Kategori: dramaturgi

En stark karaktär: Moriarty

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, plot, struktur, teveserie

Sherlock

I teveserien Sherlock kämpar huvudpersonen dels mot alla gärningsmän som ligger bakom brotten han löser. Men han har också en huvudfiende som i böckerna, skrivna av Conan Doyle. Till slut tar karaktären Sherlock Holmes genom att störta honom utför ett vattenfall.

Den här karaktären, Moriarty, är Sherlocks ärkefiende och också hans nemesis, alltså den person som i slutändan blir hans fall (bokstavligen.)

I böckerna porträtteras Moriarty som det klassiska galna geniet, en ondsint och elak kriminell som också drivs av patologisk avundsjuka mot den briljante Sherlock Holmes.

Teverseriens Moriarty är inte kanske vad man hade väntat sig av en antagonistisk karaktär: han är smart, kvicktänkt, han har humor och han är snygg. Just detta gör honom till en sådan farlig fiende. Han är också en sorts mörk spegelbild till den lätt socialt handikappade tänkaren Sherlock.

“Jag ville att Moriarty skulle ha humor, vara snabb i käften och ett jävligt bra ligg (“a bloody good fuck)!” har skådespelaren sagt om sin roll.
Det finns något förföriskt i denna Moriarty, något attraktivt som lockar Sherlock samtidigt om han måste värja sig.

Att förklä den antagonistiska kraften i ett charmerande och sexigt yttre som attraherar huvudpersonen är att skapa ett effektivt hot, just för att hen är så svår att motstå.

Sherlock finns på NetFlix.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vad är ”tropes”?

Publicerat av Kategori: dramaturgi, plot, roman, skönlitteratur, skriva, storytelling, teveserie

tv

Det här uttrycket har dykt upp fler och fler gånger det senaste åren och kan beskrivas som ”standardiserade grepp  i konsten att skriva fiktion” enligt denna webplats. Det handlar alltså inte om stereotyper eller klichéer utan om återkommande knep och tricks när man berättar en historia. Inom fictionen och speciellt genrefictionen är dessa tropes många och skapar tillsammans den där mallen för en berättelse som vi känner igen.  Även i teveserier vimlar det av tropes, som till exempel att presentera miljöer och karaktärer i en teveserie genom en nykomlings ögon. Nykomlingen får bli ställföreträdare för publiken. Ett exempel på detta är första avsnittet av ER (Cityakuten) där vi introduceras i seriens gestalter och handling via nyanställde läkaren dr Carter.

Tropes are devices and conventions that a writer can reasonably rely on as being present in the audience members’ minds and expectations. ” 

Här är ett slags wiki (uppslagsverk) över tropes både på teve och i litteraturens värld; lär man sig bara navigera webplatsen kan det både vara bra för inspirationen och när man behöver teknisk hjälp i arbetet med att föra fram handlingen, men också för att kolla av att man som författare inte automatiskt använder de vanligaste sätten.  (Oftast utan att veta om det.) I vänstermenyn kan du utforska vanliga tropes under rubriker som Plot, narrative, character, setting och en massa  underkategorier.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En stark karaktär: Don Draper

Publicerat av Kategori: dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, struktur, teveserie

IMG_4481.JPG

Don Draper i Mad Men kanske inte verkar vara en stark eller drivande karaktär på ytan. Men han fungerar väldigt bra för att spinna en teveserie runt, trots att han inte alltid står i fokus för handlingen.

Den främsta anledningen är kanske att han har ett tydligt inre mörker. Han är väldigt duktig på vad han gör i jobbet, men faktum är att Don är en karaktär som har uppfunnit sig själv efter att ha bytt identitet med en annan man under kriget.
Han är en fasad, som egentligen inte kan skapa riktiga relationer med någon i sin omgivning och som hyser en stark rädsla för att någon gång bli upphunnen av det tidigare livet han lämnat, och att hans hemligheter ska bli röjda.

Att skapa mystik, gåtfullhet kring sina karaktärer och ge dem ouppklarade saker i det förflutna är ett bra sätt att skapa oförutsägbarhet och spänning kring dem.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Varför ska en text vara helig?

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, manus, Okategoriserade, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, spänningsroman, synopsis, teveserie

Håkansson

”– Vi jobbar helt och hållet tillsammans. Skriver gör vi själva så klart, men med synopsis arbetar vi nästan som ett filmmanusteam. Vi kan ha heldagar där vi bara jobbar med intrig tillsammans, säger Gabriella Håkansson.”

”Båda är eniga om att den funktionen som de fyller för varandra saknas i den svenska förlags-världen. Det finns en vad Gabriella Håkansson kallar manusfobi i Sverige, en inställning hos redaktörer och förläggare att texten är helig. Därför lämnas många författare ensamma i sitt arbete, med indirekta krav på att lösa eventuella problem i verket på egen hand.
– Jag sportade mycket när jag var ung, spelade fotboll och tränade kampsport. Jag förväntade mig att bokbranschen skulle vara som i idrottsvärlden, att man får en coach vars uppgift är att göra en bättre, att pressa en. Drilla, drilla, drilla. Men det finns inte ett spår av det tänkandet, säger Gabriella Håkansson.”

Artikel i Sydsveska Dagbladet 12/10 2014

Foto: Anna Wahlgren. Lånat från Sydsvenska Dagbladets artikelsida.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Säg adjö till dina lyckliga karaktärer

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, roman, struktur, teveserie

downton abbey

Det finns ingenting så svårt att gestalta som lycka” säger skaparen av Downton Abbey  Julian Fellows. Mycket riktigt när han fått en av sina huvudpersoner Matthew Crawley lyckligt gift med lady Mary återstod det inget annat än att ta honom av daga i en bilolycka…

Är en karaktär tillfreds, nöjd och lycklig utan att sträva efter något längre innebär det att denne inte längre utvecklas, utan blir statisk.

”Det enda som skrämmer är när det nå´n gång står still” som Eva Dahlgren uttryckte saken.

Tittar man på tevedramat så kan man konstatera att alla karaktärer definieras av det eller de problem de har. Men det här gäller även om du skriver en roman. Ge karaktären något att brottas med på inre eller yttre plan som ett sätt att driva dem framåt – det är den rörelsen som utgör bokens handling.

(Bilden ur Downton Abbey)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Boktips: A Writers Journey

Publicerat av Kategori: antagonist, äventyrsroman, dramaturgi, framåtrörelse, manus, plot, spänningsroman, struktur

WritersJourney3rddrop

A Writers Journey av Christopher Vogel

I slutet på 90-talet deltog både Jenny och Johanna på ett veckoslutseminarium på Dramatiska Institutet i Stockholm, med bl a gästföreläsaren Christopher Vogler som har skrivit den är boken. Modellen bygger på Joseph Campbells dramaturgiska analys av klassiska sagor från hela världen.

Vogler har varit manuskonsult vid långfilmsproduktioner i Hollywood, bl a den tecknade Disneyfilmen Lejonkungen.

Modellen kan även vara till bra hjälp om man har svårt att få framåtdriv, spänning och fason på sin skönlitterära berättelse.

Boken finns bara på engelska, bl a på Adlibris.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En stark karaktär: Carrie Mathison

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, struktur, teveserie

I_inspired_Homeland_s_Carrie_Mathison

Med en stark karaktär menar vi en fiktiv gestalt vars personlighet bidrar till att skapa hinder och möjligheter. En karaktär som kan bidrar till att hålla igång tevedramat i säsong efter säsong.

Manusförfattarna har gett agenten Carrie Mathison i serien Homeland  en svaghet, i det här fallet är det hennes manodrepressivitet. Den utmanar henne hela tiden och kraven som det tuffa arbetet ställer på styrka, kontroll och överläge.

Det är smart av en författare att skapa identifikation genom karaktärernas brister och problem. Den perfekta personen som klarar allt är som bekant både förutsägbar och tråkig. I alla fall i fiktionen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Osympatiska personer

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, kärleksroman, manus, skönlitteratur, skriva, spänningsroman

image

Simona Ahrnstedt, som nyligen kom ut med sin fjärde roman En enda natt på bokförlaget Forum, bloggar om  elaka karaktärer i en berättelse. Om att det ensidigt onda sällan väcker intresse hos läsaren:

”Det är lockande att skriva om osympatiska personer. Och roligt. Men det är skillnad på en osympatisk karaktär och en karaktär som läsaren inte bryr sig om. Om läsaren inte bryr sig om karaktären så skiter hen i hur det går och slutar i värsta fall att läsa. Och förlaget bryr sig inte heller. Men en osympatisk karaktär vars öde man är intresserad av, en psykopatisk människa som man ändå hejar på, det är en helt annan femma. Då börjar det bli intressant. Så, om du vill ha en självisk, manipulerande, bedragande, svikande dålig mamma i huvudrollen (Scarlett O´Hara) – se till att göra henne intressant nog för att läsaren ska bry sig. Och se till att läsaren förstår henne, även om hennes omgivning inte gör det. Gör henne sårbar, gör henne lojal mot några få, låt henne offra något. Eller om ni har en lätt alkoholiserad, kontrollbesatt, ätstörd, gapig medelålders kvinna (Claire Pritchett) i en bärande roll, gör henne till en god mor, en dotter som kämpar för att få pappas beröm.”

Läs hela blogginlägget här.

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lyssna och bli en bättre författare

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur

ljudbok

Det är ganska vanligt att inte inse i vilken hög grad man behöver redigera sin text. En viss osäkerhet kan råda om handlingen egentligen håller, och om ens karaktärsskildring faktiskt är tydlig nog och under redigeringen kan detta bli obarmhärtigt blottlagt. Men under redigeringen ska den röda tråden vaskas fram och gestaltningen vässas. Den här bloggaren insåg när han lysssnde på en tegelstensroman som gjorts om till hårt nerbantad ljudbok just hur mycket onödigt bjäfs som prydde sidorna, och insåg att detta var ganska nyttigt. Plötsligt blir den underliggande strukturen väldigt tydlig, själva romanens skelett. Svagheter i konstruktionen blir isande påtagliga. Allting som inte direkt leder handlingen framåt är bortrensat. Strukturen blir tajtare och den röda tråden starkare. Lite onödiga beskrivningar och överflödig dialog är bortredigerat. Som författare kan man på det här sättet bli medveten om att trots att ens eget manus gått igenom hur många vändor som helst med en redaktör så finns det alltid mer man kan stryka. Många  författare hade kunnat börja göra som bloggaren och hjärntvätta sina författarhjärnor med lite förkortade ljudböcker i bilen när man märker att ens alster är på väg att svälla ut över alla breddar. Ett annat alternativ är att läsa in ditt eget manus och sedan lyssna på det som ljudfil. Sega partier blev skoningslöst uppenbara, språkliga märkligheter likaså, eller kanske bara grepp som du som författare är omedveten om att du använder. 

Idiosyncrasies of the writer’s style are also emphasized, particularly an unhealthy reliance on adverbs or awkward use and nonuse of contractions in dialogue.”

(Citat hämtat från getitwriteblog.wordpress.com)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Philip Teir om teveseriernas inflytande på skönlitteraturen

Publicerat av Kategori: antagonist, dialog, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, teveserie

mad-men

Philip Teir,  f d kulturchef på finlandssvenska Hufvudstadsbladet, numera författare på heltid, ger tip tips på hur teveserier kan lära oss att skriva starkaberättelser:

 

1. Plågade hjältar.

Kritikerälsklingen ”Mad Men” lär oss ungefär samma sak som författaren Richard Yates gör: människor är i grunden olyckliga. Skammen vi bär är alltid vår egen. Dessutom: form och rekvisita är viktigt. Fram med lite mer melodramatisk förtvivlan och brunmurrig dekor i svensk prosa!

 

2. Lik på stranden.

Monika Fagerholms författarskap hade förmodligen sett annorlunda ut om David Lynch aldrig hade gjort ”Twin Peaks”. Kanske hade hennes senaste roman ”Lola uppochner” inte haft en småstad i den centrala huvudrollen, och kanske hade hon inte haft så många kvinnolik i sina böcker. Kanske hade aldrig ”Cirkeln”-författarna skrivit sin Engelsforstrilogi? Få teveserier har påverkat moderna thrillerförfattare lika mycket som David Lynch, och det verkar fortfarande finnas massor att ösa ur. Jane Campions nya serie ”Top of the Lake” är ett exempel på samma grundläggande atmosfär.

 

3. Dialog.

Det kan ju verka självklart, men romanfigurer kunde ibland säga lite mer underhållande och intressanta saker. Lena Dunham skriver knäckande bra dialog i tv-serien ”Girls”. När hon är som bäst är hon en fingertoppskänslig humorist i nivå med författaren David Sedaris. Är det så farligt att vara rolig?

 

4. Mänsklig förnedring

Riktigt bra noveller placerar oss ofta i en stämning utan att vi riktigt vet hur vi hamnat där. Det gör också komikern Louis CK i serien ”Louie”. Eller är han egentligen komiker? Precis som ”Mad Men”-skaparna tycks han vara mer upptagen av stämning, mörker och mänskliga svagheter. När han är som bäst – i de avsnitt som känns nästan improviserat jazziga i formen – är han tv-mediets motsvarighet till Raymond Carver.

 

5. Utveckling.

Den danska showrunnern Adam Price har sagt att målet med första säsongen av ”Borgen” var att visa hur en person långsamt sviker sina ideal i det politiska maktspelet. Ett självklart litterär tema som har existerat i evigheter. Det kallas karaktärsutveckling och det är inte så dumt att komma ihåg.

 

6. Gestaltning.

Det imponerande med terapiserien ”In Treatment” är att den i princip bygger på växelvisa monologer mellan terapeuten (Gabriel Byrne) och hans patienter. Hur kan den då vara så fängslande? Kanske handlar det om gestaltning: om att hela tiden välja beskrivande och levande formuleringar i stället för förklarande och redovisande.

 

7. Researcha.

Den i dag något bortglömda fängelseserien ”Oz” av Tom Fontana byggde på timtal av intervjuer på amerikanska fängelser. Seriens briljans handlade också om exaktheten i detaljerna: hur ett par skor kan leda till gängbråk, hur den känslomässiga atmosfären bland livstidsfångar ser ut. Man kan aldrig researcha för mycket. Det är ingen isbergsteknik om man inte vet vad det är man utelämnar.

 

8. Uppifrån och ner.

Måste man skriva 1800-talsnaturalism bara för att man målar med bred pensel? Nej, den samhälleligt inriktade fiktionen kan vara modernare än så. ”The Wire” må vara ett uttjatat exempel men samma ambition är väldigt sällsynt inom modern prosan, idén om att belysa hela samhället uppifrån och ner. Att strukturen i ”The Wire” ofta jämförs med romaner handlar för övrigt också om att flera av skribenterna för serien var romanförfattare, som Richard Price, David Lehane och George Pelecanos.

 

9. Våga vara underlig.

I maj har den nya säsongen av ”Arrested Development” premiär på Netflix. Det är en serie som drar ut på sina punchlines: ett skämt som planteras i ett avsnitt får sin logiska förklaring först tre avsnitt senare. Men framför allt kan serien lära oss något om att teckna underliga karaktärer – varför får vi inte se lika minnesvärda porträtt, typ seriens Tobias Fünke, i svensk prosa? En excentrisk figur är alltid intressantare än en sympatisk dito.

 

10. Gräv där du står.

Det som gjorde ”Nollor och nördar” så bra var att Paul Feig och Judd Apatow destillerade sina egna tonår in i serien. Högstadienojor, förödmjukande gymnastiklektioner, långsamma eftermiddagar framför teven. När det är lite obekvämt är det ofta ett tecken på att det är bra. Karl-Ove Knausgård har byggt en hel romansvit på den insikten.

Råden är tagna från  en artikel i Svenska Dagbladet från april 2013.

0 kommentarer | Skriv en kommentar