Kategori: karaktärsbeskrivning

Klyschiga repliker

Publicerat av Kategori: gestaltning, karaktärsbeskrivning, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, miljöbeskrivning, skriva, skrivprocess, skrivtips

Repliker är en viktig del av manuset. Men det är lätt att de blir klyschiga. I själva verket är klyschiga repliker en stark orsak till att manus inte blir antagna av förlag.

Man kan, som manusförfattaren Scott Myers, försöka samla ihop klyschiga repliker. Hans lista finns här. Den innehåller ett 130-tal repliker som vi redan sett och hört otaliga gånger tidigare.

Men jag tror inte att det räcker att försöka gå igenom den listan och hitta repliker som inte finns på den listan. (Trots att Myers lägger till repliker efter hand.) Det finns många repliker som låter klyschiga, även om de aldrig skulle komma med på den listan.

Hur gör man för att undvika klyschiga repliker?

Det finns flera bra metoder för att undvika klyschiga repliker:

  • se till att rollfigurerna har en bakgrund med något som sticker ut
  • ge rollfigurerna egna sätt att uttrycka sig, d.v.s. att de har en rytm i sitt tal som skiljer sig från de andra rollfigurerna
  • låt rollfigurerna vara medvetna om hur de låter, och därför avbryta sig själva eller varandra
  • ge rollfigurerna lite attityd, till exempel tuffhet eller humor, så att de medvetet bryter mot klyschor

Men min favoritmetod är den här:

  • placera rollfigurerna i situationer som läsaren inte har sett tidigare, så att de aldrig får chansen att prata om sånt som andra rollfigurer redan har pratat om.

Avslutning

Det är lätt att tro att det här är allt, men det går att vända på steken: överge inte tanken på klyschor helt och hållet. Ibland är klyschor bra. Du behöver bara hitta rätt klyscha för just din berättelse. Inte minst är de alldeles utmärkta utgångspunkter för boktitlar, eftersom de redan finns i läsarens hjärna.

 

Storydoktor Lennart Guldbrandsson

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hjältens resa …

Publicerat av Kategori: dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, Nyheter, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur

Det har tjatats många gånger om hjältens resa men vi tar den en gång till, för säkerhets skull 😉

För att ge djup och någon form av mening åt din historia så måste du så klart presentera din hjälte/hjältinna och dennes värld, så som den ser ut när vi startar.  Ofta finns det ett missnöje med hur den världen ser ut. Ofta befinner sig vår vän i ett underläge.

 

Äventyret knackar på

Dags att bryta tristessen. Någon eller något bryter vardagen och äventyret eller en utmaning knackar på.  Klassisk scen är när Gandalf bokstavligen knackar på hos Bilbo. Här tvekar ofta vår hjälte att lämna det invanda och trygga.

Acceptans

Även om hjälten tvekar så är det ofta här som insatsen höjs rejält och hjälten vågar ta klivet ut i det okända.

Övernaturlig kraft

Många hjältar genom historierna har här visat sig vara allt annat än vardagliga och tråkiga. Utan besitter någon form av övernaturlig eller annan kraft. Inte sällan är det en mentor som lär vår hjälte nya färdigheter.

Dags att färdas ut i det okända och kliva över tröskeln

Det behöver inte vara ett annat land, en annan värld. Det kan också vara att hjälten får en ny syn på den värld han lever i. Ett exempel är City of Bones av Cassandra Clare som nu ser sitt NY på ett helt annat sätt.

Uppleva den nya världen

Hjälten kliver in i den nya världen, ögonen öppnas, möter faror och uppenbarelser. Ännu inte helt redo för striden …

I valens mage eller Point of no return

Här får hjälten sin första smak av vad verklig fara innebär och tvingas välja, från den här punkten finns ingen återvändo.  I Sagan om Ringen sker det när Frodo är nära att dödas av Ringvålnaderna men ändå sen accepterar uppdraget att ta ringen till Mordor.

Prövningar och motgångar

Motgångarna hopar sig och vår hjälte tvingas gång på gång kämpa för att ta sig framåt mot målet.

Besök hos döden

Vi ungefär mitten av resan får vår hjälte se döden i vitögat, bokstavligen eller bildligt men återvänder återuppstånden och med nya insikter. Här genomgår vår hjälte en förvandling och kommer inte mer att vara densamme.

Den inre grottan

Här förstår vår hjälte för första gången vidden av den fara som han ska möta, vad han riskerar och ofta vilka av de han håller kär som också är i fara. Här tar han ett ögonblick för att reflektera över vad det är han ska göra, kämpar med sina tvivel och rädslor men väljer givetvis att gå raka vägen in i getingboet.

Striden

Här möter hjälten olika uppgifter, fysisk strid eller psykisk, ett livsfarligt pussel, gåtor och djupa inre stridigheter. Ofta med stor uppoffringar.

Exempel ur Star Wars är när Luke och hans vänner tar sig in i Dödsstjärnan för att rädda Leia och han blir vittne till hur Darth Vader dödar Obi-Wan.

Belöningen

Trots att segern kostat mycket blir hjälten ofta belönad, antingen själv eller för hans folk, planet, land … och också återförening med nära och kära.

Återresan hem

Nu är det dags att återvända hem igen. Efter strider, förluster och vinster. För det mesta har hjälten åstadkommit det han skulle genomföra men han upptäcker nu att han är förändrad, att livet hemma inte kommer att bli detsamma som förut.

Och när vi tror att allt är över …

så står hjälten inför sin sista strid. Mot historians antagonist, fysiskt eller på annat sätt, ett val mellan personlig framgång eller en annan högre mening. Det är här som historians verkliga klimax ligger.

Återvänder till den kända världen

Nu återträder hjälten in i den kända världen men som en annan förändrad person. Här firar han sina segrar och visar stor självinsikt, räddar de som hjälpt honom och ser till att allt ställs till rätta. Ett populärt exempel är Frodos återkomst till sin hemby och senare resan till De grå bergen.

Låter det banalt? För enkelt?

Tro mig. Enkelt är det inte. Varför inte testa på din nästa historia?

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg har arbetat som lektör i dramaturgi och historiebyggnad i ett flertal år och är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Han tände en Marlboro medan nespressomaskinen arbetade.

Publicerat av Kategori: gestaltning, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, manus, Nyheter, Okategoriserade, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips

Vad får du för bild när du läser inläggets rubrik?

Jag får en reklambild snarare än en scen i en roman.
Det är inte ovanligt att manus som jag får uppdraget att lektörsläsa eller redigera är strösslat med omedvetna produktplaceringar. Ni vet, sådana som filmmakare får betalt för att använda i filmer. Ett exempel är kvinnan som sitter vid en dator med ett stort äpple på locket.

Märken handlar om livsstil, jo det har de flesta av oss förstått. Och att  det är något som marknaden medvetet fått oss att nappa på. Så att vi konsumerar mera. Mycket dåligt för miljön, Men det är inte det jag ska ta upp nu. Utan hur lam gestaltningen blir med dessa produktplaceringar. Att mannen har en nespressomasin och tänder en marlborocigarett säger inte mycket om honom, förutom att han är rökare och möjligtvis kaffeälskare, eller kanske passiv person som utan att reflektera över det köper statusprylar (om Nespresso ärhög status, jag är inte säker).

Och någonstans tycker jag inte att läsaren ska förutsättas veta vad  ett visst märke markerar. Vad en viss öl- eller vinsort förmodas signalera i den sociala rangordningen.

Och nog är det väl bra mycket mer raffinerat att få fram sitt budskap utan att tjuvåka på märkesmarkörer?

Istället för att skriva att hon tog en klunk av högstatusvinet och rättade till blusen av  ett speciellt märke  och stoppade fötterna i skomärkesskon, beskriv det du vill få fram utan att nämna ett enda jävla märke. I kanske en helt annan scen med dialog, reaktioner från en annan karaktär eller hur hon behandlar sina kläder efter i en störtskur utomhus. Och gärna utan att använda orden lyx, dyrt eller flott.

Att påpeka märke efter märke ger lätt  ett osjälvständigt, smått dräglande och  fånigt intryck. Man kan tappa respekten för författaren som inte ansträngt sig mer.

Jag vet. Det är svårt att skriva, att författa. Ibland deprimerande svårt.  Man måste ta en promenad ibland och tänka några varv till.

 

Hälsar för dagen lätt irriterad storydoktor Johanna Wistrand, lektör, redaktör, skrivcoach och storydoktor, tillika medlem i Lektörsförbundet.

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Behöver alla historier en Antagonist?

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, framåtrörelse, gestaltning, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, manus, Nyheter, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur

Svaret är till allas frustration nej!

En historia behöver så klart inte ha en specifik och fysisk antagonist. Men, den behöver alltid en funktion av en antagonist. Det måste alltid finns ett motstånd, en motsats, någon slags kraft som utmanar vår Protagonist.

Annars uppstår ingen konflikt och det har vi diskuterat förut här på vår blogg. Utan konflikt uppstår ingen spänning. Och alla historier som engagerar sina läsare eller tittare har någon form av konflikt i sig. Annars blir det väldigt beige och lattebrunt.

Men hallå? Exempel tack.

Det finns så klart flera men ett bra exempel är filmen Cast Away från 2000 där karaktären Chuck Nolan som spelas av Tom Hanks blir strandsatt på en avlägsen ö i fyra års tid. I den här typen av historier är det ofta själva naturen eller någon annan kraft som är motståndet och som skapar konflikten. I just den här historian är det havet i sig som är motståndaren och som hindrar protagonisten från att nå sitt mål, nämligen att ta sig hem igen. Här finns ingen fiende i form av en person.

Kan protagonisten vara sin egen värsta fiende?

Och svaret är så klart JA.

En karaktär som genom sitt eget beteende hela tiden ställer till det för sig själv och som gör andra illa i sin omgivning och aldrig drar några korrekta slutsatser av sitt struliga beteende, absolut. Men i den typen av historia brukar det ofta vara så att motståndet växlar och finns hos medspelarna som blir illa behandlade. Och i tur och ordning får ta på sig rollen som Antagonist. Komplicerat? Ja lite.

I den här kategorien finns också protagonisten som har motståndet inom sig, där drivkraften blir ett motstånd i sig. Ofta en roadmovie, en resa i verklighet eller ett inre landskap, där protagonisten möter olika motstånd eller olika karaktärer på sin resa som lär hen saker som i grunden förändrar.

Den inre antagonisten är så klart vanligare i det man kallar vanliga romaner. Ett klassiskt exempel är Trollkarlen från Oz, där protagonisten rymmer hemifrån men under vägen lär sig saker som gör att hon inser hur bra hon egentligen har det hemma och återvänder.

Men, inget går upp mot en riktigt skurkig skurk

En tydlig fiende gör att konflikten blir så mycket tydligare, mycket mer personlig. Och vi som läser eller tittar engagerar oss så mycket mer.

Tänk bara på dina egna favoritantagonister. Erkänn att superskurken i Lars Keplers böcker, den iskalle och övermänskligt grymme Jurek Walter är fascinerande? Och skrämmande, vilket är meningen. Eller seriemördaren som syr kostymer av sina offer, Buffalo Bill i Lammen tystnar. Och så klart Darth Vader i Star Wars. Kluven, ond men ändå lite lite god.

Eller varför inte en av mina egna absoluta favoriter, Hans Gruber i Die Hard. En grym, smart och charmerande motståndare. Hur i hela friden ska vår protagonist klara att matcha honom, helt ensam dessutom?

Och sen har vi så klart de dolda fienderna. Karaktären som brukar kallas Fake ally opponent. Men det blir ett annat inlägg.

Det går absolut att skriva en bra historia utan en antagonist. Men det kräver ett riktigt vasst och genomtänkt manus. En utmaning indeed 😉

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg har arbetat som lektör i dramaturgi och historiebyggnad i ett flertal år och är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Innan du skickar ditt manus till en lektör

Publicerat av Kategori: dialog, dramaturgi, Forum, framåtrörelse, gestaltning, Ingrid Elfberg, intrig, Johan Häggblom, Johanna Wistrand, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur

Innan du lämnar ditt manus till en lektör kan det vara bra att gå igenom manuset för en sista redigering.

Framför allt så är det bra om du tittar på det rent berättartekniska först, som att ta bort onödiga transportsträckor, osköna och omedvetna upprepningar av ett och samma ord m m.

Här kommer frågor från oss tre storydoktors. Jag har även lagt in frågor från redaktören Johan Häggblom på Forum samt från språkgranskare, författare och lektör Anna Gable Frimodig. Deras frågor har jag hittat på nätet, bl a hos Type & Tell.

Det blir en hel del. Låt dig inte hämmas och förskräckas av mängden, utan börja från början och beta av i egen takt och så mycket du mäktar med. Blir du över huvud taget väldigt förvånad över frågorna kan det vara så att ditt manus inte är moget att läsas av lektör än. Jag har själv skickat tillbaka manus som ska lektörsläsas och istället rekommenderat kunden att gå skrivarkurs först, samt att träna upp hantverket och därefter återkomma med sitt manus.

 

Kontrollfrågor att ställa till dig själv innan du skickar in  ditt manus till Storydoktors för lektörsläsning:

 

Johanna Wistrands frågor

  • Har du sett över onödiga upprepningar av ord – d v s läst hela text högt med strykpennan i högsta hugg?
  • Har du sett över transportsträckorna? D v s onödiga beskrivningar på hur man kommer in genom ett rum genom att öppna en dörr, kokar en kopp kaffe genom att hälla vatten i en vattenkokare osv?
  • Har du sett över dialogerna, att det inte skrivs ut i onödan vem som säger vad (låter överpedagogiskt)?
  • Har du sett över dialogerna att det står, när det behövs, vem som säger vad, så att läsaren inte behöver räkna bak i dialogen för att begripa vem som säger repliken?
  • Har du sett till att karaktärernas namn inte är för lika varandra, så att läsaren får svårt att skilja dem åt för att de liknar varandra grafiskt. Anne och Anna t ex?
  • Har du sett över ”tänkte han” och ”tänkte hon” – oftast behöver det inte förklaras att det är en tanke, det brukar framgå bra ändå, du behöver dessutom inte ha citationstecken runt det som tänks. Läsaren fattar ändå.
  • Om du använder kursiva textavsnitt eller meningar, finns det en konsekvens i bruket av just kursiv stil? Eller kunde det lika gärna stå icke-kursivt, som en del av övriga löpande texten?
  • Överanvänds ordet ”ser” hos karaktären som har berättarperspektivet? Exempel: ”Lisa såg hur Lennart låste bilen.” Läsaren vet redan att man får se allt genom Lisas ögon eftersom hon är s k perspektivperson, hon har alltså berättarperspektivet. Då är det helt onödigt att skriva ut att ”Lisa såg”. Skriv bara ”Lennart låste bilen”. Vi tar alltså del av det som sker framför ögonen på Lisa.

 

Lennart Guldbrandsson:

  • Fundera på vad du vill ha ut av kommentarerna – vill du kunna ge ut boken eller vill du få beröm för att du klarat av det, eller vill du lära dig saker? Observera: Inget av det är fel. Det handlar om vad du vill ha. Ju mer precis du kan beskriva vad du är ute efter, desto lättare blir det.
  • Kan du beskriva din idé kortfattat? Stämmer den beskrivningen med vad du faktiskt har skrivit? Vad finns det i din idé som skiljer sig från andra berättelser i samma genrer?
  • Vet du vilken reaktion du skulle vilja ha av dina läsare? Finns det något i boken som skulle kunna orsaka den reaktionen? Finns det saker som direkt saboterar den reaktionen?
  • Tror du att läsaren kommer att bli tillfredsställd när den kommer till slutet? Du behöver inte ha ett lyckligt slut, men det behöver vara ett slut. Finns det något som avslutar berättelsen? Finns det något som blir en klimax? Finns det något som knyter samman de trådar som du har presenterat?
  • Finns det något i berättelsen som läsaren får reda på under resans gång som den inte visste tidigare? Finns det flera överraskningar?
  • Tror du att en genomsnittlig läsare kan identifiera sig med någon av huvudpersonerna? Skulle någon av läsarna kunnat ha agerat på samma sätt? Framför allt är det här viktigt med antagonisten, som ofta bara agerar dumt i början och därefter inte lägger fingrarna emellan för att bli stoppad i sin plan. (Du har väl en plan för antagonisten?)
  • Har du byggt upp en värld? Vad har läsaren fått reda på om de platser som berättelsen utspelar sig på? Här pratar jag inte bara om rent fysiska saker (”de bor i ett blått hus”), utan om sammanhang och bakomliggande regler (”det verkar inte finnas några grannar, eller släktingar, eller poliser, eller föreningar, eller någon historia…”).
  • Strunta i att snygga till det – låt ditt ordbehandlingsprogram sköta stil på rubriker, sidnumrering och utseende på brödtext automatiskt, så att det ser likadant ut hela vägen.

 

Ingrid Elfberg:

  • Se över om det stämmer med platserna i manuset. Och saker som att man t ex inte kliver i och ur olika bilar, att natt och dag funkar. Karaktärernas förflyttningar. Det har hänt att karaktärerna i manus jag lektörsläst tycks förflytta sig genom teleportering…
  • Är tidsflödet i ditt manus logiskt? Håller tidslinjerna ihop, även om du har brutit dem och växlar?
  • Karaktärernas drivkrafter – har du dem klart för dig? Och vilka roller de har? Ibland får jag manus där författaren inte har helt klart för sig vem som är skurk eller inte.

 

John Häggblom  på bokförlaget Forum: 

När det gäller berättelsen:

  • Finns det några oklarheter? Förstår man till exempel varför karaktärerna agerar som de gör, är deras motiv tillräckligt tydliga/intressanta?
  • Vad behöver tillföras för att idén ska bära? (Till exempel en tydligare konflikt, mer dramatiska karaktärer.)
  • Vad är det mest centrala som utforskas i berättelsen?
  • Vilka bifigurer kan man utveckla utöver huvudpersonen (och antagonisten)?
  • Vilka karaktärers utveckling ska vara i fokus?

 

När det gäller enskilda scener/händelseförlopp:

  • Vilket syfte har kapitlet/scenen/händelseförloppet? På vilket sätt bidrar det till att driva handlingen framåt?
  • Vilka känslor vill man väcka hos läsaren?
  • På vilket sätt får scenen personerna i den att utvecklas?
  • Vad saknas i scenen för att den verkligen ska fånga läsaren?
  • I vad består motståndet/motståndarna i scenen?
  • Finns det någon komponent som innebär mer motstånd och som man kan ta med i scenen istället?

 

Anna Gable Frimodig:

  • Ha ett läsbart format. Med läsbart avser jag att raderna inte är längre än cirka 65 nedslag (inklusive blanksteg), att det är dubbelt radavstånd och att typsnittet har seriffer (såna där små slängar i ändarna).
  • Se till att varje person som yttrar sig i dialog börjar göra så på ny rad. Gör inte för långa tunga stycken och inte heller för långa meningar.
  • Rensa bort alla onödiga småord, till exempel: ”lite, nästan, kanske, verkligen, liksom, ju” med flera. Detsamma gäller inledande ja och nej i dialog. Glöm däremot inte det lilla ordet ”att” som verkar föra en tynande tillvaro i dagens ungdomsspråk.
  • Använd inte långa haranger efter dialog, som ”utbrast han förnumstigt lismande”. Se till att du har gestaltat på vilket sätt något sägs och använd övervägande det korta ”sa hon”. Var också noga med att läsaren direkt förstår vem det är som talar (vanligt fel, eftersom författaren vet så väl själv).
  • Var sparsam med bisatsinledare av ny mening, som ”och” eller ”men”. Det är okej att använda dem, men spara dessa tills det blir riktigt spännande, annars förlorar de sitt krut.
  • Undvik att upprepa ord för tätt. Det finns oftast synonymer. Undvik att inleda alla meningar med egennamn eller pronomen (framför allt: han, hon, den, det) utan försök att variera språket.
  • Kontrollera basfakta, så att dina karaktärer behåller sitt utseende, sitt sätt att vara, vilket år de är födda etc. genom hela berättelsen. Gäller naturligtvis inte om något inträffar som förändrar en person eller en plats.
  • Ta bort utropstecken (lite som att skratta åt sitt eget skämt i skönlitteratur) utom i enstaka repliker. Använd gärna semikolon, men gödsla inte med dem (ett på vartannat kapitel är ett riktmärke).
  • Använd inte parenteser i skönlitteratur.
  • Du behöver inte lämna ditt manus till korrläsare (för du kommer ändå att göra ändringar när du får tillbaka ditt manus och då är detta pengar i sjön), men läs gärna igenom manuset själv och rätta det du hittar. Kontrollera småsaker, som att det finns mellanslag efter punkt och komma, ta bort dubbla mellanslag och annat som lätt smyger sig in när man skapar i full fart. Med andra ord, gör manuset så tilltalande att läsa som möjligt utan att börja layouta det för tryck.

Lycka till!

PS Om du är tveksam, läs ”Svenska skrivregler” där du får hjälp med hur man ställer upp dialog, gör styckeindelningar etc.

 

Sammanställningen här ovan är gjord av Johanna Wistrand, Storydoktor, verksam som lektör sedan över 10 år och medlem i Lektörsförbundet.

(Bilden är en målning av Félix Fénéon, ”Editing La Revue Blanche” från 1896)

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tidshopp och kronologi

Publicerat av Kategori: antagonist, deckare, dramaturgi, framåtrörelse, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, manus, manusutveckling, plot, storytelling, struktur, synopsis, teveserie, thriller

Det är väldigt vanligt med tidshopp i litteraturen liksom i film- och tevemanus. Och vi som läser eller tittar har med tiden vant oss allt mera att minnesbilder, drömmar, förfluten tid och klipp tillbaka eller framåt i tiden hör till. Vi klarar det galant.

Men finns det fler sätt än att växla mellan det förflutna och nutid? Givetvis.

 

Vanliga tidsknep

Ett ofta använt tidsknep är att låta en av karaktärerna, eller varför inte flera, återberätta sin historia som berättarröst eller som minnen där karaktären helt enkelt funderar över det som passerat, minns allt mer ifall personen har vaga minnen eller att minnen och bilder återkommer om karaktären drabbats av minnesförlust av någon anledning.

Det finns också lyckade exempel på hur en berättarröst helt enkelt återberättar händelseförloppet/historian för dig som läsare/tittare och där händelserna i berättelsen klipps in som om de utspelade sig i nutid. Ett välkänt exempel på det knepet är den lysande filmen Forrest Gump.

Parallella tidslinjer

Det vanligaste knepet att klippa i tid och rum är när författaren klipper in bitar ur förfluten tid, där en historia som påverkar nutiden utspelar sig.

Ett annat sätt att få samma effekt är att klippa in delar ur en dagbok eller låta någon läsa gamla brev 😉 Jo, klyschavarning här.

Vi har så klart också samma effekt när någon letar ledtrådar i en deckare, följer spår av olika slag bakåt i tiden och försöker lägga pussel med det som kommer fram. De flesta deckare där ett brott skett använder det knepet genom att låta en eller flera karaktärer gräva fram det som redan skett.

Olika karaktärers egna tidslinjer

Ett knep som ofta används i teveserier är där vi får följa olika karaktärers liv och där man ofta berättar en karaktärs upplevelser under ett avsnitt för att sen växla till en annan i det nästkommande.

Och då kommer vi till ett knep som ofta glöms bort,  när du skriver en scen ur en viss berättarvinkel, en POV, så kan du i nästa scen, ur en annan karaktärs berättarvinkel backa eller ta ett steg framåt i tid. Författaren lägger helt enkelt händelserna en bit omlott. Låter det konstigt? Och vad i hela friden tjänar man på det?

Jo, en hel del. För här har du chansen att berätta om samma händelse eller ett tidigare ögonblick ur en annan berättarvinkel och få fram hur denne upplevde situationen på ett helt annat sätt. Eller ännu mera rafflande, såg saker som den tidigare karaktären inte såg. Ett typiskt Stephen King-knep 😉 Och ofta använt i film.

Knepet är numera också återkommande i litteraturen. Ett smart och tydligt exempel är Edwardssons nya bok ”En helt vanlig familj”, där tre olika personer berättar om samma tidsrymd men med helt olika syn på vad som hänt. Raffinerat.

Icke linjärt berättande

Mer kött på benen om ickelinjärt berättande kan ni hitta på min Storydoktorkollega Lennarts blogg.

http://www.elementx.se/ickelinjart-berattande-och-cirkeldramaturgi-struktur-del-14/

Cliffhanger?

Samma knep, fast med hela historian, går att använda som en cliffhanger till nästa roman, ifall du skriver en serie eller en trilogi eller annat som hänger ihop.

Låt slutet av historian vara början på nästa.

Ta fram papper, stooooora, och penna och rita loss!

 

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vad handlar din historia om? Egentligen …

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Nyheter, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, skrivtips, struktur
Premiss, förutsättning, koncept … Kärt barn har många namn.

Om jag skulle be dig att formulera konceptet, premissen för din historia, boken du skriver på just nu, ler du då saligt och berättar med några få meningar för mig vad din historia faktiskt handlar om?

Eller får du det där fjärrseende blanka i ögonen och börjar klia dig i huvudet?

Vad vill du berätta och varför …

Men vänta nu, varför ska det här vara så viktigt? Varför måste jag bestämma det? Jag vet ju vilka historian handlar om och var de befinner sig och ungefär hur det ska sluta. Räcker inte det?

Njae, det gör nog inte det. Och om du ändå ska ägna kanske ett helt år åt att skriva och redigera och skriva om och kämpa, varför inte ta dig tiden att tänka igenom förutsättningarna ordentligt?

Här några röster från filmbranschen i USA, om varför premissen har betydelse.

“Most aspiring screenwriters simply don’t spend enough time choosing their concept. It’s by far the most common mistake I see in spec scripts. The writer has lost the race right from the gate. Months — sometimes years — are lost trying to elevate a film idea that by its nature probably had no hope of ever becoming a movie.”

— Terry Rossio (Aladdin, The Mask of Zorro, Shrek, Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl)

“Ideas cost NOTHING and require ZERO risk. And yet, oddly, the LEAST amount of time’s usually spent in the idea stage before a small fortune is dumped on a whimsy that’s still half-baked… Ideas cost nothing yet have the potential to yield inexplicably long careers and happy lives.”

— Kevin Smith (Clerks, Mallrats, Chasing Amy, Dogma, Zak and Miri Make a Porno.

Självklart är ploten, karaktärerna, karaktärsutveckligen, allas olika drivkrafter, genre och stil, tema, tidslinjer, vass dialog och så vidare viktiga.

Och ändå, lägger vi förvånande lite tid på att fundera på exakt vad det är för historia vi har tänkt berätta innan vi sätter igång med vårt mastodontarbete med ett helt manus eller ännu maffigare, en hel serie av böcker.

Vad är en premiss?

Det är din historia nedkokad till en mening. Låt mig ge dig några exempel.

Gudfadern:

Den yngste sonen i en maffiafamilj, som inte vill ha något med kriminaliteten att göra, hämnas på den som mördat hans far och blir, tvärtemot sina övertygelser,  den nye gudfadern.

Casablanca:

En tuff tidigare patriot men numera nedsupen och ambitionslös man, återser sitt livs kärlek men väljer att återuppta kampen mot nazismen, låter henne gå och offrar kärleken igen.

Varför lägga tusentals timmar på en usel idé?

Jag säger inte att din bokidé är dålig, det vet jag ju inget om. Men varför lägga mängder av svett och tårar på en historia som är ogenomtänkt eller i värsta fall inte kommer att engagera eller ens är spännande?

Ta dig tid att bolla idéer, att testa dem på dig själv och andra, vända och vrida.

Är det här en bra story? Känns det spännande? Engagerande? Originellt?

Har det här berättats förut? Säkerligen. Historier går i repris. Men har den berättats så här förut?

Brinner du för den här berättelsen? Vill du lägga ett år eller mer på den? Tror du på den? Kommer den att hålla i tre böcker eller ännu flera?

För till slut återstår bara:

Vad du väljer att skriva om är så mycket viktigare än hur du  väljer att skriva det. 🙂

 

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hur kommer man till botten med en rollfigur?

Publicerat av Kategori: gestaltning, karaktärsbeskrivning, Lennart Guldbrandsson

Vissa av dem är mer skarpa än andra. Foto: Florian Schott, CC BY-SA 4.0

Hur undviker man att ens skildring av en rollfigur är ytlig och ointressant?

Det finns många recept på hur man skapar rundade, tredimensionella rollfigurer, eller skapar en fiktiv bakgrund och riktigt lär känna rollfiguren innan man sätter igång, eller sätter samman en dossier på rollfiguren. Allt det kan förstås fungera, och gör också det för många människor.

Men alla metoder fungerar inte för alla författare, och när det gäller rollfigurer tenderar åtminstone jag att börja med de övergripande dragen. Det betyder att man börjar med ganska oskarpa rollfigurer som man sedan gör allt skarpare.

Men vilka drag ska man börja med? Kläder? Politiska åsikter? Enskilda repliker?

Det finns en humoristisk filmkritiker som kallar sig Film Crit Hulk Smash (efter den mycket arga rollfiguren Hulken). Texterna är skrivna med versaler, som om personen SKREK. Men låt inte det lura dig. Jag har läst flera av Film Crit Hulk Smashs texter och tycker att de är både roliga och kunniga. En av de texterna handlar om just hur man kommer till botten med sina rollfigurer, och Hulk Smash rekommenderar då att man använder sig av följande sju stora frågor:

  •  Vad vill den här rollfiguren?
  • Vad behöver den här rollfiguren?
  • Hur krockar dessa viljor och behov med varandra inuti rollfiguren?
  • Hur krockar de med världen runt omkring?
  • Hur krockar de andra rollfigurer?
  • Hur förändras rollfiguren genom dessa krockar och hur påverkar avslutningen viljorna och behoven?
  • Vilken påverkan har den förändringen på alla andra?

I bra berättelser, menar Hulk Smash, finns nästan alltid alla dessa frågor besvarade medan de flesta av dem förblir obesvarade i dåliga berättelser.

Det räcker förstås inte för att gå till botten med en rollfigur, men det är en bra början att titta på vad rollfiguren vill och behöver. Arbeta lite med papper och penna och fundera på de där frågorna.

Efter att du gjort det rekommenderar jag dig att du funderar på hur du kommer ännu närmare rollfiguren genom att skala bort rollfigurens lögner en efter en tills rollfiguren tvingas tala sanningen. Det har jag skrivit mer om här.

Det är egentligen först efter det som det är någon idé att hitta på repliker, kläder och politiska åsikter. Annars finns det risk att de ligger i vägen och gör det svårare att hitta rollfigurens botten.

Mycket av det här arbetet kan man göra själv som författare, men en bra lektör kan hjälpa till med att ta fram de här sakerna genom att peka på vad som saknas och vad som enbart är skissartat skildrat än så länge. Tillsammans kan ni ta fram en ordentlig grund att stå på, som gör berättelsen bättre och rollfigurerna värda att följa både nu och framledes.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Goda idéer är till för att stjälas

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur

Det finns en föreställning om att man som författare ska vara ett unikt geni som uppfinner det egna hjulet och skriver på ett så annorlunda och förtrollande sätta att ingen tidigare har gjort något liknande. Det ska vara något nytt, något som sticker ut, en historia som saknas därute, som fyller ett hål. Ja ni har hört alla floskler förut.

Analys av en historia

Det låter grymt osexigt men är riktigt spännande och är något som jag använt på mina kurser på Skrivarakademin. Det är ofta första gången som någon av deltagarna sätter sig ner och funderar över hur författaren gått till väga, hur hen lagt upp sin historia och också varför den känns så fascinerande, varför du sugs in. Och för de flesta blir det en verklig aha-upplevelse.

För hur ofta tänker du på hur många plotlines författaren har? Hur många kapitel? Hur många sidor per kapitel? Finns där cliffhangers? Vilka POV använder sig hen av? Och hur många? Hur är tempot? Är det mycket miljöbeskrivningar eller lite? Mycket eller lite dialog? Finns där olika tidslinjer och hur växlar författaren mellan dessa? Vem är huvudkaraktären? Vilka andra finns med? Vilka roller har de? Är det flera historier som vävs ihop? Finns det flera underliggande berättelser?

Hur gör man?

Som alltid så är det efter tycke och smak. Använder du själv en viss teknik för att göra dina synopsis så kan det vara en god idé att köra med samma för din analys. Excel eller post-it eller bara anteckningar. Eller gigantiska mind-maps. Japp, det är jag 😉

Gå sedan igenom boken kapitel efter kapitel och snart börjar ett mönster infinna sig liksom dina aha. Jaså var det så det var? Det tänkte jag inte på.

Vad ger det?

Dels övning i att se hur författaren gjort, hur hen har byggt upp sin berättelse men så klart också inspiration och idéer till hur du själv kan använda liknande tekniker eller hitta ett sätt som löser upp när du kört fast med ditt manus. Goda idéer är som bekant till för att stjälas.

Trender?

Oh ja. Självklart finns såna. Växelspel mellan dåtid och nutid är en klassiker. En gammal dagbok. Ja ja, suck, men ack så effektivt. Skildring av ett skeende ur några olika POV – alltså låta flera personer ge sin alldeles egen upplevelse av vad som skett. Edwardssons nya En alldeles vanlig familj är ett lysande exempel.

Återvändare. Just nu verkar de simma i stim 😉 Det är allt från återvändande poliser som tvingas utreda brott i sin gamla döende och urtrista hemort där så klart det förflutna och gamla relationer flyter upp till ytan. Eller en journalist – som i Sharp Objects av Gillian Flynn, för övrigt den bästa av henne än så länge – som återvänder till sin otäcka hemstad där ingen går säker och ingen är normal, allra min hennes egen creepy familj … Hu!

Och bäst av allt, då kan du undvika att falla i trend-träsket och skriva det där som just fyller ett hål på marknaden 🙂

Som sagt, goda idéer går att stjäla. Happy hunting.

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om ornament och bärande väggar

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, karaktärsbeskrivning, miljöbeskrivning, plot, skriva, skrivtips

En del jämför skrivande med arkitektur: man sätter upp planer, reviderar dem, och sen genomför man själva bygget, och avslutningsvis placerar man in möblerna. Jag har själv använt mig av arkitekt-liknelsen, men då för att visa att författare behöver visa att de är att lita på. När man blivit en etablerad arkitekt får man helt enkelt mer utrymme för improvisation (åtminstone i liknelsen).

Men det finns en annan sak med arkitektur som liknar hur det är att skriva, och det har med ornament och bärande väggar att göra.

Ornament är något som egentligen inte behövs för att byggnaden ska stå upp. Det är sånt man har bärande väggar till. Vill man å andra sidan att det ska vara tjusigt, använder man ornament.

Ornament från Salisburys katedralskloster

Salisburys katedralskloster. Foto: Cornell University Library

Ett exempel som kanske är lite oväntat: jag var nyligen och såg superhjältefilmen Ant-Man and the Wasp på bio. (Jag och min bästis Stefan brukar analysera superhjältefilmer ur alla möjliga perspektiv efteråt, och det är bra träning för att hålla dramaturgi-tänket igång.) I den filmen finns det ett scen där en av hjältarna ska förhandla med en person om att köpa en komponent som de behöver för att kunna göra ett experiment. Personen hon träffar vägrar att sälja komponenten och låter sina hejdukar anfalla henne. Efter att ha försvarat sig tar hon med sig komponenten därifrån. Där hade scenen kunnat sluta. De bärande väggarna hade varit på plats i och med att skurken hade fått visa sig från sin onda sida och blivit tillfälligt besegrad. Men scenen slutar istället med att hjälten lämnar över pengarna, inte med stora åthävor, utan i förbigående. En person som bara slötittat på filmen hade säkert missat när huvudpersonen ställt väskan framför skurken.

Och det är det som är poängen. Ornamentet fick det utrymme det förtjänade. För som Adolphson & Falk sjunger i Mer jul: ”En show glöms bort / Om den bara visar opp / Effekter som man knappast anar”. Man får poängtera vissa saker och låta andra saker presenteras i förbigående.

Hur vet man vilka saker man ska poängtera och vilka saker man ska presentera i förbigående? Tja, man kan inte lära sig av Ant-Man and the Wasp. Det är inte någon subtil film, utan ett spektakel. Man kan lära sig mycket av spektakel, men kanske inte proportioner.

Jag brukar kalla förmågan att veta vad man ska betona och presentera i förbigående för taktkänsla (om du ska följa en länk i det här inlägget rekommenderar jag att det blir den länken). Precis som taktkänsla är det något man kan träna upp, om man inte råkar ha den medfödd. Men först måste man förstå vad som är ornament och vad som är bärande väggar.

Ornament går att ta bort, men har större sentimentalt värde, och är också ofta sånt som läsare och tittare har störst känslor för, men bara om de är bra gjorda.

Bärande väggar å andra sidan är svåra att ta bort utan att ändra storyn, men är kanske inte lika angelägna för läsare och tittare. De är otacksamma att lägga tid på, men det märks om de inte finns där.

Inga berättelser saknar helt ornament. Men de kan vara mer eller mindre tankeväckande, coola, romantiska, etc.

För att du ska lära dig se skillnaden, fundera lite över en scen i en text du skriver. Vilka saker måste vara där? Vilka för intrigen framåt, bygger upp rollfigurerna, presenterar världen, skapar genren? Chansen är stor att de är bärande väggar.

Och vilka vill du verkligen ska vara där? Vilka skapar känslor, gör berättelsen modern, får till stilen, gör dig som författare mer uppmärksammad? Chansen är lika god att de är ornament.

Om du fortfarande inte ser skillnaden, ta hjälp av en lektör.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar