojekt så tycker jag om både och.
Men jag har ibland funderat över motståndet jag kan har inför synopsis
när det gäller mina egna texter.

Som storydoktor däremot kan jag frossa i synopsis.
Jag älskar  och fascineras av en stark berättelse.
Av att se strukturerna i handlingen ligga där framför mig i en sammanfattning.
Vändningarna, hemligheterna som påverkar karaktärerna, begären och drifterna,
förvecklingarna, passionerna och relationerna som skapar murar och öppningar.

Men när det gäller mina egna berättelser…

Jag har ett romanprojekt som jag ibland misstänker aldrig kommer bli färdigt.
Jag skriver, skriver 120 sidor, slänger det mesta, skriver hundra sidor igen,
slänger delar av det,  skriver nytt, redigerar, sparar det gamla i särskild mapp
i datorn osv osv.

Jag försökte göra ett synopsis, och  jag fick professionell feedback på det av en kollega.
Men det gav mig ingenting. Varken synopsis eller feedback. Varför?
Jag kom på svaret långt senare, efter flera år.

Jag vill nämligen inte lämna världen jag skriver om.
Miljöerna, karaktärerna och stämningen är något jag vill kliva in i och få vara där.
Här kan jag befinna mig  i berättelsen på samma vis som när jag läser en bok eller
tittar på en bra, uppslukande teveserie.
Jag går in i världen som jag skapat och liksom väntar där på att karaktärerna ska agera,
berätta deras historia för mig.
Jag vill inte pracka på dem ett synopsis, jag vill inte berätta för dem,
utan de ska berätta för mig. De ska leda in mig i nya gränder och händelser.
Jag ska förtrollas, förfasas, betagas och engageras. Håret ska resa sig på armarna,
magen ska bli orolig, tårar stiga i ögonen, känna pirr och iver.
Jag vill kliva in i magin som berättelsen har för mig.

Nackdelen blir att jag trampar runt här medan jag skriver.
Som om karaktärerna är skådespelare och jag är publiken och de
börjar ge mig blickar som säger:
”Hallå, vi trodde du var regissör, säg vad vi ska göra”.

Om jag skriver klart den här romanen, med eller utan synopsis,
då måste jag lämna den ifrån mig.
Chansen är större att den blir klar med ett synopsis där jag antecknar
vad som sker kapitel för kapitel. Så långt har jag kommit att  jag insett det.
Men vill jag det? Vill jag verkligen lämna dessa kullerstensgator,
gaslyktor, hästdroskor och torgmadamer? Varför skriver jag på denna berättelse?
För att jag vill vistas där. Umgås med karaktärerna.
Egentligen kanske det är som det ska med det. Varför skulle det inte vara det,
med just den här påhittade världen, som får tillhöra bara mig, när jag vill?

Jag får se hur det blir med det.
En vacker dag kanske jag känner att det är dags att lämna.
Då tar jag fram synopsisglasögonen och styr upp, stärker, skapar framåtdriv,
orkestrerar sammansättningen av karaktärer, gör utvecklingslinjer m m.

Vill du anlita mig, Johanna, som storydoktor? Mejla info@multimanus.se

 

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Till storydoktors behöver du ingen remiss

Publicerat av Kategori: Okategoriserade

 

Tre storydoktorer har samlats i Göteborg för att prata ihop sig inför framtiden.
Lennart, Ingrid och Johanna.
Det blev ett givande möte. Eller ska vi kalla det läkarkonferensen? 🙂

Vi är helt på det klara med att vår främsta uppgift är att hålla berättelserna levande.  Vi hjälper till att injicera näring i dödläget.  Vi ordinerar inte bara slentrianmässig  penicillin till storys som haltar, utan ge riktad hjälp. Vi sätter diagnosen på ditt manus och på receptet skriver vi inte bara ”gestaltning” utan även ”framåtrörelse, antagonistisk kraft,  orkestrering och karaktärsutveckling”.

Läs den uppdaterade beskrivningen  av våra lektörsutlåtanden.  Möjligen exakt vad ditt manus akut behöver?

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar