Vad handlar din historia om? Egentligen …

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Nyheter, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, skrivtips, struktur
Premiss, förutsättning, koncept … Kärt barn har många namn.

Om jag skulle be dig att formulera konceptet, premissen för din historia, boken du skriver på just nu, ler du då saligt och berättar med några få meningar för mig vad din historia faktiskt handlar om?

Eller får du det där fjärrseende blanka i ögonen och börjar klia dig i huvudet?

Vad vill du berätta och varför …

Men vänta nu, varför ska det här vara så viktigt? Varför måste jag bestämma det? Jag vet ju vilka historian handlar om och var de befinner sig och ungefär hur det ska sluta. Räcker inte det?

Njae, det gör nog inte det. Och om du ändå ska ägna kanske ett helt år åt att skriva och redigera och skriva om och kämpa, varför inte ta dig tiden att tänka igenom förutsättningarna ordentligt?

Här några röster från filmbranschen i USA, om varför premissen har betydelse.

“Most aspiring screenwriters simply don’t spend enough time choosing their concept. It’s by far the most common mistake I see in spec scripts. The writer has lost the race right from the gate. Months — sometimes years — are lost trying to elevate a film idea that by its nature probably had no hope of ever becoming a movie.”

— Terry Rossio (Aladdin, The Mask of Zorro, Shrek, Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl)

“Ideas cost NOTHING and require ZERO risk. And yet, oddly, the LEAST amount of time’s usually spent in the idea stage before a small fortune is dumped on a whimsy that’s still half-baked… Ideas cost nothing yet have the potential to yield inexplicably long careers and happy lives.”

— Kevin Smith (Clerks, Mallrats, Chasing Amy, Dogma, Zak and Miri Make a Porno.

Självklart är ploten, karaktärerna, karaktärsutveckligen, allas olika drivkrafter, genre och stil, tema, tidslinjer, vass dialog och så vidare viktiga.

Och ändå, lägger vi förvånande lite tid på att fundera på exakt vad det är för historia vi har tänkt berätta innan vi sätter igång med vårt mastodontarbete med ett helt manus eller ännu maffigare, en hel serie av böcker.

Vad är en premiss?

Det är din historia nedkokad till en mening. Låt mig ge dig några exempel.

Gudfadern:

Den yngste sonen i en maffiafamilj, som inte vill ha något med kriminaliteten att göra, hämnas på den som mördat hans far och blir, tvärtemot sina övertygelser,  den nye gudfadern.

Casablanca:

En tuff tidigare patriot men numera nedsupen och ambitionslös man, återser sitt livs kärlek men väljer att återuppta kampen mot nazismen, låter henne gå och offrar kärleken igen.

Varför lägga tusentals timmar på en usel idé?

Jag säger inte att din bokidé är dålig, det vet jag ju inget om. Men varför lägga mängder av svett och tårar på en historia som är ogenomtänkt eller i värsta fall inte kommer att engagera eller ens är spännande?

Ta dig tid att bolla idéer, att testa dem på dig själv och andra, vända och vrida.

Är det här en bra story? Känns det spännande? Engagerande? Originellt?

Har det här berättats förut? Säkerligen. Historier går i repris. Men har den berättats så här förut?

Brinner du för den här berättelsen? Vill du lägga ett år eller mer på den? Tror du på den? Kommer den att hålla i tre böcker eller ännu flera?

För till slut återstår bara:

Vad du väljer att skriva om är så mycket viktigare än hur du  väljer att skriva det. 🙂

 

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hur kommer man till botten med en rollfigur?

Publicerat av Kategori: gestaltning, karaktärsbeskrivning, Lennart Guldbrandsson

Vissa av dem är mer skarpa än andra. Foto: Florian Schott, CC BY-SA 4.0

Hur undviker man att ens skildring av en rollfigur är ytlig och ointressant?

Det finns många recept på hur man skapar rundade, tredimensionella rollfigurer, eller skapar en fiktiv bakgrund och riktigt lär känna rollfiguren innan man sätter igång, eller sätter samman en dossier på rollfiguren. Allt det kan förstås fungera, och gör också det för många människor.

Men alla metoder fungerar inte för alla författare, och när det gäller rollfigurer tenderar åtminstone jag att börja med de övergripande dragen. Det betyder att man börjar med ganska oskarpa rollfigurer som man sedan gör allt skarpare.

Men vilka drag ska man börja med? Kläder? Politiska åsikter? Enskilda repliker?

Det finns en humoristisk filmkritiker som kallar sig Film Crit Hulk Smash (efter den mycket arga rollfiguren Hulken). Texterna är skrivna med versaler, som om personen SKREK. Men låt inte det lura dig. Jag har läst flera av Film Crit Hulk Smashs texter och tycker att de är både roliga och kunniga. En av de texterna handlar om just hur man kommer till botten med sina rollfigurer, och Hulk Smash rekommenderar då att man använder sig av följande sju stora frågor:

  •  Vad vill den här rollfiguren?
  • Vad behöver den här rollfiguren?
  • Hur krockar dessa viljor och behov med varandra inuti rollfiguren?
  • Hur krockar de med världen runt omkring?
  • Hur krockar de andra rollfigurer?
  • Hur förändras rollfiguren genom dessa krockar och hur påverkar avslutningen viljorna och behoven?
  • Vilken påverkan har den förändringen på alla andra?

I bra berättelser, menar Hulk Smash, finns nästan alltid alla dessa frågor besvarade medan de flesta av dem förblir obesvarade i dåliga berättelser.

Det räcker förstås inte för att gå till botten med en rollfigur, men det är en bra början att titta på vad rollfiguren vill och behöver. Arbeta lite med papper och penna och fundera på de där frågorna.

Efter att du gjort det rekommenderar jag dig att du funderar på hur du kommer ännu närmare rollfiguren genom att skala bort rollfigurens lögner en efter en tills rollfiguren tvingas tala sanningen. Det har jag skrivit mer om här.

Det är egentligen först efter det som det är någon idé att hitta på repliker, kläder och politiska åsikter. Annars finns det risk att de ligger i vägen och gör det svårare att hitta rollfigurens botten.

Mycket av det här arbetet kan man göra själv som författare, men en bra lektör kan hjälpa till med att ta fram de här sakerna genom att peka på vad som saknas och vad som enbart är skissartat skildrat än så länge. Tillsammans kan ni ta fram en ordentlig grund att stå på, som gör berättelsen bättre och rollfigurerna värda att följa både nu och framledes.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tänk tango

Publicerat av Kategori: deckare, dialog, feelgood, gestaltning, lektör, manus, manusutveckling, Nyheter, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips

Det händer ganska ofta att jag som lektör uppmanar författaren att föreställa sig läsaren som intelligent. Hellre tänka att läsaren hänger med än att läsaren inte gör det. Det hjälper när man behöver stryka ner.

En annan sak som kan hjälpa författare att stryka är att tänka att varje ord kostar pengar och hen är fattig. Vad kan tas bort utan att budskapet, spänningen och historien går förlorad?

Som läsare kan man lätt tappa energin vid läsningen och intresset när man behandlas som lite korkad och mindre vetande. Detta är förstås inte författarens avsikt. När man berättar sin historia vill man ju bara att den ska framgå för läsaren. Med all klarhet.
Bara det att all klarhet är inte alltid att föredra. För läsaren behöver dessutom vara något medagerande, det vill säga få fylla i vissa uteslutna beskrivningar med sin egen föreställningsförmåga och fantasi. Då blir berättelsen en historia mellan författaren och läsaren, en relation. Nästan en dans, en tango där de följer varandra.

Att förklara för tydligt och att förklara precis allt för läsaren gör berättelsen platt och tömmer texten på energi. Det pekar läsaren på näsan vad hen ska känna och tänkta och tycka, och vem tycker om det? Typ ingen.

Här kommer ett konkret (och klumpigt) exempel:
”Vad förbannad jag blir nu” sade han argt och rynkade pannan.

Hela tre gånger får jag veta att han är arg. Dels genom det han påstår i repliken, dels genom adverbet och dels genom det beskrivna kroppsspråket.
Övertydligheten tar musten ur hans replik. Han hade i och för sig kunnat vara ironisk. Då kan det vara på sin plats med en beskrivning av tonläge och/eller kroppsspråk.

Annars är det bra att skriva repliken på så vis att det framgår där vad karaktären känner, hur hen reagerar. Och det behöver inte framgå omedelbart, det kan stå klart för läsaren några rader ner.
Du kan också göra läsaren medskapande genom att aldrig riktigt bjuda på den tydligheten, inte ens senare.

Här är ett annat exempel (påhittat i skrivande stund):
En scen där mannen har uttryckt sin entusiasm över en kvinna som han är intresserad av, genom att ivrigt lyssna och ställa frågor till henne. Och genom att inte kunna dölja sitt intresse genom kroppshållningen och  t ex avslöjande ansiktsfärg. Det hela blir gestaltande.
Därefter följer ett stycke:
”Han var verkligen intresserad av henne. Han tyckte att hon var attraktiv och intressant. Det pirrade i magen när han såg hennes vackra ögon och leende mun.”

Den här klumpigheten är inte ovanlig inom deckare och feelgoodlitteratur. Tyvärr, säger jag som är ett fan av så kallad underhållningslitteratur. Men jag ser inte varför den ska vara sämre skriven än romaner som man kallar för litterära romaner (eller ”finlitteratur” i folkmun).
Så – skärpning där, författare, förlagsredaktörer, frilansredaktörer. Bara det bästa är gott nog för era läsare. Innehåll är inte allt. Framförandet och paketeringen är lika viktiga.

 

Johanna Wistrand, storydoktor och medlem i Lektörsförbundet.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Goda idéer är till för att stjälas

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur

Det finns en föreställning om att man som författare ska vara ett unikt geni som uppfinner det egna hjulet och skriver på ett så annorlunda och förtrollande sätta att ingen tidigare har gjort något liknande. Det ska vara något nytt, något som sticker ut, en historia som saknas därute, som fyller ett hål. Ja ni har hört alla floskler förut.

Analys av en historia

Det låter grymt osexigt men är riktigt spännande och är något som jag använt på mina kurser på Skrivarakademin. Det är ofta första gången som någon av deltagarna sätter sig ner och funderar över hur författaren gått till väga, hur hen lagt upp sin historia och också varför den känns så fascinerande, varför du sugs in. Och för de flesta blir det en verklig aha-upplevelse.

För hur ofta tänker du på hur många plotlines författaren har? Hur många kapitel? Hur många sidor per kapitel? Finns där cliffhangers? Vilka POV använder sig hen av? Och hur många? Hur är tempot? Är det mycket miljöbeskrivningar eller lite? Mycket eller lite dialog? Finns där olika tidslinjer och hur växlar författaren mellan dessa? Vem är huvudkaraktären? Vilka andra finns med? Vilka roller har de? Är det flera historier som vävs ihop? Finns det flera underliggande berättelser?

Hur gör man?

Som alltid så är det efter tycke och smak. Använder du själv en viss teknik för att göra dina synopsis så kan det vara en god idé att köra med samma för din analys. Excel eller post-it eller bara anteckningar. Eller gigantiska mind-maps. Japp, det är jag 😉

Gå sedan igenom boken kapitel efter kapitel och snart börjar ett mönster infinna sig liksom dina aha. Jaså var det så det var? Det tänkte jag inte på.

Vad ger det?

Dels övning i att se hur författaren gjort, hur hen har byggt upp sin berättelse men så klart också inspiration och idéer till hur du själv kan använda liknande tekniker eller hitta ett sätt som löser upp när du kört fast med ditt manus. Goda idéer är som bekant till för att stjälas.

Trender?

Oh ja. Självklart finns såna. Växelspel mellan dåtid och nutid är en klassiker. En gammal dagbok. Ja ja, suck, men ack så effektivt. Skildring av ett skeende ur några olika POV – alltså låta flera personer ge sin alldeles egen upplevelse av vad som skett. Edwardssons nya En alldeles vanlig familj är ett lysande exempel.

Återvändare. Just nu verkar de simma i stim 😉 Det är allt från återvändande poliser som tvingas utreda brott i sin gamla döende och urtrista hemort där så klart det förflutna och gamla relationer flyter upp till ytan. Eller en journalist – som i Sharp Objects av Gillian Flynn, för övrigt den bästa av henne än så länge – som återvänder till sin otäcka hemstad där ingen går säker och ingen är normal, allra min hennes egen creepy familj … Hu!

Och bäst av allt, då kan du undvika att falla i trend-träsket och skriva det där som just fyller ett hål på marknaden 🙂

Som sagt, goda idéer går att stjäla. Happy hunting.

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om ornament och bärande väggar

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, karaktärsbeskrivning, miljöbeskrivning, plot, skriva, skrivtips

En del jämför skrivande med arkitektur: man sätter upp planer, reviderar dem, och sen genomför man själva bygget, och avslutningsvis placerar man in möblerna. Jag har själv använt mig av arkitekt-liknelsen, men då för att visa att författare behöver visa att de är att lita på. När man blivit en etablerad arkitekt får man helt enkelt mer utrymme för improvisation (åtminstone i liknelsen).

Men det finns en annan sak med arkitektur som liknar hur det är att skriva, och det har med ornament och bärande väggar att göra.

Ornament är något som egentligen inte behövs för att byggnaden ska stå upp. Det är sånt man har bärande väggar till. Vill man å andra sidan att det ska vara tjusigt, använder man ornament.

Ornament från Salisburys katedralskloster

Salisburys katedralskloster. Foto: Cornell University Library

Ett exempel som kanske är lite oväntat: jag var nyligen och såg superhjältefilmen Ant-Man and the Wasp på bio. (Jag och min bästis Stefan brukar analysera superhjältefilmer ur alla möjliga perspektiv efteråt, och det är bra träning för att hålla dramaturgi-tänket igång.) I den filmen finns det sven där en av hjältarna ska förhandla med en person om att köpa en komponent som de behöver för att kunna göra ett experiment. Personen hon träffar vägrar att sälja komponenten och låter sina hejdukar anfalla henne. Efter att ha försvarat sig tar hon med sig komponenten därifrån. Där hade scenen kunnat sluta. De bärande väggarna hade varit på plats i och med att skurken hade fått visa sig från sin onda sida och blivit tillfälligt besegrad. Men scenen slutar istället med att hjälten lämnar över pengarna, inte med stora åthävor, utan i förbigående. En person som bara slötittat på filmen hade säkert missat när huvudpersonen ställt väskan framför skurken.

Och det är det som är poängen. Ornamentet fick det utrymme det förtjänade. För som Adolphson & Falk sjunger i Mer jul: ”En show glöms bort / Om den bara visar opp / Effekter som man knappast anar”. Man får poängtera vissa saker och låta andra saker presenteras i förbigående.

Hur vet man vilka saker man ska poängtera och vilka saker man ska presentera i förbigående? Tja, man kan inte lära sig av Ant-Man and the Wasp. Det är inte någon subtil film, utan ett spektakel. Man kan lära sig mycket av spektakel, men kanske inte proportioner.

Jag brukar kalla förmågan att veta vad man ska betona och presentera i förbigående för taktkänsla (om du ska följa en länk i det här inlägget rekommenderar jag att det blir den länken). Precis som taktkänsla är det något man kan träna upp, om man inte råkar ha den medfödd. Men först måste man förstå vad som är ornament och vad som är bärande väggar.

Ornament går att ta bort, men har större sentimentalt värde, och är också ofta sånt som läsare och tittare har störst känslor för, men bara om de är bra gjorda.

Bärande väggar å andra sidan är svåra att ta bort utan att ändra storyn, men är kanske inte lika angelägna för läsare och tittare. De är otacksamma att lägga tid på, men det märks om de inte finns där.

Inga berättelser saknar helt ornament. Men de kan vara mer eller mindre tankeväckande, coola, romantiska, etc.

För att du ska lära dig se skillnaden, fundera lite över en scen i en text du skriver. Vilka saker måste vara där? Vilka för intrigen framåt, bygger upp rollfigurerna, presenterar världen, skapar genren? Chansen är stor att de är bärande väggar.

Och vilka vill du verkligen ska vara där? Vilka skapar känslor, gör berättelsen modern, får till stilen, gör dig som författare mer uppmärksammad? Chansen är lika god att de är ornament.

Om du fortfarande inte ser skillnaden, ta hjälp av en lektör.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om att skriva en deckartrilogi

Publicerat av Kategori: deckare, dramaturgi, Ingrid Elfberg, intrig, Johanna Wistrand, karaktärsbeskrivning, manus, manusutveckling, Nyheter, Okategoriserade, plot, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur, synopsis, thriller, trilogi

Frösön av fotograf Martin Hedman

Foto: Martin Hedman

 

Jag ringde upp min kollega Ingrid Elfberg i Storydoktors och bad att få ställa några frågor angående det här med att skapa en karaktär som ska hålla under en hel trilogi, samt hur det är att planera en sådan.

Hon har ambitionen att bli klar med första delen nu i höst och ska jobba med  kompletterande research och skriva under sommaren.

Ingrid är författare med fem deckarromaner bakom sig.  2004 vann hon första pris i det prestigefyllda Ballografpriset för sin novell Stormen.
Hon bor numera i Ulricehamn efter många år i Göteborg. Och från att ha skildrat Göteborg i flera deckare byter hon nu miljö  för sitt skrivande – till Norrland.

Under intervjun svär Ingrid över att det börjar regna. På kvällen samma dag ska hon nämligen göra skjutprov för hagelskytte. Detta ingår i jägarexamen som hon ska ta, bland annat i researchsyfte för att lära sig mer om jakt som är en central del av livet i Jämtland.

 

Hur är det att arbeta med en trilogi?

Ingrid: Jag funderar fortfarande mycket på hela bygget. Det blir ju ganska mycket mer komplicerat med just en trilogi. Man behöver en karaktärsutveckling över alla tre delarna och det måste vara så för varje enskild karaktär. Och sedan ett ämne, en gåta, en historia som bär varje bok oavsett om det är en trilogi eller inte. Huvudkaraktären är den som bär själva trilogibågen.

Har man bara en roman att skriva kan man utveckla historia och sluta bågen med plot och underplot och allt får sin upplösning i den boken. Har man en trilogi måste man tänka på hela bygget. Det blir så otroligt mycket större.

Man måste ändå ha en enskild historia som fungerar både för de fiktiva karaktärerna och för det ämne som den enskilda historien som varje bok i trilogin har. Den som läser måste känna att hen fått svar på frågorna när boken är slut. Samtidigt bör det finnas en cliffhanger så man vill veta hur det kommer gå för karaktärerna i nästa del.

 

Du har således hjälp av att skriva synopsis?

Ingrid: Det här med synopsis får en helt annan dimension. Man får tänka i fyra plan: en för trilogibågen, sen en för varje enskild bok. Och allt måste hänga ihop med någon form av logik.

Det får inte gå för fort när man arbetar fram sin synopsis. Man måste ha en plan, särskilt för huvudkaraktären. Vederbörande börjar på en punkt och måste genomgå en utveckling. Saker som huvudkaraktären absolut inte kan tänka sig att göra i början av historien kan hen omvärdera senare på grund av händelseutvecklingen. Det kan vara en ny miljö, nya bekantskaper, olika uppdrag och svårigheter och nya insikter.

Jag måste veta allt om karaktärerna, i vilken ordning jag lämnar ut information. Jag som författare sitter på hela storyn och vet allt – backstory, allt. Och du som läser får det serverat av mig i den ordning och takt som jag väljer. På så vis bygger jag upp spänningen.

Att arbeta med en trilogi är otroligt fascinerande. Många har ju gjort det här förut med bravur: Stephen King, J R R Tolkien, Stieg Larsson med flera.
Den första puckeln i trilogiarbetet är väldigt stor. Sedan kommer det förhoppningsvis gå lättare, när karaktärerna börjar leva sina egna liv.

Det är fascinerande med de här olika planen, de olika bitarna, att man måste tänka efter så pass mycket, för det måste man. Det går inte att bara  sätta sig i baksätet och åka med när man ska skriva en trilogi.
Men man ska ju fortfarande skriva varje enskild roman som en egen historia.

 

Du skriver på en serie som utspelar sig i Norrland, närmare bestämt Östersundstrakten, eller hur?
Hur kommer det sig att du valde den miljön?

Ingrid:  Du har väl hört uttrycket ”Gräv där du står”? I det här fallet blir det Jämtland och Härjedalen som är mina hemtrakter. Men det är en sanning med modifikation. Jag lämnade Norrland när jag var nitton år och kan inte så mycket om mina hemtrakter som jag skulle önska.
Jag är ganska färdig med att skriva böcker om Göteborg, jag har ju flyttat därifrån också. Och suget efter Norrland har blivit allt större för mig på senare år.  Nu inser jag hur vacker och annorlunda  min hembygd är. Plus att kontrasterna i hur vi lever i stad kontra på landsbygd fascinerar mig.  Nu får jag tillfälle att undersöka mina barndomsplatser och märker att jag kan väldigt lite om de miljöer där jag tillbringade barndomen och ungdomen. Det är jättefascinerande att komma tillbaka och lära mig om de platserna. Det kan också ha att göra med sökandet efter ens identitet, detta att jag vill tillbaka upp i fiktionen.

Det finns många tacksamma ämnen att ta upp här, att vrida och vända på.  Många intressanta och djupa konflikter. Och landskapet är inte bara landskap. Människorna är annorlunda. Det kriminella landskapet är så totalt annorlunda än i storstaden.

Att folk i Norrland betalar lika mycket skatt som alla andra men får så lite tillbaka av samma samhällsservice, det är ett stort problem.  Det är så mycket tuffare livsvillkor i Norrland. Min uppväxtort utnyttjas och sugs ut av staten. Kampen för min hembygd är faktiskt en av drivkrafterna i den här trilogin.

 

Din huvudkaraktär, hur har du arbetat fram henne?

Ingrid: Det här med undercoververksamhet inom polisen är ett ämne som jag snubblade över och som fascinerade mig.  Det är så hemligt att man knappt kan göra research på det.  Det finns till och med de som säger att detta inte existerar.
Som vanligt har jag gjort min research så grundligt jag kunnat, så jag vet att det finns. Källan är givetvis anonym.

Min huvudkaraktär Zara har haft ett uppdrag utomlands som gått riktigt illa och hon åker tillbaka till Sverige. På grund av en hotbild mot henne placeras hon under ett alias i Norrland, i Östersund. Hon är ingen hemvändare. Tvärtom, hon är där under tvång och tillfälligt.

Denna Zara är en ren fantasifigur. Jag har funderat ut hennes bakgrund, hur hennes familjen såg ut,  hennes svaga punkter, styrkor, inre demoner. Jag har skapat en backstory som är enormt detaljerad. Här har jag även lagt in massor av detaljer när det gäller yrkesutbildningen (vapenkunskap m m. Hon ska ju leva i kriminella kretsar).

Jag har framför allt fått inspiration till karaktärer hos de som jobbar som poliser i Östersundstrakten, med deras perspektiv på saker och ting.

Jag har också gjort research angående rekrytering, utbildning m m och hur man påverkas som människa av att jobba under lång tid med undercoververksamhet. Det är en extrem utbildning dit som påminner om elitsoldatutbildning.

 

Vad är viktigast att tänka på, tycker du, när man skapar en fiktiv karaktär?

Ingrid: Det viktigaste är faktiskt backstoryn. Att man får allt nedskrivet. Hur hen ser ut, känner och tänker, hur ser familjen ut. Hur är banden? Skelett i garderoben? Hur påverkar de, osv.

Då blir det lättare att veta hur karaktären kommer att reagera och agera.

Du behöver bygga din karaktär och lära känna denna. För mig har det tagit en bra stund att lära känna Zara. Hon är en undanglidande person, svårgripbar (det måste hon ju vara, med det yrket).
Det är svårt att komma under skinnet på henne, hon vill ju inte det. I den här berättelsen håller hon på att tappa sin identitet och vet inte riktigt vem hon själv är. Det är en av hennes inre konflikter, hon vet inte var hon hör hemma, hon hänger löst. Men hon kommer att få insikter om sig själv och utvecklas under vistelsen i Norrland.

 

Tack för intervjun!

PS: Om ni är nyfikna på hur ett synopsis kan se ut, bldgoogla J K Rowling och plot.

 

Johanna Wistrand
6 juli  2018

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Får du fram det du tänkt få fram?

Publicerat av Kategori: lektör, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, skriva, skrivtips

Av Randall Munroe, XKCD

Har du någon gång fått negativ feedback och känt att läsaren inte förstått dig? Då är det nog så. Men gör inte misstaget att tro att felet enbart ligger hos läsaren. Det är inte säkert att det handlar om att läsaren slarvläst, eller ens att du bara inte varierat meningarna tillräckligt. Det kan vara så att du inte skrivit så tydligt.

Skönlitteratur är kommunikation, vilket betyder att det är en aktivitet som involverar flera personer. Om du vill skriva tydligt och klart är det därför en god idé att kontrollera om du uttrycker dig så att andra förstår.

Du kan fråga folk på nätet, skaffa betaläsare, anlita en lektör, skaffa en skrivcoach, gå kurser eller någon av de andra sätten att få feedback på dina texter. Allt det är bra metoder för att skriva tydligare.

Men du kan också fundera själv på hur andra människor tänker. Det här kräver ett visst mått av mognad som människa, att gå ifrån sin egen syn på saken och tänka sig att man inte vet saker som man känner till och att man har helt andra åsikter.

Några frågor du kan ställa dig själv är:

  • Vad vet folk i allmänhet om ämnet? Och vad känner de inte till?
  • Vilka saker brukar de missförstå om du pratar om ämnet?
  • Hur skulle någon kunna tänkas tro att förhöll sig?
  • Vilka saker tyckte du själv var svåra i början?

Den kanske mest fruktsamma frågan är dock den här: hur går det att ifrågasätta det du håller på med? För dig kanske det är självklart att ha en politisk åskådning, men andra har helt uppenbarligen andra åskådningar, så tänk dig in i hur de människorna skulle ha för annorlunda mål, metoder, historia, argument och sammanhang. Ta reda på vilka de är, om du inte redan vet. Kom bara ihåg att du inte gör det för att göra research kring din motståndare och ”vinna”, utan för att bli tydligare. Du kan inte vinna, utan bara kommunicera.

Om du lyckas kommunicera så att läsaren förstår, då leder det vidare, och det, kära läsare, är en oerhört vacker sak.

Lycka till!

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tänker du på dina läsare?

Publicerat av Kategori: dramaturgi, lektör, Lennart Guldbrandsson, manus, skriva, skrivprocess, skrivtips
En grafisk representation av kommunikation, baserad på Claude Elwood Shannon och Warren Weaver. En sändare (längst till vänster) kodar och sänder ett budskap genom ett medium. Budskapet kan störas (i mitten), innan det avkodas av mottagaren (längst till höger). Därefter ger mottagaren respons till sändaren (övre pilen).

Baserad på Claude Elwood Shannon och Warren Weaver.

Att skriva är delvis att uttrycka sig: att få berätta saker, att skildra rollfigurer och att skriva dialoger – och det är en rolig och svår utmaning att göra det bra. Läsarna uppskattar också den skickligheten. Men det är bara en av orsakerna till att läsarna gillar att läsa berättelser. Och de författare som bara har det här verkar självupptagna.

En annan sak är minst lika viktig som att uttrycka sig, nämligen förmågan att kommunicera. Då talar jag inte om att författare borde prata mer med sina läsare, även om det är en bra sak. Vad jag syftar på är att bra texter inte bara talar till läsaren utan att läsaren känner igen sig i den, associerar till sitt eget liv och känner känslor inspirerat av texten. Det beror på att författaren har levt sig in i någonting annat än sig själv och haft förmågan att föreställa sig vad andra personer känner igen, hur andras liv ser ut och vad som framkallar känslor hos andra.

Till viss del påverkas författare och läsare av samma saker, men det finns också en del skillnader. Här uppstår därför en skiljelinje i de manus jag lektörsläser: dels finns de författare som förstår hur andra människor resonerar, vad som framkallar känslor och vilken värld andra människor lever i. Deras texter ligger nästan alltid på den högre delen av skalan, oavsett deras övriga förmågor. (Jag har klienter som är dyslektiker eller inte kan något om de ämnen de skriver om, men som ändå skriver fantastiskt, eftersom de bryr sig om läsaren.) Dels finns de författare som inte förstår eller bryr sig om sina läsare. De är fullt upptagna med att visa upp sig och sina tankar om världen. Deras texter ligger nästan alltid på den nedre delen av skalan, oavsett deras övriga förmågor. Den förmågan att kommunicera med läsarna är alltså mycket viktig.

Så hur gör man?

Här är några av de saker du kan göra:

Och naturligtvis, prata med dina läsare. Fråga dem vad de tänker på, vad de oroar sig för, vad de skulle vilja läsa för berättelser, vilka rollfigurer de gillar och mycket annat. På köpet kommer du att bli en mer intressant människa. Det kan det vara värt.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lär känna din skurk

Publicerat av Kategori: antagonist, deckare, dramaturgi, framåtrörelse, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, manus, manusutveckling, Nyheter, orkestrering, plot, roman, skriva, skrivcoaching, skrivprocess, spänningsroman, struktur, synopsis, thriller

Jag läste nyligen en ungdomsroman där ett gäng ungdomar ger sig ut i vildmarken för att paddla och campa och så klart väljer fel arm på floden och möter en fiende därute som försvarar sitt revir.  Och nej, temat är INTE nytt. Historian är ganska spännande och det som bär den är relationerna mellan ungdomarna, så klart.

Antagonisten däremot är vag, svårgripbar och lämnar mig ointresserad, inte ens berörd. Jag får aldrig veta varför han försvarar sin vildmark på det sätt han gör. Jag får aldrig veta vad som gjort honom till den han är och vad som driver honom. Och det gör att hela historian, hur ambitiös och välskriven den än är, inte griper tag.

 

Din bästa skurk är den som behövs

Om hjälten inte har en anledning att rädda prinsessan så skiter han antagligen i det och stannar hemma och käkar chips och kollar ännu ett avsnitt av WestWorld. Så ge din protagonist ett mål, en drivkraft, en moral.

Motståndaren, antagonisten i din historia, är den karaktär som till vilket pris som helst vill hindra din protagonist från att nå sitt mål. Som du ser så måste du också veta vad det är som driver din hjälte, annars stannar han som sagt hemma i soffan.

Skurken ska vara den karaktär som är bäst skickad att attackera din hjältes svagheter, att sticka in kniven där det gör som ondast och där din protagonist är som mest sårbar.

Skurkens plan är det som driver historian framåt

Det här kan förvåna. Vi tänker allt för ofta enbart på vår hjälte och snickrar på dennes mål och drivkrafter och karakatärsutveckling. Men utan en lika intressant skurk faller det ofta platt.

Vem är det som vill stoppa din hjälte från att nå sina mål?

Vad är det motståndaren vill uppnå? Han ska helst kämpa för att nå samma mål som din hjälte. I deckare är det nästan alltid vems sanning som ska vinna – skurkens eller hjältens.

Vilka är din skurks värderingar? Och hur skiljer dom sig från hjältens? En historia utan en konflikt som även handlar om värderingar och moral är inte mycket att bygga på.

Hjältens plan och skurkens motattacker

Om hjältens plan löper på, snyggt och fint, blir det inte särskilt spännande. Inga överraskningar här inte. Ännu en dag i hjältens liv, snark …

Nej, det är när skurken också har en intrikat plan för att stoppa hjälten som det börjar hända saker. Ju vassare skurkens plan är och så klart, desto bättre du som författare lyckas dölja den, desto vassare plot med skarpa vändningar, blodisande överraskningar och oväntade upplösningar.

Hjältens plan måste hela tiden förändras, allt eftersom skurken ändrar sin taktik och hittar nya sätt att attackera. Vi vill flämta av skräck och spänning varje gång nya vidriga överraskningar drabbar oss och hjälten under vägen mot målet. Ska han klara att lösa gåtan? Slipper den vidriga skurken undan? Vad ska han hitta på härnäst? Hur ska vår hjälte klara ännu en utmaning? Åh nej, inte en gång till … Fast det sista är ju inte sant. Vi vill ju 😉

Lär känna din skurk –  väl

En enbart ond figur som inte förändras är bara – ond. Vilket blir trist och ointressant. Ännu en dag i skurkens liv, chop chop, smask, slask …

Fundera över vilka skurkar som du själv gillat eller som gjort dig verkligt rädd och  engagerad? Jag kan slå vad om att det inte är den genom-onde skurken utan minsta svaghet eller komplexitet, utan en som även har andra sidor och många bottnar.

En av mina absoluta favoriter är fortfarande Hannibal Lecter 🙂

Jag väljer att citera Carolyn See som avslutning på denna veckas blogginlägg, som just handlar om hur viktigt det är att du som författare verkligen känner din antagonist, väl. Och att antagonisten – för det mesta – är en människa, en karaktär som är minst lika komplex och mångbottnad som hjälten i din historia. Kanske ännu mera.

“A word about villains. You want to know your villains very well indeed or you’re better advised not to go inside their heads at all. A villain, by definition, is somebody different from ‘us.’ A villain is indecent, incomprehensible, from the land of ‘them.’ Who knows what makes them act the way they do? A decent human being can’t figure them out! And part of our ongoing fiction about ourselves is that we’re the good guys. The enduring paradox is that they think they’re the good guys.”

— Carolyn See

Lycka till i ditt arbete med den ultimata skurken.

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Boktips: Hur du skriver en bok på 21 dagar

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, Lennart Guldbrandsson, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, skrivtips, struktur

Viki King har skrivit en tunn bok som kom ut 1988 och som heter How to write a movie in 21 days. Jag har läst den åtminstone två gånger och återkommer till hennes tankar lite då och då. Det betyder inte att jag är gift vid dem, men det finns något befriande med Kings enkla sätt att förhålla sig till texter som jag gillar.

Men jag tänkte ge en liten överblick över hennes metod.

Två saker innan vi börjar:

  • King håller med mig om att förstaversioner ska skrivas om, och att de utlovade 21 dagarna för att skriva ett manus på det sättet påminner om vad resultatet blir när man gör NaNoWriMo, en grundplåt som man sen kan förbättra.
  • ett filmmanus är drygt 120 sidor långt, skrivs i ett speciellt format, och är därför i regel mycket kortare än en roman.

Med det i åtanke kör vi:

  1. Gör en berättelse om en person, inte om hela världen
  2. Föreställ dig filmen i huvudet, hur lite du än har
  3. Ta reda på början, mitt och slut (skriv allt detaljerat någon annanstans – behåll överblicken)
  4. Ta reda på vem huvudkaraktären [HK] är – stora fakta, ton, rollbesätt
  5. Ta reda på temat, beror på din ålder
  6. Skriv en logline (en kort beskrivning av storyn)
  7. Skaffa dig ett objekt som personifierar vad du känner, vad som fick dig att börja skriva på idén
  8. Ge verket en dålig titel (något som visar vad det handlar om bara)
  9. Ta nio lappar och skriv:
    • Sid 1: startar storyn, plats och stämning, en bild
    • Sid 3: ställer central fråga
    • Sid 10: Beskriver HK:s mål i dialog (”Jag vill”)
    • Sid 30: Lurigt skeende, problem som HK måste reagera på
    • Sid 45: Startar HK:s utveckling – scen [även absolut kritik mot idén]
    • Sid 60: Säger vad HK satsar helhjärtat på, löfte (”Jag ska”)
    • Sid 75: Vänder från hopplöst till ny chans att nå målet – scen där dröm blir verklighet
    • Sid 90: Säger vad slutet är
    • Sid 120: Beskriver HK:s nya liv
  10. Gör plats för filmen genom att ta fram 120 papper
  11. Läs igenom de 9 sidlapparna
  12. Numrera de 120 sidorna medan du föreställer dig filmen
  13. Skriv över texten från sidlapparna på manuset
  14. Skriv till sidan 90
  15. Hitta alla grejer som måste få ett slut, inga scener, bara noteringar
  16. Placera dem i ordning
  17. Kör genom projektor i huvudet
  18. Skriv slutet
  19. Läs igenom allt utan att döma – är det som du ville?

Punkt 14 i det här sättet att skriva kan tyckas vara komplicerat, men det är egentligen inte där svårigheterna uppstår. Om det uppstår svårigheter kring punkt 14 är det ofta istället att din antagonist inte är tillräckligt stark och utmanar huvudkaraktären. Läs mer om hur du kan göra din antagonist starkare här.

Som jag skrev, tror jag inte att det här är det enda möjliga sättet att skriva, men testa gärna Kings metod. Det kanske är en metod som fungerar för dig. Vill du veta mer om Kings metod kan du antingen köpa hennes bok, eller söka reda på mer information via nätet.

Lycka till!

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar