Kategori: dialog

”tänkte han” ”sade hon”

Publicerat av Kategori: dialog, Johanna Wistrand, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips

Jag läser just nu en välskriven roman utgiven på ett förlag som ger ut kvalitativ underhållningslitteratur. Deckare, thrillers, romance, feelgood. Som lektör, redaktör och storydoktor kan jag slappna av och bara njuta av berättelsen. Jag behöver inte börja jobba.

Utom vid ett tillfälle. En av huvudpersonerna tänker saker. Som läsare förstår man att han tänker. Men det står ändå ”tänkte han”, efter beskrivningen av vad han tänkte. Då stönar jag lite inombords. ”tänkte han” ger ett klumpigt och överpedagogiskt intryck.

Författaren och läsaren samarbetar. Författaren måste tro på läsarens uppfattningsförmåga.
När det är så uppenbart att det är en tanke, då behöver det inte skrivas ut. Då rycks läsaren ur berättelsen och det blinkar en röd liten lampa som säger ”Hej! Författaren här. Du hängde väl med nu? Att det var en tanke, som just han hade?”.

Sedan har vi detta med ”sade hon”, ”sade han”, ”sade Jonas” osv.
I den här romanen hände det aldrig men i åtskilliga manus som jag lektörsläser står det onödigt ofta utskrivet vem som säger vad. Det ger dialogen en barnslig touch, man hör liksom förskolefröken läsa högt ur en barnbok med den där (återigen) pedagogiska rösten.
Så länge det är uppenbart vem som säger vad, så undvik att skriva ut det, för läsarens skull.

Här kan du läsa mer om mig, Johanna Wistrand, som skrivit detta inlägg.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det är på bussen man hittar dom

Publicerat av Kategori: antagonist, deckare, dialog, dramaturgi, Ingrid Elfberg, karaktärsbeskrivning, miljöbeskrivning, orkestrering, plot, roman, skrivprocess, skrivtips, spänningsroman

Karaktärerna. Nä, jag skojar inte. Det är alldeles sant. Lovar. Det har inte bara hänt en gång utan flera, att jag hittat den där karaktären som är hundra procent klockren för den figur jag vill ha i nästa bok. På tåget, bussen eller spårvagnen.z5ge1VZqivI50e9qtX5-2DEUSWU

Pers alterego

Första gången det inträffade var på spårvagnen. Jag tänkte nog inte på något särskilt alls, så där som man kan göra när man är på väg någonstans och är ganska trött.

När jag lyfter blicken ser jag rakt in i ett par mörkbruna ögon, vänliga, milda, ändå lite sökande, intelligenta. Han hade ett bulligt och inte särskilt vackert ansikte men var ändå på något udda sätt snygg, charmig, intagande. Och så log han och hela ansiktet lyste upp, sken, precis som hans ögon. Men det var inte det som var grejen, det var håret.

Lockarna

Han hade det vackraste och mest lockiga hår jag sett på en man, någonsin. Och jag bara visste att det var Per jag satt mittemot mig. Jag tog ingen bild. Det vågade jag inte. Men jag minns exakt hur han såg ut. Och precis hur han rörde sig när han gick ut.

Torbjörn och Jacob har jag också mött

På samma sätt har jag mött fler av mina starkaste karaktärer. Jag tvingades byta tåg svintidigt i Stockholm och vi pressades in på ett smockfullt x2000 där tre killar satte sig kring mig och jag insåg att det var Jacob som satt sig mittemot. Jag gissade att dom alla jobbade i Försvarsmakten men vet så klart inte.

Han var exakt så skarpskuren och manlig som jag tänkte mig. Snaggat hår, snygga kläder, den där klockan på armen, dom vackra ögonen, lysande ljusa, det välansade skägget. Nu vågade jag ta en smygbild som jag sedan la in i mitt skrivprogram.

Idag såg jag den nya hemska kvinnan

Och idag såg jag henne, den nya, inte så trevliga karaktären, som jag ska ha till roman fem. Hon var perfekt på alla sätt, till och med rösten var precis det jag ville ha. Jag tog en smygbild som jag inte ska visa för någon så klart, men väl lägga in i skrivprogrammet och ha framför mig när jag ska beskriva henne.

Verkligheten överträffar alltid dikten har någon sagt. Och jag kan bara hålla med.

Ingrid

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Philip Teir om teveseriernas inflytande på skönlitteraturen

Publicerat av Kategori: antagonist, dialog, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, teveserie

mad-men

Philip Teir,  f d kulturchef på finlandssvenska Hufvudstadsbladet, numera författare på heltid, ger tip tips på hur teveserier kan lära oss att skriva starkaberättelser:

 

1. Plågade hjältar.

Kritikerälsklingen ”Mad Men” lär oss ungefär samma sak som författaren Richard Yates gör: människor är i grunden olyckliga. Skammen vi bär är alltid vår egen. Dessutom: form och rekvisita är viktigt. Fram med lite mer melodramatisk förtvivlan och brunmurrig dekor i svensk prosa!

 

2. Lik på stranden.

Monika Fagerholms författarskap hade förmodligen sett annorlunda ut om David Lynch aldrig hade gjort ”Twin Peaks”. Kanske hade hennes senaste roman ”Lola uppochner” inte haft en småstad i den centrala huvudrollen, och kanske hade hon inte haft så många kvinnolik i sina böcker. Kanske hade aldrig ”Cirkeln”-författarna skrivit sin Engelsforstrilogi? Få teveserier har påverkat moderna thrillerförfattare lika mycket som David Lynch, och det verkar fortfarande finnas massor att ösa ur. Jane Campions nya serie ”Top of the Lake” är ett exempel på samma grundläggande atmosfär.

 

3. Dialog.

Det kan ju verka självklart, men romanfigurer kunde ibland säga lite mer underhållande och intressanta saker. Lena Dunham skriver knäckande bra dialog i tv-serien ”Girls”. När hon är som bäst är hon en fingertoppskänslig humorist i nivå med författaren David Sedaris. Är det så farligt att vara rolig?

 

4. Mänsklig förnedring

Riktigt bra noveller placerar oss ofta i en stämning utan att vi riktigt vet hur vi hamnat där. Det gör också komikern Louis CK i serien ”Louie”. Eller är han egentligen komiker? Precis som ”Mad Men”-skaparna tycks han vara mer upptagen av stämning, mörker och mänskliga svagheter. När han är som bäst – i de avsnitt som känns nästan improviserat jazziga i formen – är han tv-mediets motsvarighet till Raymond Carver.

 

5. Utveckling.

Den danska showrunnern Adam Price har sagt att målet med första säsongen av ”Borgen” var att visa hur en person långsamt sviker sina ideal i det politiska maktspelet. Ett självklart litterär tema som har existerat i evigheter. Det kallas karaktärsutveckling och det är inte så dumt att komma ihåg.

 

6. Gestaltning.

Det imponerande med terapiserien ”In Treatment” är att den i princip bygger på växelvisa monologer mellan terapeuten (Gabriel Byrne) och hans patienter. Hur kan den då vara så fängslande? Kanske handlar det om gestaltning: om att hela tiden välja beskrivande och levande formuleringar i stället för förklarande och redovisande.

 

7. Researcha.

Den i dag något bortglömda fängelseserien ”Oz” av Tom Fontana byggde på timtal av intervjuer på amerikanska fängelser. Seriens briljans handlade också om exaktheten i detaljerna: hur ett par skor kan leda till gängbråk, hur den känslomässiga atmosfären bland livstidsfångar ser ut. Man kan aldrig researcha för mycket. Det är ingen isbergsteknik om man inte vet vad det är man utelämnar.

 

8. Uppifrån och ner.

Måste man skriva 1800-talsnaturalism bara för att man målar med bred pensel? Nej, den samhälleligt inriktade fiktionen kan vara modernare än så. ”The Wire” må vara ett uttjatat exempel men samma ambition är väldigt sällsynt inom modern prosan, idén om att belysa hela samhället uppifrån och ner. Att strukturen i ”The Wire” ofta jämförs med romaner handlar för övrigt också om att flera av skribenterna för serien var romanförfattare, som Richard Price, David Lehane och George Pelecanos.

 

9. Våga vara underlig.

I maj har den nya säsongen av ”Arrested Development” premiär på Netflix. Det är en serie som drar ut på sina punchlines: ett skämt som planteras i ett avsnitt får sin logiska förklaring först tre avsnitt senare. Men framför allt kan serien lära oss något om att teckna underliga karaktärer – varför får vi inte se lika minnesvärda porträtt, typ seriens Tobias Fünke, i svensk prosa? En excentrisk figur är alltid intressantare än en sympatisk dito.

 

10. Gräv där du står.

Det som gjorde ”Nollor och nördar” så bra var att Paul Feig och Judd Apatow destillerade sina egna tonår in i serien. Högstadienojor, förödmjukande gymnastiklektioner, långsamma eftermiddagar framför teven. När det är lite obekvämt är det ofta ett tecken på att det är bra. Karl-Ove Knausgård har byggt en hel romansvit på den insikten.

Råden är tagna från  en artikel i Svenska Dagbladet från april 2013.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lär av teve

Publicerat av Kategori: dialog, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur

tv

Som romanförfattare kan man lära sig mycket från teveseriernas värld, till exempel vad gäller dramaturgi, hur man håller spänningen uppe och skapar engagerande karaktärer. Det här tar journalisten Philip Teir upp i en artikel i Svenska Dagbladet. Han nämner författaren Jennifer Egan som skrev sin roman ”Huliganerna kommer på besök” höggradigt inspirerad av just grepp från teveserier som The Sopranos.

Till de goda råden hör att tänka på:

– gestaltning; visa snarare än att förklara och redogöra

– plågade hjältar; våga skapa komplexa karaktärer med dåliga sidor som handlar själviskt och till och med destruktivt. Man kan inte moralisera som författare.

– samhällsrealism; förlägg handlingen till en tydlig historisk och social kontext som är en del av handlingen

– exaktheten i detaljer; många som skriver älskar den s k ”isbergstekniken” men den fungerar bara om du vet vad det är du antyder. En detalj i en teveserie som ett par skor är oftast utplacerade där med en klar baktanke att berätta något specifikt.

Det går inte att vara vag, alltför svårtydd eller oklar när man skriver för teve och film eftersom det hela förr eller senare ska avbildas på film. Man måste få ihop en fungerande yttre handling. Den här realismen och tydliga underliggande strukturen vad gäller scener och dramaturgi är något man kan ta till sig även när man skriver sin bok.

Hela artikeln av Philip Teir kan ni läsa här.

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Saknas krydda?

Publicerat av Kategori: dialog, framåtrörelse, manus, roman, skönlitteratur, skriva

garlic-peas

En flerrättersmiddag

Tänk dig en middag med 8-9 olika rätter. Du prövar rätt efter rätt. Det är ingen större skillnad mellan dem. De smakar inte så mycket. Dina sinnen får ingen stimulans, du blir lite uttråkad. Du börjar fokusera på annat än maten och vad den har att ge.

Eller en middag där alla rätter smakar lite olika, är kryddade på olika vis. Du tittar nyfiket på servitören när han kommer med nästa rätt. Vad kommer det att smaka? Vad är det för färg på maten, hur ser den ut? Vilka känslor väcks av smaken, vilka associationer?

Med den här metaforen försöker jag ge en beskrivning av scener i en text där egentligen inget händer. De känns utspädda. De tragglar på, utan att det finns spänning (kryddor) i dem. Både i löpande text och i dialog.

Det behöver inte hände jättedramatiska saker i varje sen, men någon krydda bör den ha (eller flera). Se över dina scener. Vad kan ge mer framåtrörelse? Vad kan ge spänning i scenen? Troligen kan du stryka det mesta av den, om den inte tillför läsaren vare sig ny information, spänning eller djupare engagemang.

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar