Gåtfullhet är ett effektivt berättargrepp

Publicerat av Kategori: dramaturgi, manus, plot, skriva, spänningsroman, struktur

picnic at hanging rock

”Läsaren tycker inte om olösta mysterier” sa en förlagsredaktör till den här författaren. Man måste man verkligen förklara allt när man skriver en roman? Det här med att man inte förklarar allt för läsaren är ett effektivt berättargrepp, speciellt när man skriver spänning. Det olösta mysteriet i hjärtat på vissa berättelser är det som gör dem minnesvärda, som gör att förtrollningen fortsätter långt efter att vi läst ut boken eller sett klart filmen.

Ett minnesvärt exempel på detta är filmen ”Picnic at Hanging Rock” (se bilden) om några skolflickor som försvinner spårlöst under en utflykt och aldrig återfinns. Vad som hände dem får vi aldrig en förklaring på, det förbli höljt i dunkel och mystik samtidigt som resten av handlingen rullar på.

Läsaren lämnas med obesvarade frågor om ett centralt skeende. Man kanske kan säga att det viktiga inte är hur det egentligen förhöll sig, det viktiga är konsekvenserna och vilka händelser som sattes igång som följd, själva storyn. Upprinnelsen till detta, gåtan, kan förbli mystisk och oförklarad eller iallafall tvetydig. Man måste langa upp förklaringar till det mesta, men kanske inte till allt.

A mystery is a highly effective narrative device. It maintains its hold on the reader, whatever subplots grow twisting around it, all the way through to the closing stages, where we traditionally expect all to be revealed. When handled well, a lack of resolution, precisely by denying us the tidy ending of the story, has the advantage of leaving the reader continuing to think about it.”

En gåta är en mycket effektivt för att driva handlingen. Det skapar spänning oberoende av alla bihandlingar fram till slutet när vi vanligtvis förväntar oss att få svaret på alla frågor. När det görs bra så får detta olösta mysterium oss att fortsätta tänka på historien trots att den är slut...”

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lär av teve

Publicerat av Kategori: dialog, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur

tv

Som romanförfattare kan man lära sig mycket från teveseriernas värld, till exempel vad gäller dramaturgi, hur man håller spänningen uppe och skapar engagerande karaktärer. Det här tar journalisten Philip Teir upp i en artikel i Svenska Dagbladet. Han nämner författaren Jennifer Egan som skrev sin roman ”Huliganerna kommer på besök” höggradigt inspirerad av just grepp från teveserier som The Sopranos.

Till de goda råden hör att tänka på:

– gestaltning; visa snarare än att förklara och redogöra

– plågade hjältar; våga skapa komplexa karaktärer med dåliga sidor som handlar själviskt och till och med destruktivt. Man kan inte moralisera som författare.

– samhällsrealism; förlägg handlingen till en tydlig historisk och social kontext som är en del av handlingen

– exaktheten i detaljer; många som skriver älskar den s k ”isbergstekniken” men den fungerar bara om du vet vad det är du antyder. En detalj i en teveserie som ett par skor är oftast utplacerade där med en klar baktanke att berätta något specifikt.

Det går inte att vara vag, alltför svårtydd eller oklar när man skriver för teve och film eftersom det hela förr eller senare ska avbildas på film. Man måste få ihop en fungerande yttre handling. Den här realismen och tydliga underliggande strukturen vad gäller scener och dramaturgi är något man kan ta till sig även när man skriver sin bok.

Hela artikeln av Philip Teir kan ni läsa här.

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det finns inga riktiga monster

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, skönlitteratur, skriva, skrivprocess

 

maleficent

Visst skapar onda gestalter svärta, motstånd och dynamik i handlingen. Få saker är så tacksamma att få sätta tänderna i som en genuint osympatisk karaktär, vare sig det är en före detta partner, en tjatig granne eller en djupt störd chef. Men ren ondska för sakens skull är både ointressant och orealistiskt. En bra författare strävar efter att skapa någon sorts insikt även om karaktärerna man inte tycker om. Det gäller att undvika dikotomin svart/vitt och ont/gott om man vill skapa ett trovärdigt drama.

Hur elak, försåtlig eller manipulativ en karaktär än är bör man försöka få fram även vad som driver antagonisten i berättelsen. Det handlar inte om att skapa sympati, men till viss skapa förståelse. Tänk på att någon gång i handlingen låta lite ljus falla även på dennas inre och tankevärld. Ge oss ett ”private moment” med den onda karaktären som hjälper oss att se dennas sida av saken. Hur tänker hen? Varför beter hen sig som hen gör? Är det revanschlusta, en förödande rädsla att hamna sist, en sedan länge glömd oförrätt, en känsla av att ha blivit nertryckt och sparkad på? Även denna karaktär har  bakgrund, motiv, drivkrafter och ett mål att sträva efter.

En ond karaktär som vi aldrig ges en enda nyckel till blir lätt ensidig och stereotyp, ett monster. Men inga människor är monster. Man kan säga att genom att låta även antagonisten i historien få ”sjunga sin sång” skapar du som författare ett riktigt drama, till skillnad från ett melodrama där karaktärsskildringen är svartvitt och stereotyp, platt.

(Bilden föreställer ”den onda fen” Maleficent ur filmen med samma namn)

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Annika Estassy Lovén om synopsis

Publicerat av Kategori: feelgood, kärleksroman, Okategoriserade, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur, synopsis

 

annika-1

Författaren Annika Estassy Lovén debuterade förra året med feelgoodromanen Solviken och det går bra för henne. Debutromanen ligger just nu tvåa på Adlibris Pockettoppen och  hennes andra roman Croissants till frukost som kom ut  i år är, liksom debutromanen, med i Bonniers Bokklubb.

Annika beskriver på sin facebooksida hur hon arbetar:

”Jag vet inte hur andra gör men men jag jobbar mycket med berättarstruktur och dramaturgi när jag skriver. Ett tips när det gäller att få till en bra plot (intrig) är att tänka på ABCDE:
Action
Background
Conflict
Development
End
A = händelsen som sätter igång berättelsen, den utlösande faktorn.
B = bakgrundshistorien. Infodumpa inte, utan ge läsaren precis så mycket info den behöver för att förstå betydelsen av inledningsscenen.
C = utan konflikter/hinder/problem – ingen berättelse. Det är karaktärernas längtan efter något och deras strävan att uppnå det, samt alla hinder de möter på vägen och ska ta sig över, som driver berättelsen framåt.
D = huvudpersonerna kommer att utvecklas under berättelsens gång, en utveckling som kan vara känslomässig, andlig och/eller intellektuell. Det sägs att 70-80% av en lyckad berättelse består av karaktärernas utveckling och inre resor.
E = slutet består av 3 delar: Kris, Klimax och Upplösning.

Kanske är det alla mina år inom filmbranschen som färgat mig, men jag är oerhört förtjust i att strukturera upp min intrig. Därmed inte sagt att alla behöver göra likadant.”

Fotograf är Magnus Ford och bilden har vi lånat från Debutantbloggen.

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hon inspireras av teveserier

Publicerat av Kategori: äventyrsroman, dramaturgi, roman, skönlitteratur, skrivprocess, spänningsroman

Gabrielal-Håkansson-NordinAgency  aldermanns-arvinge Gabriella Håkansson berättade i en artikel i Ystads Allehanda  i våras att hon inspireras mer av teveserier än av böcker. Teveserierna är den nya realismen, förklarade hon:

“Precis som Balzac på 1830-talet förnyade romanen med sina banbrytande realistiska skildringar av människor och miljöer så har tv-serien revolutionerat filmmediet genom sina djupdykningar i allt från avsides landsortshålor och fängelser till maktens absoluta centrum. Det här är den nya realismen!”

Och:

”Medan filmindustrin håller på att förvandlas till en genrefabrik som spottar ur sig stereotypa karaktärer, förutsägbar intrig och föråldrad sensmoral så anstränger sig serierna för att nyansera psykologin och hitta nya människotyper. En karaktär kan byggas upp under flera säsonger och genomgå både kriser och förvandlingar, och för första gången i filmhistorien har de kvinnliga karaktärerna fått ta plats – och ta ut svängarna.”

Gabriella Håkansson kom förra året  ut med sin fjärde roman,  äventyrsberättelsen Aldermanns arvinge som får en uppföljare i höst, Kättarnas tempel.

Här berättar hon om arbetet med Aldermanns arvinge.

Här en recension av Aldermanns arvinge i Ystads Allehanda, och här i Dagens Nyheter.

Porträttet på  författaren är hämtat från Nordin Agencys hemsida.

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lugnet före stormen

Publicerat av Kategori: äventyrsroman, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, miljöbeskrivning, storytelling, struktur

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tänk på när något riktigt dramatiskt har hänt – visst är det så att man delar upp detta i ”före” och ”efter”. Före den där första vändpunkten när livet gick sin gilla gång, inget speciellt hände förutom de vanliga vardagsbestyren och rutinerna. Efter, när inget var sig likt längre och något hände som verkligen satte dig på prov.

Precis så här är det i en stark berättelse. Innan den första utlösande händelsen så befinner sig karaktärerna i ”den normala världen”. Det där mordet har inte inträffat än, de har inte fått brevet som ställer allt på ända, inte blivit kallade till det viktiga mötet och inte stött på sin framtida själs älskade – det där som vänder allting upp och ner och som innebär att handlingen drar igång väntar fortfarande.  Äventyret.

Det här inledande normaltillståndet är en lite missförstådd fas som man inte ska vara rädd för att vila i som författare. Här har du  tillfället att etablera det som huvudkaraktären i din roman har problem med i sitt vanliga liv, ett trist jobb eller en knackig relation. En känsla av otillfredsställelse, misslyckande eller längtan. Eller vad det nu kan vara.

Den normala världen är där du lägger grunden för resten av handlingen, det är både en fysisk miljö såklart men också ett inre tillstånd.

Här har du förstås också tillfälle att ladda inför det som ska komma, skapa förväntan och låta läsarnas nyfikenhet stegras innan du växlar upp tempot.

Charlotte Brontë inleder sin klassiska roman Jane Eyre med att visa oss Janes normala värld som oönskat föräldralöst barn som lever på nåder hos sin faster. Men denna fast är också till för att visa läsaren de viktigaste aspekterna av Janes karaktär och personlighet; hennes inre konflikt där hon slits mellan längtan efter kärlek och längtan efter frihet. Den konflikten ramar sedan in hela bokens fortsatta intrig.

(Citat hämtat från bloggen warriorwriters. wordpress.com)

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Antagonisten utvecklar handlingen

Publicerat av Kategori: antagonist, framåtrörelse, roman, skönlitteratur

 

sherlock

I riktiga livet sägs det ju att det är genom svårigheterna som man utvecklas, och det samma kan sägas om en romanintrig.

Känns det hela stillastående eller trögt kan det bero på att du inte gett din huvudperson tillräckligt med motstånd, problem och hinder. Om du inte riktigt får snurr på handlingen så koncentrera dig på att utforska och utveckla det i manuset  som ställer till just med problem, utmaningar och konflikt nämligen den antagonistiska kraften. Den eller det som försöker hindra huvudpersonen att nå sina mål. Den antagonistiska kraften är till viss del motorn i handlingen, som tvingar huvudpersonen att handla och som skapar den dramatiska konflikten i berättelsen. Det kan vara ett övernaturligt väsen, ett förtryckande samhällssystem men också något i huvudpersonen själv som förstör och sätter käppar i hjulet som dåligt självförtroende eller fördomar.  Det kan vara ekonomiska problem, en besvärlig familjesituation eller sociala hinder som klasskillnader mellan två älskande.

– en antagonist måste inte vara ond. Huvudsaken är att hens motiv står i polaritet till huvudpersonens/protagonistens.

– sträva efter att skapa förståelse för antagonistens mål och motivation. Antagonisten är själv övertygad om det förtjänstfulla med sitt eget beteende och att hen faktiskt gör rätt.

– var underförstådd i karaktärsskildringen. Ju mer sympatisk och attraktiv din antagonist verkar desto mer försåtlig är hens antagonistiska kraft och desto svårare att bekämpa och övervinna. Hen kan vara charmen personifierad.

(Bilden hämtad ur teveserien ”Sherlock”.)

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

2 kommentarer | Skriv en kommentar

Klasskillnader skapar spänningar och spänning

Publicerat av Kategori: manus, miljöbeskrivning, roman, skönlitteratur, skriva

lyckostigen

I Anna Fredrikssons ”Lyckostigen” använder författaren sociala skillnader för att driva handlingen och dramat. Underklasskillen Kalle har kommit upp sig i världen och förlovat sig med överklassflickan Fanny. Tillvaron för Kalle innebär ett ständigt skamfyllt panikslaget smusslande för att dölja sin bakgrund och en kamp för att inte bli avslöjad i de fina salongerna som han så hett åtrår. En kamp för att passa in. Ursäkter måste funderas ut när han inte kan åka på weekendtrip till Rivieran lika lättvindligt som de nya vännerna och han skäms för att förklara varför (ekonomiska begränsningar). Katastrofen är ett faktum när en högst påtaglig del att hans lågstatusförflutna i gestalt av hans ex. och ungdomskärlek Johanna vinner på Lotto och köper den lyxiga vindsvåningen bredvid…

Här utnyttjar författaren skilda världar, svensk underklass från landsbygden och stockholmska överklassmiljöer som motor i den dramatiska konflikten och för att skapa just drama, spänningar och dynamik i handlingen.  Det är lätt att man använder likartade miljöer för sin roman och inte utnyttjar den dynamik som finns i klasskillnader och sociala olikheter. (Kanske för att Sverige var ett mycket mer jämlikt samhälle under flera decennier.) Men som författare kan man använda snabbt ökande klasskillnader och ställa den nya tidens olika världar mot varandra, Östermalm mot det nerlagda bruket, för att utveckla intrigen och skapa mer spänning.

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Författarna som började skriva äventyrsberättelser under pseudonym

Publicerat av Kategori: äventyrsroman, framåtrörelse, roman, skönlitteratur, skriva

Fossildrottningen

Babels förra programledare/författaren  Daniel Sjölin och deckarförfattaren Jerker Virdborg slog förra året ihop sina påsar och skapade pseudonymen Michael Mortimer för att tillsammans skriva en serie äventyrsromaner.

Daniel Sjölin menade att det pågick en ”fiktionens fattighetsdans” mellan kulturjournalistiken som var isolerad och samtidslitteraturen, som saknade fantasi. Läs  artikeln i Sydsvenskan  från december 2013.

I ett öppet brev i Svenska Dagbladet samma månad skrev författarna:
“För mig har skrivande alltid varit tätt förknippat med frihet och känslan av att utforska något okänt. Jag har under andra namn publicerat flera böcker tidigare, men för några år sedan hade mitt skrivande ärligt talat gått i stå. Det kändes inte tillräckligt utforskande helt enkelt, och ännu mindre kändes det fritt. Till slut fattade jag varför: jag hade helt glömt bort det som en gång drog mig till litteraturen, långt innan jag ens blev tonåring, och ännu längre innan jag läste litteraturvetenskap: påhittet, gåtorna, svindeln, den stora resan in i det okända.” och  “vilken lättnad att få leka helt otyglad, och ge fantasin och påhittet långt mer skamlöst utrymme än vad min invanda kostym klarade av.”

Jungfrustenen utkom 2013.

I maj i var var det dags för Fossildrottningen.

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Författaren som berättare

Publicerat av Kategori: äventyrsroman, karaktärsbeskrivning, manus, roman, skönlitteratur, skriva, spänningsroman, storytelling

saga

Författarens glömda roll är som historieberättare, men vad innebär det egentligen?  Att använda sin fantasi, öppna upp för äventyret och använda sagans förmåga att förflytta läsarna till andra, påhittade världar. När författaren Zadie Smith blev vuxen glömde hon bort allt det här, men förmågan återkom när hon började läsa sagor för sina egna barn.  Då insåg hon magin med starka berättelser och uppdiktade historier som motpol till böcker där texten är det enda viktiga. ”Jag var på väg nerför den där blodlösa, intellektuella banan där konsten att skapa en stark berättelse anses som vulgär, och där idén om en boks karaktärer bara anses fläcka ner den perfekta meningen.” Men som C S Lewis brukade säga; en dag är du tillräckligt gammal för att börja läsa sagor igen.”

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar