Kategori: framåtrörelse

Philip Teir om teveseriernas inflytande på skönlitteraturen

Publicerat av Kategori: antagonist, dialog, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, teveserie

mad-men

Philip Teir,  f d kulturchef på finlandssvenska Hufvudstadsbladet, numera författare på heltid, ger tip tips på hur teveserier kan lära oss att skriva starkaberättelser:

 

1. Plågade hjältar.

Kritikerälsklingen ”Mad Men” lär oss ungefär samma sak som författaren Richard Yates gör: människor är i grunden olyckliga. Skammen vi bär är alltid vår egen. Dessutom: form och rekvisita är viktigt. Fram med lite mer melodramatisk förtvivlan och brunmurrig dekor i svensk prosa!

 

2. Lik på stranden.

Monika Fagerholms författarskap hade förmodligen sett annorlunda ut om David Lynch aldrig hade gjort ”Twin Peaks”. Kanske hade hennes senaste roman ”Lola uppochner” inte haft en småstad i den centrala huvudrollen, och kanske hade hon inte haft så många kvinnolik i sina böcker. Kanske hade aldrig ”Cirkeln”-författarna skrivit sin Engelsforstrilogi? Få teveserier har påverkat moderna thrillerförfattare lika mycket som David Lynch, och det verkar fortfarande finnas massor att ösa ur. Jane Campions nya serie ”Top of the Lake” är ett exempel på samma grundläggande atmosfär.

 

3. Dialog.

Det kan ju verka självklart, men romanfigurer kunde ibland säga lite mer underhållande och intressanta saker. Lena Dunham skriver knäckande bra dialog i tv-serien ”Girls”. När hon är som bäst är hon en fingertoppskänslig humorist i nivå med författaren David Sedaris. Är det så farligt att vara rolig?

 

4. Mänsklig förnedring

Riktigt bra noveller placerar oss ofta i en stämning utan att vi riktigt vet hur vi hamnat där. Det gör också komikern Louis CK i serien ”Louie”. Eller är han egentligen komiker? Precis som ”Mad Men”-skaparna tycks han vara mer upptagen av stämning, mörker och mänskliga svagheter. När han är som bäst – i de avsnitt som känns nästan improviserat jazziga i formen – är han tv-mediets motsvarighet till Raymond Carver.

 

5. Utveckling.

Den danska showrunnern Adam Price har sagt att målet med första säsongen av ”Borgen” var att visa hur en person långsamt sviker sina ideal i det politiska maktspelet. Ett självklart litterär tema som har existerat i evigheter. Det kallas karaktärsutveckling och det är inte så dumt att komma ihåg.

 

6. Gestaltning.

Det imponerande med terapiserien ”In Treatment” är att den i princip bygger på växelvisa monologer mellan terapeuten (Gabriel Byrne) och hans patienter. Hur kan den då vara så fängslande? Kanske handlar det om gestaltning: om att hela tiden välja beskrivande och levande formuleringar i stället för förklarande och redovisande.

 

7. Researcha.

Den i dag något bortglömda fängelseserien ”Oz” av Tom Fontana byggde på timtal av intervjuer på amerikanska fängelser. Seriens briljans handlade också om exaktheten i detaljerna: hur ett par skor kan leda till gängbråk, hur den känslomässiga atmosfären bland livstidsfångar ser ut. Man kan aldrig researcha för mycket. Det är ingen isbergsteknik om man inte vet vad det är man utelämnar.

 

8. Uppifrån och ner.

Måste man skriva 1800-talsnaturalism bara för att man målar med bred pensel? Nej, den samhälleligt inriktade fiktionen kan vara modernare än så. ”The Wire” må vara ett uttjatat exempel men samma ambition är väldigt sällsynt inom modern prosan, idén om att belysa hela samhället uppifrån och ner. Att strukturen i ”The Wire” ofta jämförs med romaner handlar för övrigt också om att flera av skribenterna för serien var romanförfattare, som Richard Price, David Lehane och George Pelecanos.

 

9. Våga vara underlig.

I maj har den nya säsongen av ”Arrested Development” premiär på Netflix. Det är en serie som drar ut på sina punchlines: ett skämt som planteras i ett avsnitt får sin logiska förklaring först tre avsnitt senare. Men framför allt kan serien lära oss något om att teckna underliga karaktärer – varför får vi inte se lika minnesvärda porträtt, typ seriens Tobias Fünke, i svensk prosa? En excentrisk figur är alltid intressantare än en sympatisk dito.

 

10. Gräv där du står.

Det som gjorde ”Nollor och nördar” så bra var att Paul Feig och Judd Apatow destillerade sina egna tonår in i serien. Högstadienojor, förödmjukande gymnastiklektioner, långsamma eftermiddagar framför teven. När det är lite obekvämt är det ofta ett tecken på att det är bra. Karl-Ove Knausgård har byggt en hel romansvit på den insikten.

Råden är tagna från  en artikel i Svenska Dagbladet från april 2013.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Antagonisten utvecklar handlingen

Publicerat av Kategori: antagonist, framåtrörelse, roman, skönlitteratur

 

sherlock

I riktiga livet sägs det ju att det är genom svårigheterna som man utvecklas, och det samma kan sägas om en romanintrig.

Känns det hela stillastående eller trögt kan det bero på att du inte gett din huvudperson tillräckligt med motstånd, problem och hinder. Om du inte riktigt får snurr på handlingen så koncentrera dig på att utforska och utveckla det i manuset  som ställer till just med problem, utmaningar och konflikt nämligen den antagonistiska kraften. Den eller det som försöker hindra huvudpersonen att nå sina mål. Den antagonistiska kraften är till viss del motorn i handlingen, som tvingar huvudpersonen att handla och som skapar den dramatiska konflikten i berättelsen. Det kan vara ett övernaturligt väsen, ett förtryckande samhällssystem men också något i huvudpersonen själv som förstör och sätter käppar i hjulet som dåligt självförtroende eller fördomar.  Det kan vara ekonomiska problem, en besvärlig familjesituation eller sociala hinder som klasskillnader mellan två älskande.

– en antagonist måste inte vara ond. Huvudsaken är att hens motiv står i polaritet till huvudpersonens/protagonistens.

– sträva efter att skapa förståelse för antagonistens mål och motivation. Antagonisten är själv övertygad om det förtjänstfulla med sitt eget beteende och att hen faktiskt gör rätt.

– var underförstådd i karaktärsskildringen. Ju mer sympatisk och attraktiv din antagonist verkar desto mer försåtlig är hens antagonistiska kraft och desto svårare att bekämpa och övervinna. Hen kan vara charmen personifierad.

(Bilden hämtad ur teveserien ”Sherlock”.)

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

2 kommentarer | Skriv en kommentar

Författarna som började skriva äventyrsberättelser under pseudonym

Publicerat av Kategori: äventyrsroman, framåtrörelse, roman, skönlitteratur, skriva

Fossildrottningen

Babels förra programledare/författaren  Daniel Sjölin och deckarförfattaren Jerker Virdborg slog förra året ihop sina påsar och skapade pseudonymen Michael Mortimer för att tillsammans skriva en serie äventyrsromaner.

Daniel Sjölin menade att det pågick en ”fiktionens fattighetsdans” mellan kulturjournalistiken som var isolerad och samtidslitteraturen, som saknade fantasi. Läs  artikeln i Sydsvenskan  från december 2013.

I ett öppet brev i Svenska Dagbladet samma månad skrev författarna:
“För mig har skrivande alltid varit tätt förknippat med frihet och känslan av att utforska något okänt. Jag har under andra namn publicerat flera böcker tidigare, men för några år sedan hade mitt skrivande ärligt talat gått i stå. Det kändes inte tillräckligt utforskande helt enkelt, och ännu mindre kändes det fritt. Till slut fattade jag varför: jag hade helt glömt bort det som en gång drog mig till litteraturen, långt innan jag ens blev tonåring, och ännu längre innan jag läste litteraturvetenskap: påhittet, gåtorna, svindeln, den stora resan in i det okända.” och  “vilken lättnad att få leka helt otyglad, och ge fantasin och påhittet långt mer skamlöst utrymme än vad min invanda kostym klarade av.”

Jungfrustenen utkom 2013.

I maj i var var det dags för Fossildrottningen.

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

”Många skönlitterära böcker är långsamma och tråkiga.”

Publicerat av Kategori: framåtrörelse, roman, skönlitteratur, skriva

“Jag drömmer om att skriva en släkttrilogi och lägga upp den som en deckare utan mord. Många skönlitterära böcker är långsamma och tråkiga. De har inte tillräckligt mycket handling. Det vill jag göra något åt.” Norska deckarförfattaren Unni Lindell  i en intervju i tidningen Metro, december 2013.

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Saknas krydda?

Publicerat av Kategori: dialog, framåtrörelse, manus, roman, skönlitteratur, skriva

garlic-peas

En flerrättersmiddag

Tänk dig en middag med 8-9 olika rätter. Du prövar rätt efter rätt. Det är ingen större skillnad mellan dem. De smakar inte så mycket. Dina sinnen får ingen stimulans, du blir lite uttråkad. Du börjar fokusera på annat än maten och vad den har att ge.

Eller en middag där alla rätter smakar lite olika, är kryddade på olika vis. Du tittar nyfiket på servitören när han kommer med nästa rätt. Vad kommer det att smaka? Vad är det för färg på maten, hur ser den ut? Vilka känslor väcks av smaken, vilka associationer?

Med den här metaforen försöker jag ge en beskrivning av scener i en text där egentligen inget händer. De känns utspädda. De tragglar på, utan att det finns spänning (kryddor) i dem. Både i löpande text och i dialog.

Det behöver inte hände jättedramatiska saker i varje sen, men någon krydda bör den ha (eller flera). Se över dina scener. Vad kan ge mer framåtrörelse? Vad kan ge spänning i scenen? Troligen kan du stryka det mesta av den, om den inte tillför läsaren vare sig ny information, spänning eller djupare engagemang.

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar