Två orsaker till att kritik svider, del 1

Publicerat av Kategori: lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manus, manusutveckling, skriva, skrivprocess, skrivtips

Vi vet alla hur smärtsamt det kan vara när man skrivit och skrivit på en berättelse och så kommer någon och kritiserar verket. Vi tar åt oss.

Om man ska anlita en lektör är det viktigt att förstå varför det är så, eftersom lektören aldrig kritiserar för att det ska svida, utan för att texten ska bli bättre. Smärtan ligger inte i det lektören skriver (även om det så klart finns klantiga/dåliga lektörer också, som uttrycker sig hårt eller okänsligt), utan i den som får kritiken.

(James Van Der Beek ur Dawsons Creek)

I det här och ett blogginlägg på min webbplats, Element X, kommer jag att titta på två grundläggande orsaker till att kritik svider. Låt oss börja.

Orsak nr 1: Kritiken missar målet

Jag har varit med om ett par gånger, att någon som jag har lektörsläst har kommit tillbaka och sagt att jag inte har förstått vad texten har handlat om: berättelsen är inte tänkt att vara dystopisk som jag trodde utan mystisk, eller en känsla som jag tolkade som avmätthet var i själva verket återhållen sorg. Mina förslag att göra berättelserna mer entydigt dystopiska eller ge rollfiguren mer känsla blir då helt fel.

Och i författaren blir det här ett tecken på en av flera saker:

  • det är en dålig lektör
  • lektören gjorde ett dåligt jobb
  • det är dåligt skrivet
  • författaren i sig är dålig på att skriva

Vissa författare riktar smärtan utåt (mot lektören) eller inåt (mot sig själv). Men vad kan jag säga i egenskap av lektör med mer än 12 års erfarenhet av att läsa och ge respons på texter annat än följande: Sånt händer.

Ibland beror missuppfattningen på att texten är lite vag, ibland på att element i texter av naturen är mångtydiga, ibland på att lektören inte kan genren ordentligt, ibland på att lektören har förutfattade meningar om författaren, ibland på att lektören har en dålig dag, och ibland på att författaren helt enkelt tänkt dunkelt.

Men… två saker att hålla i åtanke:

  • en bra lektör lämnar alltid öppet för frågor, och om författaren känner sig missförstådd är det definitivt något som en bra lektör skulle granska noggrannare. Vad är orsaken till missförståndet: lektören eller texten? Därtill är det något som skulle föranleda åtminstone mig att ta en ytterligare titt på texten och ge fler kommentarer, baserat på en omtolkning av texten. I själva verket har jag gjort så de få gånger det har hänt.
  • en bra lektör kritiserar inte bara eller ger förslag på förbättringar, utan speglar också texten, d.v.s. sammanfattar texten och ger en bild av den, så att författaren får en känsla av hur texten i stort uppfattas. Är det en deckare eller en feelgood, är den stram eller flödande, är den rolig eller får den det att krypa i nacken? Om den här speglingen är fel och inte bara tolkningen av enskilda scener finns det orsak som författare att fundera på hur du kan förtydliga berättelsen, så att den ger en mer entydig bild. Komedin kan exempelvis bli tydligare genom att öka antalet komiska scener eller genom att förlägga komiken där den syns.

Som författare finns det nästan ingenting som är så förödande som när kritiken helt missar målet. Man känner sig osedd och i förlängningen osynlig.

Ur Den osynlige mannen

Den här känslan går över när man får mer precis feedback. Men då kanske den andra orsaken till att det gör ont slår till istället.

Läs del 2 i den här serien här.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

 

 

1 kommentar | Skriv en kommentar

Om du inte skriver klart ditt manus så finns det inte.

Publicerat av Kategori: Nyheter

Det kan låta som hårda ord. Och är det också. Men de är sanna. Och kommer från ingen mindre än Neil Gaiman.

“Finish what you’re writing. Whatever you have to do to finish it, finish it.”

Jag kan inte påstå att jag har fulla hårddisken med påbörjade projekt men ett och annat kan jag så klart gräva fram. Idéer som fallit platt till marken, manus som påbörjats, historier som är ett embryo men aldrig utvecklats.

Däremot har jag ett snart fullbordat nytt bokmanus i min dator men som alltid är det lika besvärligt att få ihop det, samla ihop trådarna och till slut sätta en punkt.

Ångest är förnamnet.

 

 

Så vad är problemet med ofullbordade idéer?

Ofärdiga projekt går inte att sälja, går inte att skicka till ett förlag eller till din förläggare om du redan har en. De är ingenting.

Men, protesterar du, de kan bli.  Absolut. Men så länge de inte är fullbordade så existerar de inte för en marknad där ute, för en förläggare eller för några läsare. Eller filmare för den delen.

Att sälja en idé, går men …

Att sälja in en idé går så klart. Det finns historier som är så grymt bra att de är självlysande redan på idéstadiet och går att sälja in som just en idé, ett synopsis, en skiss. Men de är inte många.

Och det är antagligen enbart förunnat de där riktigt storsäljande eller namnkunniga författarna där förlagen redan innan vet med sig att köparna kommer att nappa och stålarna rulla in, oavsett.

Att få till det där sista.

Så varför är det så svårt att få till det där sista, att knyta ihop säcken och sätta den där punkten? Därför att alla trådar ska löpa ihop, fångas upp och inte lämnas åt sitt öde. För att du troligen vill berätta lite för mycket, jag är den första att erkänna det, och alltid kan komma på ytterligare någon detalj som måste in i pusslet för att det ska hänga ihop.

För att du har tappat sugen, för att du är less på din idé, tröttnat, för att du inte vågar lämna ifrån dig manuset, för att du vet hur tomt det kommer att kännas när din bebis flyger ut till någon annans händer och, ve och fasa, ska läsas av alla läsare som kan tycka både det ena och andra.

Men alla ursäkter och all ångest hjälper inte. Ska ditt manus bli något, alls, måste det bli klart.

Så vad väntar du på?

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg har arbetat som lektör i dramaturgi och historiebyggnad i ett flertal år och är självklart medlem i Lektörsförbundet. Flera av hennes ”patienter” har blivit publicerade.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Klyschiga repliker

Publicerat av Kategori: gestaltning, karaktärsbeskrivning, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, miljöbeskrivning, skriva, skrivprocess, skrivtips

Repliker är en viktig del av manuset. Men det är lätt att de blir klyschiga. I själva verket är klyschiga repliker en stark orsak till att manus inte blir antagna av förlag.

Man kan, som manusförfattaren Scott Myers, försöka samla ihop klyschiga repliker. Hans lista finns här. Den innehåller ett 130-tal repliker som vi redan sett och hört otaliga gånger tidigare.

Men jag tror inte att det räcker att försöka gå igenom den listan och hitta repliker som inte finns på den listan. (Trots att Myers lägger till repliker efter hand.) Det finns många repliker som låter klyschiga, även om de aldrig skulle komma med på den listan.

Hur gör man för att undvika klyschiga repliker?

Det finns flera bra metoder för att undvika klyschiga repliker:

  • se till att rollfigurerna har en bakgrund med något som sticker ut
  • ge rollfigurerna egna sätt att uttrycka sig, d.v.s. att de har en rytm i sitt tal som skiljer sig från de andra rollfigurerna
  • låt rollfigurerna vara medvetna om hur de låter, och därför avbryta sig själva eller varandra
  • ge rollfigurerna lite attityd, till exempel tuffhet eller humor, så att de medvetet bryter mot klyschor

Men min favoritmetod är den här:

  • placera rollfigurerna i situationer som läsaren inte har sett tidigare, så att de aldrig får chansen att prata om sånt som andra rollfigurer redan har pratat om.

Avslutning

Det är lätt att tro att det här är allt, men det går att vända på steken: överge inte tanken på klyschor helt och hållet. Ibland är klyschor bra. Du behöver bara hitta rätt klyscha för just din berättelse. Inte minst är de alldeles utmärkta utgångspunkter för boktitlar, eftersom de redan finns i läsarens hjärna.

 

Storydoktor Lennart Guldbrandsson

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hjältens resa …

Publicerat av Kategori: dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, Nyheter, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur

Det har tjatats många gånger om hjältens resa men vi tar den en gång till, för säkerhets skull 😉

För att ge djup och någon form av mening åt din historia så måste du så klart presentera din hjälte/hjältinna och dennes värld, så som den ser ut när vi startar.  Ofta finns det ett missnöje med hur den världen ser ut. Ofta befinner sig vår vän i ett underläge.

 

Äventyret knackar på

Dags att bryta tristessen. Någon eller något bryter vardagen och äventyret eller en utmaning knackar på.  Klassisk scen är när Gandalf bokstavligen knackar på hos Bilbo. Här tvekar ofta vår hjälte att lämna det invanda och trygga.

Acceptans

Även om hjälten tvekar så är det ofta här som insatsen höjs rejält och hjälten vågar ta klivet ut i det okända.

Övernaturlig kraft

Många hjältar genom historierna har här visat sig vara allt annat än vardagliga och tråkiga. Utan besitter någon form av övernaturlig eller annan kraft. Inte sällan är det en mentor som lär vår hjälte nya färdigheter.

Dags att färdas ut i det okända och kliva över tröskeln

Det behöver inte vara ett annat land, en annan värld. Det kan också vara att hjälten får en ny syn på den värld han lever i. Ett exempel är City of Bones av Cassandra Clare som nu ser sitt NY på ett helt annat sätt.

Uppleva den nya världen

Hjälten kliver in i den nya världen, ögonen öppnas, möter faror och uppenbarelser. Ännu inte helt redo för striden …

I valens mage eller Point of no return

Här får hjälten sin första smak av vad verklig fara innebär och tvingas välja, från den här punkten finns ingen återvändo.  I Sagan om Ringen sker det när Frodo är nära att dödas av Ringvålnaderna men ändå sen accepterar uppdraget att ta ringen till Mordor.

Prövningar och motgångar

Motgångarna hopar sig och vår hjälte tvingas gång på gång kämpa för att ta sig framåt mot målet.

Besök hos döden

Vi ungefär mitten av resan får vår hjälte se döden i vitögat, bokstavligen eller bildligt men återvänder återuppstånden och med nya insikter. Här genomgår vår hjälte en förvandling och kommer inte mer att vara densamme.

Den inre grottan

Här förstår vår hjälte för första gången vidden av den fara som han ska möta, vad han riskerar och ofta vilka av de han håller kär som också är i fara. Här tar han ett ögonblick för att reflektera över vad det är han ska göra, kämpar med sina tvivel och rädslor men väljer givetvis att gå raka vägen in i getingboet.

Striden

Här möter hjälten olika uppgifter, fysisk strid eller psykisk, ett livsfarligt pussel, gåtor och djupa inre stridigheter. Ofta med stor uppoffringar.

Exempel ur Star Wars är när Luke och hans vänner tar sig in i Dödsstjärnan för att rädda Leia och han blir vittne till hur Darth Vader dödar Obi-Wan.

Belöningen

Trots att segern kostat mycket blir hjälten ofta belönad, antingen själv eller för hans folk, planet, land … och också återförening med nära och kära.

Återresan hem

Nu är det dags att återvända hem igen. Efter strider, förluster och vinster. För det mesta har hjälten åstadkommit det han skulle genomföra men han upptäcker nu att han är förändrad, att livet hemma inte kommer att bli detsamma som förut.

Och när vi tror att allt är över …

så står hjälten inför sin sista strid. Mot historians antagonist, fysiskt eller på annat sätt, ett val mellan personlig framgång eller en annan högre mening. Det är här som historians verkliga klimax ligger.

Återvänder till den kända världen

Nu återträder hjälten in i den kända världen men som en annan förändrad person. Här firar han sina segrar och visar stor självinsikt, räddar de som hjälpt honom och ser till att allt ställs till rätta. Ett populärt exempel är Frodos återkomst till sin hemby och senare resan till De grå bergen.

Låter det banalt? För enkelt?

Tro mig. Enkelt är det inte. Varför inte testa på din nästa historia?

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg har arbetat som lektör i dramaturgi och historiebyggnad i ett flertal år och är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Han tände en Marlboro medan nespressomaskinen arbetade.

Publicerat av Kategori: gestaltning, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, manus, Nyheter, Okategoriserade, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips

Vad får du för bild när du läser inläggets rubrik?

Jag får en reklambild snarare än en scen i en roman.
Det är inte ovanligt att manus som jag får uppdraget att lektörsläsa eller redigera är strösslat med omedvetna produktplaceringar. Ni vet, sådana som filmmakare får betalt för att använda i filmer. Ett exempel är kvinnan som sitter vid en dator med ett stort äpple på locket.

Märken handlar om livsstil, jo det har de flesta av oss förstått. Och att  det är något som marknaden medvetet fått oss att nappa på. Så att vi konsumerar mera. Mycket dåligt för miljön, Men det är inte det jag ska ta upp nu. Utan hur lam gestaltningen blir med dessa produktplaceringar. Att mannen har en nespressomasin och tänder en marlborocigarett säger inte mycket om honom, förutom att han är rökare och möjligtvis kaffeälskare, eller kanske passiv person som utan att reflektera över det köper statusprylar (om Nespresso ärhög status, jag är inte säker).

Och någonstans tycker jag inte att läsaren ska förutsättas veta vad  ett visst märke markerar. Vad en viss öl- eller vinsort förmodas signalera i den sociala rangordningen.

Och nog är det väl bra mycket mer raffinerat att få fram sitt budskap utan att tjuvåka på märkesmarkörer?

Istället för att skriva att hon tog en klunk av högstatusvinet och rättade till blusen av  ett speciellt märke  och stoppade fötterna i skomärkesskon, beskriv det du vill få fram utan att nämna ett enda jävla märke. I kanske en helt annan scen med dialog, reaktioner från en annan karaktär eller hur hon behandlar sina kläder efter i en störtskur utomhus. Och gärna utan att använda orden lyx, dyrt eller flott.

Att påpeka märke efter märke ger lätt  ett osjälvständigt, smått dräglande och  fånigt intryck. Man kan tappa respekten för författaren som inte ansträngt sig mer.

Jag vet. Det är svårt att skriva, att författa. Ibland deprimerande svårt.  Man måste ta en promenad ibland och tänka några varv till.

 

Hälsar för dagen lätt irriterad storydoktor Johanna Wistrand, lektör, redaktör, skrivcoach och storydoktor, tillika medlem i Lektörsförbundet.

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hur man får bra omdömen av BTJ

Publicerat av Kategori: lektör, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, recensioner, skrivtips

Hur vet biblioteken vilka böcker de ska köpa in? Jo, ibland får de hjälp av BTJ, ett företag som recenserar böcker. Men de recenserar inte alla böcker, och de kan vara ganska lakoniska i sina omdömen.

Nu har en till av mina böcker blivit recenserad. Det är boken 10 sätt samarbete lyfter din kreativa karriär som jag skrev tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson, och som BTJ:s lektör Jonas Herrlin skriver om så här (i BTJ-häftet nr 3, 2019):

Tre hattar skriver inspirerande och entusiastiskt och kan ge vägledning till skribenter som vill lämna skrivandets ensamhet och ”lyfta” sin karriär. De tydliga kapitelrubrikerna gör att man lätt kan identifiera det man är intresserad av, utan att läsa från pärm till pärm.

(Läs mer.)

Men det här handlar inte enbart om mig och min bok

Bra betyg är roliga att få, men vad kan du ta med dig från den här texten?

Till att börja med, att se till att boken blir skickad till BTJ. Som man säger: om man inte chansar kan man inte vinna.

Men det som är betydligt viktigare är att du skriver en sådan bok som BTJ och andra kan tycka om. Det finns flera skäl till det:

  • BTJ recenserar som sagt inte alla böcker, så om boken inte håller tillräckligt hög klass kan den bli refuserad där också.
  • Om omdömet som BTJ ger boken är dåligt är det möjligen värre än att inte bli recenserad alls.
  • Utan ett citat från BTJ blir det svårare att marknadsföra boken till biblioteken.

Tanken är inte att lägga någon extra press på dig, utan att ge dig en realistisk bild av verkligheten. Du kan dessutom använda samma sorts tänkande för att få bra omdömen i andra recensioner.

Så hur gör man för att få bra recensioner?

Det finns förstås inga garantier när det gäller recensioner. Ibland är recensenten bara grinig eller motvalls. Särskilt gäller det BTJ och många andra stora recensenter då de ofta försöker balansera omdömet så att det inte låter som ensidiga hyllningar.

Men generellt sett går det att åtminstone göra följande:

  • fundera på vad ditt mål med boken är, oavsett om det är att underhålla eller skrämma eller få in läsaren i ett romantiskt mood. En stor del av en boks värde ligger i om den lovar en sak och sedan håller det, eller till och med överträffar det målet. Det mest synliga löftet är den genre du väljer. Är din bok ett bra exempel på din genre, eller bara ett okej exempel, eller till och med något som knappt kvalar in i genren? Se till att du förstår ditt mål ordentligt, och kolla om du uppnår det genom att bokstavligt talat räkna efter hur mycket av boken som handlar om det som är ditt mål. Är din bok en komedi? Nåväl, hur många skämt finns det i den? Är din bok tänkt att väcka folks fantasi? Ja, räkna då efter hur många tankeväckande saker du har med. Mer är inte nödvändigtvis bättre här, men om du bara har ett skämt då är det ingen komedi, och om du bara är fantasieggande en gång, då lyckas du inte med ditt mål.
  • ägna en del av din tanketid – den tid du planerar boken och skriver om den – åt att försöka förutse vad andra kan tänkas ha för kritik mot din bok. Det vill säga, lyssna på den där rösten inuti dig som säger att det är dåligt, och försök att samla så många kritiska saker du bara kan. Det här låter förstås inte roligt, att lyssna på den där rösten, men jag lovar att det blir lättare när den har fått prata av sig. En annan fördel går att illustrera med följande seriestripp av Steve Ogden:

  • åtgärda så många av kritikpunkterna du kan. Du kommer aldrig att kunna fixa allt, och du kommer dessutom att missa saker, speciellt om du har blivit bränd förut, men om du sätter som mål att du ska hitta lösningar på problemen snarare än att blunda för dem, kommer du ha större chans att lyckas.
  • fråga andra. Låt folk läsa texten innan den är klar, när den nästan är klar, när du tror att den är klar, när du har fått feedback och ändrat på den så att den är klar, när du har skickat den till en lektör och du har skrivit om den så att den är klar, och när du har den ute på korrekturläsning. De kommer att se på din text med andra ögon, och det är nyttigt för dig.
  • lär dig av tidigare versioner av texten och verkligen skriv om dem, snarare än att bara putsa lite i dem. (Förstaversioner är förresten något du måste få ur dig, snarare än något färdigt.) Det betyder att du måste hitta ett eget sätt att bearbeta dina texter så att de blir mycket bättre och inte bara blir karbonkopior av varandra.

Och allt det här blir förstås lättare om du har andra att samarbeta med. Vilket du kan läsa om i den BTJ-hyllade boken 10 sätt samarbete lyfter din kreativa karriär.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Behöver alla historier en Antagonist?

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, framåtrörelse, gestaltning, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, manus, Nyheter, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur

Svaret är till allas frustration nej!

En historia behöver så klart inte ha en specifik och fysisk antagonist. Men, den behöver alltid en funktion av en antagonist. Det måste alltid finns ett motstånd, en motsats, någon slags kraft som utmanar vår Protagonist.

Annars uppstår ingen konflikt och det har vi diskuterat förut här på vår blogg. Utan konflikt uppstår ingen spänning. Och alla historier som engagerar sina läsare eller tittare har någon form av konflikt i sig. Annars blir det väldigt beige och lattebrunt.

Men hallå? Exempel tack.

Det finns så klart flera men ett bra exempel är filmen Cast Away från 2000 där karaktären Chuck Nolan som spelas av Tom Hanks blir strandsatt på en avlägsen ö i fyra års tid. I den här typen av historier är det ofta själva naturen eller någon annan kraft som är motståndet och som skapar konflikten. I just den här historian är det havet i sig som är motståndaren och som hindrar protagonisten från att nå sitt mål, nämligen att ta sig hem igen. Här finns ingen fiende i form av en person.

Kan protagonisten vara sin egen värsta fiende?

Och svaret är så klart JA.

En karaktär som genom sitt eget beteende hela tiden ställer till det för sig själv och som gör andra illa i sin omgivning och aldrig drar några korrekta slutsatser av sitt struliga beteende, absolut. Men i den typen av historia brukar det ofta vara så att motståndet växlar och finns hos medspelarna som blir illa behandlade. Och i tur och ordning får ta på sig rollen som Antagonist. Komplicerat? Ja lite.

I den här kategorien finns också protagonisten som har motståndet inom sig, där drivkraften blir ett motstånd i sig. Ofta en roadmovie, en resa i verklighet eller ett inre landskap, där protagonisten möter olika motstånd eller olika karaktärer på sin resa som lär hen saker som i grunden förändrar.

Den inre antagonisten är så klart vanligare i det man kallar vanliga romaner. Ett klassiskt exempel är Trollkarlen från Oz, där protagonisten rymmer hemifrån men under vägen lär sig saker som gör att hon inser hur bra hon egentligen har det hemma och återvänder.

Men, inget går upp mot en riktigt skurkig skurk

En tydlig fiende gör att konflikten blir så mycket tydligare, mycket mer personlig. Och vi som läser eller tittar engagerar oss så mycket mer.

Tänk bara på dina egna favoritantagonister. Erkänn att superskurken i Lars Keplers böcker, den iskalle och övermänskligt grymme Jurek Walter är fascinerande? Och skrämmande, vilket är meningen. Eller seriemördaren som syr kostymer av sina offer, Buffalo Bill i Lammen tystnar. Och så klart Darth Vader i Star Wars. Kluven, ond men ändå lite lite god.

Eller varför inte en av mina egna absoluta favoriter, Hans Gruber i Die Hard. En grym, smart och charmerande motståndare. Hur i hela friden ska vår protagonist klara att matcha honom, helt ensam dessutom?

Och sen har vi så klart de dolda fienderna. Karaktären som brukar kallas Fake ally opponent. Men det blir ett annat inlägg.

Det går absolut att skriva en bra historia utan en antagonist. Men det kräver ett riktigt vasst och genomtänkt manus. En utmaning indeed 😉

Storydoktor Ingrid

Ingrid Elfberg har arbetat som lektör i dramaturgi och historiebyggnad i ett flertal år och är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Ingrid? Kontakta på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Innan du skickar ditt manus till en lektör

Publicerat av Kategori: dialog, dramaturgi, Forum, framåtrörelse, gestaltning, Ingrid Elfberg, intrig, Johan Häggblom, Johanna Wistrand, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur

Innan du lämnar ditt manus till en lektör kan det vara bra att gå igenom manuset för en sista redigering.

Framför allt så är det bra om du tittar på det rent berättartekniska först, som att ta bort onödiga transportsträckor, osköna och omedvetna upprepningar av ett och samma ord m m.

Här kommer frågor från oss tre storydoktors. Jag har även lagt in frågor från redaktören Johan Häggblom på Forum samt från språkgranskare, författare och lektör Anna Gable Frimodig. Deras frågor har jag hittat på nätet, bl a hos Type & Tell.

Det blir en hel del. Låt dig inte hämmas och förskräckas av mängden, utan börja från början och beta av i egen takt och så mycket du mäktar med. Blir du över huvud taget väldigt förvånad över frågorna kan det vara så att ditt manus inte är moget att läsas av lektör än. Jag har själv skickat tillbaka manus som ska lektörsläsas och istället rekommenderat kunden att gå skrivarkurs först, samt att träna upp hantverket och därefter återkomma med sitt manus.

 

Kontrollfrågor att ställa till dig själv innan du skickar in  ditt manus till Storydoktors för lektörsläsning:

 

Johanna Wistrands frågor

  • Har du sett över onödiga upprepningar av ord – d v s läst hela text högt med strykpennan i högsta hugg?
  • Har du sett över transportsträckorna? D v s onödiga beskrivningar på hur man kommer in genom ett rum genom att öppna en dörr, kokar en kopp kaffe genom att hälla vatten i en vattenkokare osv?
  • Har du sett över dialogerna, att det inte skrivs ut i onödan vem som säger vad (låter överpedagogiskt)?
  • Har du sett över dialogerna att det står, när det behövs, vem som säger vad, så att läsaren inte behöver räkna bak i dialogen för att begripa vem som säger repliken?
  • Har du sett till att karaktärernas namn inte är för lika varandra, så att läsaren får svårt att skilja dem åt för att de liknar varandra grafiskt. Anne och Anna t ex?
  • Har du sett över ”tänkte han” och ”tänkte hon” – oftast behöver det inte förklaras att det är en tanke, det brukar framgå bra ändå, du behöver dessutom inte ha citationstecken runt det som tänks. Läsaren fattar ändå.
  • Om du använder kursiva textavsnitt eller meningar, finns det en konsekvens i bruket av just kursiv stil? Eller kunde det lika gärna stå icke-kursivt, som en del av övriga löpande texten?
  • Överanvänds ordet ”ser” hos karaktären som har berättarperspektivet? Exempel: ”Lisa såg hur Lennart låste bilen.” Läsaren vet redan att man får se allt genom Lisas ögon eftersom hon är s k perspektivperson, hon har alltså berättarperspektivet. Då är det helt onödigt att skriva ut att ”Lisa såg”. Skriv bara ”Lennart låste bilen”. Vi tar alltså del av det som sker framför ögonen på Lisa.

 

Lennart Guldbrandsson:

  • Fundera på vad du vill ha ut av kommentarerna – vill du kunna ge ut boken eller vill du få beröm för att du klarat av det, eller vill du lära dig saker? Observera: Inget av det är fel. Det handlar om vad du vill ha. Ju mer precis du kan beskriva vad du är ute efter, desto lättare blir det.
  • Kan du beskriva din idé kortfattat? Stämmer den beskrivningen med vad du faktiskt har skrivit? Vad finns det i din idé som skiljer sig från andra berättelser i samma genrer?
  • Vet du vilken reaktion du skulle vilja ha av dina läsare? Finns det något i boken som skulle kunna orsaka den reaktionen? Finns det saker som direkt saboterar den reaktionen?
  • Tror du att läsaren kommer att bli tillfredsställd när den kommer till slutet? Du behöver inte ha ett lyckligt slut, men det behöver vara ett slut. Finns det något som avslutar berättelsen? Finns det något som blir en klimax? Finns det något som knyter samman de trådar som du har presenterat?
  • Finns det något i berättelsen som läsaren får reda på under resans gång som den inte visste tidigare? Finns det flera överraskningar?
  • Tror du att en genomsnittlig läsare kan identifiera sig med någon av huvudpersonerna? Skulle någon av läsarna kunnat ha agerat på samma sätt? Framför allt är det här viktigt med antagonisten, som ofta bara agerar dumt i början och därefter inte lägger fingrarna emellan för att bli stoppad i sin plan. (Du har väl en plan för antagonisten?)
  • Har du byggt upp en värld? Vad har läsaren fått reda på om de platser som berättelsen utspelar sig på? Här pratar jag inte bara om rent fysiska saker (”de bor i ett blått hus”), utan om sammanhang och bakomliggande regler (”det verkar inte finnas några grannar, eller släktingar, eller poliser, eller föreningar, eller någon historia…”).
  • Strunta i att snygga till det – låt ditt ordbehandlingsprogram sköta stil på rubriker, sidnumrering och utseende på brödtext automatiskt, så att det ser likadant ut hela vägen.

 

Ingrid Elfberg:

  • Se över om det stämmer med platserna i manuset. Och saker som att man t ex inte kliver i och ur olika bilar, att natt och dag funkar. Karaktärernas förflyttningar. Det har hänt att karaktärerna i manus jag lektörsläst tycks förflytta sig genom teleportering…
  • Är tidsflödet i ditt manus logiskt? Håller tidslinjerna ihop, även om du har brutit dem och växlar?
  • Karaktärernas drivkrafter – har du dem klart för dig? Och vilka roller de har? Ibland får jag manus där författaren inte har helt klart för sig vem som är skurk eller inte.

 

John Häggblom  på bokförlaget Forum: 

När det gäller berättelsen:

  • Finns det några oklarheter? Förstår man till exempel varför karaktärerna agerar som de gör, är deras motiv tillräckligt tydliga/intressanta?
  • Vad behöver tillföras för att idén ska bära? (Till exempel en tydligare konflikt, mer dramatiska karaktärer.)
  • Vad är det mest centrala som utforskas i berättelsen?
  • Vilka bifigurer kan man utveckla utöver huvudpersonen (och antagonisten)?
  • Vilka karaktärers utveckling ska vara i fokus?

 

När det gäller enskilda scener/händelseförlopp:

  • Vilket syfte har kapitlet/scenen/händelseförloppet? På vilket sätt bidrar det till att driva handlingen framåt?
  • Vilka känslor vill man väcka hos läsaren?
  • På vilket sätt får scenen personerna i den att utvecklas?
  • Vad saknas i scenen för att den verkligen ska fånga läsaren?
  • I vad består motståndet/motståndarna i scenen?
  • Finns det någon komponent som innebär mer motstånd och som man kan ta med i scenen istället?

 

Anna Gable Frimodig:

  • Ha ett läsbart format. Med läsbart avser jag att raderna inte är längre än cirka 65 nedslag (inklusive blanksteg), att det är dubbelt radavstånd och att typsnittet har seriffer (såna där små slängar i ändarna).
  • Se till att varje person som yttrar sig i dialog börjar göra så på ny rad. Gör inte för långa tunga stycken och inte heller för långa meningar.
  • Rensa bort alla onödiga småord, till exempel: ”lite, nästan, kanske, verkligen, liksom, ju” med flera. Detsamma gäller inledande ja och nej i dialog. Glöm däremot inte det lilla ordet ”att” som verkar föra en tynande tillvaro i dagens ungdomsspråk.
  • Använd inte långa haranger efter dialog, som ”utbrast han förnumstigt lismande”. Se till att du har gestaltat på vilket sätt något sägs och använd övervägande det korta ”sa hon”. Var också noga med att läsaren direkt förstår vem det är som talar (vanligt fel, eftersom författaren vet så väl själv).
  • Var sparsam med bisatsinledare av ny mening, som ”och” eller ”men”. Det är okej att använda dem, men spara dessa tills det blir riktigt spännande, annars förlorar de sitt krut.
  • Undvik att upprepa ord för tätt. Det finns oftast synonymer. Undvik att inleda alla meningar med egennamn eller pronomen (framför allt: han, hon, den, det) utan försök att variera språket.
  • Kontrollera basfakta, så att dina karaktärer behåller sitt utseende, sitt sätt att vara, vilket år de är födda etc. genom hela berättelsen. Gäller naturligtvis inte om något inträffar som förändrar en person eller en plats.
  • Ta bort utropstecken (lite som att skratta åt sitt eget skämt i skönlitteratur) utom i enstaka repliker. Använd gärna semikolon, men gödsla inte med dem (ett på vartannat kapitel är ett riktmärke).
  • Använd inte parenteser i skönlitteratur.
  • Du behöver inte lämna ditt manus till korrläsare (för du kommer ändå att göra ändringar när du får tillbaka ditt manus och då är detta pengar i sjön), men läs gärna igenom manuset själv och rätta det du hittar. Kontrollera småsaker, som att det finns mellanslag efter punkt och komma, ta bort dubbla mellanslag och annat som lätt smyger sig in när man skapar i full fart. Med andra ord, gör manuset så tilltalande att läsa som möjligt utan att börja layouta det för tryck.

Lycka till!

PS Om du är tveksam, läs ”Svenska skrivregler” där du får hjälp med hur man ställer upp dialog, gör styckeindelningar etc.

 

Sammanställningen här ovan är gjord av Johanna Wistrand, Storydoktor, verksam som lektör sedan över 10 år och medlem i Lektörsförbundet.

(Bilden är en målning av Félix Fénéon, ”Editing La Revue Blanche” från 1896)

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ninnis affär

Publicerat av Kategori: debutroman, feelgood, Helene Kolseth, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, Ninnis affär, Nyheter, roman, skönlitteratur, skriva

Det kom  en bok med posten för några dagar sedan.

Helene Kolseths roman ”Ninnis affär”, den första delen av tre i en feelgoodserie.
Jag lektörsläste ”Ninnis affär” för nästan exakt två år sedan.
Och nu fick jag hålla det färdiga resultatet i min hand.
Detta är ett av glädjeämnena med att vara lektör, storydoktor och manusutvecklare.
Även skrivcoach. Detta att få se kunden nå sitt mål.

Här kan du beställa boken.

Johanna Wistrand, storydoktor och medlem i Lektörsförbundet

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Använder du Fleming-effekten?

Publicerat av Kategori: gestaltning, lektör, Lennart Guldbrandsson, miljöbeskrivning, skönlitteratur, skriva, skrivtips
Bronsstaty av Ian Fleming, som skapade James Bond, inför 100-årsdagen av hans födelse 1908.

Bronsstaty av Ian Fleming, som skapade James Bond, inför 100-årsdagen av hans födelse 1908.

Är du rädd för att någon ska tycka att din berättelse är orealistisk? Du kanske vet med dig om att du har skarvat litegrand (eftersom alla författare gör det ibland) och undrar hur du ska kunna vara säker på att läsarna inte rycks ut ur fiktionen och börjar granska allt du gör.

Då kan du alltid använda dig av något som ibland kallas för Fleming-effekten.

Det här berättargreppet är döpt efter Ian Fleming, den brittiske journalisten som i mitten på 1950-talet började åka på semester till Jamaica, och där skrev ihop mer fantastiska versioner av sånt han själv och folk i hans närhet varit med om under andra världskriget, med rollfiguren James Bond, som en romantiserad version av honom själv i centrum.

Vad är Fleming-effekten?

Fleming-effekten är inte hans egen benämning av det, utan det är var Kingsley Amis som i sin analys av James Bond-böckerna (The James Bond Dossier, på svenska Fallet James Bond) myntade begreppet. Amis definierade det så här:

“the imaginative use of information, whereby the pervading fantastic nature of Bond’s world … [is] bolted down to some sort of reality, or at least counter-balanced.”

Med andra ord, för att få de mer icke-realistiska delarna mer realistiska använde Fleming detaljerad information. Om han ville presentera en båt som skurkarna kunde använda för att transportera några stulna kärnvapenstridsspetsar, och utåt ändå verka vara en lyxjakt, utan att läsaren skulle undra över hur skurkarna fick tag på en så speciell båt, kunde han inte bara skriva att de hade en båt och hoppas att läsaren köpte det. Istället gav han båten en hel bakgrundshistoria och en design som gjorde det trovärdigt: den hade ett skrov av en legering av aluminium och magnesium, med två fyrtaktsdieselmotorer tillverkade av Daimler-Benz med dubbla Brown Boveri-kompressorer. Den var tillverkad av Leopoldo Rodrigues i Messina, och kostade 200 000 pund i 1964 års pengavärde. (Det här är inte allt vi får veta om båten.)

Som du kan se är varumärken och specifika namn något som Fleming använde. Men andra saker han ibland använde var specifika gatuadresser (på samma sätt som Stieg Larsson) eller historiska skeenden som efter några spännande detaljer lät avvika från det faktiska.

Hur du kan använda Fleming-effekten

Finns det fler sådana specifika detaljer du kan använda för att få läsaren att bli övertygad om att det du skriver är sant när det i själva verket är ljug? Självklart. Och du får gärna använda dig av Fleming-effekten. Men poängen är inte att du ska sitta och komma på en massa detaljer som du kan skyffla in i berättelsen. Resultatet blir då att du dränker läsaren i information som den inte har bett om, eller som den inte vill ha.

Poängen är att du behöver veta när du behöver strössla berättelsen med detaljer som låter trovärdiga, men som är helt påhittade. Om du inte vet det själv (och det är svårt) kan du alltid ta hjälp av någon som kan se din berättelse utifrån.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar