Kategori: gestaltning

Använder du Fleming-effekten?

Publicerat av Kategori: gestaltning, lektör, Lennart Guldbrandsson, miljöbeskrivning, skönlitteratur, skriva, skrivtips
Bronsstaty av Ian Fleming, som skapade James Bond, inför 100-årsdagen av hans födelse 1908.

Bronsstaty av Ian Fleming, som skapade James Bond, inför 100-årsdagen av hans födelse 1908.

Är du rädd för att någon ska tycka att din berättelse är orealistisk? Du kanske vet med dig om att du har skarvat litegrand (eftersom alla författare gör det ibland) och undrar hur du ska kunna vara säker på att läsarna inte rycks ut ur fiktionen och börjar granska allt du gör.

Då kan du alltid använda dig av något som ibland kallas för Fleming-effekten.

Det här berättargreppet är döpt efter Ian Fleming, den brittiske journalisten som i mitten på 1950-talet började åka på semester till Jamaica, och där skrev ihop mer fantastiska versioner av sånt han själv och folk i hans närhet varit med om under andra världskriget, med rollfiguren James Bond, som en romantiserad version av honom själv i centrum.

Vad är Fleming-effekten?

Fleming-effekten är inte hans egen benämning av det, utan det är var Kingsley Amis som i sin analys av James Bond-böckerna (The James Bond Dossier, på svenska Fallet James Bond) myntade begreppet. Amis definierade det så här:

“the imaginative use of information, whereby the pervading fantastic nature of Bond’s world … [is] bolted down to some sort of reality, or at least counter-balanced.”

Med andra ord, för att få de mer icke-realistiska delarna mer realistiska använde Fleming detaljerad information. Om han ville presentera en båt som skurkarna kunde använda för att transportera några stulna kärnvapenstridsspetsar, och utåt ändå verka vara en lyxjakt, utan att läsaren skulle undra över hur skurkarna fick tag på en så speciell båt, kunde han inte bara skriva att de hade en båt och hoppas att läsaren köpte det. Istället gav han båten en hel bakgrundshistoria och en design som gjorde det trovärdigt: den hade ett skrov av en legering av aluminium och magnesium, med två fyrtaktsdieselmotorer tillverkade av Daimler-Benz med dubbla Brown Boveri-kompressorer. Den var tillverkad av Leopoldo Rodrigues i Messina, och kostade 200 000 pund i 1964 års pengavärde. (Det här är inte allt vi får veta om båten.)

Som du kan se är varumärken och specifika namn något som Fleming använde. Men andra saker han ibland använde var specifika gatuadresser (på samma sätt som Stieg Larsson) eller historiska skeenden som efter några spännande detaljer lät avvika från det faktiska.

Hur du kan använda Fleming-effekten

Finns det fler sådana specifika detaljer du kan använda för att få läsaren att bli övertygad om att det du skriver är sant när det i själva verket är ljug? Självklart. Och du får gärna använda dig av Fleming-effekten. Men poängen är inte att du ska sitta och komma på en massa detaljer som du kan skyffla in i berättelsen. Resultatet blir då att du dränker läsaren i information som den inte har bett om, eller som den inte vill ha.

Poängen är att du behöver veta när du behöver strössla berättelsen med detaljer som låter trovärdiga, men som är helt påhittade. Om du inte vet det själv (och det är svårt) kan du alltid ta hjälp av någon som kan se din berättelse utifrån.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hur kommer man till botten med en rollfigur?

Publicerat av Kategori: gestaltning, karaktärsbeskrivning, Lennart Guldbrandsson

Vissa av dem är mer skarpa än andra. Foto: Florian Schott, CC BY-SA 4.0

Hur undviker man att ens skildring av en rollfigur är ytlig och ointressant?

Det finns många recept på hur man skapar rundade, tredimensionella rollfigurer, eller skapar en fiktiv bakgrund och riktigt lär känna rollfiguren innan man sätter igång, eller sätter samman en dossier på rollfiguren. Allt det kan förstås fungera, och gör också det för många människor.

Men alla metoder fungerar inte för alla författare, och när det gäller rollfigurer tenderar åtminstone jag att börja med de övergripande dragen. Det betyder att man börjar med ganska oskarpa rollfigurer som man sedan gör allt skarpare.

Men vilka drag ska man börja med? Kläder? Politiska åsikter? Enskilda repliker?

Det finns en humoristisk filmkritiker som kallar sig Film Crit Hulk Smash (efter den mycket arga rollfiguren Hulken). Texterna är skrivna med versaler, som om personen SKREK. Men låt inte det lura dig. Jag har läst flera av Film Crit Hulk Smashs texter och tycker att de är både roliga och kunniga. En av de texterna handlar om just hur man kommer till botten med sina rollfigurer, och Hulk Smash rekommenderar då att man använder sig av följande sju stora frågor:

  •  Vad vill den här rollfiguren?
  • Vad behöver den här rollfiguren?
  • Hur krockar dessa viljor och behov med varandra inuti rollfiguren?
  • Hur krockar de med världen runt omkring?
  • Hur krockar de andra rollfigurer?
  • Hur förändras rollfiguren genom dessa krockar och hur påverkar avslutningen viljorna och behoven?
  • Vilken påverkan har den förändringen på alla andra?

I bra berättelser, menar Hulk Smash, finns nästan alltid alla dessa frågor besvarade medan de flesta av dem förblir obesvarade i dåliga berättelser.

Det räcker förstås inte för att gå till botten med en rollfigur, men det är en bra början att titta på vad rollfiguren vill och behöver. Arbeta lite med papper och penna och fundera på de där frågorna.

Efter att du gjort det rekommenderar jag dig att du funderar på hur du kommer ännu närmare rollfiguren genom att skala bort rollfigurens lögner en efter en tills rollfiguren tvingas tala sanningen. Det har jag skrivit mer om här.

Det är egentligen först efter det som det är någon idé att hitta på repliker, kläder och politiska åsikter. Annars finns det risk att de ligger i vägen och gör det svårare att hitta rollfigurens botten.

Mycket av det här arbetet kan man göra själv som författare, men en bra lektör kan hjälpa till med att ta fram de här sakerna genom att peka på vad som saknas och vad som enbart är skissartat skildrat än så länge. Tillsammans kan ni ta fram en ordentlig grund att stå på, som gör berättelsen bättre och rollfigurerna värda att följa både nu och framledes.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tänk tango

Publicerat av Kategori: deckare, dialog, feelgood, gestaltning, lektör, manus, manusutveckling, Nyheter, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips

Det händer ganska ofta att jag som lektör uppmanar författaren att föreställa sig läsaren som intelligent. Hellre tänka att läsaren hänger med än att läsaren inte gör det. Det hjälper när man behöver stryka ner.

En annan sak som kan hjälpa författare att stryka är att tänka att varje ord kostar pengar och hen är fattig. Vad kan tas bort utan att budskapet, spänningen och historien går förlorad?

Som läsare kan man lätt tappa energin vid läsningen och intresset när man behandlas som lite korkad och mindre vetande. Detta är förstås inte författarens avsikt. När man berättar sin historia vill man ju bara att den ska framgå för läsaren. Med all klarhet.
Bara det att all klarhet är inte alltid att föredra. För läsaren behöver dessutom vara något medagerande, det vill säga få fylla i vissa uteslutna beskrivningar med sin egen föreställningsförmåga och fantasi. Då blir berättelsen en historia mellan författaren och läsaren, en relation. Nästan en dans, en tango där de följer varandra.

Att förklara för tydligt och att förklara precis allt för läsaren gör berättelsen platt och tömmer texten på energi. Det pekar läsaren på näsan vad hen ska känna och tänkta och tycka, och vem tycker om det? Typ ingen.

Här kommer ett konkret (och klumpigt) exempel:
”Vad förbannad jag blir nu” sade han argt och rynkade pannan.

Hela tre gånger får jag veta att han är arg. Dels genom det han påstår i repliken, dels genom adverbet och dels genom det beskrivna kroppsspråket.
Övertydligheten tar musten ur hans replik. Han hade i och för sig kunnat vara ironisk. Då kan det vara på sin plats med en beskrivning av tonläge och/eller kroppsspråk.

Annars är det bra att skriva repliken på så vis att det framgår där vad karaktären känner, hur hen reagerar. Och det behöver inte framgå omedelbart, det kan stå klart för läsaren några rader ner.
Du kan också göra läsaren medskapande genom att aldrig riktigt bjuda på den tydligheten, inte ens senare.

Här är ett annat exempel (påhittat i skrivande stund):
En scen där mannen har uttryckt sin entusiasm över en kvinna som han är intresserad av, genom att ivrigt lyssna och ställa frågor till henne. Och genom att inte kunna dölja sitt intresse genom kroppshållningen och  t ex avslöjande ansiktsfärg. Det hela blir gestaltande.
Därefter följer ett stycke:
”Han var verkligen intresserad av henne. Han tyckte att hon var attraktiv och intressant. Det pirrade i magen när han såg hennes vackra ögon och leende mun.”

Den här klumpigheten är inte ovanlig inom deckare och feelgoodlitteratur. Tyvärr, säger jag som är ett fan av så kallad underhållningslitteratur. Men jag ser inte varför den ska vara sämre skriven än romaner som man kallar för litterära romaner (eller ”finlitteratur” i folkmun).
Så – skärpning där, författare, förlagsredaktörer, frilansredaktörer. Bara det bästa är gott nog för era läsare. Innehåll är inte allt. Framförandet och paketeringen är lika viktiga.

 

Johanna Wistrand, storydoktor och medlem i Lektörsförbundet.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar