Kategori: karaktärsbeskrivning

Författarna till ”Cirkeln” om att skapa karaktärer

Publicerat av Kategori: karaktärsbeskrivning, manus, skriva, skrivprocess

cirkeln

Ett knep för att skriva en engagerande bok är förstås att skapa trovärdiga och samtidigt dynamiska eller spännande karaktärer – det gäller att hitta balansen mellan realism och romantik.  Läsarna känner gärna igen sig men det ska samtidigt finnas något avvikande och oförutsägbart som kan öppna upp för det oväntade .

Författarna till ”Cirkeln” heter Mats Strandberg och Sara Bergmark. Här diskuterar de hur de funderade kring processen att skapa karaktärer och hur de jobbade med så kallade ”tropes” som de förklarar som ”karaktärer som fyller vissa funktioner och gör vissa resor i fiktionen”.

En hemlighet bakom ”Cirkelns” framgångar kan vara hur författarna skapar en kliché eller stereotyp alltså en snabbt igenkännlig karaktärstyp som man tycker sig ha sett förut, och sedan fördjupar och nyanserar denna. I ”Cirkeln” består persongalleriet främst av olika tjejtyper, de har typiska utmärkande drag som gör att vi kan identifiera dem som ”innetjejen”, ”nerden”, ” den städade” et c men det hindrar dem inte från att förändras och utvecklas under handlingen.

Vi känner att det finns en kraft i den här typen av figurer som folk verkligen kan relatera till omedelbart.” (Mats Strandberg och Sara Bergmark)

Sedan handlar det förstås om hur de olika karaktärerna introduceras  handlingen där möjligheterna står mellan att strunta i beskrivningar helt och hållet; Skolans vaktmästare kommer in med en verktygslåda i handen…”, eller beskriva personen alldeles för detaljerat eller utförligt så det blir långrandigt (eller helt enkelt för allmänt). ”Skolans vaktmästare kommer in med en verktygslåda i handen. Han är av medellängd med blå ögon och grått hår och kulmage, har blå jeans och skjorta och kommer från Arboga. 

Nej man ska förstås göra precis som författarna till ”Cirkeln” ur vilken jag hämtat exemplen, fånga några specifika och särskiljande egenskaper. ”Skolans vaktmästare//är i fyrtioårsåldern och har vildvuxet hår som börjar gråna. Hans isblå ögon är uppspärrade och stirrar rakt på henne.” Samma sak med karaktären Adrianna Lopez, rektorn: ”Hon//har kortklippt svart page med lugg. Hon har på sig en knälång svart kjol och vit blus med alla knapparna knäppta. Det här är ingen rektor som man kommer till med sina problem, det känner Minoo direkt.”

Kan man koka ner en karaktärs utmärkande egenskaper (ofta hur det inre gestaltar sig i det yttre utseendet) i några få välvalda meningar skapas en energi kring karaktären och en snabb, tydlig bild hos läsaren. 

(Bilden hämtad ur den kommande filmatiseringen av ”Cirkeln”)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Monster och monster i teveserien Penny Dreadful

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, Okategoriserade, skräckroman, teveserie

image

I förra blogginlägget citerade vi författaren Simona Ahrnstedt som skrev om genomonda karaktärer, att de inte förmår att fånga läsarens intresse om de inte får visa på några som helst mänskliga egenskaper.

I teveserien Penny Dreadful ( HBO Nordic) finns två slags monster. Det ena slaget kommer vi nära och engagerar oss i.  De andra, vampyrerna, är enbart skräckinjagande och befinner sig i bakgrunden.
Förutom mängder av viktoriansk/gotisk horror-rekvisita är även figurer inlånade från andra berättelser, däribland Frankensteins monster.
Det första monstret vi lär känna är det lätt att bli snudd på förälskad i.
Det andra monstret som Dr Frankenstein skapar är förfärligt, men samtidigt mycket plågat, man lider med honom.

Johan Logan som har skrivit och producerat serien säger i en intervju att utmaningen  är att hitta både smärtan och styrkan hos den onde,  och att de mest intressanta karaktärerna är också de mest komplicerade.

Ur intervjun:
How did you decide have all these famous horror characters meet each other?
John Logan: It’s something I’d been thinking about for a long time. I was reading a lot of Romantic poetry, particularly Wordsworth, and that led me to Byron, Shelley and Keats and eventually to re-reading Mary Shelley’s Frankenstein, which I hadn’t read since I was a kid, and it just shocked me how powerful it was and how moving it was. And I just started thinking about that, and the themes that Mary Shelley plays with. If you read the binary narrative of Frankenstein, the question you have to emerge with is ”Who is the monster, Victor Frankenstein or the monster he creates?” And the duality therein I thought was really interesting.
So, I began to think about various iterations of that and I read Dracula, sort of immediately, and then I went into a study of Gothic literature, and I was staggered to find that in that period of about 1890 to 1900, there was this great paroxysm of horror literature—you had Dracula, The Invisible Man, The Picture of Dorian Grey, The Hound of the Baskervilles, The Island of Doctor Moreau, War of the Worlds, all within a 10-year span. And all the writers cross-pollinated. I thought that was really fascinating. It reminded me of the second generation of Universal horror films where Universal suddenly started mixing and matching the Wolfman and the Mummy and Dracula and Frankenstein and I thought it would be a really interesting thing to pursue.
Narratively it was just fascinating—the way those characters spark off each other, I thought, could be dramatic. I didn’t start off with them, actually—I started with Vanessa Ives, the character that Eva Green plays. And I just began to build that character, and her as story evolved, I thought about which elements of the classic text could come into it, and what eventually emerged was Frankenstein and his creature and Dorian Gray refracting off of parts of the Dracula story.”

Läs mer om serien och om genren gotisk skräck i produktionsteamets blogg.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Osympatiska personer

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, kärleksroman, manus, skönlitteratur, skriva, spänningsroman

image

Simona Ahrnstedt, som nyligen kom ut med sin fjärde roman En enda natt på bokförlaget Forum, bloggar om  elaka karaktärer i en berättelse. Om att det ensidigt onda sällan väcker intresse hos läsaren:

”Det är lockande att skriva om osympatiska personer. Och roligt. Men det är skillnad på en osympatisk karaktär och en karaktär som läsaren inte bryr sig om. Om läsaren inte bryr sig om karaktären så skiter hen i hur det går och slutar i värsta fall att läsa. Och förlaget bryr sig inte heller. Men en osympatisk karaktär vars öde man är intresserad av, en psykopatisk människa som man ändå hejar på, det är en helt annan femma. Då börjar det bli intressant. Så, om du vill ha en självisk, manipulerande, bedragande, svikande dålig mamma i huvudrollen (Scarlett O´Hara) – se till att göra henne intressant nog för att läsaren ska bry sig. Och se till att läsaren förstår henne, även om hennes omgivning inte gör det. Gör henne sårbar, gör henne lojal mot några få, låt henne offra något. Eller om ni har en lätt alkoholiserad, kontrollbesatt, ätstörd, gapig medelålders kvinna (Claire Pritchett) i en bärande roll, gör henne till en god mor, en dotter som kämpar för att få pappas beröm.”

Läs hela blogginlägget här.

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lyssna och bli en bättre författare

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur

ljudbok

Det är ganska vanligt att inte inse i vilken hög grad man behöver redigera sin text. En viss osäkerhet kan råda om handlingen egentligen håller, och om ens karaktärsskildring faktiskt är tydlig nog och under redigeringen kan detta bli obarmhärtigt blottlagt. Men under redigeringen ska den röda tråden vaskas fram och gestaltningen vässas. Den här bloggaren insåg när han lysssnde på en tegelstensroman som gjorts om till hårt nerbantad ljudbok just hur mycket onödigt bjäfs som prydde sidorna, och insåg att detta var ganska nyttigt. Plötsligt blir den underliggande strukturen väldigt tydlig, själva romanens skelett. Svagheter i konstruktionen blir isande påtagliga. Allting som inte direkt leder handlingen framåt är bortrensat. Strukturen blir tajtare och den röda tråden starkare. Lite onödiga beskrivningar och överflödig dialog är bortredigerat. Som författare kan man på det här sättet bli medveten om att trots att ens eget manus gått igenom hur många vändor som helst med en redaktör så finns det alltid mer man kan stryka. Många  författare hade kunnat börja göra som bloggaren och hjärntvätta sina författarhjärnor med lite förkortade ljudböcker i bilen när man märker att ens alster är på väg att svälla ut över alla breddar. Ett annat alternativ är att läsa in ditt eget manus och sedan lyssna på det som ljudfil. Sega partier blev skoningslöst uppenbara, språkliga märkligheter likaså, eller kanske bara grepp som du som författare är omedveten om att du använder. 

Idiosyncrasies of the writer’s style are also emphasized, particularly an unhealthy reliance on adverbs or awkward use and nonuse of contractions in dialogue.”

(Citat hämtat från getitwriteblog.wordpress.com)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Philip Teir om teveseriernas inflytande på skönlitteraturen

Publicerat av Kategori: antagonist, dialog, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, teveserie

mad-men

Philip Teir,  f d kulturchef på finlandssvenska Hufvudstadsbladet, numera författare på heltid, ger tip tips på hur teveserier kan lära oss att skriva starkaberättelser:

 

1. Plågade hjältar.

Kritikerälsklingen ”Mad Men” lär oss ungefär samma sak som författaren Richard Yates gör: människor är i grunden olyckliga. Skammen vi bär är alltid vår egen. Dessutom: form och rekvisita är viktigt. Fram med lite mer melodramatisk förtvivlan och brunmurrig dekor i svensk prosa!

 

2. Lik på stranden.

Monika Fagerholms författarskap hade förmodligen sett annorlunda ut om David Lynch aldrig hade gjort ”Twin Peaks”. Kanske hade hennes senaste roman ”Lola uppochner” inte haft en småstad i den centrala huvudrollen, och kanske hade hon inte haft så många kvinnolik i sina böcker. Kanske hade aldrig ”Cirkeln”-författarna skrivit sin Engelsforstrilogi? Få teveserier har påverkat moderna thrillerförfattare lika mycket som David Lynch, och det verkar fortfarande finnas massor att ösa ur. Jane Campions nya serie ”Top of the Lake” är ett exempel på samma grundläggande atmosfär.

 

3. Dialog.

Det kan ju verka självklart, men romanfigurer kunde ibland säga lite mer underhållande och intressanta saker. Lena Dunham skriver knäckande bra dialog i tv-serien ”Girls”. När hon är som bäst är hon en fingertoppskänslig humorist i nivå med författaren David Sedaris. Är det så farligt att vara rolig?

 

4. Mänsklig förnedring

Riktigt bra noveller placerar oss ofta i en stämning utan att vi riktigt vet hur vi hamnat där. Det gör också komikern Louis CK i serien ”Louie”. Eller är han egentligen komiker? Precis som ”Mad Men”-skaparna tycks han vara mer upptagen av stämning, mörker och mänskliga svagheter. När han är som bäst – i de avsnitt som känns nästan improviserat jazziga i formen – är han tv-mediets motsvarighet till Raymond Carver.

 

5. Utveckling.

Den danska showrunnern Adam Price har sagt att målet med första säsongen av ”Borgen” var att visa hur en person långsamt sviker sina ideal i det politiska maktspelet. Ett självklart litterär tema som har existerat i evigheter. Det kallas karaktärsutveckling och det är inte så dumt att komma ihåg.

 

6. Gestaltning.

Det imponerande med terapiserien ”In Treatment” är att den i princip bygger på växelvisa monologer mellan terapeuten (Gabriel Byrne) och hans patienter. Hur kan den då vara så fängslande? Kanske handlar det om gestaltning: om att hela tiden välja beskrivande och levande formuleringar i stället för förklarande och redovisande.

 

7. Researcha.

Den i dag något bortglömda fängelseserien ”Oz” av Tom Fontana byggde på timtal av intervjuer på amerikanska fängelser. Seriens briljans handlade också om exaktheten i detaljerna: hur ett par skor kan leda till gängbråk, hur den känslomässiga atmosfären bland livstidsfångar ser ut. Man kan aldrig researcha för mycket. Det är ingen isbergsteknik om man inte vet vad det är man utelämnar.

 

8. Uppifrån och ner.

Måste man skriva 1800-talsnaturalism bara för att man målar med bred pensel? Nej, den samhälleligt inriktade fiktionen kan vara modernare än så. ”The Wire” må vara ett uttjatat exempel men samma ambition är väldigt sällsynt inom modern prosan, idén om att belysa hela samhället uppifrån och ner. Att strukturen i ”The Wire” ofta jämförs med romaner handlar för övrigt också om att flera av skribenterna för serien var romanförfattare, som Richard Price, David Lehane och George Pelecanos.

 

9. Våga vara underlig.

I maj har den nya säsongen av ”Arrested Development” premiär på Netflix. Det är en serie som drar ut på sina punchlines: ett skämt som planteras i ett avsnitt får sin logiska förklaring först tre avsnitt senare. Men framför allt kan serien lära oss något om att teckna underliga karaktärer – varför får vi inte se lika minnesvärda porträtt, typ seriens Tobias Fünke, i svensk prosa? En excentrisk figur är alltid intressantare än en sympatisk dito.

 

10. Gräv där du står.

Det som gjorde ”Nollor och nördar” så bra var att Paul Feig och Judd Apatow destillerade sina egna tonår in i serien. Högstadienojor, förödmjukande gymnastiklektioner, långsamma eftermiddagar framför teven. När det är lite obekvämt är det ofta ett tecken på att det är bra. Karl-Ove Knausgård har byggt en hel romansvit på den insikten.

Råden är tagna från  en artikel i Svenska Dagbladet från april 2013.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lär av teve

Publicerat av Kategori: dialog, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur

tv

Som romanförfattare kan man lära sig mycket från teveseriernas värld, till exempel vad gäller dramaturgi, hur man håller spänningen uppe och skapar engagerande karaktärer. Det här tar journalisten Philip Teir upp i en artikel i Svenska Dagbladet. Han nämner författaren Jennifer Egan som skrev sin roman ”Huliganerna kommer på besök” höggradigt inspirerad av just grepp från teveserier som The Sopranos.

Till de goda råden hör att tänka på:

– gestaltning; visa snarare än att förklara och redogöra

– plågade hjältar; våga skapa komplexa karaktärer med dåliga sidor som handlar själviskt och till och med destruktivt. Man kan inte moralisera som författare.

– samhällsrealism; förlägg handlingen till en tydlig historisk och social kontext som är en del av handlingen

– exaktheten i detaljer; många som skriver älskar den s k ”isbergstekniken” men den fungerar bara om du vet vad det är du antyder. En detalj i en teveserie som ett par skor är oftast utplacerade där med en klar baktanke att berätta något specifikt.

Det går inte att vara vag, alltför svårtydd eller oklar när man skriver för teve och film eftersom det hela förr eller senare ska avbildas på film. Man måste få ihop en fungerande yttre handling. Den här realismen och tydliga underliggande strukturen vad gäller scener och dramaturgi är något man kan ta till sig även när man skriver sin bok.

Hela artikeln av Philip Teir kan ni läsa här.

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det finns inga riktiga monster

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, skönlitteratur, skriva, skrivprocess

 

maleficent

Visst skapar onda gestalter svärta, motstånd och dynamik i handlingen. Få saker är så tacksamma att få sätta tänderna i som en genuint osympatisk karaktär, vare sig det är en före detta partner, en tjatig granne eller en djupt störd chef. Men ren ondska för sakens skull är både ointressant och orealistiskt. En bra författare strävar efter att skapa någon sorts insikt även om karaktärerna man inte tycker om. Det gäller att undvika dikotomin svart/vitt och ont/gott om man vill skapa ett trovärdigt drama.

Hur elak, försåtlig eller manipulativ en karaktär än är bör man försöka få fram även vad som driver antagonisten i berättelsen. Det handlar inte om att skapa sympati, men till viss skapa förståelse. Tänk på att någon gång i handlingen låta lite ljus falla även på dennas inre och tankevärld. Ge oss ett ”private moment” med den onda karaktären som hjälper oss att se dennas sida av saken. Hur tänker hen? Varför beter hen sig som hen gör? Är det revanschlusta, en förödande rädsla att hamna sist, en sedan länge glömd oförrätt, en känsla av att ha blivit nertryckt och sparkad på? Även denna karaktär har  bakgrund, motiv, drivkrafter och ett mål att sträva efter.

En ond karaktär som vi aldrig ges en enda nyckel till blir lätt ensidig och stereotyp, ett monster. Men inga människor är monster. Man kan säga att genom att låta även antagonisten i historien få ”sjunga sin sång” skapar du som författare ett riktigt drama, till skillnad från ett melodrama där karaktärsskildringen är svartvitt och stereotyp, platt.

(Bilden föreställer ”den onda fen” Maleficent ur filmen med samma namn)

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lugnet före stormen

Publicerat av Kategori: äventyrsroman, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, miljöbeskrivning, storytelling, struktur

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tänk på när något riktigt dramatiskt har hänt – visst är det så att man delar upp detta i ”före” och ”efter”. Före den där första vändpunkten när livet gick sin gilla gång, inget speciellt hände förutom de vanliga vardagsbestyren och rutinerna. Efter, när inget var sig likt längre och något hände som verkligen satte dig på prov.

Precis så här är det i en stark berättelse. Innan den första utlösande händelsen så befinner sig karaktärerna i ”den normala världen”. Det där mordet har inte inträffat än, de har inte fått brevet som ställer allt på ända, inte blivit kallade till det viktiga mötet och inte stött på sin framtida själs älskade – det där som vänder allting upp och ner och som innebär att handlingen drar igång väntar fortfarande.  Äventyret.

Det här inledande normaltillståndet är en lite missförstådd fas som man inte ska vara rädd för att vila i som författare. Här har du  tillfället att etablera det som huvudkaraktären i din roman har problem med i sitt vanliga liv, ett trist jobb eller en knackig relation. En känsla av otillfredsställelse, misslyckande eller längtan. Eller vad det nu kan vara.

Den normala världen är där du lägger grunden för resten av handlingen, det är både en fysisk miljö såklart men också ett inre tillstånd.

Här har du förstås också tillfälle att ladda inför det som ska komma, skapa förväntan och låta läsarnas nyfikenhet stegras innan du växlar upp tempot.

Charlotte Brontë inleder sin klassiska roman Jane Eyre med att visa oss Janes normala värld som oönskat föräldralöst barn som lever på nåder hos sin faster. Men denna fast är också till för att visa läsaren de viktigaste aspekterna av Janes karaktär och personlighet; hennes inre konflikt där hon slits mellan längtan efter kärlek och längtan efter frihet. Den konflikten ramar sedan in hela bokens fortsatta intrig.

(Citat hämtat från bloggen warriorwriters. wordpress.com)

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Författaren som berättare

Publicerat av Kategori: äventyrsroman, karaktärsbeskrivning, manus, roman, skönlitteratur, skriva, spänningsroman, storytelling

saga

Författarens glömda roll är som historieberättare, men vad innebär det egentligen?  Att använda sin fantasi, öppna upp för äventyret och använda sagans förmåga att förflytta läsarna till andra, påhittade världar. När författaren Zadie Smith blev vuxen glömde hon bort allt det här, men förmågan återkom när hon började läsa sagor för sina egna barn.  Då insåg hon magin med starka berättelser och uppdiktade historier som motpol till böcker där texten är det enda viktiga. ”Jag var på väg nerför den där blodlösa, intellektuella banan där konsten att skapa en stark berättelse anses som vulgär, och där idén om en boks karaktärer bara anses fläcka ner den perfekta meningen.” Men som C S Lewis brukade säga; en dag är du tillräckligt gammal för att börja läsa sagor igen.”

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En fråga till Storyakuten

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva

Vi fick en fråga från ”Pia” och lade in både fråga och svar på Storyakutens sida, men du kan också läsa det här::

”Annika är i 40 års-åldern. Hon har om inte allt, så det mesta. Rara barn med hälsoproblem och en man som hon mest läser om i småstadens lokaltidning. Äktenskapet är med andra ord, en smula stillastående. Av en slump kommer hon i kontakt med och börjar umgås med en helt annan typ av män, farliga män, med karisma och blödande hjärtan, den sortens män som en mor varnar sina döttrar för. Hur skapar man acceptens hos läsaren för Annikas dragning till dem?”

Jennys svar:
Jag hade balanserat det negativa med det som Annika behöver, som skapar en positiv attraktionskraft. Det som inte Annika har i sin vanliga relation och som hon saknar och längtar efter. Hennes man kanske är timid och ”mesig” och hon får inte tillräckligt med motstånd i den relationen, spänningen är borta. Polarisera det hon har med det hon kan få som föder åtrån. Sedan finns det säkert en dragning till de attraktiva egenskaperna hos de andra männen; karisma, spänning, glimten i ögat… det viktiga är att du skapar du förståelse för hur Pia känner det, då kommer läsaren att förstå och inte döma henne.

Johannas svar:
Jag tänker mig att hon inte känner sig sedd av sin man och får göra allt i hemmet.  De kanske har ett riktigt sjukt barn som hon tar mest ansvar för. Det kan vara så att hon behöver bekräftelse från en man, bekräftelse som människa och som kvinna, behöver känna att hon är attraktiv. Därför söker hon sig till män som verkar se henne. Eventuellt har hon varit hemma mycket senaste åren och därför tappat lite omdömesförmågan när det gäller att pejla in falska typer. Hon kanske bara är glad över att över huvud taget träffa andra människor, när hon t ex anmäler sig till en yogakurs inne i stan (om hon bor i villaområde eller på landet). En man med psykopatdrag som ger henne 100 % uppmärksamhet? Han vara en lurig slags psykopat eller sociopat, en som är på gränsen. T ex en yogalärare med sektledarbeteende? En författarcoach som “tror” på henne och hennes skrivartalang 😀
Hur som helst tror jag att hon behöver känna sig sedd, och då hänger mycket på att hennes man och hennes bakgrund  visar läsaren hur de får hennes behov att växa, hur dåligt hon mår med maken.

Har du en fråga till Storyakuten, ett problem med din berättelse? Mejla den till info@storyakuten.se. Skriv om du vill vara anonym eller ej. Din fråga får vara på högst 200 ord.

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar