Kategori: miljöbeskrivning

Klyschiga repliker

Publicerat av Kategori: gestaltning, karaktärsbeskrivning, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, miljöbeskrivning, skriva, skrivprocess, skrivtips

Repliker är en viktig del av manuset. Men det är lätt att de blir klyschiga. I själva verket är klyschiga repliker en stark orsak till att manus inte blir antagna av förlag.

Man kan, som manusförfattaren Scott Myers, försöka samla ihop klyschiga repliker. Hans lista finns här. Den innehåller ett 130-tal repliker som vi redan sett och hört otaliga gånger tidigare.

Men jag tror inte att det räcker att försöka gå igenom den listan och hitta repliker som inte finns på den listan. (Trots att Myers lägger till repliker efter hand.) Det finns många repliker som låter klyschiga, även om de aldrig skulle komma med på den listan.

Hur gör man för att undvika klyschiga repliker?

Det finns flera bra metoder för att undvika klyschiga repliker:

  • se till att rollfigurerna har en bakgrund med något som sticker ut
  • ge rollfigurerna egna sätt att uttrycka sig, d.v.s. att de har en rytm i sitt tal som skiljer sig från de andra rollfigurerna
  • låt rollfigurerna vara medvetna om hur de låter, och därför avbryta sig själva eller varandra
  • ge rollfigurerna lite attityd, till exempel tuffhet eller humor, så att de medvetet bryter mot klyschor

Men min favoritmetod är den här:

  • placera rollfigurerna i situationer som läsaren inte har sett tidigare, så att de aldrig får chansen att prata om sånt som andra rollfigurer redan har pratat om.

Avslutning

Det är lätt att tro att det här är allt, men det går att vända på steken: överge inte tanken på klyschor helt och hållet. Ibland är klyschor bra. Du behöver bara hitta rätt klyscha för just din berättelse. Inte minst är de alldeles utmärkta utgångspunkter för boktitlar, eftersom de redan finns i läsarens hjärna.

 

Storydoktor Lennart Guldbrandsson

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Innan du skickar ditt manus till en lektör

Publicerat av Kategori: dialog, dramaturgi, Forum, framåtrörelse, gestaltning, Ingrid Elfberg, intrig, Johan Häggblom, Johanna Wistrand, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur

Innan du lämnar ditt manus till en lektör kan det vara bra att gå igenom manuset för en sista redigering.

Framför allt så är det bra om du tittar på det rent berättartekniska först, som att ta bort onödiga transportsträckor, osköna och omedvetna upprepningar av ett och samma ord m m.

Här kommer frågor från oss tre storydoktors. Jag har även lagt in frågor från redaktören Johan Häggblom på Forum samt från språkgranskare, författare och lektör Anna Gable Frimodig. Deras frågor har jag hittat på nätet, bl a hos Type & Tell.

Det blir en hel del. Låt dig inte hämmas och förskräckas av mängden, utan börja från början och beta av i egen takt och så mycket du mäktar med. Blir du över huvud taget väldigt förvånad över frågorna kan det vara så att ditt manus inte är moget att läsas av lektör än. Jag har själv skickat tillbaka manus som ska lektörsläsas och istället rekommenderat kunden att gå skrivarkurs först, samt att träna upp hantverket och därefter återkomma med sitt manus.

 

Kontrollfrågor att ställa till dig själv innan du skickar in  ditt manus till Storydoktors för lektörsläsning:

 

Johanna Wistrands frågor

  • Har du sett över onödiga upprepningar av ord – d v s läst hela text högt med strykpennan i högsta hugg?
  • Har du sett över transportsträckorna? D v s onödiga beskrivningar på hur man kommer in genom ett rum genom att öppna en dörr, kokar en kopp kaffe genom att hälla vatten i en vattenkokare osv?
  • Har du sett över dialogerna, att det inte skrivs ut i onödan vem som säger vad (låter överpedagogiskt)?
  • Har du sett över dialogerna att det står, när det behövs, vem som säger vad, så att läsaren inte behöver räkna bak i dialogen för att begripa vem som säger repliken?
  • Har du sett till att karaktärernas namn inte är för lika varandra, så att läsaren får svårt att skilja dem åt för att de liknar varandra grafiskt. Anne och Anna t ex?
  • Har du sett över ”tänkte han” och ”tänkte hon” – oftast behöver det inte förklaras att det är en tanke, det brukar framgå bra ändå, du behöver dessutom inte ha citationstecken runt det som tänks. Läsaren fattar ändå.
  • Om du använder kursiva textavsnitt eller meningar, finns det en konsekvens i bruket av just kursiv stil? Eller kunde det lika gärna stå icke-kursivt, som en del av övriga löpande texten?
  • Överanvänds ordet ”ser” hos karaktären som har berättarperspektivet? Exempel: ”Lisa såg hur Lennart låste bilen.” Läsaren vet redan att man får se allt genom Lisas ögon eftersom hon är s k perspektivperson, hon har alltså berättarperspektivet. Då är det helt onödigt att skriva ut att ”Lisa såg”. Skriv bara ”Lennart låste bilen”. Vi tar alltså del av det som sker framför ögonen på Lisa.

 

Lennart Guldbrandsson:

  • Fundera på vad du vill ha ut av kommentarerna – vill du kunna ge ut boken eller vill du få beröm för att du klarat av det, eller vill du lära dig saker? Observera: Inget av det är fel. Det handlar om vad du vill ha. Ju mer precis du kan beskriva vad du är ute efter, desto lättare blir det.
  • Kan du beskriva din idé kortfattat? Stämmer den beskrivningen med vad du faktiskt har skrivit? Vad finns det i din idé som skiljer sig från andra berättelser i samma genrer?
  • Vet du vilken reaktion du skulle vilja ha av dina läsare? Finns det något i boken som skulle kunna orsaka den reaktionen? Finns det saker som direkt saboterar den reaktionen?
  • Tror du att läsaren kommer att bli tillfredsställd när den kommer till slutet? Du behöver inte ha ett lyckligt slut, men det behöver vara ett slut. Finns det något som avslutar berättelsen? Finns det något som blir en klimax? Finns det något som knyter samman de trådar som du har presenterat?
  • Finns det något i berättelsen som läsaren får reda på under resans gång som den inte visste tidigare? Finns det flera överraskningar?
  • Tror du att en genomsnittlig läsare kan identifiera sig med någon av huvudpersonerna? Skulle någon av läsarna kunnat ha agerat på samma sätt? Framför allt är det här viktigt med antagonisten, som ofta bara agerar dumt i början och därefter inte lägger fingrarna emellan för att bli stoppad i sin plan. (Du har väl en plan för antagonisten?)
  • Har du byggt upp en värld? Vad har läsaren fått reda på om de platser som berättelsen utspelar sig på? Här pratar jag inte bara om rent fysiska saker (”de bor i ett blått hus”), utan om sammanhang och bakomliggande regler (”det verkar inte finnas några grannar, eller släktingar, eller poliser, eller föreningar, eller någon historia…”).
  • Strunta i att snygga till det – låt ditt ordbehandlingsprogram sköta stil på rubriker, sidnumrering och utseende på brödtext automatiskt, så att det ser likadant ut hela vägen.

 

Ingrid Elfberg:

  • Se över om det stämmer med platserna i manuset. Och saker som att man t ex inte kliver i och ur olika bilar, att natt och dag funkar. Karaktärernas förflyttningar. Det har hänt att karaktärerna i manus jag lektörsläst tycks förflytta sig genom teleportering…
  • Är tidsflödet i ditt manus logiskt? Håller tidslinjerna ihop, även om du har brutit dem och växlar?
  • Karaktärernas drivkrafter – har du dem klart för dig? Och vilka roller de har? Ibland får jag manus där författaren inte har helt klart för sig vem som är skurk eller inte.

 

John Häggblom  på bokförlaget Forum: 

När det gäller berättelsen:

  • Finns det några oklarheter? Förstår man till exempel varför karaktärerna agerar som de gör, är deras motiv tillräckligt tydliga/intressanta?
  • Vad behöver tillföras för att idén ska bära? (Till exempel en tydligare konflikt, mer dramatiska karaktärer.)
  • Vad är det mest centrala som utforskas i berättelsen?
  • Vilka bifigurer kan man utveckla utöver huvudpersonen (och antagonisten)?
  • Vilka karaktärers utveckling ska vara i fokus?

 

När det gäller enskilda scener/händelseförlopp:

  • Vilket syfte har kapitlet/scenen/händelseförloppet? På vilket sätt bidrar det till att driva handlingen framåt?
  • Vilka känslor vill man väcka hos läsaren?
  • På vilket sätt får scenen personerna i den att utvecklas?
  • Vad saknas i scenen för att den verkligen ska fånga läsaren?
  • I vad består motståndet/motståndarna i scenen?
  • Finns det någon komponent som innebär mer motstånd och som man kan ta med i scenen istället?

 

Anna Gable Frimodig:

  • Ha ett läsbart format. Med läsbart avser jag att raderna inte är längre än cirka 65 nedslag (inklusive blanksteg), att det är dubbelt radavstånd och att typsnittet har seriffer (såna där små slängar i ändarna).
  • Se till att varje person som yttrar sig i dialog börjar göra så på ny rad. Gör inte för långa tunga stycken och inte heller för långa meningar.
  • Rensa bort alla onödiga småord, till exempel: ”lite, nästan, kanske, verkligen, liksom, ju” med flera. Detsamma gäller inledande ja och nej i dialog. Glöm däremot inte det lilla ordet ”att” som verkar föra en tynande tillvaro i dagens ungdomsspråk.
  • Använd inte långa haranger efter dialog, som ”utbrast han förnumstigt lismande”. Se till att du har gestaltat på vilket sätt något sägs och använd övervägande det korta ”sa hon”. Var också noga med att läsaren direkt förstår vem det är som talar (vanligt fel, eftersom författaren vet så väl själv).
  • Var sparsam med bisatsinledare av ny mening, som ”och” eller ”men”. Det är okej att använda dem, men spara dessa tills det blir riktigt spännande, annars förlorar de sitt krut.
  • Undvik att upprepa ord för tätt. Det finns oftast synonymer. Undvik att inleda alla meningar med egennamn eller pronomen (framför allt: han, hon, den, det) utan försök att variera språket.
  • Kontrollera basfakta, så att dina karaktärer behåller sitt utseende, sitt sätt att vara, vilket år de är födda etc. genom hela berättelsen. Gäller naturligtvis inte om något inträffar som förändrar en person eller en plats.
  • Ta bort utropstecken (lite som att skratta åt sitt eget skämt i skönlitteratur) utom i enstaka repliker. Använd gärna semikolon, men gödsla inte med dem (ett på vartannat kapitel är ett riktmärke).
  • Använd inte parenteser i skönlitteratur.
  • Du behöver inte lämna ditt manus till korrläsare (för du kommer ändå att göra ändringar när du får tillbaka ditt manus och då är detta pengar i sjön), men läs gärna igenom manuset själv och rätta det du hittar. Kontrollera småsaker, som att det finns mellanslag efter punkt och komma, ta bort dubbla mellanslag och annat som lätt smyger sig in när man skapar i full fart. Med andra ord, gör manuset så tilltalande att läsa som möjligt utan att börja layouta det för tryck.

Lycka till!

PS Om du är tveksam, läs ”Svenska skrivregler” där du får hjälp med hur man ställer upp dialog, gör styckeindelningar etc.

 

Sammanställningen här ovan är gjord av Johanna Wistrand, Storydoktor, verksam som lektör sedan över 10 år och medlem i Lektörsförbundet.

(Bilden är en målning av Félix Fénéon, ”Editing La Revue Blanche” från 1896)

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Använder du Fleming-effekten?

Publicerat av Kategori: gestaltning, lektör, Lennart Guldbrandsson, miljöbeskrivning, skönlitteratur, skriva, skrivtips
Bronsstaty av Ian Fleming, som skapade James Bond, inför 100-årsdagen av hans födelse 1908.

Bronsstaty av Ian Fleming, som skapade James Bond, inför 100-årsdagen av hans födelse 1908.

Är du rädd för att någon ska tycka att din berättelse är orealistisk? Du kanske vet med dig om att du har skarvat litegrand (eftersom alla författare gör det ibland) och undrar hur du ska kunna vara säker på att läsarna inte rycks ut ur fiktionen och börjar granska allt du gör.

Då kan du alltid använda dig av något som ibland kallas för Fleming-effekten.

Det här berättargreppet är döpt efter Ian Fleming, den brittiske journalisten som i mitten på 1950-talet började åka på semester till Jamaica, och där skrev ihop mer fantastiska versioner av sånt han själv och folk i hans närhet varit med om under andra världskriget, med rollfiguren James Bond, som en romantiserad version av honom själv i centrum.

Vad är Fleming-effekten?

Fleming-effekten är inte hans egen benämning av det, utan det är var Kingsley Amis som i sin analys av James Bond-böckerna (The James Bond Dossier, på svenska Fallet James Bond) myntade begreppet. Amis definierade det så här:

“the imaginative use of information, whereby the pervading fantastic nature of Bond’s world … [is] bolted down to some sort of reality, or at least counter-balanced.”

Med andra ord, för att få de mer icke-realistiska delarna mer realistiska använde Fleming detaljerad information. Om han ville presentera en båt som skurkarna kunde använda för att transportera några stulna kärnvapenstridsspetsar, och utåt ändå verka vara en lyxjakt, utan att läsaren skulle undra över hur skurkarna fick tag på en så speciell båt, kunde han inte bara skriva att de hade en båt och hoppas att läsaren köpte det. Istället gav han båten en hel bakgrundshistoria och en design som gjorde det trovärdigt: den hade ett skrov av en legering av aluminium och magnesium, med två fyrtaktsdieselmotorer tillverkade av Daimler-Benz med dubbla Brown Boveri-kompressorer. Den var tillverkad av Leopoldo Rodrigues i Messina, och kostade 200 000 pund i 1964 års pengavärde. (Det här är inte allt vi får veta om båten.)

Som du kan se är varumärken och specifika namn något som Fleming använde. Men andra saker han ibland använde var specifika gatuadresser (på samma sätt som Stieg Larsson) eller historiska skeenden som efter några spännande detaljer lät avvika från det faktiska.

Hur du kan använda Fleming-effekten

Finns det fler sådana specifika detaljer du kan använda för att få läsaren att bli övertygad om att det du skriver är sant när det i själva verket är ljug? Självklart. Och du får gärna använda dig av Fleming-effekten. Men poängen är inte att du ska sitta och komma på en massa detaljer som du kan skyffla in i berättelsen. Resultatet blir då att du dränker läsaren i information som den inte har bett om, eller som den inte vill ha.

Poängen är att du behöver veta när du behöver strössla berättelsen med detaljer som låter trovärdiga, men som är helt påhittade. Om du inte vet det själv (och det är svårt) kan du alltid ta hjälp av någon som kan se din berättelse utifrån.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om ornament och bärande väggar

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, karaktärsbeskrivning, miljöbeskrivning, plot, skriva, skrivtips

En del jämför skrivande med arkitektur: man sätter upp planer, reviderar dem, och sen genomför man själva bygget, och avslutningsvis placerar man in möblerna. Jag har själv använt mig av arkitekt-liknelsen, men då för att visa att författare behöver visa att de är att lita på. När man blivit en etablerad arkitekt får man helt enkelt mer utrymme för improvisation (åtminstone i liknelsen).

Men det finns en annan sak med arkitektur som liknar hur det är att skriva, och det har med ornament och bärande väggar att göra.

Ornament är något som egentligen inte behövs för att byggnaden ska stå upp. Det är sånt man har bärande väggar till. Vill man å andra sidan att det ska vara tjusigt, använder man ornament.

Ornament från Salisburys katedralskloster

Salisburys katedralskloster. Foto: Cornell University Library

Ett exempel som kanske är lite oväntat: jag var nyligen och såg superhjältefilmen Ant-Man and the Wasp på bio. (Jag och min bästis Stefan brukar analysera superhjältefilmer ur alla möjliga perspektiv efteråt, och det är bra träning för att hålla dramaturgi-tänket igång.) I den filmen finns det ett scen där en av hjältarna ska förhandla med en person om att köpa en komponent som de behöver för att kunna göra ett experiment. Personen hon träffar vägrar att sälja komponenten och låter sina hejdukar anfalla henne. Efter att ha försvarat sig tar hon med sig komponenten därifrån. Där hade scenen kunnat sluta. De bärande väggarna hade varit på plats i och med att skurken hade fått visa sig från sin onda sida och blivit tillfälligt besegrad. Men scenen slutar istället med att hjälten lämnar över pengarna, inte med stora åthävor, utan i förbigående. En person som bara slötittat på filmen hade säkert missat när huvudpersonen ställt väskan framför skurken.

Och det är det som är poängen. Ornamentet fick det utrymme det förtjänade. För som Adolphson & Falk sjunger i Mer jul: ”En show glöms bort / Om den bara visar opp / Effekter som man knappast anar”. Man får poängtera vissa saker och låta andra saker presenteras i förbigående.

Hur vet man vilka saker man ska poängtera och vilka saker man ska presentera i förbigående? Tja, man kan inte lära sig av Ant-Man and the Wasp. Det är inte någon subtil film, utan ett spektakel. Man kan lära sig mycket av spektakel, men kanske inte proportioner.

Jag brukar kalla förmågan att veta vad man ska betona och presentera i förbigående för taktkänsla (om du ska följa en länk i det här inlägget rekommenderar jag att det blir den länken). Precis som taktkänsla är det något man kan träna upp, om man inte råkar ha den medfödd. Men först måste man förstå vad som är ornament och vad som är bärande väggar.

Ornament går att ta bort, men har större sentimentalt värde, och är också ofta sånt som läsare och tittare har störst känslor för, men bara om de är bra gjorda.

Bärande väggar å andra sidan är svåra att ta bort utan att ändra storyn, men är kanske inte lika angelägna för läsare och tittare. De är otacksamma att lägga tid på, men det märks om de inte finns där.

Inga berättelser saknar helt ornament. Men de kan vara mer eller mindre tankeväckande, coola, romantiska, etc.

För att du ska lära dig se skillnaden, fundera lite över en scen i en text du skriver. Vilka saker måste vara där? Vilka för intrigen framåt, bygger upp rollfigurerna, presenterar världen, skapar genren? Chansen är stor att de är bärande väggar.

Och vilka vill du verkligen ska vara där? Vilka skapar känslor, gör berättelsen modern, får till stilen, gör dig som författare mer uppmärksammad? Chansen är lika god att de är ornament.

Om du fortfarande inte ser skillnaden, ta hjälp av en lektör.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den som gapar efter mycket…

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips, struktur

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket är ett talesätt som då och då dyker upp i huvudet när jag arbetar  som lektör.

Det är inte ovanligt att man under skrivandets gång vill få med så mycket som möjligt.  Man vill liksom passa på. Det finns så mycket att säga och ösa ur ämnet man behandlar.

Men att ta ett för stort grepp om ett ämne kan försvaga romanen. Jag brukar säga att när man vill för mycket med en berättelse, då blir det ofta pannkaka av det.

Det är som om energin inte räcker till att lära känna karaktärerna på djupet och låta dem utvecklas under berättelsens gång. Som om all skaparenergi går åt till att hålla reda på de dramaturgiska trådarna, till att få med allt man vill och alla idéer i handlingen.

Det är här en lektör kan anlitas för att ta en titt på alla spretande trådar och på karaktärerna, på deras utveckling och på hur orkestreringen ser ut (med orkestrering menar jag vad de tillför berättelsen var och en – liksom en orkester med olika instrument).

Jag hamnade  på en föreläsning på Youtube med författaren Ursula Le Guin. Hon uttrycker det bra i den här intervjun under ett besök på Portland Community College. Sätt markören på tiden 43:27 på inspelningen av  föreläsningen.

Där frågar en åhörare  författaren  om hon aldrig är rädd när hon ska börja skriva på en ny berättelse. Le Guin svarar att det är hon, men att hon kan gå runt den stora draken och skildra den från sidan. Eller att hon tar en liten bit av det stora problemet och skildrar bara det.
Vill man skildra hela problematiken kan det bli en sämre historia av det.

Jag håller med. Det blir ofta starkare, mer fokuserat, lättare att greppa handlingsmässigt när man på olika sätt begränsar sitt ämne.  Berättelsen glider inte författaren  ur händerna. Och i detta ”begränsade” kan man ösa ner så mycket. Det blir ofta skarpare, mer på djupet.

Detta är också något ta fasta på även när man skriver noveller som ju är ett begränsat format med ofta skarpt fokus/hög koncentration och begränsningar i antal karaktärer och miljöer.

En författare som är fena på att använda sig av begränsade miljöer och skapa starka dramer är den prisbelönta författaren Aino Trosell.  Romanen ”En egen strand” utspelar sig  nästan helt och hållet på en ö med endast två människor – två systrar, och romanen Ytspänning utspelar sig i en trång dykarklocka.

/Storydoktor Johanna

Johanna Wistrand är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita henne? Mejla info@multimanus.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det okända okända – om omskrivning

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, orkestrering, plot, recensioner, roman, skriva, skrivcoaching, skrivprocess, skrivtips, struktur

2002 förhördes dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld angående varför det fanns så lite bevis för att Irak hade försett terroristgrupper med massförstörelsevapen. Hans svar har blivit bevingat:

”There are known knowns. These are things we know that we know. There are known unknowns. That is to say, there are things that we know we don’t know. But there are also unknown unknowns. There are things we don’t know we don’t know.”

Oaktat att citatet kommer från en person som inte är särskilt sympatisk är det här fenomenet något som även författare behöver förhålla sig till, och särskilt under omskrivningsfasen. För flera år sedan uttryckte jag det så här i ett blogginlägg  med rubriken Bränt barn skyr elden… men missar översvämningen:

”När man skrivit en text, och någon kritiserar det man har gjort, då är det väldigt lätt att man fokuserar så starkt på det man fått kritik på framöver, att man helt enkelt glömmer bort det mesta annat. Om någon har sagt åt dig att du skriver dålig dialog så kommer du att lägga all fokus på att skriva bättre dialog. Samtidigt blundar du för att du kan ha andra problem. Intrigen kanske suger, men du missar det för att du tittar på dialogen.”

De här två sakerna är två sidor av samma mynt. När man ska skriva om en text behöver man därför ta hänsyn till de saker man inte känner till.

Frågande djur.

Foto: psyberartist, CC-BY 2.0, Wikimedia Commons

Hur gör man det? Låt mig föreslå en trestegsplan:

  1. Man kontrollerar så att man inte lider av sorg för att man blivit kritiserad (som Ingrid skrev om senast). D.v.s. kommer du vägra att förstå det behöver förstå för att det är jobbigt? Nyckeln är distans. Man kan exempelvis tänka sig att man arbetar med någon annans text och läser texten för första gången.
  2. Därefter undersöker man om man lider av Dunning-Kruger-effekten (”den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Detta får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta.”) Frågan här är om man ens har möjlighet att förstå vad problemet är. Det skriver jag inte för att förolämpa, utan för att hjälpa till att komma över det.  Vad behöver just du lära dig mer om? Lägg märke till att det inte handlar om vad du tror att du behöver lära dig mer om eller vad du vill lära dig mer om, utan vad du faktiskt behöver lära dig mer om. Ju mer du vet om att skriva, desto lättare är att se vad du behöver lära dig. Hur mycket kan du exempelvis om de åtta storheterna? Har du läst någon bra bok om grunderna i att skriva?
  3. Man tar hjälp av någon som kan se det här utifrån, som en lektör eller en skrivcoach. Dess arbete är att spegla texten såsom den ser ut så att författaren får en neutral bild och i samråd med lektören/skrivcoachen kan lägga upp en plan för det vidare arbetet.

Ingen kan göra sig helt fri från det okända okända, men genom att i så hög grad som möjligt röja undan sin känslighet för kritik, lära sig mer om grunderna i att skriva och att ta hjälp från ett proffs, minskar man hur mycket det okända okända påverkar en.

Lycka till!

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En oväntad lärdom av svordomar i Storbritannien

Publicerat av Kategori: karaktärsbeskrivning, Lennart Guldbrandsson, miljöbeskrivning, skönlitteratur, skrivtips

Oavsett om du svär mycket eller lite, och vilka svordomar du använder (religiösa, exkrementrelaterade, sexuella, noaord, etc), finns det mycket att lära om svordomar, speciellt som författare.

Min favoritlärdom utgår dock bara ifrån svordomar för att göra en större poäng.

Jag kommer till den större poängen snart. Låt mig börja med hur jag upptäckte det här, för det är roligt:

Edith Swan

På Twitter läste jag om en kvinna i Storbritannien, Edith Swan, en respektabel kvinna som arbetade som tvätterska vid mellankrigstiden, och som under en period av tre år blev argare och argare för olika saker. Eftersom kvinnor vid den tiden inte förväntades svära, och respektabla kvinnor definitivt inte gjorde det, hade hon få utlopp, och började därför skriva arga brev till folk som irriterat henne. Och då menar jag egentligen brev fulla med svordomar. För den som tror att folk förr i tiden hade mer städat språk rekommenderar jag att läsa Swans brev i den länkade artikeln.

Den andra poängen

I den länkade artikeln finns dock en annan poäng, som ska illustreras med ett citat:

I citatet ovan nämns hur ordet ’fucking’ (en svordom som är allvarligare på engelska än vad vi svenskar ofta tror) överanvändes av soldaterna så mycket att det var när ordet inte användes som de visste att det var på allvar.

Den större poängen

Det är det som är den större poängen. Berättande handlar om kontraster. Glöm inte det.

Det är lätt att tro att den kontrasten måste handla om att bygga på med något för att det ska bli bra, som i Trollkarlen från Oz, där berättelsen börjar i en värld som är realistisk (filmad i sepia) men sedan förvandlas till en värld där surrealistiska saker kan hända (filmad i Technicolor). I själva verket är det oftast en större kontrast att ta bort något.

Om din rollfigur ständigt tuggar tuggummi, blir det en stor sak när rollfiguren slutar göra det.

Om din rollfigur ljuger konstant, får det stora konsekvenser när den inte längre kan göra det (som i filmen Liar, Liar).

Om din värld innehåller ett mord som får stora konsekvenser, kan det framkalla stora kontraster genom att visa upp vad som händer i familjen.

Det hålrum som bildas kallas ibland för negativa ytor och går att visa upp, som i bilden här:

Den negativa ytan är något som läsaren bidrar med, och sådant som läsaren bidrar med är (nästan) alltid starkare än något du som författare kan förmedla.

Ta bort något. Det kommer att få stora effekt på dina läsare.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Skrivarkurs med fokus på dramaturgi någon?

Publicerat av Kategori: deckare, dialog, dramaturgi, feelgood, framåtrörelse, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, Nyheter, plot, roman, skönlitteratur, skräckroman, skrivprocess, spänningsroman, storytelling, struktur, synopsis, thriller

När jag tidigare sonderade intresset för en skrivarkurs i ljuvliga Italien och vilket tema som skulle vara allra mest intressant kom just dramaturgin upp som nummer ett på önskelistan. Inte helt oväntat! Och oerhört smaskigt för en dramaturgi-nerd som mig.

 

Det är som bekant i bygget, konstruktionen av historian som de flesta av oss kör fast och drabbas av den stora skrivkrampen, som jag skulle vilja kalla för struktur-kramp. Jag befinner mig just nu själv i den krampen, nu igen 😉

Och att få tips, råd och handfasta saker att göra är guld i det läget. Och givetvis guld att ha med sig för kommande utmaningar.

Skrivarkurs med fokus på dramaturgi

Nu kan jag erbjuda alla som har lust att gå en fyra dagar lång kurs med just fokus på dramaturgi, plot och karaktärsutveckling. Den går av stapeln 3 – 6 oktober 2018, alltså i höst – om inget väldigt oväntat skulle inträffa – och vi kommer att hålla till i den lilla staden Bordighera på den svindlande vackra italienska rivieran, bara en timmes färd från Nice.

Och ja – det är jag som är läraren 😀

Vi kommer att bo i gamla stan med några minuters promenad till havet. Och i kursavgiften som blir 7 900 :-  ingår allt utom din egen resa till och från kursen. Alltså – kurs, boende, all mat, utflykter och matlagningsafton.

Preliminärt smörgåsbord för kursen

  • Dramaturgins grunder
  • Genrer och deras olika uppbyggnad
  • Arketyperna i dramaturgi
  • Symbolik i berättelser
  • Premiss och hur du utvecklar din historias förutsättningar
  • Din historias universum
  • Karaktärsutveckling och karaktärsbeskrivningar
  • Karaktärsväv
  • Synopsis
  • Plotlines
  • Analys av redan existerande historia och vad vi kan lära av det
  • Hur man bygger en scen
  • Gestaltning
  • Miljöbeskrivning
  • Dialog
  • Om vi hinner och vill – lite om förlag, avtal, bokmarknaden, vad gör en lektör/redaktör, processen, litterär agent.

Annat trevligt

Är så klart den inspirerande miljön, den goda maten och vinet, sällskapet och diskussionerna och utflykterna till marknaden, till bergen och en matlagningsafton där vi alla får lära känna det italienska köket mera handfast. Och så klart äta upp det vi åstadkommit.

Programmet och innehållet är så klart ännu preliminärt och jag anpassar det efter gruppen som kommer, för det hoppas jag att det ska göra 😉

Alla detaljer kommer snart upp på hemsidan för arrangören som är GoItaly.

http://www.goitaly.se/

Jag hoppas att vi ses där och då 🙂

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta mig på ingrid@ingridelfberg.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det är på bussen man hittar dom

Publicerat av Kategori: antagonist, deckare, dialog, dramaturgi, Ingrid Elfberg, karaktärsbeskrivning, miljöbeskrivning, orkestrering, plot, roman, skrivprocess, skrivtips, spänningsroman

Karaktärerna. Nä, jag skojar inte. Det är alldeles sant. Lovar. Det har inte bara hänt en gång utan flera, att jag hittat den där karaktären som är hundra procent klockren för den figur jag vill ha i nästa bok. På tåget, bussen eller spårvagnen.z5ge1VZqivI50e9qtX5-2DEUSWU

Pers alterego

Första gången det inträffade var på spårvagnen. Jag tänkte nog inte på något särskilt alls, så där som man kan göra när man är på väg någonstans och är ganska trött.

När jag lyfter blicken ser jag rakt in i ett par mörkbruna ögon, vänliga, milda, ändå lite sökande, intelligenta. Han hade ett bulligt och inte särskilt vackert ansikte men var ändå på något udda sätt snygg, charmig, intagande. Och så log han och hela ansiktet lyste upp, sken, precis som hans ögon. Men det var inte det som var grejen, det var håret.

Lockarna

Han hade det vackraste och mest lockiga hår jag sett på en man, någonsin. Och jag bara visste att det var Per jag satt mittemot mig. Jag tog ingen bild. Det vågade jag inte. Men jag minns exakt hur han såg ut. Och precis hur han rörde sig när han gick ut.

Torbjörn och Jacob har jag också mött

På samma sätt har jag mött fler av mina starkaste karaktärer. Jag tvingades byta tåg svintidigt i Stockholm och vi pressades in på ett smockfullt x2000 där tre killar satte sig kring mig och jag insåg att det var Jacob som satt sig mittemot. Jag gissade att dom alla jobbade i Försvarsmakten men vet så klart inte.

Han var exakt så skarpskuren och manlig som jag tänkte mig. Snaggat hår, snygga kläder, den där klockan på armen, dom vackra ögonen, lysande ljusa, det välansade skägget. Nu vågade jag ta en smygbild som jag sedan la in i mitt skrivprogram.

Idag såg jag den nya hemska kvinnan

Och idag såg jag henne, den nya, inte så trevliga karaktären, som jag ska ha till roman fem. Hon var perfekt på alla sätt, till och med rösten var precis det jag ville ha. Jag tog en smygbild som jag inte ska visa för någon så klart, men väl lägga in i skrivprogrammet och ha framför mig när jag ska beskriva henne.

Verkligheten överträffar alltid dikten har någon sagt. Och jag kan bara hålla med.

Ingrid

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lugnet före stormen

Publicerat av Kategori: äventyrsroman, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, miljöbeskrivning, storytelling, struktur

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tänk på när något riktigt dramatiskt har hänt – visst är det så att man delar upp detta i ”före” och ”efter”. Före den där första vändpunkten när livet gick sin gilla gång, inget speciellt hände förutom de vanliga vardagsbestyren och rutinerna. Efter, när inget var sig likt längre och något hände som verkligen satte dig på prov.

Precis så här är det i en stark berättelse. Innan den första utlösande händelsen så befinner sig karaktärerna i ”den normala världen”. Det där mordet har inte inträffat än, de har inte fått brevet som ställer allt på ända, inte blivit kallade till det viktiga mötet och inte stött på sin framtida själs älskade – det där som vänder allting upp och ner och som innebär att handlingen drar igång väntar fortfarande.  Äventyret.

Det här inledande normaltillståndet är en lite missförstådd fas som man inte ska vara rädd för att vila i som författare. Här har du  tillfället att etablera det som huvudkaraktären i din roman har problem med i sitt vanliga liv, ett trist jobb eller en knackig relation. En känsla av otillfredsställelse, misslyckande eller längtan. Eller vad det nu kan vara.

Den normala världen är där du lägger grunden för resten av handlingen, det är både en fysisk miljö såklart men också ett inre tillstånd.

Här har du förstås också tillfälle att ladda inför det som ska komma, skapa förväntan och låta läsarnas nyfikenhet stegras innan du växlar upp tempot.

Charlotte Brontë inleder sin klassiska roman Jane Eyre med att visa oss Janes normala värld som oönskat föräldralöst barn som lever på nåder hos sin faster. Men denna fast är också till för att visa läsaren de viktigaste aspekterna av Janes karaktär och personlighet; hennes inre konflikt där hon slits mellan längtan efter kärlek och längtan efter frihet. Den konflikten ramar sedan in hela bokens fortsatta intrig.

(Citat hämtat från bloggen warriorwriters. wordpress.com)

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar