Kategori: dramaturgi

Typer av konflikter

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, framåtrörelse, intrig, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, plot, skönlitteratur, skriva, skrivtips
Det här är bara en sorts konflikt.

Det här är bara en sorts konflikt. Marie-Lan Nguyen / Wikimedia Commons, CC BY 2.5

Det finns flera typer av konflikt. Det vet du. I själva verket slår jag vad om att du skulle kunna ge exempel på många olika typer av konflikt utan att tänka efter: gräl, fejder, kamper, dispyter, revolter, bråk, etc, etc.

Det är bra.

Men det är inte typer av konflikt. Det är synonymer som beskriver samma typ av konflikt: två sidor som strider med varandra, antingen med ord eller med handlingar. Man skulle kunna sammanfatta den typen som sammandrabbning. Skillnaden mellan de olika synonymerna är konfliktens nivå.

En helt annan typ av konflikt är hindret. Här vill den ena sidan ha något, medan den andra sidan sätter käppar i hjulet. Hindren kan vara ord (såsom att hänvisa till en lag, hota, eller ge fel information), eller handlingar (såsom att låsa en dörr, förstöra det sista transportmedlet från platsen, eller skada protagonistens medresenär). Protagonisten kan mycket väl vara den som blockerar, som i The Bodyguard. Och antagonisten kan självklart vara annat än mänsklig, som i vilken katastroffilm som helst.

Besläktad med den typen av konflikt är attacken, där den ena anfaller den andra, verbalt eller fysiskt, medan den andra sidan är passiv, åtminstone på det sättet att han/hon inte anfaller själv. Protagonisten kan både attackera och attackeras.

Konkurrens är en annan typ av konflikt, där du inte bara har två sidor, utan också någon typ av måttstock eller domare för att se vem som har vunnit. Det kan röra sig om sport, om slagfärdighet, om affärer, om statsangelägenheter, om vadslagning, eller hundra andra saker.

En lite annorlunda typ av konflikt är mysteriet, där avsaknaden av ena sidan är hela poängen. Antagonistens sida saknas, är gömd eller missförstådd, och lösningen av konflikten är upphittandet av antagonisten och den efterföljande hanteringen av honom/henne. (Det här är ett sätt att sätta publiken i underläge. Ett annat sätt är att göra protagonisten till ett mysterium i en scen, så här: ”Vad sjutton håller Kjell Bergqvist på med nu då?”)

En populär typ av konflikt är dilemmat, där protagonisten tvingas att göra ett svårt val, antingen mellan två lika goda alternativ, eller mellan två lika dåliga alternativ. Ta alltid gott om tid att beskriva det ”andra” alternativet.

I komedier och thrillers finns det konflikter om missförstånd, där sanningen och lögnen, eller två olika tolkningar, är i fokus. Protagonisten och antagonisten tjänar som budbärare för de olika synvinklarna, och kan båda vara den missförstådda parten.

***

När du känner till de här typerna av konflikt hoppas jag att du inser att det finns många sätt att öka på dem också. Mer om hur du gör det kan du läsa i kapitlet ”Konflikt” i min bok Manusförfattarens guide som finns fritt tillgänglig på min gamla blogg. (Numera bloggar jag mestadels på elementx.se.

 

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Prat i radio om berättelser

Publicerat av Kategori: dramaturgi, förlag, framåtrörelse, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips, spänningsroman

Idag fick jag prata om skrivande i Eftermiddag P4 Göteborg, med
Peter Stenberg.
Han ställde snabba frågor och jag försökte svara lika snabbt :-).

Här kan man lyssna. För fram pekaren till 2.09, alltså två timmar
och nio minuter in i programmet.

Tog denna bild på det s k Kanalhuset, där SVT och Sveriges Radio
i Göteborg håller hus. Det var så otroligt kallt i den kyliga blåsten
att man fick ont i fingrarna.

/Johanna Wistrand

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Synopsishelvetet och överblicken

Publicerat av Kategori: dramaturgi, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, manus, manusutveckling, Nyheter, orkestrering, plot, roman, scrivener, skriva, skrivprocess, skrivtips, spänningsroman, struktur, synopsis

Hur gör man en synopsis och hur får man överblick över manuset?

På väldigt många olika sätt är svaret. I första hand för att vi är olika och också för att vi arbetar olika med våra manus. Men också för att vi använder oss av olika mjukvaror när vi skriver.

Att hitta sin metod

Att hitta sin egen metod handlar så klart om hur du som skrivande person fungerar. Ser du historian framför dig som en lång tidslinje? Är det en kort anteckning om scenen som fungerar för dig? Eller är du som jag, mer visuell och behöver se historian?

 

JK Rowlings första synopsis för Harry Potter

 

Vill du se hur de olika spåren i din berättelse interagerar med varandra? Hur fördelningen är mellan Kalle och Lisa? Om sidokarakatärerna får för mycket eller för lite plats? Markerar du olika brytpunkter och vändpunkter? Följer du en mall? Delar du in din historia i de klassiska tre akterna?

Har du tillbakablickar? Skriver du i olika tidsplan? Lägger du in dokument eller brev? Lägger du in delar av en dagbok? Eller styrs din synopsis av spelet mellan ett par eller flera karaktärer?

Goda idéer är till för att delas

Det uppstod en härlig tråd i gruppen Författare på facebook för ett tag sedan där frågan var hur vi som skriver brukar göra för få överblick på våra manus. Och metoderna var allt från Excelark till post-it-lappar eller mer avancerade programvaror. Eller som flera gör, skriver ut manuset, lägger kapitlen i högar som märks upp efter antingen tidsplan eller karaktärer och sedan flyttar runt dom på golvet eller på ett stort bord.

Några skriver så klart ett synopsis där berättelsen beskrivs eller som bland annat författaren Jo Nesbös gör, skriver en kort beskrivning av varje enskild scen, vilket gör att synopsis  omfattar minst hundratalet sidor.

Hur gör man för att flytta runt i sin synopsis?

Ett av dom största problemen eller knutarna i att bygga en historia är behovet av att kunna flytta runt kapitel eller scener i historian. Och här uppstår genast intressanta problem men också väldigt många kreativa lösningar.

Eftersom några i den roliga diskussionstråden generöst delade med sig och visade upp sina metoder så har jag tagit mig friheten att visa några av dem. En av de roligaste finns inte på bild men det var skrivna lappar som hängdes upp i klädnypor på ett snöre. 🙂

Excelark är så klart utmärkt för den mer strukturerade och för den som gillar att beskriva i text. men excel bjuder också på möjligheten att sätta färger på de olika delarna och att kunna flytta runt dom.

Exempel från Anna Gable Frimodig

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Post-it-lappar är en klassiker. Men bjuder ibland på sura överraskningar när klistret tappar stinget och hela härligheten ramlar ner 😉

Exempel från Karin Bergmann Nilsson

 

Programvaror

Det mest kända vapnet för oss som skriver är så klart Scrivener som just utgår från behovet av att få överblick och att obehindrat kunna flytta runt scener. Programmet bjuder också på stora möjligheter att samla dokument och bilder och research på ett och samma ställe så du slipper rota runt i diverse moln eller mappar efter dina anteckningar och sparade godsaker.

Word och andra redigeringsprogram erbjuder numera också större möjligheter att se delarna i ett manus men är mindre flexibla för att flytta och samla.

Sen finns det överkurser i form av riktigt skarpa tidslinjeprogram där det trevligaste är Aeon Timeline och som numera också är kompatibelt med just Scrivener. Tar ett tag att lära sig men ger fin överblick. Jag har provat 😉

 

Bild från Aeon Timelines hemsida

Hur gör jag själv då?

Själv har jag testat det mesta. Allt från att enbart köra med Scrivener till att testa Aeon Timeline till ihopklistrade papper med låååånga tidslinjer och miljoner post-it-lappar. Det senare kräver för mycket plats och är inte katt-säkrat.

Numera är jag en frälst Scrivener-användare och har ersatt alla lappar och långa papper med mindmap-programmet Scapple som utvecklats av samma gäng som gjort Scrivener. Programmet fungerar som ett vanligt mindmap-program men är också mer flexibelt så att du kan göra tidslinjer och virtuella post-it-lappar som går att flytta runt och dessutom dra direkt in i Scrivener, så klart 😀

Början på bygget av min kommande trilogi gjord i Scapple

 

Ovan ser ni de första skrangliga bygget av min kommande trilogi. Gud hjälpe mig. Alla sätt är bra utom då dåliga, för dig som skrivande. Jag hoppas att mitt inlägg gav en gnutta inspiration?

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Skrivarkurs med fokus på dramaturgi någon?

Publicerat av Kategori: deckare, dialog, dramaturgi, feelgood, framåtrörelse, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, Nyheter, plot, roman, skönlitteratur, skräckroman, skrivprocess, spänningsroman, storytelling, struktur, synopsis, thriller

När jag tidigare sonderade intresset för en skrivarkurs i ljuvliga Italien och vilket tema som skulle vara allra mest intressant kom just dramaturgin upp som nummer ett på önskelistan. Inte helt oväntat! Och oerhört smaskigt för en dramaturgi-nerd som mig.

 

Det är som bekant i bygget, konstruktionen av historian som de flesta av oss kör fast och drabbas av den stora skrivkrampen, som jag skulle vilja kalla för struktur-kramp. Jag befinner mig just nu själv i den krampen, nu igen 😉

Och att få tips, råd och handfasta saker att göra är guld i det läget. Och givetvis guld att ha med sig för kommande utmaningar.

Skrivarkurs med fokus på dramaturgi

Nu kan jag erbjuda alla som har lust att gå en fyra dagar lång kurs med just fokus på dramaturgi, plot och karaktärsutveckling. Den går av stapeln 3 – 6 oktober 2018, alltså i höst – om inget väldigt oväntat skulle inträffa – och vi kommer att hålla till i den lilla staden Bordighera på den svindlande vackra italienska rivieran, bara en timmes färd från Nice.

Och ja – det är jag som är läraren 😀

Vi kommer att bo i gamla stan med några minuters promenad till havet. Och i kursavgiften som blir 7 900 :-  ingår allt utom din egen resa till och från kursen. Alltså – kurs, boende, all mat, utflykter och matlagningsafton.

Preliminärt smörgåsbord för kursen

  • Dramaturgins grunder
  • Genrer och deras olika uppbyggnad
  • Arketyperna i dramaturgi
  • Symbolik i berättelser
  • Premiss och hur du utvecklar din historias förutsättningar
  • Din historias universum
  • Karaktärsutveckling och karaktärsbeskrivningar
  • Karaktärsväv
  • Synopsis
  • Plotlines
  • Analys av redan existerande historia och vad vi kan lära av det
  • Hur man bygger en scen
  • Gestaltning
  • Miljöbeskrivning
  • Dialog
  • Om vi hinner och vill – lite om förlag, avtal, bokmarknaden, vad gör en lektör/redaktör, processen, litterär agent.

Annat trevligt

Är så klart den inspirerande miljön, den goda maten och vinet, sällskapet och diskussionerna och utflykterna till marknaden, till bergen och en matlagningsafton där vi alla får lära känna det italienska köket mera handfast. Och så klart äta upp det vi åstadkommit.

Programmet och innehållet är så klart ännu preliminärt och jag anpassar det efter gruppen som kommer, för det hoppas jag att det ska göra 😉

Alla detaljer kommer snart upp på hemsidan för arrangören som är GoItaly.

http://www.goitaly.se/

Jag hoppas att vi ses där och då 🙂

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta mig på ingrid@ingridelfberg.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det enkla problemet

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, intrig, Lennart Guldbrandsson, plot, skrivtips, storytelling, struktur

Ingen författare vill väl vara förutsägbar. Det är en av anledningarna till att de flesta författare inte brukar ha några problem att komma på spännande inledningar. Men vad händer efter inledningen? Det bekymrar sig betydligt färre om, vilket är en stor anledning till att många berättelser är så förutsägbara. Så fort berättelsen har startat går det nästan alltid att se hur slutet kommer att se ut. Här finns det tre saker att skilja på:

  • hur det slutar, d.v.s. de får varandra, hon löser gåtan, han vinner tävlingen. Detta skulle vi kunna kalla resultatet
  • hur slutet uppstår, d.v.s. hur de kära löser sina olikheter, hur hon upptäcker ledtråden till lösningen, vilken metod han använder för att vinna tävlingen. Det skulle vi kunna kalla metoden
  • hur vägen till slutet ser ut, d.v.s. vad som händer innan både metoden och resultatet. Det skulle vi kunna kalla komplikationen

I de flesta berättelser är inte resultatet någon överraskning men det spelar inte så stor roll eftersom metoden är en överraskning. (Det finns undantag, till exempel den mer litterära romanen.) Metoden däremot har en annan svaghet, att den utgör en ganska liten del av själva berättelsen. Komplikationen är det den här texten handlar om. Utan komplikationen blir berättelsen mestadels ‘så här börjar det’ och ‘så här slutar det’, vilket ingen läsare vill ha. Det är komplikationen som i de flesta fall gör berättelsen värd att läsa, eftersom den gör det mindre sannolikt att man kan lista ut hur slutet uppstår. Och vill du ha en riktigt spännande berättelser kan du skapa en komplikation på komplikationen.

Innan jag startar kanske jag ska säga att komplikationer skiljer sig från villospår genom att komplikationer verkligen har med saken att göra, medan villospår är ett sätt att dra uppmärksamheten från det som verkligen händer. Läs mer här.

Kikar man på de texter som beskriver struktur får man dock sällan särskilt mycket hjälp om hur den komplikationen ser ut. Efter övergången till akt 2 finns det få riktmärken. Mötet med mentorn är okej, men det där med den innersta grottan och så vidare är så vagt att man möjligen kan använda det för att analysera berättelser, men för att skapa berättelser… nja…

Poängen är väl att det är rätt svårt att skriva intriger, eftersom varje intrig är (eller i alla fall bör vara) så unik att det är svårt att säga något allmänt. Ändå tänkte jag här nämna några av mina favoritkomplikationer:

FLYTTA MOTSTÅNDAREN. De flesta nybörjare gör misstaget att låta motståndaren stå stilla och bli infångad/nerslagen/förförd/etc. Så fundera på vilka ytterligare steg motståndaren kan ta för att försvåra för protagonisten. Det betyder att du behöver sätta dig in i vad antagonisten vill och vilken metod den skulle använda. Det tjänar du på.

DÖDA MENTORN. Det funkar alltid. Jo, okej, nästan alltid. Eftersom mentorn är mycket bättre än protagonisten är det ingen dum fråga varför inte mentorn gör jobbet åt protagonisten. Om mentorn är död har vi ett mycket bra svar på den frågan. Dessutom går det alltid att krama ur lite tårar ur det där bittra ögonblicket när mentorn offrar sig för sin elev, ligger döende och yttrar några sista ord som tips.

LÅT ANTAGONISTENS PLAN GÅ I LÅS. Låt den sliskige revisorn (med de slemma baktankarna) få hjältinnan, låt bombhelvetet sprängas, låt det elaka laget med de stora, dopade, kriminella typerna fuska till sig segern, och låt det bli oåterkalleligt så. Det är en bra set-up inför revanschen, det är en bra motivation för protagonisten att resa sig, och det visar på varför det är viktigt att den sidan inte får vinna. Och, och det är viktigt, lägg den sekvensen så tidigt du bara kan! Inte i slutet, utan helst så fort vi har fått tillräckligt med information för att förstå precis hur katastrofalt det är.

FÖRVANDLA DIN FÖRSTA ANTAGONIST TILL MENTOR. Japp! Låt den skrämmande jäkeln som nyss försökt att döda dig – jag menar förstås ”din huvudperson” – lära dig/sig en läxa du/den faktiskt behöver lära dig/sig. På det sättet får du in precis lagom med konflikt med mentorn. För om konflikten med mentorn slår sådana gnistor, då måste konflikten med den nya antagonisten bli ännu bättre. Chansen finns att du helt enkelt har förbisett den bästa antagonisten din protagonist kan få.

Det finns lite andra sätt att vara osannolik, något jag har skrivit mer om här och här. Fler tips om hur man skriver intriger finns här.

 

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Att verka men inte synas

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, intrig, Johanna Wistrand, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, roman, skönlitteratur, skriva, skrivtips, struktur

Du kanske undrar över inläggets rubrik? Det jag syftar på är att en del skribenter syns för mycket i en berättelse och skapar därmed ett avbrott i läsflytet. Ett avbrott som inte hör hemma (om det inte är medvetet gjort i syfte att just skapa en mer krävande läsning).

I det här inlägget tänker jag på tendensen att lägga in fakta man kanske gjort research på och inte kan låta bli att ta med, även om det inte tillför själva handlingen eller läsaren något.

Här följer ett exempel:
En berättelse om en kvinna som kör bil ute på Ekerö. Hon är mycket nervös och på väg till Svartsjöanstalten för att träffa pojkvännen som sitter inne. Hon  tänker berätta att hon har träffat en annan.
Hon kör  från Tappström, svänger höger och fortsätter över bron och sedan  vidare in mot Färingsö. Efter att ha passerat åkrar och fält svänger hon in till höger mot Svartsjö slott för att sedan fortsätta den korta biten till Svartsjöanstalten.

Pojkvännen är ledare i ett ganstergäng.  Hon misstänker att hans kompisar (som inte är inspärrade) bevakar henne om dagarna och förstås färden till anstalten.  Det är riktig spännande att läsning.
Och så kommer detta textstycke:
”Händerna var så svettiga att det var svårt att hålla i ratten. Hjärtat hamrade. Hon började få svårt att andas, och  passerade Svartsjö slott som byggdes på uppdrag av Fredrik I mellan åren 1734 och 1739 som jaktslott åt drottning Ulrika Eleonora. Efter hennes död fick slottet förfalla i över hundra år, men 1891 gjordes det till en tvångsarbets- och alkoholistanstalt. Inte förrän 1966 upphörde att vara anstalt och 1993-2004 retaurerades slottet”.

Vad i hela friden hände här? En guide ställde sig plötsligt framför scenen och höll upp ett plakat  där det stod ”INFORMATION OM SVARTSJÖ SLOTT”. Författaren kunde inte låta bli att visa upp sina kunskaper och gjorde sig därmed läsaren starkt påmind om dess existens.  Hela inlevelsen försvann, hela samspelet mellan läsaren och berättelsen putz weg.

Det händer faktiskt att jag som lektör får såna malplacerade informationstycken  instoppade i skönlitterära berättelser.
Mitt råd är: håll dig i bakgrunden, du som är författare.
Det är inte optimalt att belasta läsaren med all noggrann research du har gjort. Det du har kännedom om, informationen, kan du istället fördelaktigt baka in på ett naturligt sätt i handlingen.  I det ingår självklart att behöva välja bort en massa.  Läsaren ska aldrig någonsin behöva tänka ”Vad duktig författaren är som vet så mycket” – då handlar det om bekräftelse av författaren och inte om läsarens  stund i läsfåtöljen.

Fotografiet har jag hämtat från Bubbelbubbel Photographys sida: http://www.bubbelbubbel.se/malaroarna/

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Låt 2018 bli ditt skrivår!

Publicerat av Kategori: dramaturgi, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, ljudbok, manus, manusutveckling, Nyheter, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, skrivtips, storytelling, struktur, synopsis

Det låter enkelt men är det så klart inte.

När någon får saker som är skitsvåra att låta så där nonchalant enkelt tänker jag på min skidlärare för många år sedan i Chamonix, en av dessa overkligt skickliga skidåkare som var blivande bergsguide och så klart lika overkligt vacker som bara en ung fransman kan vara.

Jag är usel på franska men när han skrikit åt mig och de andra att göra saker som vi inte klarade och dessutom frös till is av skräck inför, så lärde vi oss snabbt att skrika tillbaka – ”Facile a dire!” Slarvigt översatt ”lätt för dig att säga.”

 

Nu är det ju just utanför komfortzonen som vi utvecklas, som vi lär nytt, blir bättre. Genom att utmana oss, gå utanför boxen vi normalt traskar i. Våga.

Så hur gör man nu när vi klivit in i ett sprillans nytt och ovikt år?

Titta tillbaka

Ja det låter ju uppmuntrande? Kanske inte, men ack så viktigt. För nu har ännu ett år gått och det viktigaste är så klart att se framåt, göra upp planer. Men det är lika viktigt att titta tillbaka och se vad som hände under året som gick. Vad har du åstadkommit? Vad gjorde du bra? Vad blev mindre bra?

Klappa dig själv på axeln – också

Glöm alltså inte att se det du faktiskt gjort som blev bra och klappa dig själv på axeln för det. Bra jobbat! Kanske skrev du klart ditt manus? Jobbade hårt med sociala media? Skrev alla blogginlägg du hade sagt att du skulle?

Men, blunda inte heller för det som blev mindre bra och så klart det som du inte gjorde men kanske borde ha gjort? Tog sociala media lite för mycket tid? Satte du inte av skrivtid som du bestämt? Listan kan bli hur lång eller kort du vill och den är så klart din och ingen annans.

Var står du nu? Och vart vill du?

Vart står du nu? Och vart vill du komma? Är målet att skriva klart romanen 2018? Eller till och med bli publicerad? Att skriva nytt? Hitta nya samarbetspartners? Avsätta pengar för lektörshjälp? Skaffa bättre hjälpmedel i skrivandet? Ta ledigt och bara skriva ett tag? Gå en kurs?

Sätt mål, gör en plan och sätt en deadline

Nu börjar det låta torrt och affärsmässigt här men om du inte konkretiserar och faktiskt bestämmer vad som ska vara gjort när och hur, så är det inte ett mål du satt upp. Då är det bara en idé eller en dröm.

 

Var realistisk

Japp, jag vill bli den nye Dan Brown, jag vill tjäna miljoners kanoners och turnera jorden runt och gå på galor och premiärer och jag vill bli filmatiserad. Och jag vill att GW ska tipsa om min bok till jul i Veckans brott.

Jättebra. Men om målen inte är realistiska så kan det bli tufft och nästan helt säkert ett misslyckande. Se tillbaka igen på det du gjort. Du har säkert gjort flera storverk. Bra. Gör fler såna. Sätt mål för nästa år som går att genomföra med lite envishet och grit! (Nyord ;-))

Skriv klart ditt manus. Hitta en vass lektör, tex en Storydoktor 😉 Skicka till några väl valda förlag. Eller lägg manuset åt sidan, gå en kurs, ta nya tag, tänk fritt en stund. Börja på något helt nytt och annat?

Och låt kreativiteten flöda 2018!

Lycka till alla.

Storydoktor Ingrid

Om du vill anlita mig som lektör skriver du till ingrid@ingridelfberg.se eller på FB.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Framåtrörelse

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, intrig, lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivtips, storytelling, synopsis, thriller

Ett vanligt problem i berättelser är att det saknas framåtrörelse eller att framåtrörelsen är svag. Från förlagens sida är det här en stark orsak till att man refuserar manus.

Som författare kan det vara svårt att veta hur man bygger in framåtrörelse i sin berättelse. Själv tycker man ju att berättelsen flyter fram. Men det finns två enkla trick man kan använda sig av.

Låt mig först dock visa hur man inte ska göra.

Hur man inte ska göra

Det här sättet att berätta har du hört alla barn använda sig av, men det är även vanligt bland vuxna. Det går till så att man efter varje händelse lägger till ”och sen…”:

Anna och Erika möter ett spöke som säger att de måste hitta en skatt. Och sen blir de fasttagna av polisen. Och sen…

Jag överdriver inte det här. Även om de flesta författare inte använder just orden ”och sen…” i sina synopsis, noveller eller romaner finns det där, under ytan. De har bara bytt ut ”och sen” mot andra ord. Tanken finns där, fortfarande.

Följden när man skriver på det sättet är att händelserna inte knyts samman. Det känns episodiskt. En mindre van lektör, en betaläsare eller en vän, som råkar få det här manuset framför ögonen kommer troligen att få för sig att problemet ligger i vilka händelser författaren har valt att skriva om.

Spöken är ute. Kan inte den som ger Anna och Erika uppdraget vara lite mer hotfull?

Eller…

Jag köper inte riktigt att polisen skulle ta fast dem och sedan släppa dem.

Visst kan händelserna i sig vara ett problem, men det stora problemet ligger i ”och sen…”, oavsett hur ”och sen…” uttrycks. (Om du tycker att jag är vag kring hur det annars kan uttryckas kommer det antagligen bli tydligare när vi kommer till de två tricken för hur man kan göra istället.) ”Och sen…” skapar helt enkelt inte mycket till framåtrörelse. Som läsare väntar vi bara på vad författaren/berättaren ska komma på för ny händelse. Vi blir inte delaktiga.

Men nu ska jag istället ge två tips om hur du kan få till den framåtrörelsen.

Och därför…

Ett betydligt bättre sätt att knyta ihop händelser är att använda sig av ”och därför…”. Här leder alltså det ena till det andra. Låt oss återgå till exemplet med Anna och Erika:

Anna och Erika möter ett spöke som säger att de måste hitta en skatt. Och det leder till att de blir fasttagna av polisen.

Det finns flera sätt att låta det ena leda till det andra. Information som spöket ger kan visa sig vara något Anna och Erika inte kunde känna till utan att vara brottslingar, eller så hamnar de på fel plats vid fel tillfälle, eller så råkar de gå för långt i sin skattjakt. Oavsett vilket sätt du väljer finns det en orsakskedja mellan A och B, och det är den orsakskedjan som skapar framåtrörelsen.

Som läsare kan vi inte längre bara passivt vänta på nästa händelse, utan vi försöker aktivt förutspå vad varje händelse kan leda till för ny händelse. Det betyder att vi engagerar oss.

(Lägg märke till att jag i exemplet ovan inte använde mig av formuleringen ”och därför…”. Det beror på att jag ville visa att det är tankesättet med orsakskedjan som är det viktiga, inte formuleringen.)

Men då…

Det andra sättet jag vill tipsa om är att använda sig av ”men då…”. Med hjälp av ”men då…” träder ett nytt hot in i bilden. I fallet med Anna och Erika kan det bli så här:

Anna och Erika möter ett spöke som säger att de måste hitta en skatt. Men då blir de fasttagna av polisen.

I det här fallet känns det som att polisen blir ett oväntat hinder på vägen för dem. De har sitt mål tydligt för dem, men polisen står i vägen och de måste ta itu med det hindret för att kunna fortsätta mot skatten.

Med hjälp av sådana hinder engagerar sig läsaren, eftersom hen vill veta om rollfigurerna ska nå sitt mål.

Visst finns det överlappningar mellan ”och därför…” och ”men då…”, och de är inte på något sätt de enda sätten att skapa framåtrörelse, men vad mig anbelangar är det två av de främsta verktygen att få läsaren att läsa vidare.

 

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

Källor

Stora delar av det här inlägget är inspirerat av Patrick H Willems serie på YouTube om hur man skriver actionscener. Här är det första avsnittet.

Willems hänvisar i sin video till en presentation som Matt Stone och Trey Parker, som du hittar här.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hur gör bästsäljare? Finns det ett recept?

Publicerat av Kategori: antagonist, deckare, dramaturgi, framåtrörelse, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, Nyheter, orkestrering, plot, roman, skriva, skrivtips, spänningsroman, struktur, synopsis, thriller

Frågan dyker upp titt som oftast. Det har så klart också skrivits böcker i ämnet där man analyserat vad som kan tänkas vara receptet för en historia som går hem i stugorna och säljer så att författaren/författarne eller manusdito blir förmögna som gamla troll och får springa på events och kalla sig kändisförfattare. Vilket ord för övrigt.

Storsäljaren Lars Kepler

Det har väl knappast undgått någon som gillar böcker att paret bakom Kepler säljer som smör i vårsol. Inte bara i Sverige. Har dom något recept? Vad är det som gör att dom säljer flest böcker av alla i Sverige och går hem hos läsare i en rad länder ute i världen dessutom?

Har dom någon metod?

Ja det har dom. I alla fall om man ska tro det dom själva berättar i en intervju i Veckans Affärer för ett tag sedan.  Länk till artikeln nedan.

https://www.va.se/nyheter/2016/11/08/sa-har-skriver-paret-bakom-lars-kepler-deckarna-som-gor-varldssucce-och-saljer-for-miljoner/

Recept på Bästsäljare a la Keplers

Skriv något du brinner för, ge aldrig upp – pannben med andra ord – och arbeta mycket och hårt.

Låter ju så där … men sedan kommer betongen.

1. Generera en vattentät idé – det får ta den tid det tar.

Det är inte värt att lägga ned arbetet som krävs för att skriva en bok om inte grundidén är lysande.

 

2. Utifrån idén börjar man nysta i intrigen, lägger på struktur efter alla konstens regler, och gräver djupare och djupare i händelseförloppet tills alla detaljer är på plats.

 

3. Det gäller att skapa karaktärer som man själv är intresserad av.

 

4. Sedan skriver man, och väljer hela tiden det avsnitt man är mest sugen på för tillfället.

Här pratar vi synopsis, stark idé, grym plot och superstarka karaktärer!

Lätt som en plätt! Bara att sätta igång alltså 😀

Storydoktor Ingrid

Vill du anlita mig som lektör för att förbättra din historia? Mejla mig på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Synopsis eller inte synopsis?

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, intrig, Johanna Wistrand, manus, manusutveckling, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, synopsis, teveserie, thriller

Synopsis eller inte synopsis – det är frågan.

Det här med att planera sin berättelse i förväg kan vara till stor hjälp, men det är det inte för alla.
Man kanske skulle kunna dela in författare i två läger här.
Å andra sidan tror jag att en och samma författare kan använda sig av båda varianterna.
Det beror lite på själva berättelsen man skriver.  Eller vad författaren  vill i själva skrivprocessen.
Gå in med öppna ögon utan en aning om vad som kommer att ske i berättelsen?
Eller veta precis och med lust och arbetsglädje börja skriva ner det hela?

Ett alternativ är ju även att gå in efter hand och strukturera ett synopsis.
När man kommit en bit på vägen och undrar hur sjutton man ska fortsätta.

Jag har lyssnat en del på den utmärkta podden ”Skriv en bestseller (eller en annan bok)”
med  Caroline Eriksson och Ninni Schulman.
Det visar sig att dessa två storsäljande författare som skriver spänning arbetar helst utan synopsis.
Men att de kan behöva skissa upp ett sådant när de kommit in en bit i berättelsen.

När det gäller mig (som ännu inte publicerat ett eget skönlitterärt verk) och mina
romanprojekt så tycker jag om både och.
Men jag har ibland funderat över motståndet jag kan har inför synopsis
när det gäller mina egna texter.

Som storydoktor däremot kan jag frossa i synopsis.
Jag älskar  och fascineras av en stark berättelse.
Av att se strukturerna i handlingen ligga där framför mig i en sammanfattning.
Vändningarna, hemligheterna som påverkar karaktärerna, begären och drifterna,
förvecklingarna, passionerna och relationerna som skapar murar och öppningar.

Men när det gäller mina egna berättelser…

Jag har ett romanprojekt som jag ibland misstänker aldrig kommer bli färdigt.
Jag skriver, skriver 120 sidor, slänger det mesta, skriver hundra sidor igen,
slänger delar av det,  skriver nytt, redigerar, sparar det gamla i särskild mapp
i datorn osv osv.

Jag försökte göra ett synopsis, och  jag fick professionell feedback på det av en kollega.
Men det gav mig ingenting. Varken synopsis eller feedback. Varför?
Jag kom på svaret långt senare, efter flera år.

Jag vill nämligen inte lämna världen jag skriver om.
Miljöerna, karaktärerna och stämningen är något jag vill kliva in i och få vara där.
Här kan jag befinna mig  i berättelsen på samma vis som när jag läser en bok eller
tittar på en bra, uppslukande teveserie.
Jag går in i världen som jag skapat och liksom väntar där på att karaktärerna ska agera,
berätta deras historia för mig.
Jag vill inte pracka på dem ett synopsis, jag vill inte berätta för dem,
utan de ska berätta för mig. De ska leda in mig i nya gränder och händelser.
Jag ska förtrollas, förfasas, betagas och engageras. Håret ska resa sig på armarna,
magen ska bli orolig, tårar stiga i ögonen, känna pirr och iver.
Jag vill kliva in i magin som berättelsen har för mig.

Nackdelen blir att jag trampar runt här medan jag skriver.
Som om karaktärerna är skådespelare och jag är publiken och de
börjar ge mig blickar som säger:
”Hallå, vi trodde du var regissör, säg vad vi ska göra”.

Om jag skriver klart den här romanen, med eller utan synopsis,
då måste jag lämna den ifrån mig.
Chansen är större att den blir klar med ett synopsis där jag antecknar
vad som sker kapitel för kapitel. Så långt har jag kommit att  jag insett det.
Men vill jag det? Vill jag verkligen lämna dessa kullerstensgator,
gaslyktor, hästdroskor och torgmadamer? Varför skriver jag på denna berättelse?
För att jag vill vistas där. Umgås med karaktärerna.
Egentligen kanske det är som det ska med det. Varför skulle det inte vara det,
med just den här påhittade världen, som får tillhöra bara mig, när jag vill?

Jag får se hur det blir med det.
En vacker dag kanske jag känner att det är dags att lämna.
Då tar jag fram synopsisglasögonen och styr upp, stärker, skapar framåtdriv,
orkestrerar sammansättningen av karaktärer, gör utvecklingslinjer m m.

Vill du anlita mig, Johanna, som storydoktor? Mejla info@multimanus.se

 

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar