Inlägg av Lennart Guldbrandsson

Om ornament och bärande väggar

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, karaktärsbeskrivning, miljöbeskrivning, plot, skriva, skrivtips

En del jämför skrivande med arkitektur: man sätter upp planer, reviderar dem, och sen genomför man själva bygget, och avslutningsvis placerar man in möblerna. Jag har själv använt mig av arkitekt-liknelsen, men då för att visa att författare behöver visa att de är att lita på. När man blivit en etablerad arkitekt får man helt enkelt mer utrymme för improvisation (åtminstone i liknelsen).

Men det finns en annan sak med arkitektur som liknar hur det är att skriva, och det har med ornament och bärande väggar att göra.

Ornament är något som egentligen inte behövs för att byggnaden ska stå upp. Det är sånt man har bärande väggar till. Vill man å andra sidan att det ska vara tjusigt, använder man ornament.

Ornament från Salisburys katedralskloster

Salisburys katedralskloster. Foto: Cornell University Library

Ett exempel som kanske är lite oväntat: jag var nyligen och såg superhjältefilmen Ant-Man and the Wasp på bio. (Jag och min bästis Stefan brukar analysera superhjältefilmer ur alla möjliga perspektiv efteråt, och det är bra träning för att hålla dramaturgi-tänket igång.) I den filmen finns det sven där en av hjältarna ska förhandla med en person om att köpa en komponent som de behöver för att kunna göra ett experiment. Personen hon träffar vägrar att sälja komponenten och låter sina hejdukar anfalla henne. Efter att ha försvarat sig tar hon med sig komponenten därifrån. Där hade scenen kunnat sluta. De bärande väggarna hade varit på plats i och med att skurken hade fått visa sig från sin onda sida och blivit tillfälligt besegrad. Men scenen slutar istället med att hjälten lämnar över pengarna, inte med stora åthävor, utan i förbigående. En person som bara slötittat på filmen hade säkert missat när huvudpersonen ställt väskan framför skurken.

Och det är det som är poängen. Ornamentet fick det utrymme det förtjänade. För som Adolphson & Falk sjunger i Mer jul: ”En show glöms bort / Om den bara visar opp / Effekter som man knappast anar”. Man får poängtera vissa saker och låta andra saker presenteras i förbigående.

Hur vet man vilka saker man ska poängtera och vilka saker man ska presentera i förbigående? Tja, man kan inte lära sig av Ant-Man and the Wasp. Det är inte någon subtil film, utan ett spektakel. Man kan lära sig mycket av spektakel, men kanske inte proportioner.

Jag brukar kalla förmågan att veta vad man ska betona och presentera i förbigående för taktkänsla (om du ska följa en länk i det här inlägget rekommenderar jag att det blir den länken). Precis som taktkänsla är det något man kan träna upp, om man inte råkar ha den medfödd. Men först måste man förstå vad som är ornament och vad som är bärande väggar.

Ornament går att ta bort, men har större sentimentalt värde, och är också ofta sånt som läsare och tittare har störst känslor för, men bara om de är bra gjorda.

Bärande väggar å andra sidan är svåra att ta bort utan att ändra storyn, men är kanske inte lika angelägna för läsare och tittare. De är otacksamma att lägga tid på, men det märks om de inte finns där.

Inga berättelser saknar helt ornament. Men de kan vara mer eller mindre tankeväckande, coola, romantiska, etc.

För att du ska lära dig se skillnaden, fundera lite över en scen i en text du skriver. Vilka saker måste vara där? Vilka för intrigen framåt, bygger upp rollfigurerna, presenterar världen, skapar genren? Chansen är stor att de är bärande väggar.

Och vilka vill du verkligen ska vara där? Vilka skapar känslor, gör berättelsen modern, får till stilen, gör dig som författare mer uppmärksammad? Chansen är lika god att de är ornament.

Om du fortfarande inte ser skillnaden, ta hjälp av en lektör.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Får du fram det du tänkt få fram?

Publicerat av Kategori: lektör, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, skriva, skrivtips

Av Randall Munroe, XKCD

Har du någon gång fått negativ feedback och känt att läsaren inte förstått dig? Då är det nog så. Men gör inte misstaget att tro att felet enbart ligger hos läsaren. Det är inte säkert att det handlar om att läsaren slarvläst, eller ens att du bara inte varierat meningarna tillräckligt. Det kan vara så att du inte skrivit så tydligt.

Skönlitteratur är kommunikation, vilket betyder att det är en aktivitet som involverar flera personer. Om du vill skriva tydligt och klart är det därför en god idé att kontrollera om du uttrycker dig så att andra förstår.

Du kan fråga folk på nätet, skaffa betaläsare, anlita en lektör, skaffa en skrivcoach, gå kurser eller någon av de andra sätten att få feedback på dina texter. Allt det är bra metoder för att skriva tydligare.

Men du kan också fundera själv på hur andra människor tänker. Det här kräver ett visst mått av mognad som människa, att gå ifrån sin egen syn på saken och tänka sig att man inte vet saker som man känner till och att man har helt andra åsikter.

Några frågor du kan ställa dig själv är:

  • Vad vet folk i allmänhet om ämnet? Och vad känner de inte till?
  • Vilka saker brukar de missförstå om du pratar om ämnet?
  • Hur skulle någon kunna tänkas tro att förhöll sig?
  • Vilka saker tyckte du själv var svåra i början?

Den kanske mest fruktsamma frågan är dock den här: hur går det att ifrågasätta det du håller på med? För dig kanske det är självklart att ha en politisk åskådning, men andra har helt uppenbarligen andra åskådningar, så tänk dig in i hur de människorna skulle ha för annorlunda mål, metoder, historia, argument och sammanhang. Ta reda på vilka de är, om du inte redan vet. Kom bara ihåg att du inte gör det för att göra research kring din motståndare och ”vinna”, utan för att bli tydligare. Du kan inte vinna, utan bara kommunicera.

Om du lyckas kommunicera så att läsaren förstår, då leder det vidare, och det, kära läsare, är en oerhört vacker sak.

Lycka till!

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tänker du på dina läsare?

Publicerat av Kategori: dramaturgi, lektör, Lennart Guldbrandsson, manus, skriva, skrivprocess, skrivtips
En grafisk representation av kommunikation, baserad på Claude Elwood Shannon och Warren Weaver. En sändare (längst till vänster) kodar och sänder ett budskap genom ett medium. Budskapet kan störas (i mitten), innan det avkodas av mottagaren (längst till höger). Därefter ger mottagaren respons till sändaren (övre pilen).

Baserad på Claude Elwood Shannon och Warren Weaver.

Att skriva är delvis att uttrycka sig: att få berätta saker, att skildra rollfigurer och att skriva dialoger – och det är en rolig och svår utmaning att göra det bra. Läsarna uppskattar också den skickligheten. Men det är bara en av orsakerna till att läsarna gillar att läsa berättelser. Och de författare som bara har det här verkar självupptagna.

En annan sak är minst lika viktig som att uttrycka sig, nämligen förmågan att kommunicera. Då talar jag inte om att författare borde prata mer med sina läsare, även om det är en bra sak. Vad jag syftar på är att bra texter inte bara talar till läsaren utan att läsaren känner igen sig i den, associerar till sitt eget liv och känner känslor inspirerat av texten. Det beror på att författaren har levt sig in i någonting annat än sig själv och haft förmågan att föreställa sig vad andra personer känner igen, hur andras liv ser ut och vad som framkallar känslor hos andra.

Till viss del påverkas författare och läsare av samma saker, men det finns också en del skillnader. Här uppstår därför en skiljelinje i de manus jag lektörsläser: dels finns de författare som förstår hur andra människor resonerar, vad som framkallar känslor och vilken värld andra människor lever i. Deras texter ligger nästan alltid på den högre delen av skalan, oavsett deras övriga förmågor. (Jag har klienter som är dyslektiker eller inte kan något om de ämnen de skriver om, men som ändå skriver fantastiskt, eftersom de bryr sig om läsaren.) Dels finns de författare som inte förstår eller bryr sig om sina läsare. De är fullt upptagna med att visa upp sig och sina tankar om världen. Deras texter ligger nästan alltid på den nedre delen av skalan, oavsett deras övriga förmågor. Den förmågan att kommunicera med läsarna är alltså mycket viktig.

Så hur gör man?

Här är några av de saker du kan göra:

Och naturligtvis, prata med dina läsare. Fråga dem vad de tänker på, vad de oroar sig för, vad de skulle vilja läsa för berättelser, vilka rollfigurer de gillar och mycket annat. På köpet kommer du att bli en mer intressant människa. Det kan det vara värt.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Boktips: Hur du skriver en bok på 21 dagar

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, Lennart Guldbrandsson, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, skrivtips, struktur

Viki King har skrivit en tunn bok som kom ut 1988 och som heter How to write a movie in 21 days. Jag har läst den åtminstone två gånger och återkommer till hennes tankar lite då och då. Det betyder inte att jag är gift vid dem, men det finns något befriande med Kings enkla sätt att förhålla sig till texter som jag gillar.

Men jag tänkte ge en liten överblick över hennes metod.

Två saker innan vi börjar:

  • King håller med mig om att förstaversioner ska skrivas om, och att de utlovade 21 dagarna för att skriva ett manus på det sättet påminner om vad resultatet blir när man gör NaNoWriMo, en grundplåt som man sen kan förbättra.
  • ett filmmanus är drygt 120 sidor långt, skrivs i ett speciellt format, och är därför i regel mycket kortare än en roman.

Med det i åtanke kör vi:

  1. Gör en berättelse om en person, inte om hela världen
  2. Föreställ dig filmen i huvudet, hur lite du än har
  3. Ta reda på början, mitt och slut (skriv allt detaljerat någon annanstans – behåll överblicken)
  4. Ta reda på vem huvudkaraktären [HK] är – stora fakta, ton, rollbesätt
  5. Ta reda på temat, beror på din ålder
  6. Skriv en logline (en kort beskrivning av storyn)
  7. Skaffa dig ett objekt som personifierar vad du känner, vad som fick dig att börja skriva på idén
  8. Ge verket en dålig titel (något som visar vad det handlar om bara)
  9. Ta nio lappar och skriv:
    • Sid 1: startar storyn, plats och stämning, en bild
    • Sid 3: ställer central fråga
    • Sid 10: Beskriver HK:s mål i dialog (”Jag vill”)
    • Sid 30: Lurigt skeende, problem som HK måste reagera på
    • Sid 45: Startar HK:s utveckling – scen [även absolut kritik mot idén]
    • Sid 60: Säger vad HK satsar helhjärtat på, löfte (”Jag ska”)
    • Sid 75: Vänder från hopplöst till ny chans att nå målet – scen där dröm blir verklighet
    • Sid 90: Säger vad slutet är
    • Sid 120: Beskriver HK:s nya liv
  10. Gör plats för filmen genom att ta fram 120 papper
  11. Läs igenom de 9 sidlapparna
  12. Numrera de 120 sidorna medan du föreställer dig filmen
  13. Skriv över texten från sidlapparna på manuset
  14. Skriv till sidan 90
  15. Hitta alla grejer som måste få ett slut, inga scener, bara noteringar
  16. Placera dem i ordning
  17. Kör genom projektor i huvudet
  18. Skriv slutet
  19. Läs igenom allt utan att döma – är det som du ville?

Punkt 14 i det här sättet att skriva kan tyckas vara komplicerat, men det är egentligen inte där svårigheterna uppstår. Om det uppstår svårigheter kring punkt 14 är det ofta istället att din antagonist inte är tillräckligt stark och utmanar huvudkaraktären. Läs mer om hur du kan göra din antagonist starkare här.

Som jag skrev, tror jag inte att det här är det enda möjliga sättet att skriva, men testa gärna Kings metod. Det kanske är en metod som fungerar för dig. Vill du veta mer om Kings metod kan du antingen köpa hennes bok, eller söka reda på mer information via nätet.

Lycka till!

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det okända okända – om omskrivning

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, orkestrering, plot, recensioner, roman, skriva, skrivcoaching, skrivprocess, skrivtips, struktur

2002 förhördes dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld angående varför det fanns så lite bevis för att Irak hade försett terroristgrupper med massförstörelsevapen. Hans svar har blivit bevingat:

”There are known knowns. These are things we know that we know. There are known unknowns. That is to say, there are things that we know we don’t know. But there are also unknown unknowns. There are things we don’t know we don’t know.”

Oaktat att citatet kommer från en person som inte är särskilt sympatisk är det här fenomenet något som även författare behöver förhålla sig till, och särskilt under omskrivningsfasen. För flera år sedan uttryckte jag det så här i ett blogginlägg  med rubriken Bränt barn skyr elden… men missar översvämningen:

”När man skrivit en text, och någon kritiserar det man har gjort, då är det väldigt lätt att man fokuserar så starkt på det man fått kritik på framöver, att man helt enkelt glömmer bort det mesta annat. Om någon har sagt åt dig att du skriver dålig dialog så kommer du att lägga all fokus på att skriva bättre dialog. Samtidigt blundar du för att du kan ha andra problem. Intrigen kanske suger, men du missar det för att du tittar på dialogen.”

De här två sakerna är två sidor av samma mynt. När man ska skriva om en text behöver man därför ta hänsyn till de saker man inte känner till.

Frågande djur.

Foto: psyberartist, CC-BY 2.0, Wikimedia Commons

Hur gör man det? Låt mig föreslå en trestegsplan:

  1. Man kontrollerar så att man inte lider av sorg för att man blivit kritiserad (som Ingrid skrev om senast). D.v.s. kommer du vägra att förstå det behöver förstå för att det är jobbigt? Nyckeln är distans. Man kan exempelvis tänka sig att man arbetar med någon annans text och läser texten för första gången.
  2. Därefter undersöker man om man lider av Dunning-Kruger-effekten (”den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Detta får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta.”) Frågan här är om man ens har möjlighet att förstå vad problemet är. Det skriver jag inte för att förolämpa, utan för att hjälpa till att komma över det.  Vad behöver just du lära dig mer om? Lägg märke till att det inte handlar om vad du tror att du behöver lära dig mer om eller vad du vill lära dig mer om, utan vad du faktiskt behöver lära dig mer om. Ju mer du vet om att skriva, desto lättare är att se vad du behöver lära dig. Hur mycket kan du exempelvis om de åtta storheterna? Har du läst någon bra bok om grunderna i att skriva?
  3. Man tar hjälp av någon som kan se det här utifrån, som en lektör eller en skrivcoach. Dess arbete är att spegla texten såsom den ser ut så att författaren får en neutral bild och i samråd med lektören/skrivcoachen kan lägga upp en plan för det vidare arbetet.

Ingen kan göra sig helt fri från det okända okända, men genom att i så hög grad som möjligt röja undan sin känslighet för kritik, lära sig mer om grunderna i att skriva och att ta hjälp från ett proffs, minskar man hur mycket det okända okända påverkar en.

Lycka till!

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Typer av konflikter

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, framåtrörelse, intrig, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, plot, skönlitteratur, skriva, skrivtips
Det här är bara en sorts konflikt.

Det här är bara en sorts konflikt. Marie-Lan Nguyen / Wikimedia Commons, CC BY 2.5

Det finns flera typer av konflikt. Det vet du. I själva verket slår jag vad om att du skulle kunna ge exempel på många olika typer av konflikt utan att tänka efter: gräl, fejder, kamper, dispyter, revolter, bråk, etc, etc.

Det är bra.

Men det är inte typer av konflikt. Det är synonymer som beskriver samma typ av konflikt: två sidor som strider med varandra, antingen med ord eller med handlingar. Man skulle kunna sammanfatta den typen som sammandrabbning. Skillnaden mellan de olika synonymerna är konfliktens nivå.

En helt annan typ av konflikt är hindret. Här vill den ena sidan ha något, medan den andra sidan sätter käppar i hjulet. Hindren kan vara ord (såsom att hänvisa till en lag, hota, eller ge fel information), eller handlingar (såsom att låsa en dörr, förstöra det sista transportmedlet från platsen, eller skada protagonistens medresenär). Protagonisten kan mycket väl vara den som blockerar, som i The Bodyguard. Och antagonisten kan självklart vara annat än mänsklig, som i vilken katastroffilm som helst.

Besläktad med den typen av konflikt är attacken, där den ena anfaller den andra, verbalt eller fysiskt, medan den andra sidan är passiv, åtminstone på det sättet att han/hon inte anfaller själv. Protagonisten kan både attackera och attackeras.

Konkurrens är en annan typ av konflikt, där du inte bara har två sidor, utan också någon typ av måttstock eller domare för att se vem som har vunnit. Det kan röra sig om sport, om slagfärdighet, om affärer, om statsangelägenheter, om vadslagning, eller hundra andra saker.

En lite annorlunda typ av konflikt är mysteriet, där avsaknaden av ena sidan är hela poängen. Antagonistens sida saknas, är gömd eller missförstådd, och lösningen av konflikten är upphittandet av antagonisten och den efterföljande hanteringen av honom/henne. (Det här är ett sätt att sätta publiken i underläge. Ett annat sätt är att göra protagonisten till ett mysterium i en scen, så här: ”Vad sjutton håller Kjell Bergqvist på med nu då?”)

En populär typ av konflikt är dilemmat, där protagonisten tvingas att göra ett svårt val, antingen mellan två lika goda alternativ, eller mellan två lika dåliga alternativ. Ta alltid gott om tid att beskriva det ”andra” alternativet.

I komedier och thrillers finns det konflikter om missförstånd, där sanningen och lögnen, eller två olika tolkningar, är i fokus. Protagonisten och antagonisten tjänar som budbärare för de olika synvinklarna, och kan båda vara den missförstådda parten.

***

När du känner till de här typerna av konflikt hoppas jag att du inser att det finns många sätt att öka på dem också. Mer om hur du gör det kan du läsa i kapitlet ”Konflikt” i min bok Manusförfattarens guide som finns fritt tillgänglig på min gamla blogg. (Numera bloggar jag mestadels på elementx.se.

 

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En oväntad lärdom av svordomar i Storbritannien

Publicerat av Kategori: karaktärsbeskrivning, Lennart Guldbrandsson, miljöbeskrivning, skönlitteratur, skrivtips

Oavsett om du svär mycket eller lite, och vilka svordomar du använder (religiösa, exkrementrelaterade, sexuella, noaord, etc), finns det mycket att lära om svordomar, speciellt som författare.

Min favoritlärdom utgår dock bara ifrån svordomar för att göra en större poäng.

Jag kommer till den större poängen snart. Låt mig börja med hur jag upptäckte det här, för det är roligt:

Edith Swan

På Twitter läste jag om en kvinna i Storbritannien, Edith Swan, en respektabel kvinna som arbetade som tvätterska vid mellankrigstiden, och som under en period av tre år blev argare och argare för olika saker. Eftersom kvinnor vid den tiden inte förväntades svära, och respektabla kvinnor definitivt inte gjorde det, hade hon få utlopp, och började därför skriva arga brev till folk som irriterat henne. Och då menar jag egentligen brev fulla med svordomar. För den som tror att folk förr i tiden hade mer städat språk rekommenderar jag att läsa Swans brev i den länkade artikeln.

Den andra poängen

I den länkade artikeln finns dock en annan poäng, som ska illustreras med ett citat:

I citatet ovan nämns hur ordet ‘fucking’ (en svordom som är allvarligare på engelska än vad vi svenskar ofta tror) överanvändes av soldaterna så mycket att det var när ordet inte användes som de visste att det var på allvar.

Den större poängen

Det är det som är den större poängen. Berättande handlar om kontraster. Glöm inte det.

Det är lätt att tro att den kontrasten måste handla om att bygga på med något för att det ska bli bra, som i Trollkarlen från Oz, där berättelsen börjar i en värld som är realistisk (filmad i sepia) men sedan förvandlas till en värld där surrealistiska saker kan hända (filmad i Technicolor). I själva verket är det oftast en större kontrast att ta bort något.

Om din rollfigur ständigt tuggar tuggummi, blir det en stor sak när rollfiguren slutar göra det.

Om din rollfigur ljuger konstant, får det stora konsekvenser när den inte längre kan göra det (som i filmen Liar, Liar).

Om din värld innehåller ett mord som får stora konsekvenser, kan det framkalla stora kontraster genom att visa upp vad som händer i familjen.

Det hålrum som bildas kallas ibland för negativa ytor och går att visa upp, som i bilden här:

Den negativa ytan är något som läsaren bidrar med, och sådant som läsaren bidrar med är (nästan) alltid starkare än något du som författare kan förmedla.

Ta bort något. Det kommer att få stora effekt på dina läsare.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det enkla problemet

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, intrig, Lennart Guldbrandsson, plot, skrivtips, storytelling, struktur

Ingen författare vill väl vara förutsägbar. Det är en av anledningarna till att de flesta författare inte brukar ha några problem att komma på spännande inledningar. Men vad händer efter inledningen? Det bekymrar sig betydligt färre om, vilket är en stor anledning till att många berättelser är så förutsägbara. Så fort berättelsen har startat går det nästan alltid att se hur slutet kommer att se ut. Här finns det tre saker att skilja på:

  • hur det slutar, d.v.s. de får varandra, hon löser gåtan, han vinner tävlingen. Detta skulle vi kunna kalla resultatet
  • hur slutet uppstår, d.v.s. hur de kära löser sina olikheter, hur hon upptäcker ledtråden till lösningen, vilken metod han använder för att vinna tävlingen. Det skulle vi kunna kalla metoden
  • hur vägen till slutet ser ut, d.v.s. vad som händer innan både metoden och resultatet. Det skulle vi kunna kalla komplikationen

I de flesta berättelser är inte resultatet någon överraskning men det spelar inte så stor roll eftersom metoden är en överraskning. (Det finns undantag, till exempel den mer litterära romanen.) Metoden däremot har en annan svaghet, att den utgör en ganska liten del av själva berättelsen. Komplikationen är det den här texten handlar om. Utan komplikationen blir berättelsen mestadels ‘så här börjar det’ och ‘så här slutar det’, vilket ingen läsare vill ha. Det är komplikationen som i de flesta fall gör berättelsen värd att läsa, eftersom den gör det mindre sannolikt att man kan lista ut hur slutet uppstår. Och vill du ha en riktigt spännande berättelser kan du skapa en komplikation på komplikationen.

Innan jag startar kanske jag ska säga att komplikationer skiljer sig från villospår genom att komplikationer verkligen har med saken att göra, medan villospår är ett sätt att dra uppmärksamheten från det som verkligen händer. Läs mer här.

Kikar man på de texter som beskriver struktur får man dock sällan särskilt mycket hjälp om hur den komplikationen ser ut. Efter övergången till akt 2 finns det få riktmärken. Mötet med mentorn är okej, men det där med den innersta grottan och så vidare är så vagt att man möjligen kan använda det för att analysera berättelser, men för att skapa berättelser… nja…

Poängen är väl att det är rätt svårt att skriva intriger, eftersom varje intrig är (eller i alla fall bör vara) så unik att det är svårt att säga något allmänt. Ändå tänkte jag här nämna några av mina favoritkomplikationer:

FLYTTA MOTSTÅNDAREN. De flesta nybörjare gör misstaget att låta motståndaren stå stilla och bli infångad/nerslagen/förförd/etc. Så fundera på vilka ytterligare steg motståndaren kan ta för att försvåra för protagonisten. Det betyder att du behöver sätta dig in i vad antagonisten vill och vilken metod den skulle använda. Det tjänar du på.

DÖDA MENTORN. Det funkar alltid. Jo, okej, nästan alltid. Eftersom mentorn är mycket bättre än protagonisten är det ingen dum fråga varför inte mentorn gör jobbet åt protagonisten. Om mentorn är död har vi ett mycket bra svar på den frågan. Dessutom går det alltid att krama ur lite tårar ur det där bittra ögonblicket när mentorn offrar sig för sin elev, ligger döende och yttrar några sista ord som tips.

LÅT ANTAGONISTENS PLAN GÅ I LÅS. Låt den sliskige revisorn (med de slemma baktankarna) få hjältinnan, låt bombhelvetet sprängas, låt det elaka laget med de stora, dopade, kriminella typerna fuska till sig segern, och låt det bli oåterkalleligt så. Det är en bra set-up inför revanschen, det är en bra motivation för protagonisten att resa sig, och det visar på varför det är viktigt att den sidan inte får vinna. Och, och det är viktigt, lägg den sekvensen så tidigt du bara kan! Inte i slutet, utan helst så fort vi har fått tillräckligt med information för att förstå precis hur katastrofalt det är.

FÖRVANDLA DIN FÖRSTA ANTAGONIST TILL MENTOR. Japp! Låt den skrämmande jäkeln som nyss försökt att döda dig – jag menar förstås ”din huvudperson” – lära dig/sig en läxa du/den faktiskt behöver lära dig/sig. På det sättet får du in precis lagom med konflikt med mentorn. För om konflikten med mentorn slår sådana gnistor, då måste konflikten med den nya antagonisten bli ännu bättre. Chansen finns att du helt enkelt har förbisett den bästa antagonisten din protagonist kan få.

Det finns lite andra sätt att vara osannolik, något jag har skrivit mer om här och här. Fler tips om hur man skriver intriger finns här.

 

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Framåtrörelse

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, intrig, lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivtips, storytelling, synopsis, thriller

Ett vanligt problem i berättelser är att det saknas framåtrörelse eller att framåtrörelsen är svag. Från förlagens sida är det här en stark orsak till att man refuserar manus.

Som författare kan det vara svårt att veta hur man bygger in framåtrörelse i sin berättelse. Själv tycker man ju att berättelsen flyter fram. Men det finns två enkla trick man kan använda sig av.

Låt mig först dock visa hur man inte ska göra.

Hur man inte ska göra

Det här sättet att berätta har du hört alla barn använda sig av, men det är även vanligt bland vuxna. Det går till så att man efter varje händelse lägger till ”och sen…”:

Anna och Erika möter ett spöke som säger att de måste hitta en skatt. Och sen blir de fasttagna av polisen. Och sen…

Jag överdriver inte det här. Även om de flesta författare inte använder just orden ”och sen…” i sina synopsis, noveller eller romaner finns det där, under ytan. De har bara bytt ut ”och sen” mot andra ord. Tanken finns där, fortfarande.

Följden när man skriver på det sättet är att händelserna inte knyts samman. Det känns episodiskt. En mindre van lektör, en betaläsare eller en vän, som råkar få det här manuset framför ögonen kommer troligen att få för sig att problemet ligger i vilka händelser författaren har valt att skriva om.

Spöken är ute. Kan inte den som ger Anna och Erika uppdraget vara lite mer hotfull?

Eller…

Jag köper inte riktigt att polisen skulle ta fast dem och sedan släppa dem.

Visst kan händelserna i sig vara ett problem, men det stora problemet ligger i ”och sen…”, oavsett hur ”och sen…” uttrycks. (Om du tycker att jag är vag kring hur det annars kan uttryckas kommer det antagligen bli tydligare när vi kommer till de två tricken för hur man kan göra istället.) ”Och sen…” skapar helt enkelt inte mycket till framåtrörelse. Som läsare väntar vi bara på vad författaren/berättaren ska komma på för ny händelse. Vi blir inte delaktiga.

Men nu ska jag istället ge två tips om hur du kan få till den framåtrörelsen.

Och därför…

Ett betydligt bättre sätt att knyta ihop händelser är att använda sig av ”och därför…”. Här leder alltså det ena till det andra. Låt oss återgå till exemplet med Anna och Erika:

Anna och Erika möter ett spöke som säger att de måste hitta en skatt. Och det leder till att de blir fasttagna av polisen.

Det finns flera sätt att låta det ena leda till det andra. Information som spöket ger kan visa sig vara något Anna och Erika inte kunde känna till utan att vara brottslingar, eller så hamnar de på fel plats vid fel tillfälle, eller så råkar de gå för långt i sin skattjakt. Oavsett vilket sätt du väljer finns det en orsakskedja mellan A och B, och det är den orsakskedjan som skapar framåtrörelsen.

Som läsare kan vi inte längre bara passivt vänta på nästa händelse, utan vi försöker aktivt förutspå vad varje händelse kan leda till för ny händelse. Det betyder att vi engagerar oss.

(Lägg märke till att jag i exemplet ovan inte använde mig av formuleringen ”och därför…”. Det beror på att jag ville visa att det är tankesättet med orsakskedjan som är det viktiga, inte formuleringen.)

Men då…

Det andra sättet jag vill tipsa om är att använda sig av ”men då…”. Med hjälp av ”men då…” träder ett nytt hot in i bilden. I fallet med Anna och Erika kan det bli så här:

Anna och Erika möter ett spöke som säger att de måste hitta en skatt. Men då blir de fasttagna av polisen.

I det här fallet känns det som att polisen blir ett oväntat hinder på vägen för dem. De har sitt mål tydligt för dem, men polisen står i vägen och de måste ta itu med det hindret för att kunna fortsätta mot skatten.

Med hjälp av sådana hinder engagerar sig läsaren, eftersom hen vill veta om rollfigurerna ska nå sitt mål.

Visst finns det överlappningar mellan ”och därför…” och ”men då…”, och de är inte på något sätt de enda sätten att skapa framåtrörelse, men vad mig anbelangar är det två av de främsta verktygen att få läsaren att läsa vidare.

 

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

Källor

Stora delar av det här inlägget är inspirerat av Patrick H Willems serie på YouTube om hur man skriver actionscener. Här är det första avsnittet.

Willems hänvisar i sin video till en presentation som Matt Stone och Trey Parker, som du hittar här.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar