Monstret i skuggan

Publicerat av Kategori: Okategoriserade

Du känner säkert till den här typen av scen från ett otal TV-serier och filmer: en person gör något vardagligt och i bakgrunden står en okänd, mystisk människa och bevakar dem, möjligen med en illvillig min. Senare i berättelsen får vi veta vad det är för figur och varför den har bevakat den andra personen.

Faran

Som vanligt, när man väl har sett den sortens scen och rollfigur ser man dem överallt.

Poängen med den sortens scen borde vara uppenbar: att öka spänningen. Och risken med att använda dem är de scenerna är så vanliga. Nu när du läst om det här ämnet kommer du kanske också känna mindre spänning när du ser sådana scener, eller till och med tycka att de är löjliga.

Men jag hoppas att du inte låter den kunskapen göra dig cynisk. Den här typen av scen är fortfarande spännande för många läsare (och tittare).

För att ge en liknelse: med den här kunskapen är du som en trollkarl som vet hur det går till att trolla fram en kanin ur en hatt. Publiken vet inte hur det går till (i alla fall inte exakt), och det vore rätt tokigt av dig, ur affärsmässig synvinkel, a) att avslöja för publiken hur tricket går till, b) att klaga på hur enkelt tricket är när man väl känner till hur det går till, och c) att låta bli att göra sådana trick som du känner till. Det är vad publiken känner till och inte känner till, och vilken upplevelse publiken har, som är det viktiga.

Med andra ord: det här är en trop, ett verktyg. Att försöka skriva berättelser utan troper är dömt att misslyckat. Det är bättre att sikta på att fokusera på framåtrörelse och på rollfigurerna om du vill ge läsarna en upplevelse.

Möjligheterna

Men det finns flera saker som de flesta som först hör talas om den här tropen, ”monstret i skuggan”, inte tänker på.

Till att börja med finns det olika slut på ”monstret i skuggan”-berättelsen. Monstret kan visa sig vara en hjälpande figur, eller en tredje part i konflikten, eller, vilket riskerar att punktera spänningen, en helt oskyldig åskådare.

En annan viktig tanke är att ”monster i skuggan” ser inte alltid ut som monster. I själva verket skulle jag säga att det är betydligt vanligare med ”monster i skuggan” som inte är monster. De är planteringar. Till och med uppenbara planteringar. Läsaren vet att rollfiguren kommer att ha någon funktion senare i berättelsen och det är okunskapen om vilken funktion det är som skapar spänningen. Ju längre du drar ut på det, desto mer omvälvande måste avslöjandet vara.

Låt mig ge ett par exempel på ”monster i skuggan” för att visa på bredden i tropen:

  • huvudpersonen ser sin drömpartner flera gånger men vågar inte gå fram till vederbörande
  • en person vittnar om vad som hänt, men verkar så opålitlig att det kräver flera omgångar innan huvudpersonen förstår att det otroliga är sant
  • en observatör följer med huvudpersonen på arbetet, noterar saker i sitt block, och ger slutligen ett omdöme.

Det är förresten inte bara personer det kan handla om. ”Monstret i skuggan” kan vara någon sak som de först ignorerar men som sedan visar sig ha en viktig funktion, eller ett djur som kommer med en ledtråd. Bara fantasin sätter gränserna.

Och självklart finns det stora överlappningar med antagonistfunktionen. Så lek lite och se om inte din berättelse också kan ha ett ”monster i skuggan”.

Om inte annat är det ett bra sätt att göra din berättelse längre.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Var lägger du din exposition?

Publicerat av Kategori: Okategoriserade

Exposition är den information som läsaren behöver för att förstå vad som har hänt. Ett känt exempel är Hamlets pappa, vålnaden, som berättar att det är hans bror som har mördat honom, vilket sätter igång Hamlets hämndhistoria.

Nå, det finns flera sätt att presentera exposition för läsaren. Exemplet nedan är en parodi på dåliga sätt att göra det:

Hello, Austin. This is Basil Exposition from British Intelligence.
Källa.

Att ha en rollfigur som kommer in enbart för att berätta vad huvudpersonen behöver veta är med andra ord något man i regel inte vill ha.

Ett bättre sätt att presentera exposition är att omge sådana scener med någon form av känsla. Om personen exempelvis vägrar att prata först, så att huvudpersonen får lirka (desperation), eller om informationen kommer med någon slags kostnad (sorg), då blir det inte lika klyschigt. Här gäller det att vara påhittig, med andra ord.

Men det finns en annan bra lärdom också, när det gäller var man placerar exposition. Som manusförfattaren Zack Stentz skrev på Twitter nyligen:

Passa dig för den fara som jag kallar ”exposition precis när den behövs”. Försök att placera din exposition så långt bort från scenen där den används.

Det vill säga, om dina rollfigurer behöver öppna ett kassaskåp på sidan 50, vänta inte till sidan 49 med att låta en av rollfigurerna säga: ”Vet du, när jag var liten brukade jag och min pappa leka med kassaskåp och dyrkar. Jag kan göra ett försök med det här.”

Och om möjligt, göm expositionen i en annan kontext. Om vi träffar en rollfigur som på sidan 5 kastar yxor på fritiden… vet publiken att den rollfiguren kommer att kasta en yxa mot skurken lite senare.

Det är därför mycket av expositionen hamnar i början av berättelsen. Och där blir det trångt, eftersom så mycket annat också ska presenteras där.

Men det brukar gå att kombinera saker, så att rollfigurer och expositionen introduceras samtidigt. Det är inte alltid man kommer på hur man ska göra själv. Då är det bra att ha någon som kan kika på ens text. Som en storydoktor.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Historier får våra hjärnor att lysa upp

Publicerat av Kategori: Ingrid Elfberg, Nyheter

Vi människor är programmerade för historier. Historier är en del av vilka vi är. Det var så vi utvecklades och förstod vår omgivning, så vi förmedlade kunskap, berättade om faror, hur vi kunde hitta mat, byggde relationer.

Aktiviteten i hjärnan ökar med fem gånger

Det händer grejer när vi hör en god historia. Eller läser den. Det första som händer är att aktiviteten i din hjärna inte bara dubblas utan femdubblas. Vår hjärna drivs av elektrisk aktivitet och när vi hör en grym historia så lyser hjärna upp. Bokstavligen. Det här innebär också att när aktiviteten är högre så minns vi lättare och tar in mer information.

En kärleksdrog

Historier ökar inte bara den elektriska trafiken utan släpper också lös en kemisk substans som heter oxytocin. Av många också kallad för kärleksdrog. Vi som fött barn vet hur den funkar.

Bra historier, inte tråkiga

Pratar vi dessutom marknadsföring genom storytelling så blir det ännu tydligare. Du kan visst berätta om ditt företag eller ditt författarskap eller vad det nu är du vill få ut till dina följare men gör det inte med grafer eller långa listor med skitbra saker eller torra referenser.

Berätta hur det kom sig att du startade att göra det du gör, hur du nått dina mål i motgångar och medgångar, vilka värderingar du har och vad som driver dig, vad du tror om framtiden, vilka visioner du har, vad du brinner för.

De fyra elementen

Hur vi kan relatera till din berättelse, om det känns nytt och fräscht, enkelhet och spänning. Det är de fyra grundpelarna, speciellt om det är i din marknadsföring eller i dina sociala kanaler du ska berätta saker.

De flesta av oss läser bra men det innebär inte att vi älskar att läsa torr och svår svenska eller engelska. Grymma författare i alla tider har ofta haft ett språk som flyter lätt och inte stakar upp sig eller bromsar med svåra ord. Det sägs att Hemingways språk ligger kring den som man ska behärska på grundskolan. Inte jag sagt dock 😉

Vi vill gärna få veta något nytt, lära oss något som vi inte redan visste. Ny kunskap om spännande, nya eller udda saker intresserar oss.

Vi vill också känna att vi kan relatera till det du berättar, engagera oss, känna igen oss. Vi människor gillar andra människor, oavsett hur det ser ut i vår värld just nu.

Och lite spänning har ju aldrig skadat. Sa thrillerförfattaren och log …

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg har arbetat som lektör i dramaturgi och historiebyggnad i ett flertal år och är självklart medlem i Lektörsförbundet. Flera av hennes ”patienter” har blivit publicerade.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vilken fråga besvarar du?

Publicerat av Kategori: framåtrörelse, intrig, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivtips

Ett av de vanligaste problemen jag stöter på i de manus jag läser är att det finns sekvenser som helt och hållet skulle kunna tas bort utan att man förlorar någonting.

Det här är inte något man vill höra som författare. Det är så man tappar hela framåtrörelsen. Därför ska jag tipsa dig om hur man kan göra för att undvika att få sådana kommentarer.

Sarah Bernhardt som Hamlet.

Det handlar om frågor

Varje gång du skapar en ny scen eller en ny sekvens, fundera på vilken fråga du besvarar.

Den absolut enklaste frågan är: ”Varför skulle läsaren vilja läsa om det här?”, men det finns bättre frågor. Den frågan är nämligen både spetsig och spekulativ. Det blir något fientligt över den.

Mitt tips är att istället försöka skapa den lusten att läsa genom att hitta på en mer specifik fråga.

Låt säga att du har tre rollfigurer: Frida, Otto och Valerie. De är syskon och försöker ta reda på vem som är favoritbarnet eftersom det finns ett stort arv. Nu kommer en scen där du som författare vill låta dem bli sams. Den scenen behövs så att du sedan kan splittra dem på ett oväntat sätt. Men att skapa en scen där de blir sams verkar sakna konflikt och sådana scener blir väldigt lätt tråkiga. Hur kan du göra den scenen läsvärd?

Tja, du kan göra den kort, så att plågan inte blir så lång. Det är i regel en bra metod om du inte vet hur du ska lösa problemet.

Ett bättre sätt är följande: hitta en fråga som läsaren ändå har ställt sig eller skulle kunna förmås att ställa sig. I det här fallet är den uppenbara frågan: om de är konkurrenter, varför blir de då sams? Om en av rollfigurerna, säg Frida, ställer sig den frågan (till en vän eller annan modifierare) då blir det en fråga som läsaren också kan fundera på.

Men du kan använda andra frågor också. Just påhittigheten här är dock egentligen inte det viktiga. Det viktiga är i stället att du verkligen ser till att det finns frågor inför varje scen. Annars blir läsaren vilsen och kommer då att ställa den där spetsiga, fientliga frågan: Varför ska jag läsa det här?

 

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ramla inte i GoT träsket …

Publicerat av Kategori: Ingrid Elfberg, Nyheter

Och då var alltså mastodontserien Game of Thrones slut. Sista avsnittet har precis nått alla fans och recensionerna börjar ramla in. Och de är inte nådiga. Ett upprop på nätet kräver en remake av den sista säsongen och uppropet har redan första dagen passerat en miljon underskrifter. Så vad hände?

Självklart finns det inte en sanning. Det går aldrig att göra alla läsare eller tittare eller följare lyckliga. Det är en omöjlighet. Det skulle inte bli en god historia utan ett urvattnat försök att just tillfredsställa alla. Så, kan det vara just det som hänt?

Varning för milda spoilers för er som inte sett hela serien ännu!!

Tappade trådar

Det första som slår mig är alla öppna frågetecken som många klagar över och det som tittarna uppfattar som lösa trådar som aldrig fångats upp. Ett klassiskt misstag som vi alla som skriver historier gör. Att vi inte tänker igenom vad det är som driver våra karaktärer, innerst inne och vad som gör dem intressanta, på riktigt.

Vi släpper en karaktär för lättvindigt, struntar i eller glömmer att svara på frågetecken som vi skapat. Ändrar i en karaktärens personlighet och gör vederbörande ond trots att den vandrat genom ett antal säsonger som god? Eller tappar bort det karaktärsdrag hos en figur som varit dess mest uppskattade? Har karaktären varit seriens clown eller wiseman hela tiden får denna inte bli en mellanmjölksmes helt plötsligt.

Älskade karaktärer eller skurkar som får ett för lindrigt slut eller helt enkelt bara försvinner i ett poff som om alla onda eller goda gärningar inte betydde något trots allt? 

Tappad själ

Någon skrev att det brutala våldet i slutet av serien på något sätt återupprättade den just därför att hela seriens karaktär var det myckna våldet och brutaliteten. Att det aldrig var förutsägbart det som hände. De gillar så klart inte det mer finstämda och eftertänksamma slutet.

Medan andra söker logik, försöker förstå, lägga pussel, lösa gåtan som man tror bor där djupt inne, det som fascinerat och lockat ända sen början, det förflutna och dolda ska äntligen avslöja sig. Besvikelsen över att det inte fanns mer därunder …

Allas förväntningar ska infrias?

Det är inga dåliga krav vi ställer på en manusförfattare eller författare. Det ska serveras överraskningar i vart och vartannat kapitel och ändå ska trådarna inte falla lösa och vartenda litet frågetecken ska fångas upp. Basta.

Inga karaktärer får lämnas åt sina öden … och de var ju rätt många. Kanske är det helt enkelt så att en författare inte kan tillfredsställa alla och deras högst personliga relationer till olika karaktärer och teorier?

Uppbyggnad mot klimax

Låter snuskigt men är en del av löftet som vi alla som snickrar ihop historier faktiskt lovar våra läsare, att det vi presenterat och byggt upp också ska sluta med en rejäl brakare där vi både blir chockade och överraskade men kanske mest av allt tillfredsställda och kan vackla ut från biografen eller kasta boken ifrån oss och utbrista – ja jädrar i min låda där blev det åka av!

Mjuklandning

Sen får inte klimax rasa över oss som en tsunami för att sen kasta ut oss i total ovisshet, blöta, omskakade och chockade. Vi måste få landa mjukt. Få veta hur det blev till slut, med alla. Överlevde de och fick de varandra?

Låt inte trådarna och frågetecken hänga där och dingla men framför allt, klipp inte av dem bara snipp snapp snut. Låt oss aldrig bli kära i en karaktär som du sen bara helt simpelt spränger i tusen bitar eller eldar upp bara så där. Vi måste alltid få veta varför.

Nedtrappning

Här ges alla tillfällen till att fånga upp allt det som dinglar, med stor risk för att det återigen blir för mycket av det goda eller att författaren tröttnat och gör ett hastigt och summariskt slut.

När hjälten återvänder till sitt gamla hem igen, tilltufsad och framför allt förändrad av alla sin upplevelser, så vill vi följa med och se att allt är som vanligt men att hjälten inser att han inte är densamma längre, att livet i den lilla hålan han kommer ifrån inte längre kan rymma honom eller henne och återvänder ut på vägarna för nya äventyr …

När manuset börjar gå mot sitt slut, du är redigt trött på dig själv mest men också på dina karaktärer och deras miserabla liv, så kan det lätt hända att det går undan på slutet och du gör dig av med dina figurer på ett sätt som känns snopet och slapphänt av läsaren. Du mördar den där envisa människan, hon skulle ju ändå dö  …

Innan du gör det. Backa tillbaka. Se historian ur din läsares synvinkel och tänk till. Vilka lösa trådar hänger och dinglar och vilka karaktärer har du behandlat lite väl summariskt?

Don´t do the GoT. Eller om du faktiskt vet vad du gör och varför, Just do it 😉

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg har arbetat som lektör i dramaturgi och historiebyggnad i ett flertal år och är självklart medlem i Lektörsförbundet. Flera av hennes ”patienter” har blivit publicerade.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Två orsaker till att kritik svider, del 1

Publicerat av Kategori: lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manus, manusutveckling, skriva, skrivprocess, skrivtips

Vi vet alla hur smärtsamt det kan vara när man skrivit och skrivit på en berättelse och så kommer någon och kritiserar verket. Vi tar åt oss.

Om man ska anlita en lektör är det viktigt att förstå varför det är så, eftersom lektören aldrig kritiserar för att det ska svida, utan för att texten ska bli bättre. Smärtan ligger inte i det lektören skriver (även om det så klart finns klantiga/dåliga lektörer också, som uttrycker sig hårt eller okänsligt), utan i den som får kritiken.

(James Van Der Beek ur Dawsons Creek)

I det här och ett blogginlägg på min webbplats, Element X, kommer jag att titta på två grundläggande orsaker till att kritik svider. Låt oss börja.

Orsak nr 1: Kritiken missar målet

Jag har varit med om ett par gånger, att någon som jag har lektörsläst har kommit tillbaka och sagt att jag inte har förstått vad texten har handlat om: berättelsen är inte tänkt att vara dystopisk som jag trodde utan mystisk, eller en känsla som jag tolkade som avmätthet var i själva verket återhållen sorg. Mina förslag att göra berättelserna mer entydigt dystopiska eller ge rollfiguren mer känsla blir då helt fel.

Och i författaren blir det här ett tecken på en av flera saker:

  • det är en dålig lektör
  • lektören gjorde ett dåligt jobb
  • det är dåligt skrivet
  • författaren i sig är dålig på att skriva

Vissa författare riktar smärtan utåt (mot lektören) eller inåt (mot sig själv). Men vad kan jag säga i egenskap av lektör med mer än 12 års erfarenhet av att läsa och ge respons på texter annat än följande: Sånt händer.

Ibland beror missuppfattningen på att texten är lite vag, ibland på att element i texter av naturen är mångtydiga, ibland på att lektören inte kan genren ordentligt, ibland på att lektören har förutfattade meningar om författaren, ibland på att lektören har en dålig dag, och ibland på att författaren helt enkelt tänkt dunkelt.

Men… två saker att hålla i åtanke:

  • en bra lektör lämnar alltid öppet för frågor, och om författaren känner sig missförstådd är det definitivt något som en bra lektör skulle granska noggrannare. Vad är orsaken till missförståndet: lektören eller texten? Därtill är det något som skulle föranleda åtminstone mig att ta en ytterligare titt på texten och ge fler kommentarer, baserat på en omtolkning av texten. I själva verket har jag gjort så de få gånger det har hänt.
  • en bra lektör kritiserar inte bara eller ger förslag på förbättringar, utan speglar också texten, d.v.s. sammanfattar texten och ger en bild av den, så att författaren får en känsla av hur texten i stort uppfattas. Är det en deckare eller en feelgood, är den stram eller flödande, är den rolig eller får den det att krypa i nacken? Om den här speglingen är fel och inte bara tolkningen av enskilda scener finns det orsak som författare att fundera på hur du kan förtydliga berättelsen, så att den ger en mer entydig bild. Komedin kan exempelvis bli tydligare genom att öka antalet komiska scener eller genom att förlägga komiken där den syns.

Som författare finns det nästan ingenting som är så förödande som när kritiken helt missar målet. Man känner sig osedd och i förlängningen osynlig.

Ur Den osynlige mannen

Den här känslan går över när man får mer precis feedback. Men då kanske den andra orsaken till att det gör ont slår till istället.

Läs del 2 i den här serien här.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

 

 

1 kommentar | Skriv en kommentar

Om du inte skriver klart ditt manus så finns det inte.

Publicerat av Kategori: Nyheter

Det kan låta som hårda ord. Och är det också. Men de är sanna. Och kommer från ingen mindre än Neil Gaiman.

“Finish what you’re writing. Whatever you have to do to finish it, finish it.”

Jag kan inte påstå att jag har fulla hårddisken med påbörjade projekt men ett och annat kan jag så klart gräva fram. Idéer som fallit platt till marken, manus som påbörjats, historier som är ett embryo men aldrig utvecklats.

Däremot har jag ett snart fullbordat nytt bokmanus i min dator men som alltid är det lika besvärligt att få ihop det, samla ihop trådarna och till slut sätta en punkt.

Ångest är förnamnet.

 

 

Så vad är problemet med ofullbordade idéer?

Ofärdiga projekt går inte att sälja, går inte att skicka till ett förlag eller till din förläggare om du redan har en. De är ingenting.

Men, protesterar du, de kan bli.  Absolut. Men så länge de inte är fullbordade så existerar de inte för en marknad där ute, för en förläggare eller för några läsare. Eller filmare för den delen.

Att sälja en idé, går men …

Att sälja in en idé går så klart. Det finns historier som är så grymt bra att de är självlysande redan på idéstadiet och går att sälja in som just en idé, ett synopsis, en skiss. Men de är inte många.

Och det är antagligen enbart förunnat de där riktigt storsäljande eller namnkunniga författarna där förlagen redan innan vet med sig att köparna kommer att nappa och stålarna rulla in, oavsett.

Att få till det där sista.

Så varför är det så svårt att få till det där sista, att knyta ihop säcken och sätta den där punkten? Därför att alla trådar ska löpa ihop, fångas upp och inte lämnas åt sitt öde. För att du troligen vill berätta lite för mycket, jag är den första att erkänna det, och alltid kan komma på ytterligare någon detalj som måste in i pusslet för att det ska hänga ihop.

För att du har tappat sugen, för att du är less på din idé, tröttnat, för att du inte vågar lämna ifrån dig manuset, för att du vet hur tomt det kommer att kännas när din bebis flyger ut till någon annans händer och, ve och fasa, ska läsas av alla läsare som kan tycka både det ena och andra.

Men alla ursäkter och all ångest hjälper inte. Ska ditt manus bli något, alls, måste det bli klart.

Så vad väntar du på?

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg har arbetat som lektör i dramaturgi och historiebyggnad i ett flertal år och är självklart medlem i Lektörsförbundet. Flera av hennes ”patienter” har blivit publicerade.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Klyschiga repliker

Publicerat av Kategori: gestaltning, karaktärsbeskrivning, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, miljöbeskrivning, skriva, skrivprocess, skrivtips

Repliker är en viktig del av manuset. Men det är lätt att de blir klyschiga. I själva verket är klyschiga repliker en stark orsak till att manus inte blir antagna av förlag.

Man kan, som manusförfattaren Scott Myers, försöka samla ihop klyschiga repliker. Hans lista finns här. Den innehåller ett 130-tal repliker som vi redan sett och hört otaliga gånger tidigare.

Men jag tror inte att det räcker att försöka gå igenom den listan och hitta repliker som inte finns på den listan. (Trots att Myers lägger till repliker efter hand.) Det finns många repliker som låter klyschiga, även om de aldrig skulle komma med på den listan.

Hur gör man för att undvika klyschiga repliker?

Det finns flera bra metoder för att undvika klyschiga repliker:

  • se till att rollfigurerna har en bakgrund med något som sticker ut
  • ge rollfigurerna egna sätt att uttrycka sig, d.v.s. att de har en rytm i sitt tal som skiljer sig från de andra rollfigurerna
  • låt rollfigurerna vara medvetna om hur de låter, och därför avbryta sig själva eller varandra
  • ge rollfigurerna lite attityd, till exempel tuffhet eller humor, så att de medvetet bryter mot klyschor

Men min favoritmetod är den här:

  • placera rollfigurerna i situationer som läsaren inte har sett tidigare, så att de aldrig får chansen att prata om sånt som andra rollfigurer redan har pratat om.

Avslutning

Det är lätt att tro att det här är allt, men det går att vända på steken: överge inte tanken på klyschor helt och hållet. Ibland är klyschor bra. Du behöver bara hitta rätt klyscha för just din berättelse. Inte minst är de alldeles utmärkta utgångspunkter för boktitlar, eftersom de redan finns i läsarens hjärna.

 

Storydoktor Lennart Guldbrandsson

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hjältens resa …

Publicerat av Kategori: dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, Nyheter, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur

Det har tjatats många gånger om hjältens resa men vi tar den en gång till, för säkerhets skull 😉

För att ge djup och någon form av mening åt din historia så måste du så klart presentera din hjälte/hjältinna och dennes värld, så som den ser ut när vi startar.  Ofta finns det ett missnöje med hur den världen ser ut. Ofta befinner sig vår vän i ett underläge.

 

Äventyret knackar på

Dags att bryta tristessen. Någon eller något bryter vardagen och äventyret eller en utmaning knackar på.  Klassisk scen är när Gandalf bokstavligen knackar på hos Bilbo. Här tvekar ofta vår hjälte att lämna det invanda och trygga.

Acceptans

Även om hjälten tvekar så är det ofta här som insatsen höjs rejält och hjälten vågar ta klivet ut i det okända.

Övernaturlig kraft

Många hjältar genom historierna har här visat sig vara allt annat än vardagliga och tråkiga. Utan besitter någon form av övernaturlig eller annan kraft. Inte sällan är det en mentor som lär vår hjälte nya färdigheter.

Dags att färdas ut i det okända och kliva över tröskeln

Det behöver inte vara ett annat land, en annan värld. Det kan också vara att hjälten får en ny syn på den värld han lever i. Ett exempel är City of Bones av Cassandra Clare som nu ser sitt NY på ett helt annat sätt.

Uppleva den nya världen

Hjälten kliver in i den nya världen, ögonen öppnas, möter faror och uppenbarelser. Ännu inte helt redo för striden …

I valens mage eller Point of no return

Här får hjälten sin första smak av vad verklig fara innebär och tvingas välja, från den här punkten finns ingen återvändo.  I Sagan om Ringen sker det när Frodo är nära att dödas av Ringvålnaderna men ändå sen accepterar uppdraget att ta ringen till Mordor.

Prövningar och motgångar

Motgångarna hopar sig och vår hjälte tvingas gång på gång kämpa för att ta sig framåt mot målet.

Besök hos döden

Vi ungefär mitten av resan får vår hjälte se döden i vitögat, bokstavligen eller bildligt men återvänder återuppstånden och med nya insikter. Här genomgår vår hjälte en förvandling och kommer inte mer att vara densamme.

Den inre grottan

Här förstår vår hjälte för första gången vidden av den fara som han ska möta, vad han riskerar och ofta vilka av de han håller kär som också är i fara. Här tar han ett ögonblick för att reflektera över vad det är han ska göra, kämpar med sina tvivel och rädslor men väljer givetvis att gå raka vägen in i getingboet.

Striden

Här möter hjälten olika uppgifter, fysisk strid eller psykisk, ett livsfarligt pussel, gåtor och djupa inre stridigheter. Ofta med stor uppoffringar.

Exempel ur Star Wars är när Luke och hans vänner tar sig in i Dödsstjärnan för att rädda Leia och han blir vittne till hur Darth Vader dödar Obi-Wan.

Belöningen

Trots att segern kostat mycket blir hjälten ofta belönad, antingen själv eller för hans folk, planet, land … och också återförening med nära och kära.

Återresan hem

Nu är det dags att återvända hem igen. Efter strider, förluster och vinster. För det mesta har hjälten åstadkommit det han skulle genomföra men han upptäcker nu att han är förändrad, att livet hemma inte kommer att bli detsamma som förut.

Och när vi tror att allt är över …

så står hjälten inför sin sista strid. Mot historians antagonist, fysiskt eller på annat sätt, ett val mellan personlig framgång eller en annan högre mening. Det är här som historians verkliga klimax ligger.

Återvänder till den kända världen

Nu återträder hjälten in i den kända världen men som en annan förändrad person. Här firar han sina segrar och visar stor självinsikt, räddar de som hjälpt honom och ser till att allt ställs till rätta. Ett populärt exempel är Frodos återkomst till sin hemby och senare resan till De grå bergen.

Låter det banalt? För enkelt?

Tro mig. Enkelt är det inte. Varför inte testa på din nästa historia?

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg har arbetat som lektör i dramaturgi och historiebyggnad i ett flertal år och är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Han tände en Marlboro medan nespressomaskinen arbetade.

Publicerat av Kategori: gestaltning, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, manus, Nyheter, Okategoriserade, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips

Vad får du för bild när du läser inläggets rubrik?

Jag får en reklambild snarare än en scen i en roman.
Det är inte ovanligt att manus som jag får uppdraget att lektörsläsa eller redigera är strösslat med omedvetna produktplaceringar. Ni vet, sådana som filmmakare får betalt för att använda i filmer. Ett exempel är kvinnan som sitter vid en dator med ett stort äpple på locket.

Märken handlar om livsstil, jo det har de flesta av oss förstått. Och att  det är något som marknaden medvetet fått oss att nappa på. Så att vi konsumerar mera. Mycket dåligt för miljön, Men det är inte det jag ska ta upp nu. Utan hur lam gestaltningen blir med dessa produktplaceringar. Att mannen har en nespressomasin och tänder en marlborocigarett säger inte mycket om honom, förutom att han är rökare och möjligtvis kaffeälskare, eller kanske passiv person som utan att reflektera över det köper statusprylar (om Nespresso ärhög status, jag är inte säker).

Och någonstans tycker jag inte att läsaren ska förutsättas veta vad  ett visst märke markerar. Vad en viss öl- eller vinsort förmodas signalera i den sociala rangordningen.

Och nog är det väl bra mycket mer raffinerat att få fram sitt budskap utan att tjuvåka på märkesmarkörer?

Istället för att skriva att hon tog en klunk av högstatusvinet och rättade till blusen av  ett speciellt märke  och stoppade fötterna i skomärkesskon, beskriv det du vill få fram utan att nämna ett enda jävla märke. I kanske en helt annan scen med dialog, reaktioner från en annan karaktär eller hur hon behandlar sina kläder efter i en störtskur utomhus. Och gärna utan att använda orden lyx, dyrt eller flott.

Att påpeka märke efter märke ger lätt  ett osjälvständigt, smått dräglande och  fånigt intryck. Man kan tappa respekten för författaren som inte ansträngt sig mer.

Jag vet. Det är svårt att skriva, att författa. Ibland deprimerande svårt.  Man måste ta en promenad ibland och tänka några varv till.

 

Hälsar för dagen lätt irriterad storydoktor Johanna Wistrand, lektör, redaktör, skrivcoach och storydoktor, tillika medlem i Lektörsförbundet.

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar