Sveriges första Writers´ Conference?

Publicerat av Kategori: Okategoriserade

Panel2Författarkliniken
I panelen på söndagen: AC Collin, Jens Klintgaard,
Eva Stilling, Johanna Wistrand, Jenny Bäfving och Ann Ljungberg

 

Workshopförfattarkliniken
Jenny Bäfving och Johanna Wistrand

 

Den här helgen har Jenny Bäfving och jag (Johanna Wistrand), deltagit i Ann Ljungbergs Författarklinik i Stockholm. Man kan nog säga att det är den första författarkonferensen i Sverige, efter samma modell som Writers´ Conference – ett vanligt förekommande fenomen i USA. Man träffar författare,  skrivarkompisar, knyter kontakter, får coaching, lyssnar på föredrag, deltar i workshops, gör reklam för/säljer sin bok.

Jenny och jag höll en workshop (som mer blev ett föredrag p g a den mångtaliga publiken och själva lokalen) i hur man vässar till och kryddar en berättelse. Det var första gången jag fick bära ”mygga” på skallen och ha starka spotlights i ansiktet. Men det gick bra. Efteråt fick vi höra hur roliga vi var! På söndagen var vi med i skrivcoachpanelen.

På Författarkliniken deltog succéförfattarna Åsa Larsson och Simona Ahrnstedt, förläggare Pia Printz, agenter från Salomon Agency och Grand Agency m fl.

Antalet biljetter till eventet blev slutsålt och Ann berättade att hon slutade räkna alla som ställt sig i kö för extrabiljetter. Nästa år blir evenemanget troligen dubbel så stort, i andra, större lokaler än dessa i och för sig helt okej lokaler på ett fritidscenter på Hornsgatan i Stockholm.

Jag kommer under alla förhållanden vara med nästa år! Som publik och deltagare, eller som skrivcoach. Men med ska jag vara. Detta var nästan roligare än bokmässan i Göteborg!

Här är länkar till blogginlägg om Författarkliniken:

Simona Ahrnstedt

Jenny Jacobsson

Iza Melody Frost

Bokglam dag 1

Bokglam dag 2

Carola Strömstedt

Anna-Carin Collin

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Monster och monster i teveserien Penny Dreadful

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, Okategoriserade, skräckroman, teveserie

image

I förra blogginlägget citerade vi författaren Simona Ahrnstedt som skrev om genomonda karaktärer, att de inte förmår att fånga läsarens intresse om de inte får visa på några som helst mänskliga egenskaper.

I teveserien Penny Dreadful ( HBO Nordic) finns två slags monster. Det ena slaget kommer vi nära och engagerar oss i.  De andra, vampyrerna, är enbart skräckinjagande och befinner sig i bakgrunden.
Förutom mängder av viktoriansk/gotisk horror-rekvisita är även figurer inlånade från andra berättelser, däribland Frankensteins monster.
Det första monstret vi lär känna är det lätt att bli snudd på förälskad i.
Det andra monstret som Dr Frankenstein skapar är förfärligt, men samtidigt mycket plågat, man lider med honom.

Johan Logan som har skrivit och producerat serien säger i en intervju att utmaningen  är att hitta både smärtan och styrkan hos den onde,  och att de mest intressanta karaktärerna är också de mest komplicerade.

Ur intervjun:
How did you decide have all these famous horror characters meet each other?
John Logan: It’s something I’d been thinking about for a long time. I was reading a lot of Romantic poetry, particularly Wordsworth, and that led me to Byron, Shelley and Keats and eventually to re-reading Mary Shelley’s Frankenstein, which I hadn’t read since I was a kid, and it just shocked me how powerful it was and how moving it was. And I just started thinking about that, and the themes that Mary Shelley plays with. If you read the binary narrative of Frankenstein, the question you have to emerge with is ”Who is the monster, Victor Frankenstein or the monster he creates?” And the duality therein I thought was really interesting.
So, I began to think about various iterations of that and I read Dracula, sort of immediately, and then I went into a study of Gothic literature, and I was staggered to find that in that period of about 1890 to 1900, there was this great paroxysm of horror literature—you had Dracula, The Invisible Man, The Picture of Dorian Grey, The Hound of the Baskervilles, The Island of Doctor Moreau, War of the Worlds, all within a 10-year span. And all the writers cross-pollinated. I thought that was really fascinating. It reminded me of the second generation of Universal horror films where Universal suddenly started mixing and matching the Wolfman and the Mummy and Dracula and Frankenstein and I thought it would be a really interesting thing to pursue.
Narratively it was just fascinating—the way those characters spark off each other, I thought, could be dramatic. I didn’t start off with them, actually—I started with Vanessa Ives, the character that Eva Green plays. And I just began to build that character, and her as story evolved, I thought about which elements of the classic text could come into it, and what eventually emerged was Frankenstein and his creature and Dorian Gray refracting off of parts of the Dracula story.”

Läs mer om serien och om genren gotisk skräck i produktionsteamets blogg.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Osympatiska personer

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, kärleksroman, manus, skönlitteratur, skriva, spänningsroman

image

Simona Ahrnstedt, som nyligen kom ut med sin fjärde roman En enda natt på bokförlaget Forum, bloggar om  elaka karaktärer i en berättelse. Om att det ensidigt onda sällan väcker intresse hos läsaren:

”Det är lockande att skriva om osympatiska personer. Och roligt. Men det är skillnad på en osympatisk karaktär och en karaktär som läsaren inte bryr sig om. Om läsaren inte bryr sig om karaktären så skiter hen i hur det går och slutar i värsta fall att läsa. Och förlaget bryr sig inte heller. Men en osympatisk karaktär vars öde man är intresserad av, en psykopatisk människa som man ändå hejar på, det är en helt annan femma. Då börjar det bli intressant. Så, om du vill ha en självisk, manipulerande, bedragande, svikande dålig mamma i huvudrollen (Scarlett O´Hara) – se till att göra henne intressant nog för att läsaren ska bry sig. Och se till att läsaren förstår henne, även om hennes omgivning inte gör det. Gör henne sårbar, gör henne lojal mot några få, låt henne offra något. Eller om ni har en lätt alkoholiserad, kontrollbesatt, ätstörd, gapig medelålders kvinna (Claire Pritchett) i en bärande roll, gör henne till en god mor, en dotter som kämpar för att få pappas beröm.”

Läs hela blogginlägget här.

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lyssna och bli en bättre författare

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur

ljudbok

Det är ganska vanligt att inte inse i vilken hög grad man behöver redigera sin text. En viss osäkerhet kan råda om handlingen egentligen håller, och om ens karaktärsskildring faktiskt är tydlig nog och under redigeringen kan detta bli obarmhärtigt blottlagt. Men under redigeringen ska den röda tråden vaskas fram och gestaltningen vässas. Den här bloggaren insåg när han lysssnde på en tegelstensroman som gjorts om till hårt nerbantad ljudbok just hur mycket onödigt bjäfs som prydde sidorna, och insåg att detta var ganska nyttigt. Plötsligt blir den underliggande strukturen väldigt tydlig, själva romanens skelett. Svagheter i konstruktionen blir isande påtagliga. Allting som inte direkt leder handlingen framåt är bortrensat. Strukturen blir tajtare och den röda tråden starkare. Lite onödiga beskrivningar och överflödig dialog är bortredigerat. Som författare kan man på det här sättet bli medveten om att trots att ens eget manus gått igenom hur många vändor som helst med en redaktör så finns det alltid mer man kan stryka. Många  författare hade kunnat börja göra som bloggaren och hjärntvätta sina författarhjärnor med lite förkortade ljudböcker i bilen när man märker att ens alster är på väg att svälla ut över alla breddar. Ett annat alternativ är att läsa in ditt eget manus och sedan lyssna på det som ljudfil. Sega partier blev skoningslöst uppenbara, språkliga märkligheter likaså, eller kanske bara grepp som du som författare är omedveten om att du använder. 

Idiosyncrasies of the writer’s style are also emphasized, particularly an unhealthy reliance on adverbs or awkward use and nonuse of contractions in dialogue.”

(Citat hämtat från getitwriteblog.wordpress.com)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den romantiska rysaren

Publicerat av Kategori: kärleksroman, plot, roman, romantisk rysare, skönlitteratur, skriva

 

romantic suspense

Nu när förlaget Harlequin öppnar upp för nordiska författare kan det vara bra att få ett hum om en av de vanligaste genrerna; den romantiska rysaren eller romantic suspense. Berättelserna innehållet både romantik och spänning och båda delar är lika viktiga. Gillar du romantik och spökromantik, kusliga miljöer, vindpinade slott och ödsliga hedar – eller bara förfallna sommarhus – så är detta något för dig. Det är en rolig genre att skriva i. För det första behöver man inte konstruera en logiskt sammanhållande kriminalhistoria för att få fram spänningstemat. Tänk på att rysare handlar om spänning på det psykologiska planet. Gåtfullhet, mystik och en känsla av osäkerhet – både hos läsaren och den drabbade huvudkaraktären. Steget till övernaturligheter är ibland väldigt kort.  Charlotte Brontës ”Jane Eyre” (1847) och Daphne du Mauriers ”Rebecca” (1938) är tidiga romantiska rysare. I båda böckerna inser hjältinnan att mannen hon älskar döljer någon typ av mörk hemlighet. Han kan till och med vara farlig eller utgöra ett hot mot hennes liv. Mysteriekänslan och gåtfullheten tilltar. När sanningen uppenbaras får vi förklaringar både till mannens beteende och hot- och mysteriekänslan som hjältinnan lidit av. Sanningen kommer i dagen. De två älskande kan förenas.

Här kan du läsa en mycket instruktiv och pedagogisk text om hur du skriver en romantisk rysare.  Hemligheten är hur den romantiska delen av intrigen är sammanvävd med rysarintrigen:

”Being forced together in the crucible of the suspense plot forges and colors the hero and heroine’s character growth, growth that must take place before the romance can culminate in a happy ending. ” 

”Det är genom spänningsintrigen som hjälten och hjältinnan förändras och växer på ett sätt så att romantiken kan kulminera i ett lyckligt slut. ”

(Citat hämtat från seekerville.blogspot.se)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Philip Teir om teveseriernas inflytande på skönlitteraturen

Publicerat av Kategori: antagonist, dialog, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, teveserie

mad-men

Philip Teir,  f d kulturchef på finlandssvenska Hufvudstadsbladet, numera författare på heltid, ger tip tips på hur teveserier kan lära oss att skriva starkaberättelser:

 

1. Plågade hjältar.

Kritikerälsklingen ”Mad Men” lär oss ungefär samma sak som författaren Richard Yates gör: människor är i grunden olyckliga. Skammen vi bär är alltid vår egen. Dessutom: form och rekvisita är viktigt. Fram med lite mer melodramatisk förtvivlan och brunmurrig dekor i svensk prosa!

 

2. Lik på stranden.

Monika Fagerholms författarskap hade förmodligen sett annorlunda ut om David Lynch aldrig hade gjort ”Twin Peaks”. Kanske hade hennes senaste roman ”Lola uppochner” inte haft en småstad i den centrala huvudrollen, och kanske hade hon inte haft så många kvinnolik i sina böcker. Kanske hade aldrig ”Cirkeln”-författarna skrivit sin Engelsforstrilogi? Få teveserier har påverkat moderna thrillerförfattare lika mycket som David Lynch, och det verkar fortfarande finnas massor att ösa ur. Jane Campions nya serie ”Top of the Lake” är ett exempel på samma grundläggande atmosfär.

 

3. Dialog.

Det kan ju verka självklart, men romanfigurer kunde ibland säga lite mer underhållande och intressanta saker. Lena Dunham skriver knäckande bra dialog i tv-serien ”Girls”. När hon är som bäst är hon en fingertoppskänslig humorist i nivå med författaren David Sedaris. Är det så farligt att vara rolig?

 

4. Mänsklig förnedring

Riktigt bra noveller placerar oss ofta i en stämning utan att vi riktigt vet hur vi hamnat där. Det gör också komikern Louis CK i serien ”Louie”. Eller är han egentligen komiker? Precis som ”Mad Men”-skaparna tycks han vara mer upptagen av stämning, mörker och mänskliga svagheter. När han är som bäst – i de avsnitt som känns nästan improviserat jazziga i formen – är han tv-mediets motsvarighet till Raymond Carver.

 

5. Utveckling.

Den danska showrunnern Adam Price har sagt att målet med första säsongen av ”Borgen” var att visa hur en person långsamt sviker sina ideal i det politiska maktspelet. Ett självklart litterär tema som har existerat i evigheter. Det kallas karaktärsutveckling och det är inte så dumt att komma ihåg.

 

6. Gestaltning.

Det imponerande med terapiserien ”In Treatment” är att den i princip bygger på växelvisa monologer mellan terapeuten (Gabriel Byrne) och hans patienter. Hur kan den då vara så fängslande? Kanske handlar det om gestaltning: om att hela tiden välja beskrivande och levande formuleringar i stället för förklarande och redovisande.

 

7. Researcha.

Den i dag något bortglömda fängelseserien ”Oz” av Tom Fontana byggde på timtal av intervjuer på amerikanska fängelser. Seriens briljans handlade också om exaktheten i detaljerna: hur ett par skor kan leda till gängbråk, hur den känslomässiga atmosfären bland livstidsfångar ser ut. Man kan aldrig researcha för mycket. Det är ingen isbergsteknik om man inte vet vad det är man utelämnar.

 

8. Uppifrån och ner.

Måste man skriva 1800-talsnaturalism bara för att man målar med bred pensel? Nej, den samhälleligt inriktade fiktionen kan vara modernare än så. ”The Wire” må vara ett uttjatat exempel men samma ambition är väldigt sällsynt inom modern prosan, idén om att belysa hela samhället uppifrån och ner. Att strukturen i ”The Wire” ofta jämförs med romaner handlar för övrigt också om att flera av skribenterna för serien var romanförfattare, som Richard Price, David Lehane och George Pelecanos.

 

9. Våga vara underlig.

I maj har den nya säsongen av ”Arrested Development” premiär på Netflix. Det är en serie som drar ut på sina punchlines: ett skämt som planteras i ett avsnitt får sin logiska förklaring först tre avsnitt senare. Men framför allt kan serien lära oss något om att teckna underliga karaktärer – varför får vi inte se lika minnesvärda porträtt, typ seriens Tobias Fünke, i svensk prosa? En excentrisk figur är alltid intressantare än en sympatisk dito.

 

10. Gräv där du står.

Det som gjorde ”Nollor och nördar” så bra var att Paul Feig och Judd Apatow destillerade sina egna tonår in i serien. Högstadienojor, förödmjukande gymnastiklektioner, långsamma eftermiddagar framför teven. När det är lite obekvämt är det ofta ett tecken på att det är bra. Karl-Ove Knausgård har byggt en hel romansvit på den insikten.

Råden är tagna från  en artikel i Svenska Dagbladet från april 2013.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vikten av ett bra synopsis

Publicerat av Kategori: dramaturgi, manus, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur, synopsis

simona arhnstedt

För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar huset berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår.

Mycket i en berättelse handlar om en sorts eko-effekt. Byggstenarna till slutet läggs redan i början. För att inte handlingen ska bli förvirrande behöver man plantera och etablera saker ganska tidigt. Men hur ska man kunna göra det om man inte har överblick, struktur?

För en bra planerad handling krävs ett synopsis där du skaffar dig kontroll innan själva skrivandet tar vid. På synopsisstadiet löser man problem (precis som romanceförfattare Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte det samma som att karaktärerna är med om saker.

”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
Och dina karaktärer måste förändras.”

En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Att skriva en bra skräckroman

Publicerat av Kategori: förlag, förläggare, manus, roman, skönlitteratur, skräckroman, skriva

frida-5

 

Frida Rosesund är här och hälsar på mig (Johanna) en hel vecka i Göteborg. Jag passar givetvis på att ställa lite frågor till henne vid frukostbordet.

Johanna: Vad tycker du utmärker en skräckroman som man inte kan sluta läsa?
Frida: Det ska vara en komplex berättelse. Det ska inte bara vara fokus på själva ”monstret”. Läsaren ska inte veta exakt vad det är som känns hotfullt och skräckinjagande, stämningen är viktigare än själva händelseförloppet.

Ett dåligt exempel är ett gäng ungdomar som åker till en stuga i skogen och hittar ett spöke i källaren. Då vet man vad det är för hot efter halva berättelsen, att det är farligt och att folk kommer att dö. För mig blir det blir tråkigt, förutsägbart. Jag tycker att läsaren ska få vara i ovisshet om vad det är för hot och vari det består ända till slutet.

Temat ska vara något nytt, något oväntat, något eget som man inte läst förut. Det är ju det okända man blir rädd för. Där kan man som författare gå tillbaka till sina mardrömmar t ex, de är unika och oftast väldigt vridna.

Historien får gärna ha många bottnar. Det kan vara ett kvinnoporträtt samtidigt som det är en skräckroman. Man ska kunna läsa den från olika håll beroende på vem man är, vad man läser in i berättelsen.

 

Johanna: Kan du ge exempel på skräckberättelse du tycker har detta?
Frida: ”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist. Den är jävligt bra. Hans romaner är bra för de är mänskliga och man kommer karaktärerna nära inpå livet. Riktiga människor blir dödade, inte ytliga bimbos.

 

Johanna: Får du in många skräckmanus till ditt förlag?
Frida: Inte så många skräckmanus faktiskt. Förlaget får in i snitt 300 manus/år och av dem är ca tre skräck, och kanske ett av dem bra. Ren skräck är svår att sälja. Kanske beroende på att utbudet fortfarande är väldigt litet. Och det är svårare att skrämmas via böcker jämfört med skräckfilm.

 

Johanna: Du är förläggare och författare på heltid sedan ett halvår. Hur fördelar du de två olika rollerna?
Frida: Det blir i stort sett 100 % förläggare på vardagar och 10 % författare på helger. Jag försöker vara ledig två dagar i veckan och då passar jag på att skriva eget.

 

Johanna: Du kommer finnas med egen monter på Bokmässan i Göteborg i höst. Hur många titlar ger du ut i höst?
Frida: Mörkersdottir ger ut 20 nya titlar till hösten. Flera av förlagets författare kommer vara där och signera. Vi finns i monter A02:47, i närheten av SF-bokhandeln.

 

Frida är aktuell med en egen skräcknovell i Epok förlags novellantologi ”Mörkerseende” som kommer ut 25/8.
Hon kom ut med ”Att de i tid må väckas” för ett år sedan.
”Förvriden” kom ut 2009. Nu skriver hon på uppföljaren till ”Att de i tid må väckas” som kommer få titeln ”Den allra mest älskade”.

Läs mer om Frida Rosesunds förlag Mörkersdottir  här.

 

PS: Fram till 18/8 har Storydoktors sommarrabatt på lektörsutlåtande. Läs mer här. 

1 kommentar | Skriv en kommentar

Gåtfullhet är ett effektivt berättargrepp

Publicerat av Kategori: dramaturgi, manus, plot, skriva, spänningsroman, struktur

picnic at hanging rock

”Läsaren tycker inte om olösta mysterier” sa en förlagsredaktör till den här författaren. Man måste man verkligen förklara allt när man skriver en roman? Det här med att man inte förklarar allt för läsaren är ett effektivt berättargrepp, speciellt när man skriver spänning. Det olösta mysteriet i hjärtat på vissa berättelser är det som gör dem minnesvärda, som gör att förtrollningen fortsätter långt efter att vi läst ut boken eller sett klart filmen.

Ett minnesvärt exempel på detta är filmen ”Picnic at Hanging Rock” (se bilden) om några skolflickor som försvinner spårlöst under en utflykt och aldrig återfinns. Vad som hände dem får vi aldrig en förklaring på, det förbli höljt i dunkel och mystik samtidigt som resten av handlingen rullar på.

Läsaren lämnas med obesvarade frågor om ett centralt skeende. Man kanske kan säga att det viktiga inte är hur det egentligen förhöll sig, det viktiga är konsekvenserna och vilka händelser som sattes igång som följd, själva storyn. Upprinnelsen till detta, gåtan, kan förbli mystisk och oförklarad eller iallafall tvetydig. Man måste langa upp förklaringar till det mesta, men kanske inte till allt.

A mystery is a highly effective narrative device. It maintains its hold on the reader, whatever subplots grow twisting around it, all the way through to the closing stages, where we traditionally expect all to be revealed. When handled well, a lack of resolution, precisely by denying us the tidy ending of the story, has the advantage of leaving the reader continuing to think about it.”

En gåta är en mycket effektivt för att driva handlingen. Det skapar spänning oberoende av alla bihandlingar fram till slutet när vi vanligtvis förväntar oss att få svaret på alla frågor. När det görs bra så får detta olösta mysterium oss att fortsätta tänka på historien trots att den är slut...”

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar