Kategori: karaktärsbeskrivning

Snabbcoaching i Gamla stan!

Publicerat av Kategori: Ingrid Elfberg, Johanna Wistrand, karaktärsbeskrivning, manus, Nyheter, orkestrering, plot, skrivcoaching, skrivtips, snabbcoaching, struktur, synopsis

Skomakargatan 32

På tisdag den 1 september klockan 12.00 – 13.00  kommer Storydoktors, d v s  Ingrid Elfberg och jag (Johanna Wistrand) ge gratis snabbcoaching på ditt synopsis eller din romanidé.

Vi ger även hjälp om du har frågor om dina karaktärer och annat smått och gott i din berättelse, som du känner dig osäker på eller tycker att du har problem med.

Adressen är Skomakargatan 32 i Gamla Stan i Stockholm, bottenvåningen. Det står Textpalatset på porten. Vi håller till inne i Textpalatsets lokaler, som Annsofie Thörnroth upplåter åt oss under  denna lunchtimme.

För att delta behöver du anmäla dig till oss, så att vi vet hur många ni blir och därmed också hur många minuter vi har till förfogande för var och en.

Anmälan senast söndag 30/8 till info@multimanus.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Peggy Olson

Publicerat av Kategori: dramaturgi, karaktärsbeskrivning, teveserie

Peggy Olson

Peggy Olson i teveserien Mad Men är en karaktär som jag, Jenny, har funderat mycket över.
Hon är så långt från sexobjekt och kuttersmycken i den sexistiska reklambranschen, som teverserien utspelar sig i, som det går att komma. Just därför används hon av författaren för att visa på dåtidens manschauvinism och kvinnosyn. (Det blir likadant när en svart kvinnlig karaktär kommer in i serien efter några säsonger och speglar det vita samhället omkring sig.)

Peggy är en representant för en ny kvinnotyp och eftersom hon är yrkeskvinna och vill stå på egna ben i en tid när kvinnor var hemmafruar, så utsätts hon hela tider för press, yttre hinder och motstånd. Men Peggy är varken offer eller en överdrivet “god” person, hon är helt enkelt mänsklig och vill styra sin egen skuta och har sina egna mål.
Enveten, talangfull och ihärdig får hon hela tiden kämpa för omgivningens respekt och blir en fördjupad kvinnlig karaktär bland många ytliga.

Peggy är verkligen ett exempel på en protagonist som långt ifrån är någon superhjälte – hon är bara en vanlig tjej från landet – men där omgivningens motstånd ställer henne på prov och tvingar fram hennes utveckling som karaktär.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Att namnge sina karaktärer

Publicerat av Kategori: karaktärsbeskrivning, manus, skriva, skrivprocess

lisbeth

Att ge sina karaktärer rätt namn kan förknippas med en hel del huvudbry och ångest.  Och vad är rätt? Namnet ska precis som allt annat du lägger in i texten berätta något om personen i fråga – inte minst huvudpersonen. Man ska ta i beaktande ålder, social status och bakgrund, förutom att förstås kön och etnicitet spelar in. Charles Dickens gav alltid ledtrådar om vem en viss karaktär var med hjälp av namnet; de osympatiska fick obehagliga namn (”Uriah Heep” eller ”Mr Murdstone” i David Copperfield). Namnet berättar något, leder tankarna i en viss riktning och förknippas med vissa  egenskaper, så det gäller att veta vart man vill styra läsarens tankar och undermedvetna.

The mention of the name should bring to mind an entire set of personality traits; a certain look; and feeling tone. The name should evoke a strong image in the reader’s mind, and have a ring of authenticity.”  Läs mer här på Huffington Post om namn i böcker.

Vissa namn bidrat också till en stark ikonisering av karaktären, tänk Harry Hole,  Moriarty eller Scarpetta den kvinnliga italienskättade rättsläkaren i Patricia Cornwalls deckare.  Med det sagt är det lite konstigt att en av litteraturens mest hårdkokta, våldsamma antisociala antihjältar fick det ganska beskedligt klingande namnet Lisbet. (Bilden ur ”Män som hatar kvinnor” filmatisering av Stieg Larssons Millenniumtrilogi.)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En stark karaktär: Moriarty

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, plot, struktur, teveserie

Sherlock

I teveserien Sherlock kämpar huvudpersonen dels mot alla gärningsmän som ligger bakom brotten han löser. Men han har också en huvudfiende som i böckerna, skrivna av Conan Doyle. Till slut tar karaktären Sherlock Holmes genom att störta honom utför ett vattenfall.

Den här karaktären, Moriarty, är Sherlocks ärkefiende och också hans nemesis, alltså den person som i slutändan blir hans fall (bokstavligen.)

I böckerna porträtteras Moriarty som det klassiska galna geniet, en ondsint och elak kriminell som också drivs av patologisk avundsjuka mot den briljante Sherlock Holmes.

Teverseriens Moriarty är inte kanske vad man hade väntat sig av en antagonistisk karaktär: han är smart, kvicktänkt, han har humor och han är snygg. Just detta gör honom till en sådan farlig fiende. Han är också en sorts mörk spegelbild till den lätt socialt handikappade tänkaren Sherlock.

“Jag ville att Moriarty skulle ha humor, vara snabb i käften och ett jävligt bra ligg (“a bloody good fuck)!” har skådespelaren sagt om sin roll.
Det finns något förföriskt i denna Moriarty, något attraktivt som lockar Sherlock samtidigt om han måste värja sig.

Att förklä den antagonistiska kraften i ett charmerande och sexigt yttre som attraherar huvudpersonen är att skapa ett effektivt hot, just för att hen är så svår att motstå.

Sherlock finns på NetFlix.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En stark karaktär: Don Draper

Publicerat av Kategori: dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, struktur, teveserie

IMG_4481.JPG

Don Draper i Mad Men kanske inte verkar vara en stark eller drivande karaktär på ytan. Men han fungerar väldigt bra för att spinna en teveserie runt, trots att han inte alltid står i fokus för handlingen.

Den främsta anledningen är kanske att han har ett tydligt inre mörker. Han är väldigt duktig på vad han gör i jobbet, men faktum är att Don är en karaktär som har uppfunnit sig själv efter att ha bytt identitet med en annan man under kriget.
Han är en fasad, som egentligen inte kan skapa riktiga relationer med någon i sin omgivning och som hyser en stark rädsla för att någon gång bli upphunnen av det tidigare livet han lämnat, och att hans hemligheter ska bli röjda.

Att skapa mystik, gåtfullhet kring sina karaktärer och ge dem ouppklarade saker i det förflutna är ett bra sätt att skapa oförutsägbarhet och spänning kring dem.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Säg adjö till dina lyckliga karaktärer

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, roman, struktur, teveserie

downton abbey

Det finns ingenting så svårt att gestalta som lycka” säger skaparen av Downton Abbey  Julian Fellows. Mycket riktigt när han fått en av sina huvudpersoner Matthew Crawley lyckligt gift med lady Mary återstod det inget annat än att ta honom av daga i en bilolycka…

Är en karaktär tillfreds, nöjd och lycklig utan att sträva efter något längre innebär det att denne inte längre utvecklas, utan blir statisk.

”Det enda som skrämmer är när det nå´n gång står still” som Eva Dahlgren uttryckte saken.

Tittar man på tevedramat så kan man konstatera att alla karaktärer definieras av det eller de problem de har. Men det här gäller även om du skriver en roman. Ge karaktären något att brottas med på inre eller yttre plan som ett sätt att driva dem framåt – det är den rörelsen som utgör bokens handling.

(Bilden ur Downton Abbey)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En stark karaktär: Carrie Mathison

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, struktur, teveserie

I_inspired_Homeland_s_Carrie_Mathison

Med en stark karaktär menar vi en fiktiv gestalt vars personlighet bidrar till att skapa hinder och möjligheter. En karaktär som kan bidrar till att hålla igång tevedramat i säsong efter säsong.

Manusförfattarna har gett agenten Carrie Mathison i serien Homeland  en svaghet, i det här fallet är det hennes manodrepressivitet. Den utmanar henne hela tiden och kraven som det tuffa arbetet ställer på styrka, kontroll och överläge.

Det är smart av en författare att skapa identifikation genom karaktärernas brister och problem. Den perfekta personen som klarar allt är som bekant både förutsägbar och tråkig. I alla fall i fiktionen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Författarna till ”Cirkeln” om att skapa karaktärer

Publicerat av Kategori: karaktärsbeskrivning, manus, skriva, skrivprocess

cirkeln

Ett knep för att skriva en engagerande bok är förstås att skapa trovärdiga och samtidigt dynamiska eller spännande karaktärer – det gäller att hitta balansen mellan realism och romantik.  Läsarna känner gärna igen sig men det ska samtidigt finnas något avvikande och oförutsägbart som kan öppna upp för det oväntade .

Författarna till ”Cirkeln” heter Mats Strandberg och Sara Bergmark. Här diskuterar de hur de funderade kring processen att skapa karaktärer och hur de jobbade med så kallade ”tropes” som de förklarar som ”karaktärer som fyller vissa funktioner och gör vissa resor i fiktionen”.

En hemlighet bakom ”Cirkelns” framgångar kan vara hur författarna skapar en kliché eller stereotyp alltså en snabbt igenkännlig karaktärstyp som man tycker sig ha sett förut, och sedan fördjupar och nyanserar denna. I ”Cirkeln” består persongalleriet främst av olika tjejtyper, de har typiska utmärkande drag som gör att vi kan identifiera dem som ”innetjejen”, ”nerden”, ” den städade” et c men det hindrar dem inte från att förändras och utvecklas under handlingen.

Vi känner att det finns en kraft i den här typen av figurer som folk verkligen kan relatera till omedelbart.” (Mats Strandberg och Sara Bergmark)

Sedan handlar det förstås om hur de olika karaktärerna introduceras  handlingen där möjligheterna står mellan att strunta i beskrivningar helt och hållet; Skolans vaktmästare kommer in med en verktygslåda i handen…”, eller beskriva personen alldeles för detaljerat eller utförligt så det blir långrandigt (eller helt enkelt för allmänt). ”Skolans vaktmästare kommer in med en verktygslåda i handen. Han är av medellängd med blå ögon och grått hår och kulmage, har blå jeans och skjorta och kommer från Arboga. 

Nej man ska förstås göra precis som författarna till ”Cirkeln” ur vilken jag hämtat exemplen, fånga några specifika och särskiljande egenskaper. ”Skolans vaktmästare//är i fyrtioårsåldern och har vildvuxet hår som börjar gråna. Hans isblå ögon är uppspärrade och stirrar rakt på henne.” Samma sak med karaktären Adrianna Lopez, rektorn: ”Hon//har kortklippt svart page med lugg. Hon har på sig en knälång svart kjol och vit blus med alla knapparna knäppta. Det här är ingen rektor som man kommer till med sina problem, det känner Minoo direkt.”

Kan man koka ner en karaktärs utmärkande egenskaper (ofta hur det inre gestaltar sig i det yttre utseendet) i några få välvalda meningar skapas en energi kring karaktären och en snabb, tydlig bild hos läsaren. 

(Bilden hämtad ur den kommande filmatiseringen av ”Cirkeln”)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Monster och monster i teveserien Penny Dreadful

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, Okategoriserade, skräckroman, teveserie

image

I förra blogginlägget citerade vi författaren Simona Ahrnstedt som skrev om genomonda karaktärer, att de inte förmår att fånga läsarens intresse om de inte får visa på några som helst mänskliga egenskaper.

I teveserien Penny Dreadful ( HBO Nordic) finns två slags monster. Det ena slaget kommer vi nära och engagerar oss i.  De andra, vampyrerna, är enbart skräckinjagande och befinner sig i bakgrunden.
Förutom mängder av viktoriansk/gotisk horror-rekvisita är även figurer inlånade från andra berättelser, däribland Frankensteins monster.
Det första monstret vi lär känna är det lätt att bli snudd på förälskad i.
Det andra monstret som Dr Frankenstein skapar är förfärligt, men samtidigt mycket plågat, man lider med honom.

Johan Logan som har skrivit och producerat serien säger i en intervju att utmaningen  är att hitta både smärtan och styrkan hos den onde,  och att de mest intressanta karaktärerna är också de mest komplicerade.

Ur intervjun:
How did you decide have all these famous horror characters meet each other?
John Logan: It’s something I’d been thinking about for a long time. I was reading a lot of Romantic poetry, particularly Wordsworth, and that led me to Byron, Shelley and Keats and eventually to re-reading Mary Shelley’s Frankenstein, which I hadn’t read since I was a kid, and it just shocked me how powerful it was and how moving it was. And I just started thinking about that, and the themes that Mary Shelley plays with. If you read the binary narrative of Frankenstein, the question you have to emerge with is ”Who is the monster, Victor Frankenstein or the monster he creates?” And the duality therein I thought was really interesting.
So, I began to think about various iterations of that and I read Dracula, sort of immediately, and then I went into a study of Gothic literature, and I was staggered to find that in that period of about 1890 to 1900, there was this great paroxysm of horror literature—you had Dracula, The Invisible Man, The Picture of Dorian Grey, The Hound of the Baskervilles, The Island of Doctor Moreau, War of the Worlds, all within a 10-year span. And all the writers cross-pollinated. I thought that was really fascinating. It reminded me of the second generation of Universal horror films where Universal suddenly started mixing and matching the Wolfman and the Mummy and Dracula and Frankenstein and I thought it would be a really interesting thing to pursue.
Narratively it was just fascinating—the way those characters spark off each other, I thought, could be dramatic. I didn’t start off with them, actually—I started with Vanessa Ives, the character that Eva Green plays. And I just began to build that character, and her as story evolved, I thought about which elements of the classic text could come into it, and what eventually emerged was Frankenstein and his creature and Dorian Gray refracting off of parts of the Dracula story.”

Läs mer om serien och om genren gotisk skräck i produktionsteamets blogg.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Osympatiska personer

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, kärleksroman, manus, skönlitteratur, skriva, spänningsroman

image

Simona Ahrnstedt, som nyligen kom ut med sin fjärde roman En enda natt på bokförlaget Forum, bloggar om  elaka karaktärer i en berättelse. Om att det ensidigt onda sällan väcker intresse hos läsaren:

”Det är lockande att skriva om osympatiska personer. Och roligt. Men det är skillnad på en osympatisk karaktär och en karaktär som läsaren inte bryr sig om. Om läsaren inte bryr sig om karaktären så skiter hen i hur det går och slutar i värsta fall att läsa. Och förlaget bryr sig inte heller. Men en osympatisk karaktär vars öde man är intresserad av, en psykopatisk människa som man ändå hejar på, det är en helt annan femma. Då börjar det bli intressant. Så, om du vill ha en självisk, manipulerande, bedragande, svikande dålig mamma i huvudrollen (Scarlett O´Hara) – se till att göra henne intressant nog för att läsaren ska bry sig. Och se till att läsaren förstår henne, även om hennes omgivning inte gör det. Gör henne sårbar, gör henne lojal mot några få, låt henne offra något. Eller om ni har en lätt alkoholiserad, kontrollbesatt, ätstörd, gapig medelålders kvinna (Claire Pritchett) i en bärande roll, gör henne till en god mor, en dotter som kämpar för att få pappas beröm.”

Läs hela blogginlägget här.

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar