Kategori: antagonist

Tidshopp och kronologi

Publicerat av Kategori: antagonist, deckare, dramaturgi, framåtrörelse, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, manus, manusutveckling, plot, storytelling, struktur, synopsis, teveserie, thriller

Det är väldigt vanligt med tidshopp i litteraturen liksom i film- och tevemanus. Och vi som läser eller tittar har med tiden vant oss allt mera att minnesbilder, drömmar, förfluten tid och klipp tillbaka eller framåt i tiden hör till. Vi klarar det galant.

Men finns det fler sätt än att växla mellan det förflutna och nutid? Givetvis.

 

Vanliga tidsknep

Ett ofta använt tidsknep är att låta en av karaktärerna, eller varför inte flera, återberätta sin historia som berättarröst eller som minnen där karaktären helt enkelt funderar över det som passerat, minns allt mer ifall personen har vaga minnen eller att minnen och bilder återkommer om karaktären drabbats av minnesförlust av någon anledning.

Det finns också lyckade exempel på hur en berättarröst helt enkelt återberättar händelseförloppet/historian för dig som läsare/tittare och där händelserna i berättelsen klipps in som om de utspelade sig i nutid. Ett välkänt exempel på det knepet är den lysande filmen Forrest Gump.

Parallella tidslinjer

Det vanligaste knepet att klippa i tid och rum är när författaren klipper in bitar ur förfluten tid, där en historia som påverkar nutiden utspelar sig.

Ett annat sätt att få samma effekt är att klippa in delar ur en dagbok eller låta någon läsa gamla brev 😉 Jo, klyschavarning här.

Vi har så klart också samma effekt när någon letar ledtrådar i en deckare, följer spår av olika slag bakåt i tiden och försöker lägga pussel med det som kommer fram. De flesta deckare där ett brott skett använder det knepet genom att låta en eller flera karaktärer gräva fram det som redan skett.

Olika karaktärers egna tidslinjer

Ett knep som ofta används i teveserier är där vi får följa olika karaktärers liv och där man ofta berättar en karaktärs upplevelser under ett avsnitt för att sen växla till en annan i det nästkommande.

Och då kommer vi till ett knep som ofta glöms bort,  när du skriver en scen ur en viss berättarvinkel, en POV, så kan du i nästa scen, ur en annan karaktärs berättarvinkel backa eller ta ett steg framåt i tid. Författaren lägger helt enkelt händelserna en bit omlott. Låter det konstigt? Och vad i hela friden tjänar man på det?

Jo, en hel del. För här har du chansen att berätta om samma händelse eller ett tidigare ögonblick ur en annan berättarvinkel och få fram hur denne upplevde situationen på ett helt annat sätt. Eller ännu mera rafflande, såg saker som den tidigare karaktären inte såg. Ett typiskt Stephen King-knep 😉 Och ofta använt i film.

Knepet är numera också återkommande i litteraturen. Ett smart och tydligt exempel är Edwardssons nya bok ”En helt vanlig familj”, där tre olika personer berättar om samma tidsrymd men med helt olika syn på vad som hänt. Raffinerat.

Icke linjärt berättande

Mer kött på benen om ickelinjärt berättande kan ni hitta på min Storydoktorkollega Lennarts blogg.

http://www.elementx.se/ickelinjart-berattande-och-cirkeldramaturgi-struktur-del-14/

Cliffhanger?

Samma knep, fast med hela historian, går att använda som en cliffhanger till nästa roman, ifall du skriver en serie eller en trilogi eller annat som hänger ihop.

Låt slutet av historian vara början på nästa.

Ta fram papper, stooooora, och penna och rita loss!

 

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lär känna din skurk

Publicerat av Kategori: antagonist, deckare, dramaturgi, framåtrörelse, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, manus, manusutveckling, Nyheter, orkestrering, plot, roman, skriva, skrivcoaching, skrivprocess, spänningsroman, struktur, synopsis, thriller

Jag läste nyligen en ungdomsroman där ett gäng ungdomar ger sig ut i vildmarken för att paddla och campa och så klart väljer fel arm på floden och möter en fiende därute som försvarar sitt revir.  Och nej, temat är INTE nytt. Historian är ganska spännande och det som bär den är relationerna mellan ungdomarna, så klart.

Antagonisten däremot är vag, svårgripbar och lämnar mig ointresserad, inte ens berörd. Jag får aldrig veta varför han försvarar sin vildmark på det sätt han gör. Jag får aldrig veta vad som gjort honom till den han är och vad som driver honom. Och det gör att hela historian, hur ambitiös och välskriven den än är, inte griper tag.

 

Din bästa skurk är den som behövs

Om hjälten inte har en anledning att rädda prinsessan så skiter han antagligen i det och stannar hemma och käkar chips och kollar ännu ett avsnitt av WestWorld. Så ge din protagonist ett mål, en drivkraft, en moral.

Motståndaren, antagonisten i din historia, är den karaktär som till vilket pris som helst vill hindra din protagonist från att nå sitt mål. Som du ser så måste du också veta vad det är som driver din hjälte, annars stannar han som sagt hemma i soffan.

Skurken ska vara den karaktär som är bäst skickad att attackera din hjältes svagheter, att sticka in kniven där det gör som ondast och där din protagonist är som mest sårbar.

Skurkens plan är det som driver historian framåt

Det här kan förvåna. Vi tänker allt för ofta enbart på vår hjälte och snickrar på dennes mål och drivkrafter och karakatärsutveckling. Men utan en lika intressant skurk faller det ofta platt.

Vem är det som vill stoppa din hjälte från att nå sina mål?

Vad är det motståndaren vill uppnå? Han ska helst kämpa för att nå samma mål som din hjälte. I deckare är det nästan alltid vems sanning som ska vinna – skurkens eller hjältens.

Vilka är din skurks värderingar? Och hur skiljer dom sig från hjältens? En historia utan en konflikt som även handlar om värderingar och moral är inte mycket att bygga på.

Hjältens plan och skurkens motattacker

Om hjältens plan löper på, snyggt och fint, blir det inte särskilt spännande. Inga överraskningar här inte. Ännu en dag i hjältens liv, snark …

Nej, det är när skurken också har en intrikat plan för att stoppa hjälten som det börjar hända saker. Ju vassare skurkens plan är och så klart, desto bättre du som författare lyckas dölja den, desto vassare plot med skarpa vändningar, blodisande överraskningar och oväntade upplösningar.

Hjältens plan måste hela tiden förändras, allt eftersom skurken ändrar sin taktik och hittar nya sätt att attackera. Vi vill flämta av skräck och spänning varje gång nya vidriga överraskningar drabbar oss och hjälten under vägen mot målet. Ska han klara att lösa gåtan? Slipper den vidriga skurken undan? Vad ska han hitta på härnäst? Hur ska vår hjälte klara ännu en utmaning? Åh nej, inte en gång till … Fast det sista är ju inte sant. Vi vill ju 😉

Lär känna din skurk –  väl

En enbart ond figur som inte förändras är bara – ond. Vilket blir trist och ointressant. Ännu en dag i skurkens liv, chop chop, smask, slask …

Fundera över vilka skurkar som du själv gillat eller som gjort dig verkligt rädd och  engagerad? Jag kan slå vad om att det inte är den genom-onde skurken utan minsta svaghet eller komplexitet, utan en som även har andra sidor och många bottnar.

En av mina absoluta favoriter är fortfarande Hannibal Lecter 🙂

Jag väljer att citera Carolyn See som avslutning på denna veckas blogginlägg, som just handlar om hur viktigt det är att du som författare verkligen känner din antagonist, väl. Och att antagonisten – för det mesta – är en människa, en karaktär som är minst lika komplex och mångbottnad som hjälten i din historia. Kanske ännu mera.

“A word about villains. You want to know your villains very well indeed or you’re better advised not to go inside their heads at all. A villain, by definition, is somebody different from ‘us.’ A villain is indecent, incomprehensible, from the land of ‘them.’ Who knows what makes them act the way they do? A decent human being can’t figure them out! And part of our ongoing fiction about ourselves is that we’re the good guys. The enduring paradox is that they think they’re the good guys.”

— Carolyn See

Lycka till i ditt arbete med den ultimata skurken.

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Typer av konflikter

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, framåtrörelse, intrig, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, plot, skönlitteratur, skriva, skrivtips
Det här är bara en sorts konflikt.

Det här är bara en sorts konflikt. Marie-Lan Nguyen / Wikimedia Commons, CC BY 2.5

Det finns flera typer av konflikt. Det vet du. I själva verket slår jag vad om att du skulle kunna ge exempel på många olika typer av konflikt utan att tänka efter: gräl, fejder, kamper, dispyter, revolter, bråk, etc, etc.

Det är bra.

Men det är inte typer av konflikt. Det är synonymer som beskriver samma typ av konflikt: två sidor som strider med varandra, antingen med ord eller med handlingar. Man skulle kunna sammanfatta den typen som sammandrabbning. Skillnaden mellan de olika synonymerna är konfliktens nivå.

En helt annan typ av konflikt är hindret. Här vill den ena sidan ha något, medan den andra sidan sätter käppar i hjulet. Hindren kan vara ord (såsom att hänvisa till en lag, hota, eller ge fel information), eller handlingar (såsom att låsa en dörr, förstöra det sista transportmedlet från platsen, eller skada protagonistens medresenär). Protagonisten kan mycket väl vara den som blockerar, som i The Bodyguard. Och antagonisten kan självklart vara annat än mänsklig, som i vilken katastroffilm som helst.

Besläktad med den typen av konflikt är attacken, där den ena anfaller den andra, verbalt eller fysiskt, medan den andra sidan är passiv, åtminstone på det sättet att han/hon inte anfaller själv. Protagonisten kan både attackera och attackeras.

Konkurrens är en annan typ av konflikt, där du inte bara har två sidor, utan också någon typ av måttstock eller domare för att se vem som har vunnit. Det kan röra sig om sport, om slagfärdighet, om affärer, om statsangelägenheter, om vadslagning, eller hundra andra saker.

En lite annorlunda typ av konflikt är mysteriet, där avsaknaden av ena sidan är hela poängen. Antagonistens sida saknas, är gömd eller missförstådd, och lösningen av konflikten är upphittandet av antagonisten och den efterföljande hanteringen av honom/henne. (Det här är ett sätt att sätta publiken i underläge. Ett annat sätt är att göra protagonisten till ett mysterium i en scen, så här: ”Vad sjutton håller Kjell Bergqvist på med nu då?”)

En populär typ av konflikt är dilemmat, där protagonisten tvingas att göra ett svårt val, antingen mellan två lika goda alternativ, eller mellan två lika dåliga alternativ. Ta alltid gott om tid att beskriva det ”andra” alternativet.

I komedier och thrillers finns det konflikter om missförstånd, där sanningen och lögnen, eller två olika tolkningar, är i fokus. Protagonisten och antagonisten tjänar som budbärare för de olika synvinklarna, och kan båda vara den missförstådda parten.

***

När du känner till de här typerna av konflikt hoppas jag att du inser att det finns många sätt att öka på dem också. Mer om hur du gör det kan du läsa i kapitlet ”Konflikt” i min bok Manusförfattarens guide som finns fritt tillgänglig på min gamla blogg. (Numera bloggar jag mestadels på elementx.se.

 

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det enkla problemet

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, intrig, Lennart Guldbrandsson, plot, skrivtips, storytelling, struktur

Ingen författare vill väl vara förutsägbar. Det är en av anledningarna till att de flesta författare inte brukar ha några problem att komma på spännande inledningar. Men vad händer efter inledningen? Det bekymrar sig betydligt färre om, vilket är en stor anledning till att många berättelser är så förutsägbara. Så fort berättelsen har startat går det nästan alltid att se hur slutet kommer att se ut. Här finns det tre saker att skilja på:

  • hur det slutar, d.v.s. de får varandra, hon löser gåtan, han vinner tävlingen. Detta skulle vi kunna kalla resultatet
  • hur slutet uppstår, d.v.s. hur de kära löser sina olikheter, hur hon upptäcker ledtråden till lösningen, vilken metod han använder för att vinna tävlingen. Det skulle vi kunna kalla metoden
  • hur vägen till slutet ser ut, d.v.s. vad som händer innan både metoden och resultatet. Det skulle vi kunna kalla komplikationen

I de flesta berättelser är inte resultatet någon överraskning men det spelar inte så stor roll eftersom metoden är en överraskning. (Det finns undantag, till exempel den mer litterära romanen.) Metoden däremot har en annan svaghet, att den utgör en ganska liten del av själva berättelsen. Komplikationen är det den här texten handlar om. Utan komplikationen blir berättelsen mestadels ‘så här börjar det’ och ‘så här slutar det’, vilket ingen läsare vill ha. Det är komplikationen som i de flesta fall gör berättelsen värd att läsa, eftersom den gör det mindre sannolikt att man kan lista ut hur slutet uppstår. Och vill du ha en riktigt spännande berättelser kan du skapa en komplikation på komplikationen.

Innan jag startar kanske jag ska säga att komplikationer skiljer sig från villospår genom att komplikationer verkligen har med saken att göra, medan villospår är ett sätt att dra uppmärksamheten från det som verkligen händer. Läs mer här.

Kikar man på de texter som beskriver struktur får man dock sällan särskilt mycket hjälp om hur den komplikationen ser ut. Efter övergången till akt 2 finns det få riktmärken. Mötet med mentorn är okej, men det där med den innersta grottan och så vidare är så vagt att man möjligen kan använda det för att analysera berättelser, men för att skapa berättelser… nja…

Poängen är väl att det är rätt svårt att skriva intriger, eftersom varje intrig är (eller i alla fall bör vara) så unik att det är svårt att säga något allmänt. Ändå tänkte jag här nämna några av mina favoritkomplikationer:

FLYTTA MOTSTÅNDAREN. De flesta nybörjare gör misstaget att låta motståndaren stå stilla och bli infångad/nerslagen/förförd/etc. Så fundera på vilka ytterligare steg motståndaren kan ta för att försvåra för protagonisten. Det betyder att du behöver sätta dig in i vad antagonisten vill och vilken metod den skulle använda. Det tjänar du på.

DÖDA MENTORN. Det funkar alltid. Jo, okej, nästan alltid. Eftersom mentorn är mycket bättre än protagonisten är det ingen dum fråga varför inte mentorn gör jobbet åt protagonisten. Om mentorn är död har vi ett mycket bra svar på den frågan. Dessutom går det alltid att krama ur lite tårar ur det där bittra ögonblicket när mentorn offrar sig för sin elev, ligger döende och yttrar några sista ord som tips.

LÅT ANTAGONISTENS PLAN GÅ I LÅS. Låt den sliskige revisorn (med de slemma baktankarna) få hjältinnan, låt bombhelvetet sprängas, låt det elaka laget med de stora, dopade, kriminella typerna fuska till sig segern, och låt det bli oåterkalleligt så. Det är en bra set-up inför revanschen, det är en bra motivation för protagonisten att resa sig, och det visar på varför det är viktigt att den sidan inte får vinna. Och, och det är viktigt, lägg den sekvensen så tidigt du bara kan! Inte i slutet, utan helst så fort vi har fått tillräckligt med information för att förstå precis hur katastrofalt det är.

FÖRVANDLA DIN FÖRSTA ANTAGONIST TILL MENTOR. Japp! Låt den skrämmande jäkeln som nyss försökt att döda dig – jag menar förstås ”din huvudperson” – lära dig/sig en läxa du/den faktiskt behöver lära dig/sig. På det sättet får du in precis lagom med konflikt med mentorn. För om konflikten med mentorn slår sådana gnistor, då måste konflikten med den nya antagonisten bli ännu bättre. Chansen finns att du helt enkelt har förbisett den bästa antagonisten din protagonist kan få.

Det finns lite andra sätt att vara osannolik, något jag har skrivit mer om här och här. Fler tips om hur man skriver intriger finns här.

 

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hur gör bästsäljare? Finns det ett recept?

Publicerat av Kategori: antagonist, deckare, dramaturgi, framåtrörelse, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, Nyheter, orkestrering, plot, roman, skriva, skrivtips, spänningsroman, struktur, synopsis, thriller

Frågan dyker upp titt som oftast. Det har så klart också skrivits böcker i ämnet där man analyserat vad som kan tänkas vara receptet för en historia som går hem i stugorna och säljer så att författaren/författarne eller manusdito blir förmögna som gamla troll och får springa på events och kalla sig kändisförfattare. Vilket ord för övrigt.

Storsäljaren Lars Kepler

Det har väl knappast undgått någon som gillar böcker att paret bakom Kepler säljer som smör i vårsol. Inte bara i Sverige. Har dom något recept? Vad är det som gör att dom säljer flest böcker av alla i Sverige och går hem hos läsare i en rad länder ute i världen dessutom?

Har dom någon metod?

Ja det har dom. I alla fall om man ska tro det dom själva berättar i en intervju i Veckans Affärer för ett tag sedan.  Länk till artikeln nedan.

https://www.va.se/nyheter/2016/11/08/sa-har-skriver-paret-bakom-lars-kepler-deckarna-som-gor-varldssucce-och-saljer-for-miljoner/

Recept på Bästsäljare a la Keplers

Skriv något du brinner för, ge aldrig upp – pannben med andra ord – och arbeta mycket och hårt.

Låter ju så där … men sedan kommer betongen.

1. Generera en vattentät idé – det får ta den tid det tar.

Det är inte värt att lägga ned arbetet som krävs för att skriva en bok om inte grundidén är lysande.

 

2. Utifrån idén börjar man nysta i intrigen, lägger på struktur efter alla konstens regler, och gräver djupare och djupare i händelseförloppet tills alla detaljer är på plats.

 

3. Det gäller att skapa karaktärer som man själv är intresserad av.

 

4. Sedan skriver man, och väljer hela tiden det avsnitt man är mest sugen på för tillfället.

Här pratar vi synopsis, stark idé, grym plot och superstarka karaktärer!

Lätt som en plätt! Bara att sätta igång alltså 😀

Storydoktor Ingrid

Vill du anlita mig som lektör för att förbättra din historia? Mejla mig på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tips från förlaget Forums stjärnredaktör

Publicerat av Kategori: antagonist, deckare, dramaturgi, förlag, Forum, framåtrörelse, intrig, Johan Häggblom, karaktärsbeskrivning, manus, manusutveckling, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivtips, spänningsroman, struktur, synopsis, Type & Tell

dramaturgi-john-haggblomI Type & Tells blogg ligger nu del 1 i  serien om berättarteknik, där Forums redaktör Johan Häggblom ger tips när det gäller dramaturgin i en berättelse. Johan Häggblom har varit redaktör åt bl a deckarförfattarna Camilla Läckberg och Ninni Schulman.

”Jag har pratat med flera författare om huruvida de utforskar ett tema i sina böcker eller inte, och många har berättat för mig att temat kommer efter hand. En bit in i skrivandet upptäcker man att boken utforskar en viss problematik och att man utan att veta om det har låtit berättelsen genomsyras av detta. Vissa kan vara hjälpta av att skriva ner detta tema. Om du skriver ner temat kan du lättare komma ihåg vad du faktiskt skriver om så att du inte halkar in på alltför många sidospår. Berättelsen blir mer koncentrerad. Det är även till stor hjälp när du bearbetar din berättelse.”

Läs mer i Type & Tells blogg.
Du kan också lyssna på ett intressant och givande avsnitt där han pratar med Ninni Schulman och Caroline Eriksson, i podden ”Skriv en bestseller eller en annan bok”.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det är på bussen man hittar dom

Publicerat av Kategori: antagonist, deckare, dialog, dramaturgi, Ingrid Elfberg, karaktärsbeskrivning, miljöbeskrivning, orkestrering, plot, roman, skrivprocess, skrivtips, spänningsroman

Karaktärerna. Nä, jag skojar inte. Det är alldeles sant. Lovar. Det har inte bara hänt en gång utan flera, att jag hittat den där karaktären som är hundra procent klockren för den figur jag vill ha i nästa bok. På tåget, bussen eller spårvagnen.z5ge1VZqivI50e9qtX5-2DEUSWU

Pers alterego

Första gången det inträffade var på spårvagnen. Jag tänkte nog inte på något särskilt alls, så där som man kan göra när man är på väg någonstans och är ganska trött.

När jag lyfter blicken ser jag rakt in i ett par mörkbruna ögon, vänliga, milda, ändå lite sökande, intelligenta. Han hade ett bulligt och inte särskilt vackert ansikte men var ändå på något udda sätt snygg, charmig, intagande. Och så log han och hela ansiktet lyste upp, sken, precis som hans ögon. Men det var inte det som var grejen, det var håret.

Lockarna

Han hade det vackraste och mest lockiga hår jag sett på en man, någonsin. Och jag bara visste att det var Per jag satt mittemot mig. Jag tog ingen bild. Det vågade jag inte. Men jag minns exakt hur han såg ut. Och precis hur han rörde sig när han gick ut.

Torbjörn och Jacob har jag också mött

På samma sätt har jag mött fler av mina starkaste karaktärer. Jag tvingades byta tåg svintidigt i Stockholm och vi pressades in på ett smockfullt x2000 där tre killar satte sig kring mig och jag insåg att det var Jacob som satt sig mittemot. Jag gissade att dom alla jobbade i Försvarsmakten men vet så klart inte.

Han var exakt så skarpskuren och manlig som jag tänkte mig. Snaggat hår, snygga kläder, den där klockan på armen, dom vackra ögonen, lysande ljusa, det välansade skägget. Nu vågade jag ta en smygbild som jag sedan la in i mitt skrivprogram.

Idag såg jag den nya hemska kvinnan

Och idag såg jag henne, den nya, inte så trevliga karaktären, som jag ska ha till roman fem. Hon var perfekt på alla sätt, till och med rösten var precis det jag ville ha. Jag tog en smygbild som jag inte ska visa för någon så klart, men väl lägga in i skrivprogrammet och ha framför mig när jag ska beskriva henne.

Verkligheten överträffar alltid dikten har någon sagt. Och jag kan bara hålla med.

Ingrid

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En stark karaktär: Moriarty

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, plot, struktur, teveserie

Sherlock

I teveserien Sherlock kämpar huvudpersonen dels mot alla gärningsmän som ligger bakom brotten han löser. Men han har också en huvudfiende som i böckerna, skrivna av Conan Doyle. Till slut tar karaktären Sherlock Holmes genom att störta honom utför ett vattenfall.

Den här karaktären, Moriarty, är Sherlocks ärkefiende och också hans nemesis, alltså den person som i slutändan blir hans fall (bokstavligen.)

I böckerna porträtteras Moriarty som det klassiska galna geniet, en ondsint och elak kriminell som också drivs av patologisk avundsjuka mot den briljante Sherlock Holmes.

Teverseriens Moriarty är inte kanske vad man hade väntat sig av en antagonistisk karaktär: han är smart, kvicktänkt, han har humor och han är snygg. Just detta gör honom till en sådan farlig fiende. Han är också en sorts mörk spegelbild till den lätt socialt handikappade tänkaren Sherlock.

“Jag ville att Moriarty skulle ha humor, vara snabb i käften och ett jävligt bra ligg (“a bloody good fuck)!” har skådespelaren sagt om sin roll.
Det finns något förföriskt i denna Moriarty, något attraktivt som lockar Sherlock samtidigt om han måste värja sig.

Att förklä den antagonistiska kraften i ett charmerande och sexigt yttre som attraherar huvudpersonen är att skapa ett effektivt hot, just för att hen är så svår att motstå.

Sherlock finns på NetFlix.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Boktips: A Writers Journey

Publicerat av Kategori: antagonist, äventyrsroman, dramaturgi, framåtrörelse, manus, plot, spänningsroman, struktur

WritersJourney3rddrop

A Writers Journey av Christopher Vogel

I slutet på 90-talet deltog både Jenny och Johanna på ett veckoslutseminarium på Dramatiska Institutet i Stockholm, med bl a gästföreläsaren Christopher Vogler som har skrivit den är boken. Modellen bygger på Joseph Campbells dramaturgiska analys av klassiska sagor från hela världen.

Vogler har varit manuskonsult vid långfilmsproduktioner i Hollywood, bl a den tecknade Disneyfilmen Lejonkungen.

Modellen kan även vara till bra hjälp om man har svårt att få framåtdriv, spänning och fason på sin skönlitterära berättelse.

Boken finns bara på engelska, bl a på Adlibris.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Monster och monster i teveserien Penny Dreadful

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, Okategoriserade, skräckroman, teveserie

image

I förra blogginlägget citerade vi författaren Simona Ahrnstedt som skrev om genomonda karaktärer, att de inte förmår att fånga läsarens intresse om de inte får visa på några som helst mänskliga egenskaper.

I teveserien Penny Dreadful ( HBO Nordic) finns två slags monster. Det ena slaget kommer vi nära och engagerar oss i.  De andra, vampyrerna, är enbart skräckinjagande och befinner sig i bakgrunden.
Förutom mängder av viktoriansk/gotisk horror-rekvisita är även figurer inlånade från andra berättelser, däribland Frankensteins monster.
Det första monstret vi lär känna är det lätt att bli snudd på förälskad i.
Det andra monstret som Dr Frankenstein skapar är förfärligt, men samtidigt mycket plågat, man lider med honom.

Johan Logan som har skrivit och producerat serien säger i en intervju att utmaningen  är att hitta både smärtan och styrkan hos den onde,  och att de mest intressanta karaktärerna är också de mest komplicerade.

Ur intervjun:
How did you decide have all these famous horror characters meet each other?
John Logan: It’s something I’d been thinking about for a long time. I was reading a lot of Romantic poetry, particularly Wordsworth, and that led me to Byron, Shelley and Keats and eventually to re-reading Mary Shelley’s Frankenstein, which I hadn’t read since I was a kid, and it just shocked me how powerful it was and how moving it was. And I just started thinking about that, and the themes that Mary Shelley plays with. If you read the binary narrative of Frankenstein, the question you have to emerge with is ”Who is the monster, Victor Frankenstein or the monster he creates?” And the duality therein I thought was really interesting.
So, I began to think about various iterations of that and I read Dracula, sort of immediately, and then I went into a study of Gothic literature, and I was staggered to find that in that period of about 1890 to 1900, there was this great paroxysm of horror literature—you had Dracula, The Invisible Man, The Picture of Dorian Grey, The Hound of the Baskervilles, The Island of Doctor Moreau, War of the Worlds, all within a 10-year span. And all the writers cross-pollinated. I thought that was really fascinating. It reminded me of the second generation of Universal horror films where Universal suddenly started mixing and matching the Wolfman and the Mummy and Dracula and Frankenstein and I thought it would be a really interesting thing to pursue.
Narratively it was just fascinating—the way those characters spark off each other, I thought, could be dramatic. I didn’t start off with them, actually—I started with Vanessa Ives, the character that Eva Green plays. And I just began to build that character, and her as story evolved, I thought about which elements of the classic text could come into it, and what eventually emerged was Frankenstein and his creature and Dorian Gray refracting off of parts of the Dracula story.”

Läs mer om serien och om genren gotisk skräck i produktionsteamets blogg.

0 kommentarer | Skriv en kommentar