Kategori: antagonist

Det är på bussen man hittar dom

Publicerat av Kategori: antagonist, deckare, dialog, dramaturgi, Ingrid Elfberg, karaktärsbeskrivning, miljöbeskrivning, orkestrering, plot, roman, skrivprocess, skrivtips, spänningsroman

Karaktärerna. Nä, jag skojar inte. Det är alldeles sant. Lovar. Det har inte bara hänt en gång utan flera, att jag hittat den där karaktären som är hundra procent klockren för den figur jag vill ha i nästa bok. På tåget, bussen eller spårvagnen.z5ge1VZqivI50e9qtX5-2DEUSWU

Pers alterego

Första gången det inträffade var på spårvagnen. Jag tänkte nog inte på något särskilt alls, så där som man kan göra när man är på väg någonstans och är ganska trött.

När jag lyfter blicken ser jag rakt in i ett par mörkbruna ögon, vänliga, milda, ändå lite sökande, intelligenta. Han hade ett bulligt och inte särskilt vackert ansikte men var ändå på något udda sätt snygg, charmig, intagande. Och så log han och hela ansiktet lyste upp, sken, precis som hans ögon. Men det var inte det som var grejen, det var håret.

Lockarna

Han hade det vackraste och mest lockiga hår jag sett på en man, någonsin. Och jag bara visste att det var Per jag satt mittemot mig. Jag tog ingen bild. Det vågade jag inte. Men jag minns exakt hur han såg ut. Och precis hur han rörde sig när han gick ut.

Torbjörn och Jacob har jag också mött

På samma sätt har jag mött fler av mina starkaste karaktärer. Jag tvingades byta tåg svintidigt i Stockholm och vi pressades in på ett smockfullt x2000 där tre killar satte sig kring mig och jag insåg att det var Jacob som satt sig mittemot. Jag gissade att dom alla jobbade i Försvarsmakten men vet så klart inte.

Han var exakt så skarpskuren och manlig som jag tänkte mig. Snaggat hår, snygga kläder, den där klockan på armen, dom vackra ögonen, lysande ljusa, det välansade skägget. Nu vågade jag ta en smygbild som jag sedan la in i mitt skrivprogram.

Idag såg jag den nya hemska kvinnan

Och idag såg jag henne, den nya, inte så trevliga karaktären, som jag ska ha till roman fem. Hon var perfekt på alla sätt, till och med rösten var precis det jag ville ha. Jag tog en smygbild som jag inte ska visa för någon så klart, men väl lägga in i skrivprogrammet och ha framför mig när jag ska beskriva henne.

Verkligheten överträffar alltid dikten har någon sagt. Och jag kan bara hålla med.

Ingrid

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En stark karaktär: Moriarty

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, plot, struktur, teveserie

Sherlock

I teveserien Sherlock kämpar huvudpersonen dels mot alla gärningsmän som ligger bakom brotten han löser. Men han har också en huvudfiende som i böckerna, skrivna av Conan Doyle. Till slut tar karaktären Sherlock Holmes genom att störta honom utför ett vattenfall.

Den här karaktären, Moriarty, är Sherlocks ärkefiende och också hans nemesis, alltså den person som i slutändan blir hans fall (bokstavligen.)

I böckerna porträtteras Moriarty som det klassiska galna geniet, en ondsint och elak kriminell som också drivs av patologisk avundsjuka mot den briljante Sherlock Holmes.

Teverseriens Moriarty är inte kanske vad man hade väntat sig av en antagonistisk karaktär: han är smart, kvicktänkt, han har humor och han är snygg. Just detta gör honom till en sådan farlig fiende. Han är också en sorts mörk spegelbild till den lätt socialt handikappade tänkaren Sherlock.

“Jag ville att Moriarty skulle ha humor, vara snabb i käften och ett jävligt bra ligg (“a bloody good fuck)!” har skådespelaren sagt om sin roll.
Det finns något förföriskt i denna Moriarty, något attraktivt som lockar Sherlock samtidigt om han måste värja sig.

Att förklä den antagonistiska kraften i ett charmerande och sexigt yttre som attraherar huvudpersonen är att skapa ett effektivt hot, just för att hen är så svår att motstå.

Sherlock finns på NetFlix.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Boktips: A Writers Journey

Publicerat av Kategori: antagonist, äventyrsroman, dramaturgi, framåtrörelse, manus, plot, spänningsroman, struktur

WritersJourney3rddrop

A Writers Journey av Christopher Vogel

I slutet på 90-talet deltog både Jenny och Johanna på ett veckoslutseminarium på Dramatiska Institutet i Stockholm, med bl a gästföreläsaren Christopher Vogler som har skrivit den är boken. Modellen bygger på Joseph Campbells dramaturgiska analys av klassiska sagor från hela världen.

Vogler har varit manuskonsult vid långfilmsproduktioner i Hollywood, bl a den tecknade Disneyfilmen Lejonkungen.

Modellen kan även vara till bra hjälp om man har svårt att få framåtdriv, spänning och fason på sin skönlitterära berättelse.

Boken finns bara på engelska, bl a på Adlibris.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Monster och monster i teveserien Penny Dreadful

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, Okategoriserade, skräckroman, teveserie

image

I förra blogginlägget citerade vi författaren Simona Ahrnstedt som skrev om genomonda karaktärer, att de inte förmår att fånga läsarens intresse om de inte får visa på några som helst mänskliga egenskaper.

I teveserien Penny Dreadful ( HBO Nordic) finns två slags monster. Det ena slaget kommer vi nära och engagerar oss i.  De andra, vampyrerna, är enbart skräckinjagande och befinner sig i bakgrunden.
Förutom mängder av viktoriansk/gotisk horror-rekvisita är även figurer inlånade från andra berättelser, däribland Frankensteins monster.
Det första monstret vi lär känna är det lätt att bli snudd på förälskad i.
Det andra monstret som Dr Frankenstein skapar är förfärligt, men samtidigt mycket plågat, man lider med honom.

Johan Logan som har skrivit och producerat serien säger i en intervju att utmaningen  är att hitta både smärtan och styrkan hos den onde,  och att de mest intressanta karaktärerna är också de mest komplicerade.

Ur intervjun:
How did you decide have all these famous horror characters meet each other?
John Logan: It’s something I’d been thinking about for a long time. I was reading a lot of Romantic poetry, particularly Wordsworth, and that led me to Byron, Shelley and Keats and eventually to re-reading Mary Shelley’s Frankenstein, which I hadn’t read since I was a kid, and it just shocked me how powerful it was and how moving it was. And I just started thinking about that, and the themes that Mary Shelley plays with. If you read the binary narrative of Frankenstein, the question you have to emerge with is ”Who is the monster, Victor Frankenstein or the monster he creates?” And the duality therein I thought was really interesting.
So, I began to think about various iterations of that and I read Dracula, sort of immediately, and then I went into a study of Gothic literature, and I was staggered to find that in that period of about 1890 to 1900, there was this great paroxysm of horror literature—you had Dracula, The Invisible Man, The Picture of Dorian Grey, The Hound of the Baskervilles, The Island of Doctor Moreau, War of the Worlds, all within a 10-year span. And all the writers cross-pollinated. I thought that was really fascinating. It reminded me of the second generation of Universal horror films where Universal suddenly started mixing and matching the Wolfman and the Mummy and Dracula and Frankenstein and I thought it would be a really interesting thing to pursue.
Narratively it was just fascinating—the way those characters spark off each other, I thought, could be dramatic. I didn’t start off with them, actually—I started with Vanessa Ives, the character that Eva Green plays. And I just began to build that character, and her as story evolved, I thought about which elements of the classic text could come into it, and what eventually emerged was Frankenstein and his creature and Dorian Gray refracting off of parts of the Dracula story.”

Läs mer om serien och om genren gotisk skräck i produktionsteamets blogg.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Osympatiska personer

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, kärleksroman, manus, skönlitteratur, skriva, spänningsroman

image

Simona Ahrnstedt, som nyligen kom ut med sin fjärde roman En enda natt på bokförlaget Forum, bloggar om  elaka karaktärer i en berättelse. Om att det ensidigt onda sällan väcker intresse hos läsaren:

”Det är lockande att skriva om osympatiska personer. Och roligt. Men det är skillnad på en osympatisk karaktär och en karaktär som läsaren inte bryr sig om. Om läsaren inte bryr sig om karaktären så skiter hen i hur det går och slutar i värsta fall att läsa. Och förlaget bryr sig inte heller. Men en osympatisk karaktär vars öde man är intresserad av, en psykopatisk människa som man ändå hejar på, det är en helt annan femma. Då börjar det bli intressant. Så, om du vill ha en självisk, manipulerande, bedragande, svikande dålig mamma i huvudrollen (Scarlett O´Hara) – se till att göra henne intressant nog för att läsaren ska bry sig. Och se till att läsaren förstår henne, även om hennes omgivning inte gör det. Gör henne sårbar, gör henne lojal mot några få, låt henne offra något. Eller om ni har en lätt alkoholiserad, kontrollbesatt, ätstörd, gapig medelålders kvinna (Claire Pritchett) i en bärande roll, gör henne till en god mor, en dotter som kämpar för att få pappas beröm.”

Läs hela blogginlägget här.

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Philip Teir om teveseriernas inflytande på skönlitteraturen

Publicerat av Kategori: antagonist, dialog, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, teveserie

mad-men

Philip Teir,  f d kulturchef på finlandssvenska Hufvudstadsbladet, numera författare på heltid, ger tip tips på hur teveserier kan lära oss att skriva starkaberättelser:

 

1. Plågade hjältar.

Kritikerälsklingen ”Mad Men” lär oss ungefär samma sak som författaren Richard Yates gör: människor är i grunden olyckliga. Skammen vi bär är alltid vår egen. Dessutom: form och rekvisita är viktigt. Fram med lite mer melodramatisk förtvivlan och brunmurrig dekor i svensk prosa!

 

2. Lik på stranden.

Monika Fagerholms författarskap hade förmodligen sett annorlunda ut om David Lynch aldrig hade gjort ”Twin Peaks”. Kanske hade hennes senaste roman ”Lola uppochner” inte haft en småstad i den centrala huvudrollen, och kanske hade hon inte haft så många kvinnolik i sina böcker. Kanske hade aldrig ”Cirkeln”-författarna skrivit sin Engelsforstrilogi? Få teveserier har påverkat moderna thrillerförfattare lika mycket som David Lynch, och det verkar fortfarande finnas massor att ösa ur. Jane Campions nya serie ”Top of the Lake” är ett exempel på samma grundläggande atmosfär.

 

3. Dialog.

Det kan ju verka självklart, men romanfigurer kunde ibland säga lite mer underhållande och intressanta saker. Lena Dunham skriver knäckande bra dialog i tv-serien ”Girls”. När hon är som bäst är hon en fingertoppskänslig humorist i nivå med författaren David Sedaris. Är det så farligt att vara rolig?

 

4. Mänsklig förnedring

Riktigt bra noveller placerar oss ofta i en stämning utan att vi riktigt vet hur vi hamnat där. Det gör också komikern Louis CK i serien ”Louie”. Eller är han egentligen komiker? Precis som ”Mad Men”-skaparna tycks han vara mer upptagen av stämning, mörker och mänskliga svagheter. När han är som bäst – i de avsnitt som känns nästan improviserat jazziga i formen – är han tv-mediets motsvarighet till Raymond Carver.

 

5. Utveckling.

Den danska showrunnern Adam Price har sagt att målet med första säsongen av ”Borgen” var att visa hur en person långsamt sviker sina ideal i det politiska maktspelet. Ett självklart litterär tema som har existerat i evigheter. Det kallas karaktärsutveckling och det är inte så dumt att komma ihåg.

 

6. Gestaltning.

Det imponerande med terapiserien ”In Treatment” är att den i princip bygger på växelvisa monologer mellan terapeuten (Gabriel Byrne) och hans patienter. Hur kan den då vara så fängslande? Kanske handlar det om gestaltning: om att hela tiden välja beskrivande och levande formuleringar i stället för förklarande och redovisande.

 

7. Researcha.

Den i dag något bortglömda fängelseserien ”Oz” av Tom Fontana byggde på timtal av intervjuer på amerikanska fängelser. Seriens briljans handlade också om exaktheten i detaljerna: hur ett par skor kan leda till gängbråk, hur den känslomässiga atmosfären bland livstidsfångar ser ut. Man kan aldrig researcha för mycket. Det är ingen isbergsteknik om man inte vet vad det är man utelämnar.

 

8. Uppifrån och ner.

Måste man skriva 1800-talsnaturalism bara för att man målar med bred pensel? Nej, den samhälleligt inriktade fiktionen kan vara modernare än så. ”The Wire” må vara ett uttjatat exempel men samma ambition är väldigt sällsynt inom modern prosan, idén om att belysa hela samhället uppifrån och ner. Att strukturen i ”The Wire” ofta jämförs med romaner handlar för övrigt också om att flera av skribenterna för serien var romanförfattare, som Richard Price, David Lehane och George Pelecanos.

 

9. Våga vara underlig.

I maj har den nya säsongen av ”Arrested Development” premiär på Netflix. Det är en serie som drar ut på sina punchlines: ett skämt som planteras i ett avsnitt får sin logiska förklaring först tre avsnitt senare. Men framför allt kan serien lära oss något om att teckna underliga karaktärer – varför får vi inte se lika minnesvärda porträtt, typ seriens Tobias Fünke, i svensk prosa? En excentrisk figur är alltid intressantare än en sympatisk dito.

 

10. Gräv där du står.

Det som gjorde ”Nollor och nördar” så bra var att Paul Feig och Judd Apatow destillerade sina egna tonår in i serien. Högstadienojor, förödmjukande gymnastiklektioner, långsamma eftermiddagar framför teven. När det är lite obekvämt är det ofta ett tecken på att det är bra. Karl-Ove Knausgård har byggt en hel romansvit på den insikten.

Råden är tagna från  en artikel i Svenska Dagbladet från april 2013.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det finns inga riktiga monster

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, skönlitteratur, skriva, skrivprocess

 

maleficent

Visst skapar onda gestalter svärta, motstånd och dynamik i handlingen. Få saker är så tacksamma att få sätta tänderna i som en genuint osympatisk karaktär, vare sig det är en före detta partner, en tjatig granne eller en djupt störd chef. Men ren ondska för sakens skull är både ointressant och orealistiskt. En bra författare strävar efter att skapa någon sorts insikt även om karaktärerna man inte tycker om. Det gäller att undvika dikotomin svart/vitt och ont/gott om man vill skapa ett trovärdigt drama.

Hur elak, försåtlig eller manipulativ en karaktär än är bör man försöka få fram även vad som driver antagonisten i berättelsen. Det handlar inte om att skapa sympati, men till viss skapa förståelse. Tänk på att någon gång i handlingen låta lite ljus falla även på dennas inre och tankevärld. Ge oss ett ”private moment” med den onda karaktären som hjälper oss att se dennas sida av saken. Hur tänker hen? Varför beter hen sig som hen gör? Är det revanschlusta, en förödande rädsla att hamna sist, en sedan länge glömd oförrätt, en känsla av att ha blivit nertryckt och sparkad på? Även denna karaktär har  bakgrund, motiv, drivkrafter och ett mål att sträva efter.

En ond karaktär som vi aldrig ges en enda nyckel till blir lätt ensidig och stereotyp, ett monster. Men inga människor är monster. Man kan säga att genom att låta även antagonisten i historien få ”sjunga sin sång” skapar du som författare ett riktigt drama, till skillnad från ett melodrama där karaktärsskildringen är svartvitt och stereotyp, platt.

(Bilden föreställer ”den onda fen” Maleficent ur filmen med samma namn)

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Antagonisten utvecklar handlingen

Publicerat av Kategori: antagonist, framåtrörelse, roman, skönlitteratur

 

sherlock

I riktiga livet sägs det ju att det är genom svårigheterna som man utvecklas, och det samma kan sägas om en romanintrig.

Känns det hela stillastående eller trögt kan det bero på att du inte gett din huvudperson tillräckligt med motstånd, problem och hinder. Om du inte riktigt får snurr på handlingen så koncentrera dig på att utforska och utveckla det i manuset  som ställer till just med problem, utmaningar och konflikt nämligen den antagonistiska kraften. Den eller det som försöker hindra huvudpersonen att nå sina mål. Den antagonistiska kraften är till viss del motorn i handlingen, som tvingar huvudpersonen att handla och som skapar den dramatiska konflikten i berättelsen. Det kan vara ett övernaturligt väsen, ett förtryckande samhällssystem men också något i huvudpersonen själv som förstör och sätter käppar i hjulet som dåligt självförtroende eller fördomar.  Det kan vara ekonomiska problem, en besvärlig familjesituation eller sociala hinder som klasskillnader mellan två älskande.

- en antagonist måste inte vara ond. Huvudsaken är att hens motiv står i polaritet till huvudpersonens/protagonistens.

- sträva efter att skapa förståelse för antagonistens mål och motivation. Antagonisten är själv övertygad om det förtjänstfulla med sitt eget beteende och att hen faktiskt gör rätt.

- var underförstådd i karaktärsskildringen. Ju mer sympatisk och attraktiv din antagonist verkar desto mer försåtlig är hens antagonistiska kraft och desto svårare att bekämpa och övervinna. Hen kan vara charmen personifierad.

(Bilden hämtad ur teveserien ”Sherlock”.)

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

2 kommentarer | Skriv en kommentar

En fråga till Storyakuten

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva

Vi fick en fråga från ”Pia” och lade in både fråga och svar på Storyakutens sida, men du kan också läsa det här::

”Annika är i 40 års-åldern. Hon har om inte allt, så det mesta. Rara barn med hälsoproblem och en man som hon mest läser om i småstadens lokaltidning. Äktenskapet är med andra ord, en smula stillastående. Av en slump kommer hon i kontakt med och börjar umgås med en helt annan typ av män, farliga män, med karisma och blödande hjärtan, den sortens män som en mor varnar sina döttrar för. Hur skapar man acceptens hos läsaren för Annikas dragning till dem?”

Jennys svar:
Jag hade balanserat det negativa med det som Annika behöver, som skapar en positiv attraktionskraft. Det som inte Annika har i sin vanliga relation och som hon saknar och längtar efter. Hennes man kanske är timid och ”mesig” och hon får inte tillräckligt med motstånd i den relationen, spänningen är borta. Polarisera det hon har med det hon kan få som föder åtrån. Sedan finns det säkert en dragning till de attraktiva egenskaperna hos de andra männen; karisma, spänning, glimten i ögat… det viktiga är att du skapar du förståelse för hur Pia känner det, då kommer läsaren att förstå och inte döma henne.

Johannas svar:
Jag tänker mig att hon inte känner sig sedd av sin man och får göra allt i hemmet.  De kanske har ett riktigt sjukt barn som hon tar mest ansvar för. Det kan vara så att hon behöver bekräftelse från en man, bekräftelse som människa och som kvinna, behöver känna att hon är attraktiv. Därför söker hon sig till män som verkar se henne. Eventuellt har hon varit hemma mycket senaste åren och därför tappat lite omdömesförmågan när det gäller att pejla in falska typer. Hon kanske bara är glad över att över huvud taget träffa andra människor, när hon t ex anmäler sig till en yogakurs inne i stan (om hon bor i villaområde eller på landet). En man med psykopatdrag som ger henne 100 % uppmärksamhet? Han vara en lurig slags psykopat eller sociopat, en som är på gränsen. T ex en yogalärare med sektledarbeteende? En författarcoach som “tror” på henne och hennes skrivartalang :-D
Hur som helst tror jag att hon behöver känna sig sedd, och då hänger mycket på att hennes man och hennes bakgrund  visar läsaren hur de får hennes behov att växa, hur dåligt hon mår med maken.

Har du en fråga till Storyakuten, ett problem med din berättelse? Mejla den till info@storyakuten.se. Skriv om du vill vara anonym eller ej. Din fråga får vara på högst 200 ord.

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar