Kategori: dialog

Innan du skickar ditt manus till en lektör

Publicerat av Kategori: dialog, dramaturgi, Forum, framåtrörelse, gestaltning, Ingrid Elfberg, intrig, Johan Häggblom, Johanna Wistrand, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur

Innan du lämnar ditt manus till en lektör kan det vara bra att gå igenom manuset för en sista redigering.

Framför allt så är det bra om du tittar på det rent berättartekniska först, som att ta bort onödiga transportsträckor, osköna och omedvetna upprepningar av ett och samma ord m m.

Här kommer frågor från oss tre storydoktors. Jag har även lagt in frågor från redaktören Johan Häggblom på Forum samt från språkgranskare, författare och lektör Anna Gable Frimodig. Deras frågor har jag hittat på nätet, bl a hos Type & Tell.

Det blir en hel del. Låt dig inte hämmas och förskräckas av mängden, utan börja från början och beta av i egen takt och så mycket du mäktar med. Blir du över huvud taget väldigt förvånad över frågorna kan det vara så att ditt manus inte är moget att läsas av lektör än. Jag har själv skickat tillbaka manus som ska lektörsläsas och istället rekommenderat kunden att gå skrivarkurs först, samt att träna upp hantverket och därefter återkomma med sitt manus.

 

Kontrollfrågor att ställa till dig själv innan du skickar in  ditt manus till Storydoktors för lektörsläsning:

 

Johanna Wistrands frågor

  • Har du sett över onödiga upprepningar av ord – d v s läst hela text högt med strykpennan i högsta hugg?
  • Har du sett över transportsträckorna? D v s onödiga beskrivningar på hur man kommer in genom ett rum genom att öppna en dörr, kokar en kopp kaffe genom att hälla vatten i en vattenkokare osv?
  • Har du sett över dialogerna, att det inte skrivs ut i onödan vem som säger vad (låter överpedagogiskt)?
  • Har du sett över dialogerna att det står, när det behövs, vem som säger vad, så att läsaren inte behöver räkna bak i dialogen för att begripa vem som säger repliken?
  • Har du sett till att karaktärernas namn inte är för lika varandra, så att läsaren får svårt att skilja dem åt för att de liknar varandra grafiskt. Anne och Anna t ex?
  • Har du sett över ”tänkte han” och ”tänkte hon” – oftast behöver det inte förklaras att det är en tanke, det brukar framgå bra ändå, du behöver dessutom inte ha citationstecken runt det som tänks. Läsaren fattar ändå.
  • Om du använder kursiva textavsnitt eller meningar, finns det en konsekvens i bruket av just kursiv stil? Eller kunde det lika gärna stå icke-kursivt, som en del av övriga löpande texten?
  • Överanvänds ordet ”ser” hos karaktären som har berättarperspektivet? Exempel: ”Lisa såg hur Lennart låste bilen.” Läsaren vet redan att man får se allt genom Lisas ögon eftersom hon är s k perspektivperson, hon har alltså berättarperspektivet. Då är det helt onödigt att skriva ut att ”Lisa såg”. Skriv bara ”Lennart låste bilen”. Vi tar alltså del av det som sker framför ögonen på Lisa.

 

Lennart Guldbrandsson:

  • Fundera på vad du vill ha ut av kommentarerna – vill du kunna ge ut boken eller vill du få beröm för att du klarat av det, eller vill du lära dig saker? Observera: Inget av det är fel. Det handlar om vad du vill ha. Ju mer precis du kan beskriva vad du är ute efter, desto lättare blir det.
  • Kan du beskriva din idé kortfattat? Stämmer den beskrivningen med vad du faktiskt har skrivit? Vad finns det i din idé som skiljer sig från andra berättelser i samma genrer?
  • Vet du vilken reaktion du skulle vilja ha av dina läsare? Finns det något i boken som skulle kunna orsaka den reaktionen? Finns det saker som direkt saboterar den reaktionen?
  • Tror du att läsaren kommer att bli tillfredsställd när den kommer till slutet? Du behöver inte ha ett lyckligt slut, men det behöver vara ett slut. Finns det något som avslutar berättelsen? Finns det något som blir en klimax? Finns det något som knyter samman de trådar som du har presenterat?
  • Finns det något i berättelsen som läsaren får reda på under resans gång som den inte visste tidigare? Finns det flera överraskningar?
  • Tror du att en genomsnittlig läsare kan identifiera sig med någon av huvudpersonerna? Skulle någon av läsarna kunnat ha agerat på samma sätt? Framför allt är det här viktigt med antagonisten, som ofta bara agerar dumt i början och därefter inte lägger fingrarna emellan för att bli stoppad i sin plan. (Du har väl en plan för antagonisten?)
  • Har du byggt upp en värld? Vad har läsaren fått reda på om de platser som berättelsen utspelar sig på? Här pratar jag inte bara om rent fysiska saker (”de bor i ett blått hus”), utan om sammanhang och bakomliggande regler (”det verkar inte finnas några grannar, eller släktingar, eller poliser, eller föreningar, eller någon historia…”).
  • Strunta i att snygga till det – låt ditt ordbehandlingsprogram sköta stil på rubriker, sidnumrering och utseende på brödtext automatiskt, så att det ser likadant ut hela vägen.

 

Ingrid Elfberg:

  • Se över om det stämmer med platserna i manuset. Och saker som att man t ex inte kliver i och ur olika bilar, att natt och dag funkar. Karaktärernas förflyttningar. Det har hänt att karaktärerna i manus jag lektörsläst tycks förflytta sig genom teleportering…
  • Är tidsflödet i ditt manus logiskt? Håller tidslinjerna ihop, även om du har brutit dem och växlar?
  • Karaktärernas drivkrafter – har du dem klart för dig? Och vilka roller de har? Ibland får jag manus där författaren inte har helt klart för sig vem som är skurk eller inte.

 

John Häggblom  på bokförlaget Forum: 

När det gäller berättelsen:

  • Finns det några oklarheter? Förstår man till exempel varför karaktärerna agerar som de gör, är deras motiv tillräckligt tydliga/intressanta?
  • Vad behöver tillföras för att idén ska bära? (Till exempel en tydligare konflikt, mer dramatiska karaktärer.)
  • Vad är det mest centrala som utforskas i berättelsen?
  • Vilka bifigurer kan man utveckla utöver huvudpersonen (och antagonisten)?
  • Vilka karaktärers utveckling ska vara i fokus?

 

När det gäller enskilda scener/händelseförlopp:

  • Vilket syfte har kapitlet/scenen/händelseförloppet? På vilket sätt bidrar det till att driva handlingen framåt?
  • Vilka känslor vill man väcka hos läsaren?
  • På vilket sätt får scenen personerna i den att utvecklas?
  • Vad saknas i scenen för att den verkligen ska fånga läsaren?
  • I vad består motståndet/motståndarna i scenen?
  • Finns det någon komponent som innebär mer motstånd och som man kan ta med i scenen istället?

 

Anna Gable Frimodig:

  • Ha ett läsbart format. Med läsbart avser jag att raderna inte är längre än cirka 65 nedslag (inklusive blanksteg), att det är dubbelt radavstånd och att typsnittet har seriffer (såna där små slängar i ändarna).
  • Se till att varje person som yttrar sig i dialog börjar göra så på ny rad. Gör inte för långa tunga stycken och inte heller för långa meningar.
  • Rensa bort alla onödiga småord, till exempel: ”lite, nästan, kanske, verkligen, liksom, ju” med flera. Detsamma gäller inledande ja och nej i dialog. Glöm däremot inte det lilla ordet ”att” som verkar föra en tynande tillvaro i dagens ungdomsspråk.
  • Använd inte långa haranger efter dialog, som ”utbrast han förnumstigt lismande”. Se till att du har gestaltat på vilket sätt något sägs och använd övervägande det korta ”sa hon”. Var också noga med att läsaren direkt förstår vem det är som talar (vanligt fel, eftersom författaren vet så väl själv).
  • Var sparsam med bisatsinledare av ny mening, som ”och” eller ”men”. Det är okej att använda dem, men spara dessa tills det blir riktigt spännande, annars förlorar de sitt krut.
  • Undvik att upprepa ord för tätt. Det finns oftast synonymer. Undvik att inleda alla meningar med egennamn eller pronomen (framför allt: han, hon, den, det) utan försök att variera språket.
  • Kontrollera basfakta, så att dina karaktärer behåller sitt utseende, sitt sätt att vara, vilket år de är födda etc. genom hela berättelsen. Gäller naturligtvis inte om något inträffar som förändrar en person eller en plats.
  • Ta bort utropstecken (lite som att skratta åt sitt eget skämt i skönlitteratur) utom i enstaka repliker. Använd gärna semikolon, men gödsla inte med dem (ett på vartannat kapitel är ett riktmärke).
  • Använd inte parenteser i skönlitteratur.
  • Du behöver inte lämna ditt manus till korrläsare (för du kommer ändå att göra ändringar när du får tillbaka ditt manus och då är detta pengar i sjön), men läs gärna igenom manuset själv och rätta det du hittar. Kontrollera småsaker, som att det finns mellanslag efter punkt och komma, ta bort dubbla mellanslag och annat som lätt smyger sig in när man skapar i full fart. Med andra ord, gör manuset så tilltalande att läsa som möjligt utan att börja layouta det för tryck.

Lycka till!

PS Om du är tveksam, läs ”Svenska skrivregler” där du får hjälp med hur man ställer upp dialog, gör styckeindelningar etc.

 

Sammanställningen här ovan är gjord av Johanna Wistrand, Storydoktor, verksam som lektör sedan över 10 år och medlem i Lektörsförbundet.

(Bilden är en målning av Félix Fénéon, ”Editing La Revue Blanche” från 1896)

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tänk tango

Publicerat av Kategori: deckare, dialog, feelgood, gestaltning, lektör, manus, manusutveckling, Nyheter, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips

Det händer ganska ofta att jag som lektör uppmanar författaren att föreställa sig läsaren som intelligent. Hellre tänka att läsaren hänger med än att läsaren inte gör det. Det hjälper när man behöver stryka ner.

En annan sak som kan hjälpa författare att stryka är att tänka att varje ord kostar pengar och hen är fattig. Vad kan tas bort utan att budskapet, spänningen och historien går förlorad?

Som läsare kan man lätt tappa energin vid läsningen och intresset när man behandlas som lite korkad och mindre vetande. Detta är förstås inte författarens avsikt. När man berättar sin historia vill man ju bara att den ska framgå för läsaren. Med all klarhet.
Bara det att all klarhet är inte alltid att föredra. För läsaren behöver dessutom vara något medagerande, det vill säga få fylla i vissa uteslutna beskrivningar med sin egen föreställningsförmåga och fantasi. Då blir berättelsen en historia mellan författaren och läsaren, en relation. Nästan en dans, en tango där de följer varandra.

Att förklara för tydligt och att förklara precis allt för läsaren gör berättelsen platt och tömmer texten på energi. Det pekar läsaren på näsan vad hen ska känna och tänkta och tycka, och vem tycker om det? Typ ingen.

Här kommer ett konkret (och klumpigt) exempel:
”Vad förbannad jag blir nu” sade han argt och rynkade pannan.

Hela tre gånger får jag veta att han är arg. Dels genom det han påstår i repliken, dels genom adverbet och dels genom det beskrivna kroppsspråket.
Övertydligheten tar musten ur hans replik. Han hade i och för sig kunnat vara ironisk. Då kan det vara på sin plats med en beskrivning av tonläge och/eller kroppsspråk.

Annars är det bra att skriva repliken på så vis att det framgår där vad karaktären känner, hur hen reagerar. Och det behöver inte framgå omedelbart, det kan stå klart för läsaren några rader ner.
Du kan också göra läsaren medskapande genom att aldrig riktigt bjuda på den tydligheten, inte ens senare.

Här är ett annat exempel (påhittat i skrivande stund):
En scen där mannen har uttryckt sin entusiasm över en kvinna som han är intresserad av, genom att ivrigt lyssna och ställa frågor till henne. Och genom att inte kunna dölja sitt intresse genom kroppshållningen och  t ex avslöjande ansiktsfärg. Det hela blir gestaltande.
Därefter följer ett stycke:
”Han var verkligen intresserad av henne. Han tyckte att hon var attraktiv och intressant. Det pirrade i magen när han såg hennes vackra ögon och leende mun.”

Den här klumpigheten är inte ovanlig inom deckare och feelgoodlitteratur. Tyvärr, säger jag som är ett fan av så kallad underhållningslitteratur. Men jag ser inte varför den ska vara sämre skriven än romaner som man kallar för litterära romaner (eller ”finlitteratur” i folkmun).
Så – skärpning där, författare, förlagsredaktörer, frilansredaktörer. Bara det bästa är gott nog för era läsare. Innehåll är inte allt. Framförandet och paketeringen är lika viktiga.

 

Johanna Wistrand, storydoktor och medlem i Lektörsförbundet.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Skrivarkurs med fokus på dramaturgi någon?

Publicerat av Kategori: deckare, dialog, dramaturgi, feelgood, framåtrörelse, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, Nyheter, plot, roman, skönlitteratur, skräckroman, skrivprocess, spänningsroman, storytelling, struktur, synopsis, thriller

När jag tidigare sonderade intresset för en skrivarkurs i ljuvliga Italien och vilket tema som skulle vara allra mest intressant kom just dramaturgin upp som nummer ett på önskelistan. Inte helt oväntat! Och oerhört smaskigt för en dramaturgi-nerd som mig.

 

Det är som bekant i bygget, konstruktionen av historian som de flesta av oss kör fast och drabbas av den stora skrivkrampen, som jag skulle vilja kalla för struktur-kramp. Jag befinner mig just nu själv i den krampen, nu igen 😉

Och att få tips, råd och handfasta saker att göra är guld i det läget. Och givetvis guld att ha med sig för kommande utmaningar.

Skrivarkurs med fokus på dramaturgi

Nu kan jag erbjuda alla som har lust att gå en fyra dagar lång kurs med just fokus på dramaturgi, plot och karaktärsutveckling. Den går av stapeln 3 – 6 oktober 2018, alltså i höst – om inget väldigt oväntat skulle inträffa – och vi kommer att hålla till i den lilla staden Bordighera på den svindlande vackra italienska rivieran, bara en timmes färd från Nice.

Och ja – det är jag som är läraren 😀

Vi kommer att bo i gamla stan med några minuters promenad till havet. Och i kursavgiften som blir 7 900 :-  ingår allt utom din egen resa till och från kursen. Alltså – kurs, boende, all mat, utflykter och matlagningsafton.

Preliminärt smörgåsbord för kursen

  • Dramaturgins grunder
  • Genrer och deras olika uppbyggnad
  • Arketyperna i dramaturgi
  • Symbolik i berättelser
  • Premiss och hur du utvecklar din historias förutsättningar
  • Din historias universum
  • Karaktärsutveckling och karaktärsbeskrivningar
  • Karaktärsväv
  • Synopsis
  • Plotlines
  • Analys av redan existerande historia och vad vi kan lära av det
  • Hur man bygger en scen
  • Gestaltning
  • Miljöbeskrivning
  • Dialog
  • Om vi hinner och vill – lite om förlag, avtal, bokmarknaden, vad gör en lektör/redaktör, processen, litterär agent.

Annat trevligt

Är så klart den inspirerande miljön, den goda maten och vinet, sällskapet och diskussionerna och utflykterna till marknaden, till bergen och en matlagningsafton där vi alla får lära känna det italienska köket mera handfast. Och så klart äta upp det vi åstadkommit.

Programmet och innehållet är så klart ännu preliminärt och jag anpassar det efter gruppen som kommer, för det hoppas jag att det ska göra 😉

Alla detaljer kommer snart upp på hemsidan för arrangören som är GoItaly.

http://www.goitaly.se/

Jag hoppas att vi ses där och då 🙂

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta mig på ingrid@ingridelfberg.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

”tänkte han” ”sade hon”

Publicerat av Kategori: dialog, Johanna Wistrand, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips

Jag läser just nu en välskriven roman utgiven på ett förlag som ger ut kvalitativ underhållningslitteratur. Deckare, thrillers, romance, feelgood. Som lektör, redaktör och storydoktor kan jag slappna av och bara njuta av berättelsen. Jag behöver inte börja jobba.

Utom vid ett tillfälle. En av huvudpersonerna tänker saker. Som läsare förstår man att han tänker. Men det står ändå ”tänkte han”, efter beskrivningen av vad han tänkte. Då stönar jag lite inombords. ”tänkte han” ger ett klumpigt och överpedagogiskt intryck.

Författaren och läsaren samarbetar. Författaren måste tro på läsarens uppfattningsförmåga.
När det är så uppenbart att det är en tanke, då behöver det inte skrivas ut. Då rycks läsaren ur berättelsen och det blinkar en röd liten lampa som säger ”Hej! Författaren här. Du hängde väl med nu? Att det var en tanke, som just han hade?”.

Sedan har vi detta med ”sade hon”, ”sade han”, ”sade Jonas” osv.
I den här romanen hände det aldrig men i åtskilliga manus som jag lektörsläser står det onödigt ofta utskrivet vem som säger vad. Det ger dialogen en barnslig touch, man hör liksom förskolefröken läsa högt ur en barnbok med den där (återigen) pedagogiska rösten.
Så länge det är uppenbart vem som säger vad, så undvik att skriva ut det, för läsarens skull.

Här kan du läsa mer om mig, Johanna Wistrand, som skrivit detta inlägg.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det är på bussen man hittar dom

Publicerat av Kategori: antagonist, deckare, dialog, dramaturgi, Ingrid Elfberg, karaktärsbeskrivning, miljöbeskrivning, orkestrering, plot, roman, skrivprocess, skrivtips, spänningsroman

Karaktärerna. Nä, jag skojar inte. Det är alldeles sant. Lovar. Det har inte bara hänt en gång utan flera, att jag hittat den där karaktären som är hundra procent klockren för den figur jag vill ha i nästa bok. På tåget, bussen eller spårvagnen.z5ge1VZqivI50e9qtX5-2DEUSWU

Pers alterego

Första gången det inträffade var på spårvagnen. Jag tänkte nog inte på något särskilt alls, så där som man kan göra när man är på väg någonstans och är ganska trött.

När jag lyfter blicken ser jag rakt in i ett par mörkbruna ögon, vänliga, milda, ändå lite sökande, intelligenta. Han hade ett bulligt och inte särskilt vackert ansikte men var ändå på något udda sätt snygg, charmig, intagande. Och så log han och hela ansiktet lyste upp, sken, precis som hans ögon. Men det var inte det som var grejen, det var håret.

Lockarna

Han hade det vackraste och mest lockiga hår jag sett på en man, någonsin. Och jag bara visste att det var Per jag satt mittemot mig. Jag tog ingen bild. Det vågade jag inte. Men jag minns exakt hur han såg ut. Och precis hur han rörde sig när han gick ut.

Torbjörn och Jacob har jag också mött

På samma sätt har jag mött fler av mina starkaste karaktärer. Jag tvingades byta tåg svintidigt i Stockholm och vi pressades in på ett smockfullt x2000 där tre killar satte sig kring mig och jag insåg att det var Jacob som satt sig mittemot. Jag gissade att dom alla jobbade i Försvarsmakten men vet så klart inte.

Han var exakt så skarpskuren och manlig som jag tänkte mig. Snaggat hår, snygga kläder, den där klockan på armen, dom vackra ögonen, lysande ljusa, det välansade skägget. Nu vågade jag ta en smygbild som jag sedan la in i mitt skrivprogram.

Idag såg jag den nya hemska kvinnan

Och idag såg jag henne, den nya, inte så trevliga karaktären, som jag ska ha till roman fem. Hon var perfekt på alla sätt, till och med rösten var precis det jag ville ha. Jag tog en smygbild som jag inte ska visa för någon så klart, men väl lägga in i skrivprogrammet och ha framför mig när jag ska beskriva henne.

Verkligheten överträffar alltid dikten har någon sagt. Och jag kan bara hålla med.

Ingrid

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Philip Teir om teveseriernas inflytande på skönlitteraturen

Publicerat av Kategori: antagonist, dialog, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, teveserie

mad-men

Philip Teir,  f d kulturchef på finlandssvenska Hufvudstadsbladet, numera författare på heltid, ger tip tips på hur teveserier kan lära oss att skriva starkaberättelser:

 

1. Plågade hjältar.

Kritikerälsklingen ”Mad Men” lär oss ungefär samma sak som författaren Richard Yates gör: människor är i grunden olyckliga. Skammen vi bär är alltid vår egen. Dessutom: form och rekvisita är viktigt. Fram med lite mer melodramatisk förtvivlan och brunmurrig dekor i svensk prosa!

 

2. Lik på stranden.

Monika Fagerholms författarskap hade förmodligen sett annorlunda ut om David Lynch aldrig hade gjort ”Twin Peaks”. Kanske hade hennes senaste roman ”Lola uppochner” inte haft en småstad i den centrala huvudrollen, och kanske hade hon inte haft så många kvinnolik i sina böcker. Kanske hade aldrig ”Cirkeln”-författarna skrivit sin Engelsforstrilogi? Få teveserier har påverkat moderna thrillerförfattare lika mycket som David Lynch, och det verkar fortfarande finnas massor att ösa ur. Jane Campions nya serie ”Top of the Lake” är ett exempel på samma grundläggande atmosfär.

 

3. Dialog.

Det kan ju verka självklart, men romanfigurer kunde ibland säga lite mer underhållande och intressanta saker. Lena Dunham skriver knäckande bra dialog i tv-serien ”Girls”. När hon är som bäst är hon en fingertoppskänslig humorist i nivå med författaren David Sedaris. Är det så farligt att vara rolig?

 

4. Mänsklig förnedring

Riktigt bra noveller placerar oss ofta i en stämning utan att vi riktigt vet hur vi hamnat där. Det gör också komikern Louis CK i serien ”Louie”. Eller är han egentligen komiker? Precis som ”Mad Men”-skaparna tycks han vara mer upptagen av stämning, mörker och mänskliga svagheter. När han är som bäst – i de avsnitt som känns nästan improviserat jazziga i formen – är han tv-mediets motsvarighet till Raymond Carver.

 

5. Utveckling.

Den danska showrunnern Adam Price har sagt att målet med första säsongen av ”Borgen” var att visa hur en person långsamt sviker sina ideal i det politiska maktspelet. Ett självklart litterär tema som har existerat i evigheter. Det kallas karaktärsutveckling och det är inte så dumt att komma ihåg.

 

6. Gestaltning.

Det imponerande med terapiserien ”In Treatment” är att den i princip bygger på växelvisa monologer mellan terapeuten (Gabriel Byrne) och hans patienter. Hur kan den då vara så fängslande? Kanske handlar det om gestaltning: om att hela tiden välja beskrivande och levande formuleringar i stället för förklarande och redovisande.

 

7. Researcha.

Den i dag något bortglömda fängelseserien ”Oz” av Tom Fontana byggde på timtal av intervjuer på amerikanska fängelser. Seriens briljans handlade också om exaktheten i detaljerna: hur ett par skor kan leda till gängbråk, hur den känslomässiga atmosfären bland livstidsfångar ser ut. Man kan aldrig researcha för mycket. Det är ingen isbergsteknik om man inte vet vad det är man utelämnar.

 

8. Uppifrån och ner.

Måste man skriva 1800-talsnaturalism bara för att man målar med bred pensel? Nej, den samhälleligt inriktade fiktionen kan vara modernare än så. ”The Wire” må vara ett uttjatat exempel men samma ambition är väldigt sällsynt inom modern prosan, idén om att belysa hela samhället uppifrån och ner. Att strukturen i ”The Wire” ofta jämförs med romaner handlar för övrigt också om att flera av skribenterna för serien var romanförfattare, som Richard Price, David Lehane och George Pelecanos.

 

9. Våga vara underlig.

I maj har den nya säsongen av ”Arrested Development” premiär på Netflix. Det är en serie som drar ut på sina punchlines: ett skämt som planteras i ett avsnitt får sin logiska förklaring först tre avsnitt senare. Men framför allt kan serien lära oss något om att teckna underliga karaktärer – varför får vi inte se lika minnesvärda porträtt, typ seriens Tobias Fünke, i svensk prosa? En excentrisk figur är alltid intressantare än en sympatisk dito.

 

10. Gräv där du står.

Det som gjorde ”Nollor och nördar” så bra var att Paul Feig och Judd Apatow destillerade sina egna tonår in i serien. Högstadienojor, förödmjukande gymnastiklektioner, långsamma eftermiddagar framför teven. När det är lite obekvämt är det ofta ett tecken på att det är bra. Karl-Ove Knausgård har byggt en hel romansvit på den insikten.

Råden är tagna från  en artikel i Svenska Dagbladet från april 2013.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lär av teve

Publicerat av Kategori: dialog, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur

tv

Som romanförfattare kan man lära sig mycket från teveseriernas värld, till exempel vad gäller dramaturgi, hur man håller spänningen uppe och skapar engagerande karaktärer. Det här tar journalisten Philip Teir upp i en artikel i Svenska Dagbladet. Han nämner författaren Jennifer Egan som skrev sin roman ”Huliganerna kommer på besök” höggradigt inspirerad av just grepp från teveserier som The Sopranos.

Till de goda råden hör att tänka på:

– gestaltning; visa snarare än att förklara och redogöra

– plågade hjältar; våga skapa komplexa karaktärer med dåliga sidor som handlar själviskt och till och med destruktivt. Man kan inte moralisera som författare.

– samhällsrealism; förlägg handlingen till en tydlig historisk och social kontext som är en del av handlingen

– exaktheten i detaljer; många som skriver älskar den s k ”isbergstekniken” men den fungerar bara om du vet vad det är du antyder. En detalj i en teveserie som ett par skor är oftast utplacerade där med en klar baktanke att berätta något specifikt.

Det går inte att vara vag, alltför svårtydd eller oklar när man skriver för teve och film eftersom det hela förr eller senare ska avbildas på film. Man måste få ihop en fungerande yttre handling. Den här realismen och tydliga underliggande strukturen vad gäller scener och dramaturgi är något man kan ta till sig även när man skriver sin bok.

Hela artikeln av Philip Teir kan ni läsa här.

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Saknas krydda?

Publicerat av Kategori: dialog, framåtrörelse, manus, roman, skönlitteratur, skriva

garlic-peas

En flerrättersmiddag

Tänk dig en middag med 8-9 olika rätter. Du prövar rätt efter rätt. Det är ingen större skillnad mellan dem. De smakar inte så mycket. Dina sinnen får ingen stimulans, du blir lite uttråkad. Du börjar fokusera på annat än maten och vad den har att ge.

Eller en middag där alla rätter smakar lite olika, är kryddade på olika vis. Du tittar nyfiket på servitören när han kommer med nästa rätt. Vad kommer det att smaka? Vad är det för färg på maten, hur ser den ut? Vilka känslor väcks av smaken, vilka associationer?

Med den här metaforen försöker jag ge en beskrivning av scener i en text där egentligen inget händer. De känns utspädda. De tragglar på, utan att det finns spänning (kryddor) i dem. Både i löpande text och i dialog.

Det behöver inte hände jättedramatiska saker i varje sen, men någon krydda bör den ha (eller flera). Se över dina scener. Vad kan ge mer framåtrörelse? Vad kan ge spänning i scenen? Troligen kan du stryka det mesta av den, om den inte tillför läsaren vare sig ny information, spänning eller djupare engagemang.

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar