Kategori: dramaturgi

Boktips: A Writers Journey

Publicerat av Kategori: antagonist, äventyrsroman, dramaturgi, framåtrörelse, manus, plot, spänningsroman, struktur

WritersJourney3rddrop

A Writers Journey av Christopher Vogel

I slutet på 90-talet deltog både Jenny och Johanna på ett veckoslutseminarium på Dramatiska Institutet i Stockholm, med bl a gästföreläsaren Christopher Vogler som har skrivit den är boken. Modellen bygger på Joseph Campbells dramaturgiska analys av klassiska sagor från hela världen.

Vogler har varit manuskonsult vid långfilmsproduktioner i Hollywood, bl a den tecknade Disneyfilmen Lejonkungen.

Modellen kan även vara till bra hjälp om man har svårt att få framåtdriv, spänning och fason på sin skönlitterära berättelse.

Boken finns bara på engelska, bl a på Adlibris.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En stark karaktär: Carrie Mathison

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, struktur, teveserie

I_inspired_Homeland_s_Carrie_Mathison

Med en stark karaktär menar vi en fiktiv gestalt vars personlighet bidrar till att skapa hinder och möjligheter. En karaktär som kan bidrar till att hålla igång tevedramat i säsong efter säsong.

Manusförfattarna har gett agenten Carrie Mathison i serien Homeland  en svaghet, i det här fallet är det hennes manodrepressivitet. Den utmanar henne hela tiden och kraven som det tuffa arbetet ställer på styrka, kontroll och överläge.

Det är smart av en författare att skapa identifikation genom karaktärernas brister och problem. Den perfekta personen som klarar allt är som bekant både förutsägbar och tråkig. I alla fall i fiktionen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Osympatiska personer

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, kärleksroman, manus, skönlitteratur, skriva, spänningsroman

image

Simona Ahrnstedt, som nyligen kom ut med sin fjärde roman En enda natt på bokförlaget Forum, bloggar om  elaka karaktärer i en berättelse. Om att det ensidigt onda sällan väcker intresse hos läsaren:

”Det är lockande att skriva om osympatiska personer. Och roligt. Men det är skillnad på en osympatisk karaktär och en karaktär som läsaren inte bryr sig om. Om läsaren inte bryr sig om karaktären så skiter hen i hur det går och slutar i värsta fall att läsa. Och förlaget bryr sig inte heller. Men en osympatisk karaktär vars öde man är intresserad av, en psykopatisk människa som man ändå hejar på, det är en helt annan femma. Då börjar det bli intressant. Så, om du vill ha en självisk, manipulerande, bedragande, svikande dålig mamma i huvudrollen (Scarlett O´Hara) – se till att göra henne intressant nog för att läsaren ska bry sig. Och se till att läsaren förstår henne, även om hennes omgivning inte gör det. Gör henne sårbar, gör henne lojal mot några få, låt henne offra något. Eller om ni har en lätt alkoholiserad, kontrollbesatt, ätstörd, gapig medelålders kvinna (Claire Pritchett) i en bärande roll, gör henne till en god mor, en dotter som kämpar för att få pappas beröm.”

Läs hela blogginlägget här.

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lyssna och bli en bättre författare

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur

ljudbok

Det är ganska vanligt att inte inse i vilken hög grad man behöver redigera sin text. En viss osäkerhet kan råda om handlingen egentligen håller, och om ens karaktärsskildring faktiskt är tydlig nog och under redigeringen kan detta bli obarmhärtigt blottlagt. Men under redigeringen ska den röda tråden vaskas fram och gestaltningen vässas. Den här bloggaren insåg när han lysssnde på en tegelstensroman som gjorts om till hårt nerbantad ljudbok just hur mycket onödigt bjäfs som prydde sidorna, och insåg att detta var ganska nyttigt. Plötsligt blir den underliggande strukturen väldigt tydlig, själva romanens skelett. Svagheter i konstruktionen blir isande påtagliga. Allting som inte direkt leder handlingen framåt är bortrensat. Strukturen blir tajtare och den röda tråden starkare. Lite onödiga beskrivningar och överflödig dialog är bortredigerat. Som författare kan man på det här sättet bli medveten om att trots att ens eget manus gått igenom hur många vändor som helst med en redaktör så finns det alltid mer man kan stryka. Många  författare hade kunnat börja göra som bloggaren och hjärntvätta sina författarhjärnor med lite förkortade ljudböcker i bilen när man märker att ens alster är på väg att svälla ut över alla breddar. Ett annat alternativ är att läsa in ditt eget manus och sedan lyssna på det som ljudfil. Sega partier blev skoningslöst uppenbara, språkliga märkligheter likaså, eller kanske bara grepp som du som författare är omedveten om att du använder. 

Idiosyncrasies of the writer’s style are also emphasized, particularly an unhealthy reliance on adverbs or awkward use and nonuse of contractions in dialogue.”

(Citat hämtat från getitwriteblog.wordpress.com)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Philip Teir om teveseriernas inflytande på skönlitteraturen

Publicerat av Kategori: antagonist, dialog, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, teveserie

mad-men

Philip Teir,  f d kulturchef på finlandssvenska Hufvudstadsbladet, numera författare på heltid, ger tip tips på hur teveserier kan lära oss att skriva starkaberättelser:

 

1. Plågade hjältar.

Kritikerälsklingen ”Mad Men” lär oss ungefär samma sak som författaren Richard Yates gör: människor är i grunden olyckliga. Skammen vi bär är alltid vår egen. Dessutom: form och rekvisita är viktigt. Fram med lite mer melodramatisk förtvivlan och brunmurrig dekor i svensk prosa!

 

2. Lik på stranden.

Monika Fagerholms författarskap hade förmodligen sett annorlunda ut om David Lynch aldrig hade gjort ”Twin Peaks”. Kanske hade hennes senaste roman ”Lola uppochner” inte haft en småstad i den centrala huvudrollen, och kanske hade hon inte haft så många kvinnolik i sina böcker. Kanske hade aldrig ”Cirkeln”-författarna skrivit sin Engelsforstrilogi? Få teveserier har påverkat moderna thrillerförfattare lika mycket som David Lynch, och det verkar fortfarande finnas massor att ösa ur. Jane Campions nya serie ”Top of the Lake” är ett exempel på samma grundläggande atmosfär.

 

3. Dialog.

Det kan ju verka självklart, men romanfigurer kunde ibland säga lite mer underhållande och intressanta saker. Lena Dunham skriver knäckande bra dialog i tv-serien ”Girls”. När hon är som bäst är hon en fingertoppskänslig humorist i nivå med författaren David Sedaris. Är det så farligt att vara rolig?

 

4. Mänsklig förnedring

Riktigt bra noveller placerar oss ofta i en stämning utan att vi riktigt vet hur vi hamnat där. Det gör också komikern Louis CK i serien ”Louie”. Eller är han egentligen komiker? Precis som ”Mad Men”-skaparna tycks han vara mer upptagen av stämning, mörker och mänskliga svagheter. När han är som bäst – i de avsnitt som känns nästan improviserat jazziga i formen – är han tv-mediets motsvarighet till Raymond Carver.

 

5. Utveckling.

Den danska showrunnern Adam Price har sagt att målet med första säsongen av ”Borgen” var att visa hur en person långsamt sviker sina ideal i det politiska maktspelet. Ett självklart litterär tema som har existerat i evigheter. Det kallas karaktärsutveckling och det är inte så dumt att komma ihåg.

 

6. Gestaltning.

Det imponerande med terapiserien ”In Treatment” är att den i princip bygger på växelvisa monologer mellan terapeuten (Gabriel Byrne) och hans patienter. Hur kan den då vara så fängslande? Kanske handlar det om gestaltning: om att hela tiden välja beskrivande och levande formuleringar i stället för förklarande och redovisande.

 

7. Researcha.

Den i dag något bortglömda fängelseserien ”Oz” av Tom Fontana byggde på timtal av intervjuer på amerikanska fängelser. Seriens briljans handlade också om exaktheten i detaljerna: hur ett par skor kan leda till gängbråk, hur den känslomässiga atmosfären bland livstidsfångar ser ut. Man kan aldrig researcha för mycket. Det är ingen isbergsteknik om man inte vet vad det är man utelämnar.

 

8. Uppifrån och ner.

Måste man skriva 1800-talsnaturalism bara för att man målar med bred pensel? Nej, den samhälleligt inriktade fiktionen kan vara modernare än så. ”The Wire” må vara ett uttjatat exempel men samma ambition är väldigt sällsynt inom modern prosan, idén om att belysa hela samhället uppifrån och ner. Att strukturen i ”The Wire” ofta jämförs med romaner handlar för övrigt också om att flera av skribenterna för serien var romanförfattare, som Richard Price, David Lehane och George Pelecanos.

 

9. Våga vara underlig.

I maj har den nya säsongen av ”Arrested Development” premiär på Netflix. Det är en serie som drar ut på sina punchlines: ett skämt som planteras i ett avsnitt får sin logiska förklaring först tre avsnitt senare. Men framför allt kan serien lära oss något om att teckna underliga karaktärer – varför får vi inte se lika minnesvärda porträtt, typ seriens Tobias Fünke, i svensk prosa? En excentrisk figur är alltid intressantare än en sympatisk dito.

 

10. Gräv där du står.

Det som gjorde ”Nollor och nördar” så bra var att Paul Feig och Judd Apatow destillerade sina egna tonår in i serien. Högstadienojor, förödmjukande gymnastiklektioner, långsamma eftermiddagar framför teven. När det är lite obekvämt är det ofta ett tecken på att det är bra. Karl-Ove Knausgård har byggt en hel romansvit på den insikten.

Råden är tagna från  en artikel i Svenska Dagbladet från april 2013.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vikten av ett bra synopsis

Publicerat av Kategori: dramaturgi, manus, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur, synopsis

simona arhnstedt

För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar huset berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår.

Mycket i en berättelse handlar om en sorts eko-effekt. Byggstenarna till slutet läggs redan i början. För att inte handlingen ska bli förvirrande behöver man plantera och etablera saker ganska tidigt. Men hur ska man kunna göra det om man inte har överblick, struktur?

För en bra planerad handling krävs ett synopsis där du skaffar dig kontroll innan själva skrivandet tar vid. På synopsisstadiet löser man problem (precis som romanceförfattare Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte det samma som att karaktärerna är med om saker.

”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
Och dina karaktärer måste förändras.”

En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Gåtfullhet är ett effektivt berättargrepp

Publicerat av Kategori: dramaturgi, manus, plot, skriva, spänningsroman, struktur

picnic at hanging rock

”Läsaren tycker inte om olösta mysterier” sa en förlagsredaktör till den här författaren. Man måste man verkligen förklara allt när man skriver en roman? Det här med att man inte förklarar allt för läsaren är ett effektivt berättargrepp, speciellt när man skriver spänning. Det olösta mysteriet i hjärtat på vissa berättelser är det som gör dem minnesvärda, som gör att förtrollningen fortsätter långt efter att vi läst ut boken eller sett klart filmen.

Ett minnesvärt exempel på detta är filmen ”Picnic at Hanging Rock” (se bilden) om några skolflickor som försvinner spårlöst under en utflykt och aldrig återfinns. Vad som hände dem får vi aldrig en förklaring på, det förbli höljt i dunkel och mystik samtidigt som resten av handlingen rullar på.

Läsaren lämnas med obesvarade frågor om ett centralt skeende. Man kanske kan säga att det viktiga inte är hur det egentligen förhöll sig, det viktiga är konsekvenserna och vilka händelser som sattes igång som följd, själva storyn. Upprinnelsen till detta, gåtan, kan förbli mystisk och oförklarad eller iallafall tvetydig. Man måste langa upp förklaringar till det mesta, men kanske inte till allt.

A mystery is a highly effective narrative device. It maintains its hold on the reader, whatever subplots grow twisting around it, all the way through to the closing stages, where we traditionally expect all to be revealed. When handled well, a lack of resolution, precisely by denying us the tidy ending of the story, has the advantage of leaving the reader continuing to think about it.”

En gåta är en mycket effektivt för att driva handlingen. Det skapar spänning oberoende av alla bihandlingar fram till slutet när vi vanligtvis förväntar oss att få svaret på alla frågor. När det görs bra så får detta olösta mysterium oss att fortsätta tänka på historien trots att den är slut...”

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lär av teve

Publicerat av Kategori: dialog, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur

tv

Som romanförfattare kan man lära sig mycket från teveseriernas värld, till exempel vad gäller dramaturgi, hur man håller spänningen uppe och skapar engagerande karaktärer. Det här tar journalisten Philip Teir upp i en artikel i Svenska Dagbladet. Han nämner författaren Jennifer Egan som skrev sin roman ”Huliganerna kommer på besök” höggradigt inspirerad av just grepp från teveserier som The Sopranos.

Till de goda råden hör att tänka på:

– gestaltning; visa snarare än att förklara och redogöra

– plågade hjältar; våga skapa komplexa karaktärer med dåliga sidor som handlar själviskt och till och med destruktivt. Man kan inte moralisera som författare.

– samhällsrealism; förlägg handlingen till en tydlig historisk och social kontext som är en del av handlingen

– exaktheten i detaljer; många som skriver älskar den s k ”isbergstekniken” men den fungerar bara om du vet vad det är du antyder. En detalj i en teveserie som ett par skor är oftast utplacerade där med en klar baktanke att berätta något specifikt.

Det går inte att vara vag, alltför svårtydd eller oklar när man skriver för teve och film eftersom det hela förr eller senare ska avbildas på film. Man måste få ihop en fungerande yttre handling. Den här realismen och tydliga underliggande strukturen vad gäller scener och dramaturgi är något man kan ta till sig även när man skriver sin bok.

Hela artikeln av Philip Teir kan ni läsa här.

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hon inspireras av teveserier

Publicerat av Kategori: äventyrsroman, dramaturgi, roman, skönlitteratur, skrivprocess, spänningsroman

Gabrielal-Håkansson-NordinAgency  aldermanns-arvinge Gabriella Håkansson berättade i en artikel i Ystads Allehanda  i våras att hon inspireras mer av teveserier än av böcker. Teveserierna är den nya realismen, förklarade hon:

“Precis som Balzac på 1830-talet förnyade romanen med sina banbrytande realistiska skildringar av människor och miljöer så har tv-serien revolutionerat filmmediet genom sina djupdykningar i allt från avsides landsortshålor och fängelser till maktens absoluta centrum. Det här är den nya realismen!”

Och:

”Medan filmindustrin håller på att förvandlas till en genrefabrik som spottar ur sig stereotypa karaktärer, förutsägbar intrig och föråldrad sensmoral så anstränger sig serierna för att nyansera psykologin och hitta nya människotyper. En karaktär kan byggas upp under flera säsonger och genomgå både kriser och förvandlingar, och för första gången i filmhistorien har de kvinnliga karaktärerna fått ta plats – och ta ut svängarna.”

Gabriella Håkansson kom förra året  ut med sin fjärde roman,  äventyrsberättelsen Aldermanns arvinge som får en uppföljare i höst, Kättarnas tempel.

Här berättar hon om arbetet med Aldermanns arvinge.

Här en recension av Aldermanns arvinge i Ystads Allehanda, och här i Dagens Nyheter.

Porträttet på  författaren är hämtat från Nordin Agencys hemsida.

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lugnet före stormen

Publicerat av Kategori: äventyrsroman, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, miljöbeskrivning, storytelling, struktur

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tänk på när något riktigt dramatiskt har hänt – visst är det så att man delar upp detta i ”före” och ”efter”. Före den där första vändpunkten när livet gick sin gilla gång, inget speciellt hände förutom de vanliga vardagsbestyren och rutinerna. Efter, när inget var sig likt längre och något hände som verkligen satte dig på prov.

Precis så här är det i en stark berättelse. Innan den första utlösande händelsen så befinner sig karaktärerna i ”den normala världen”. Det där mordet har inte inträffat än, de har inte fått brevet som ställer allt på ända, inte blivit kallade till det viktiga mötet och inte stött på sin framtida själs älskade – det där som vänder allting upp och ner och som innebär att handlingen drar igång väntar fortfarande.  Äventyret.

Det här inledande normaltillståndet är en lite missförstådd fas som man inte ska vara rädd för att vila i som författare. Här har du  tillfället att etablera det som huvudkaraktären i din roman har problem med i sitt vanliga liv, ett trist jobb eller en knackig relation. En känsla av otillfredsställelse, misslyckande eller längtan. Eller vad det nu kan vara.

Den normala världen är där du lägger grunden för resten av handlingen, det är både en fysisk miljö såklart men också ett inre tillstånd.

Här har du förstås också tillfälle att ladda inför det som ska komma, skapa förväntan och låta läsarnas nyfikenhet stegras innan du växlar upp tempot.

Charlotte Brontë inleder sin klassiska roman Jane Eyre med att visa oss Janes normala värld som oönskat föräldralöst barn som lever på nåder hos sin faster. Men denna fast är också till för att visa läsaren de viktigaste aspekterna av Janes karaktär och personlighet; hennes inre konflikt där hon slits mellan längtan efter kärlek och längtan efter frihet. Den konflikten ramar sedan in hela bokens fortsatta intrig.

(Citat hämtat från bloggen warriorwriters. wordpress.com)

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar