Kategori: karaktärsbeskrivning

Philip Teir om teveseriernas inflytande på skönlitteraturen

Publicerat av Kategori: antagonist, dialog, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, teveserie

mad-men

Philip Teir,  f d kulturchef på finlandssvenska Hufvudstadsbladet, numera författare på heltid, ger tip tips på hur teveserier kan lära oss att skriva starkaberättelser:

 

1. Plågade hjältar.

Kritikerälsklingen ”Mad Men” lär oss ungefär samma sak som författaren Richard Yates gör: människor är i grunden olyckliga. Skammen vi bär är alltid vår egen. Dessutom: form och rekvisita är viktigt. Fram med lite mer melodramatisk förtvivlan och brunmurrig dekor i svensk prosa!

 

2. Lik på stranden.

Monika Fagerholms författarskap hade förmodligen sett annorlunda ut om David Lynch aldrig hade gjort ”Twin Peaks”. Kanske hade hennes senaste roman ”Lola uppochner” inte haft en småstad i den centrala huvudrollen, och kanske hade hon inte haft så många kvinnolik i sina böcker. Kanske hade aldrig ”Cirkeln”-författarna skrivit sin Engelsforstrilogi? Få teveserier har påverkat moderna thrillerförfattare lika mycket som David Lynch, och det verkar fortfarande finnas massor att ösa ur. Jane Campions nya serie ”Top of the Lake” är ett exempel på samma grundläggande atmosfär.

 

3. Dialog.

Det kan ju verka självklart, men romanfigurer kunde ibland säga lite mer underhållande och intressanta saker. Lena Dunham skriver knäckande bra dialog i tv-serien ”Girls”. När hon är som bäst är hon en fingertoppskänslig humorist i nivå med författaren David Sedaris. Är det så farligt att vara rolig?

 

4. Mänsklig förnedring

Riktigt bra noveller placerar oss ofta i en stämning utan att vi riktigt vet hur vi hamnat där. Det gör också komikern Louis CK i serien ”Louie”. Eller är han egentligen komiker? Precis som ”Mad Men”-skaparna tycks han vara mer upptagen av stämning, mörker och mänskliga svagheter. När han är som bäst – i de avsnitt som känns nästan improviserat jazziga i formen – är han tv-mediets motsvarighet till Raymond Carver.

 

5. Utveckling.

Den danska showrunnern Adam Price har sagt att målet med första säsongen av ”Borgen” var att visa hur en person långsamt sviker sina ideal i det politiska maktspelet. Ett självklart litterär tema som har existerat i evigheter. Det kallas karaktärsutveckling och det är inte så dumt att komma ihåg.

 

6. Gestaltning.

Det imponerande med terapiserien ”In Treatment” är att den i princip bygger på växelvisa monologer mellan terapeuten (Gabriel Byrne) och hans patienter. Hur kan den då vara så fängslande? Kanske handlar det om gestaltning: om att hela tiden välja beskrivande och levande formuleringar i stället för förklarande och redovisande.

 

7. Researcha.

Den i dag något bortglömda fängelseserien ”Oz” av Tom Fontana byggde på timtal av intervjuer på amerikanska fängelser. Seriens briljans handlade också om exaktheten i detaljerna: hur ett par skor kan leda till gängbråk, hur den känslomässiga atmosfären bland livstidsfångar ser ut. Man kan aldrig researcha för mycket. Det är ingen isbergsteknik om man inte vet vad det är man utelämnar.

 

8. Uppifrån och ner.

Måste man skriva 1800-talsnaturalism bara för att man målar med bred pensel? Nej, den samhälleligt inriktade fiktionen kan vara modernare än så. ”The Wire” må vara ett uttjatat exempel men samma ambition är väldigt sällsynt inom modern prosan, idén om att belysa hela samhället uppifrån och ner. Att strukturen i ”The Wire” ofta jämförs med romaner handlar för övrigt också om att flera av skribenterna för serien var romanförfattare, som Richard Price, David Lehane och George Pelecanos.

 

9. Våga vara underlig.

I maj har den nya säsongen av ”Arrested Development” premiär på Netflix. Det är en serie som drar ut på sina punchlines: ett skämt som planteras i ett avsnitt får sin logiska förklaring först tre avsnitt senare. Men framför allt kan serien lära oss något om att teckna underliga karaktärer – varför får vi inte se lika minnesvärda porträtt, typ seriens Tobias Fünke, i svensk prosa? En excentrisk figur är alltid intressantare än en sympatisk dito.

 

10. Gräv där du står.

Det som gjorde ”Nollor och nördar” så bra var att Paul Feig och Judd Apatow destillerade sina egna tonår in i serien. Högstadienojor, förödmjukande gymnastiklektioner, långsamma eftermiddagar framför teven. När det är lite obekvämt är det ofta ett tecken på att det är bra. Karl-Ove Knausgård har byggt en hel romansvit på den insikten.

Råden är tagna från  en artikel i Svenska Dagbladet från april 2013.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lär av teve

Publicerat av Kategori: dialog, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur

tv

Som romanförfattare kan man lära sig mycket från teveseriernas värld, till exempel vad gäller dramaturgi, hur man håller spänningen uppe och skapar engagerande karaktärer. Det här tar journalisten Philip Teir upp i en artikel i Svenska Dagbladet. Han nämner författaren Jennifer Egan som skrev sin roman ”Huliganerna kommer på besök” höggradigt inspirerad av just grepp från teveserier som The Sopranos.

Till de goda råden hör att tänka på:

– gestaltning; visa snarare än att förklara och redogöra

– plågade hjältar; våga skapa komplexa karaktärer med dåliga sidor som handlar själviskt och till och med destruktivt. Man kan inte moralisera som författare.

– samhällsrealism; förlägg handlingen till en tydlig historisk och social kontext som är en del av handlingen

– exaktheten i detaljer; många som skriver älskar den s k ”isbergstekniken” men den fungerar bara om du vet vad det är du antyder. En detalj i en teveserie som ett par skor är oftast utplacerade där med en klar baktanke att berätta något specifikt.

Det går inte att vara vag, alltför svårtydd eller oklar när man skriver för teve och film eftersom det hela förr eller senare ska avbildas på film. Man måste få ihop en fungerande yttre handling. Den här realismen och tydliga underliggande strukturen vad gäller scener och dramaturgi är något man kan ta till sig även när man skriver sin bok.

Hela artikeln av Philip Teir kan ni läsa här.

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det finns inga riktiga monster

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, skönlitteratur, skriva, skrivprocess

 

maleficent

Visst skapar onda gestalter svärta, motstånd och dynamik i handlingen. Få saker är så tacksamma att få sätta tänderna i som en genuint osympatisk karaktär, vare sig det är en före detta partner, en tjatig granne eller en djupt störd chef. Men ren ondska för sakens skull är både ointressant och orealistiskt. En bra författare strävar efter att skapa någon sorts insikt även om karaktärerna man inte tycker om. Det gäller att undvika dikotomin svart/vitt och ont/gott om man vill skapa ett trovärdigt drama.

Hur elak, försåtlig eller manipulativ en karaktär än är bör man försöka få fram även vad som driver antagonisten i berättelsen. Det handlar inte om att skapa sympati, men till viss skapa förståelse. Tänk på att någon gång i handlingen låta lite ljus falla även på dennas inre och tankevärld. Ge oss ett ”private moment” med den onda karaktären som hjälper oss att se dennas sida av saken. Hur tänker hen? Varför beter hen sig som hen gör? Är det revanschlusta, en förödande rädsla att hamna sist, en sedan länge glömd oförrätt, en känsla av att ha blivit nertryckt och sparkad på? Även denna karaktär har  bakgrund, motiv, drivkrafter och ett mål att sträva efter.

En ond karaktär som vi aldrig ges en enda nyckel till blir lätt ensidig och stereotyp, ett monster. Men inga människor är monster. Man kan säga att genom att låta även antagonisten i historien få ”sjunga sin sång” skapar du som författare ett riktigt drama, till skillnad från ett melodrama där karaktärsskildringen är svartvitt och stereotyp, platt.

(Bilden föreställer ”den onda fen” Maleficent ur filmen med samma namn)

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lugnet före stormen

Publicerat av Kategori: äventyrsroman, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, miljöbeskrivning, storytelling, struktur

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tänk på när något riktigt dramatiskt har hänt – visst är det så att man delar upp detta i ”före” och ”efter”. Före den där första vändpunkten när livet gick sin gilla gång, inget speciellt hände förutom de vanliga vardagsbestyren och rutinerna. Efter, när inget var sig likt längre och något hände som verkligen satte dig på prov.

Precis så här är det i en stark berättelse. Innan den första utlösande händelsen så befinner sig karaktärerna i ”den normala världen”. Det där mordet har inte inträffat än, de har inte fått brevet som ställer allt på ända, inte blivit kallade till det viktiga mötet och inte stött på sin framtida själs älskade – det där som vänder allting upp och ner och som innebär att handlingen drar igång väntar fortfarande.  Äventyret.

Det här inledande normaltillståndet är en lite missförstådd fas som man inte ska vara rädd för att vila i som författare. Här har du  tillfället att etablera det som huvudkaraktären i din roman har problem med i sitt vanliga liv, ett trist jobb eller en knackig relation. En känsla av otillfredsställelse, misslyckande eller längtan. Eller vad det nu kan vara.

Den normala världen är där du lägger grunden för resten av handlingen, det är både en fysisk miljö såklart men också ett inre tillstånd.

Här har du förstås också tillfälle att ladda inför det som ska komma, skapa förväntan och låta läsarnas nyfikenhet stegras innan du växlar upp tempot.

Charlotte Brontë inleder sin klassiska roman Jane Eyre med att visa oss Janes normala värld som oönskat föräldralöst barn som lever på nåder hos sin faster. Men denna fast är också till för att visa läsaren de viktigaste aspekterna av Janes karaktär och personlighet; hennes inre konflikt där hon slits mellan längtan efter kärlek och längtan efter frihet. Den konflikten ramar sedan in hela bokens fortsatta intrig.

(Citat hämtat från bloggen warriorwriters. wordpress.com)

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Författaren som berättare

Publicerat av Kategori: äventyrsroman, karaktärsbeskrivning, manus, roman, skönlitteratur, skriva, spänningsroman, storytelling

saga

Författarens glömda roll är som historieberättare, men vad innebär det egentligen?  Att använda sin fantasi, öppna upp för äventyret och använda sagans förmåga att förflytta läsarna till andra, påhittade världar. När författaren Zadie Smith blev vuxen glömde hon bort allt det här, men förmågan återkom när hon började läsa sagor för sina egna barn.  Då insåg hon magin med starka berättelser och uppdiktade historier som motpol till böcker där texten är det enda viktiga. ”Jag var på väg nerför den där blodlösa, intellektuella banan där konsten att skapa en stark berättelse anses som vulgär, och där idén om en boks karaktärer bara anses fläcka ner den perfekta meningen.” Men som C S Lewis brukade säga; en dag är du tillräckligt gammal för att börja läsa sagor igen.”

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En fråga till Storyakuten

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva

Vi fick en fråga från ”Pia” och lade in både fråga och svar på Storyakutens sida, men du kan också läsa det här::

”Annika är i 40 års-åldern. Hon har om inte allt, så det mesta. Rara barn med hälsoproblem och en man som hon mest läser om i småstadens lokaltidning. Äktenskapet är med andra ord, en smula stillastående. Av en slump kommer hon i kontakt med och börjar umgås med en helt annan typ av män, farliga män, med karisma och blödande hjärtan, den sortens män som en mor varnar sina döttrar för. Hur skapar man acceptens hos läsaren för Annikas dragning till dem?”

Jennys svar:
Jag hade balanserat det negativa med det som Annika behöver, som skapar en positiv attraktionskraft. Det som inte Annika har i sin vanliga relation och som hon saknar och längtar efter. Hennes man kanske är timid och ”mesig” och hon får inte tillräckligt med motstånd i den relationen, spänningen är borta. Polarisera det hon har med det hon kan få som föder åtrån. Sedan finns det säkert en dragning till de attraktiva egenskaperna hos de andra männen; karisma, spänning, glimten i ögat… det viktiga är att du skapar du förståelse för hur Pia känner det, då kommer läsaren att förstå och inte döma henne.

Johannas svar:
Jag tänker mig att hon inte känner sig sedd av sin man och får göra allt i hemmet.  De kanske har ett riktigt sjukt barn som hon tar mest ansvar för. Det kan vara så att hon behöver bekräftelse från en man, bekräftelse som människa och som kvinna, behöver känna att hon är attraktiv. Därför söker hon sig till män som verkar se henne. Eventuellt har hon varit hemma mycket senaste åren och därför tappat lite omdömesförmågan när det gäller att pejla in falska typer. Hon kanske bara är glad över att över huvud taget träffa andra människor, när hon t ex anmäler sig till en yogakurs inne i stan (om hon bor i villaområde eller på landet). En man med psykopatdrag som ger henne 100 % uppmärksamhet? Han vara en lurig slags psykopat eller sociopat, en som är på gränsen. T ex en yogalärare med sektledarbeteende? En författarcoach som “tror” på henne och hennes skrivartalang 😀
Hur som helst tror jag att hon behöver känna sig sedd, och då hänger mycket på att hennes man och hennes bakgrund  visar läsaren hur de får hennes behov att växa, hur dåligt hon mår med maken.

Har du en fråga till Storyakuten, ett problem med din berättelse? Mejla den till info@storyakuten.se. Skriv om du vill vara anonym eller ej. Din fråga får vara på högst 200 ord.

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ge dina karaktärer ett mål

Publicerat av Kategori: karaktärsbeskrivning, manus, roman, skönlitteratur, skriva

målet

Har du problem med att utveckla handlingen? Det här är något som de flesta upplever när de skriver en roman. Det här kan bero på att du inte har gett dina karaktärer ett (eller flera) tydliga mål. Driver din huvudkaraktär runt i handlingen sådär största allmänhet och låter saker hända sig uppstår varken spänning eller dynamik.

En handling är inte det samma som att karaktären är med om en massa saker; hen måste vilja något, ha en tydlig önskan.  Det kan vara att träffa rätt i kärleken och slippa vara ensam, eller övervinna ett hot och återfå sin trygghet . Ju längre bort målet ligger och ju fler hinder finns för att uppnå det, desto större spänning uppnår du. En huvudperson som redan är nöjd och tillfreds med sin tillvaro och inte önskar något riktigt hett eller upplever en brist i sin tillvaro gör handlingen stillastående och slapp.

Att hitta dina karaktärers mål är en bra motor för intrigen i din berättelse.

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Miljö är handling

Publicerat av Kategori: deckare, karaktärsbeskrivning, kärleksroman, manus, miljöbeskrivning, roman, skönlitteratur, skriva

kustlandskap

Karaktär är handling säger man ju. Men även miljöerna är handling. Miljön formar karaktärerna och påverkar vad som händer. Har du svårt att få sprutt på din deckare eller kärleksroman  – pröva att förflytta den från ett barntätt radhusområde med småprat över trädgårdshäckarna till en ödslig vindpinad isolerad ö utanför en svårtillgänglig kustremsa och med väldigt instabila kommunikationer….  Vad tror du händer?

0 kommentarer | Skriv en kommentar