Inlägg av Lennart Guldbrandsson

Monstret i skuggan

Publicerat av Kategori: Okategoriserade

Du känner säkert till den här typen av scen från ett otal TV-serier och filmer: en person gör något vardagligt och i bakgrunden står en okänd, mystisk människa och bevakar dem, möjligen med en illvillig min. Senare i berättelsen får vi veta vad det är för figur och varför den har bevakat den andra personen.

Faran

Som vanligt, när man väl har sett den sortens scen och rollfigur ser man dem överallt.

Poängen med den sortens scen borde vara uppenbar: att öka spänningen. Och risken med att använda dem är de scenerna är så vanliga. Nu när du läst om det här ämnet kommer du kanske också känna mindre spänning när du ser sådana scener, eller till och med tycka att de är löjliga.

Men jag hoppas att du inte låter den kunskapen göra dig cynisk. Den här typen av scen är fortfarande spännande för många läsare (och tittare).

För att ge en liknelse: med den här kunskapen är du som en trollkarl som vet hur det går till att trolla fram en kanin ur en hatt. Publiken vet inte hur det går till (i alla fall inte exakt), och det vore rätt tokigt av dig, ur affärsmässig synvinkel, a) att avslöja för publiken hur tricket går till, b) att klaga på hur enkelt tricket är när man väl känner till hur det går till, och c) att låta bli att göra sådana trick som du känner till. Det är vad publiken känner till och inte känner till, och vilken upplevelse publiken har, som är det viktiga.

Med andra ord: det här är en trop, ett verktyg. Att försöka skriva berättelser utan troper är dömt att misslyckat. Det är bättre att sikta på att fokusera på framåtrörelse och på rollfigurerna om du vill ge läsarna en upplevelse.

Möjligheterna

Men det finns flera saker som de flesta som först hör talas om den här tropen, ”monstret i skuggan”, inte tänker på.

Till att börja med finns det olika slut på ”monstret i skuggan”-berättelsen. Monstret kan visa sig vara en hjälpande figur, eller en tredje part i konflikten, eller, vilket riskerar att punktera spänningen, en helt oskyldig åskådare.

En annan viktig tanke är att ”monster i skuggan” ser inte alltid ut som monster. I själva verket skulle jag säga att det är betydligt vanligare med ”monster i skuggan” som inte är monster. De är planteringar. Till och med uppenbara planteringar. Läsaren vet att rollfiguren kommer att ha någon funktion senare i berättelsen och det är okunskapen om vilken funktion det är som skapar spänningen. Ju längre du drar ut på det, desto mer omvälvande måste avslöjandet vara.

Låt mig ge ett par exempel på ”monster i skuggan” för att visa på bredden i tropen:

  • huvudpersonen ser sin drömpartner flera gånger men vågar inte gå fram till vederbörande
  • en person vittnar om vad som hänt, men verkar så opålitlig att det kräver flera omgångar innan huvudpersonen förstår att det otroliga är sant
  • en observatör följer med huvudpersonen på arbetet, noterar saker i sitt block, och ger slutligen ett omdöme.

Det är förresten inte bara personer det kan handla om. ”Monstret i skuggan” kan vara någon sak som de först ignorerar men som sedan visar sig ha en viktig funktion, eller ett djur som kommer med en ledtråd. Bara fantasin sätter gränserna.

Och självklart finns det stora överlappningar med antagonistfunktionen. Så lek lite och se om inte din berättelse också kan ha ett ”monster i skuggan”.

Om inte annat är det ett bra sätt att göra din berättelse längre.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Var lägger du din exposition?

Publicerat av Kategori: Okategoriserade

Exposition är den information som läsaren behöver för att förstå vad som har hänt. Ett känt exempel är Hamlets pappa, vålnaden, som berättar att det är hans bror som har mördat honom, vilket sätter igång Hamlets hämndhistoria.

Nå, det finns flera sätt att presentera exposition för läsaren. Exemplet nedan är en parodi på dåliga sätt att göra det:

Hello, Austin. This is Basil Exposition from British Intelligence.
Källa.

Att ha en rollfigur som kommer in enbart för att berätta vad huvudpersonen behöver veta är med andra ord något man i regel inte vill ha.

Ett bättre sätt att presentera exposition är att omge sådana scener med någon form av känsla. Om personen exempelvis vägrar att prata först, så att huvudpersonen får lirka (desperation), eller om informationen kommer med någon slags kostnad (sorg), då blir det inte lika klyschigt. Här gäller det att vara påhittig, med andra ord.

Men det finns en annan bra lärdom också, när det gäller var man placerar exposition. Som manusförfattaren Zack Stentz skrev på Twitter nyligen:

Passa dig för den fara som jag kallar ”exposition precis när den behövs”. Försök att placera din exposition så långt bort från scenen där den används.

Det vill säga, om dina rollfigurer behöver öppna ett kassaskåp på sidan 50, vänta inte till sidan 49 med att låta en av rollfigurerna säga: ”Vet du, när jag var liten brukade jag och min pappa leka med kassaskåp och dyrkar. Jag kan göra ett försök med det här.”

Och om möjligt, göm expositionen i en annan kontext. Om vi träffar en rollfigur som på sidan 5 kastar yxor på fritiden… vet publiken att den rollfiguren kommer att kasta en yxa mot skurken lite senare.

Det är därför mycket av expositionen hamnar i början av berättelsen. Och där blir det trångt, eftersom så mycket annat också ska presenteras där.

Men det brukar gå att kombinera saker, så att rollfigurer och expositionen introduceras samtidigt. Det är inte alltid man kommer på hur man ska göra själv. Då är det bra att ha någon som kan kika på ens text. Som en storydoktor.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vilken fråga besvarar du?

Publicerat av Kategori: framåtrörelse, intrig, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivtips

Ett av de vanligaste problemen jag stöter på i de manus jag läser är att det finns sekvenser som helt och hållet skulle kunna tas bort utan att man förlorar någonting.

Det här är inte något man vill höra som författare. Det är så man tappar hela framåtrörelsen. Därför ska jag tipsa dig om hur man kan göra för att undvika att få sådana kommentarer.

Sarah Bernhardt som Hamlet.

Det handlar om frågor

Varje gång du skapar en ny scen eller en ny sekvens, fundera på vilken fråga du besvarar.

Den absolut enklaste frågan är: ”Varför skulle läsaren vilja läsa om det här?”, men det finns bättre frågor. Den frågan är nämligen både spetsig och spekulativ. Det blir något fientligt över den.

Mitt tips är att istället försöka skapa den lusten att läsa genom att hitta på en mer specifik fråga.

Låt säga att du har tre rollfigurer: Frida, Otto och Valerie. De är syskon och försöker ta reda på vem som är favoritbarnet eftersom det finns ett stort arv. Nu kommer en scen där du som författare vill låta dem bli sams. Den scenen behövs så att du sedan kan splittra dem på ett oväntat sätt. Men att skapa en scen där de blir sams verkar sakna konflikt och sådana scener blir väldigt lätt tråkiga. Hur kan du göra den scenen läsvärd?

Tja, du kan göra den kort, så att plågan inte blir så lång. Det är i regel en bra metod om du inte vet hur du ska lösa problemet.

Ett bättre sätt är följande: hitta en fråga som läsaren ändå har ställt sig eller skulle kunna förmås att ställa sig. I det här fallet är den uppenbara frågan: om de är konkurrenter, varför blir de då sams? Om en av rollfigurerna, säg Frida, ställer sig den frågan (till en vän eller annan modifierare) då blir det en fråga som läsaren också kan fundera på.

Men du kan använda andra frågor också. Just påhittigheten här är dock egentligen inte det viktiga. Det viktiga är i stället att du verkligen ser till att det finns frågor inför varje scen. Annars blir läsaren vilsen och kommer då att ställa den där spetsiga, fientliga frågan: Varför ska jag läsa det här?

 

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Två orsaker till att kritik svider, del 1

Publicerat av Kategori: lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manus, manusutveckling, skriva, skrivprocess, skrivtips

Vi vet alla hur smärtsamt det kan vara när man skrivit och skrivit på en berättelse och så kommer någon och kritiserar verket. Vi tar åt oss.

Om man ska anlita en lektör är det viktigt att förstå varför det är så, eftersom lektören aldrig kritiserar för att det ska svida, utan för att texten ska bli bättre. Smärtan ligger inte i det lektören skriver (även om det så klart finns klantiga/dåliga lektörer också, som uttrycker sig hårt eller okänsligt), utan i den som får kritiken.

(James Van Der Beek ur Dawsons Creek)

I det här och ett blogginlägg på min webbplats, Element X, kommer jag att titta på två grundläggande orsaker till att kritik svider. Låt oss börja.

Orsak nr 1: Kritiken missar målet

Jag har varit med om ett par gånger, att någon som jag har lektörsläst har kommit tillbaka och sagt att jag inte har förstått vad texten har handlat om: berättelsen är inte tänkt att vara dystopisk som jag trodde utan mystisk, eller en känsla som jag tolkade som avmätthet var i själva verket återhållen sorg. Mina förslag att göra berättelserna mer entydigt dystopiska eller ge rollfiguren mer känsla blir då helt fel.

Och i författaren blir det här ett tecken på en av flera saker:

  • det är en dålig lektör
  • lektören gjorde ett dåligt jobb
  • det är dåligt skrivet
  • författaren i sig är dålig på att skriva

Vissa författare riktar smärtan utåt (mot lektören) eller inåt (mot sig själv). Men vad kan jag säga i egenskap av lektör med mer än 12 års erfarenhet av att läsa och ge respons på texter annat än följande: Sånt händer.

Ibland beror missuppfattningen på att texten är lite vag, ibland på att element i texter av naturen är mångtydiga, ibland på att lektören inte kan genren ordentligt, ibland på att lektören har förutfattade meningar om författaren, ibland på att lektören har en dålig dag, och ibland på att författaren helt enkelt tänkt dunkelt.

Men… två saker att hålla i åtanke:

  • en bra lektör lämnar alltid öppet för frågor, och om författaren känner sig missförstådd är det definitivt något som en bra lektör skulle granska noggrannare. Vad är orsaken till missförståndet: lektören eller texten? Därtill är det något som skulle föranleda åtminstone mig att ta en ytterligare titt på texten och ge fler kommentarer, baserat på en omtolkning av texten. I själva verket har jag gjort så de få gånger det har hänt.
  • en bra lektör kritiserar inte bara eller ger förslag på förbättringar, utan speglar också texten, d.v.s. sammanfattar texten och ger en bild av den, så att författaren får en känsla av hur texten i stort uppfattas. Är det en deckare eller en feelgood, är den stram eller flödande, är den rolig eller får den det att krypa i nacken? Om den här speglingen är fel och inte bara tolkningen av enskilda scener finns det orsak som författare att fundera på hur du kan förtydliga berättelsen, så att den ger en mer entydig bild. Komedin kan exempelvis bli tydligare genom att öka antalet komiska scener eller genom att förlägga komiken där den syns.

Som författare finns det nästan ingenting som är så förödande som när kritiken helt missar målet. Man känner sig osedd och i förlängningen osynlig.

Ur Den osynlige mannen

Den här känslan går över när man får mer precis feedback. Men då kanske den andra orsaken till att det gör ont slår till istället.

Läs del 2 i den här serien här.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

 

 

1 kommentar | Skriv en kommentar

Klyschiga repliker

Publicerat av Kategori: gestaltning, karaktärsbeskrivning, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, miljöbeskrivning, skriva, skrivprocess, skrivtips

Repliker är en viktig del av manuset. Men det är lätt att de blir klyschiga. I själva verket är klyschiga repliker en stark orsak till att manus inte blir antagna av förlag.

Man kan, som manusförfattaren Scott Myers, försöka samla ihop klyschiga repliker. Hans lista finns här. Den innehåller ett 130-tal repliker som vi redan sett och hört otaliga gånger tidigare.

Men jag tror inte att det räcker att försöka gå igenom den listan och hitta repliker som inte finns på den listan. (Trots att Myers lägger till repliker efter hand.) Det finns många repliker som låter klyschiga, även om de aldrig skulle komma med på den listan.

Hur gör man för att undvika klyschiga repliker?

Det finns flera bra metoder för att undvika klyschiga repliker:

  • se till att rollfigurerna har en bakgrund med något som sticker ut
  • ge rollfigurerna egna sätt att uttrycka sig, d.v.s. att de har en rytm i sitt tal som skiljer sig från de andra rollfigurerna
  • låt rollfigurerna vara medvetna om hur de låter, och därför avbryta sig själva eller varandra
  • ge rollfigurerna lite attityd, till exempel tuffhet eller humor, så att de medvetet bryter mot klyschor

Men min favoritmetod är den här:

  • placera rollfigurerna i situationer som läsaren inte har sett tidigare, så att de aldrig får chansen att prata om sånt som andra rollfigurer redan har pratat om.

Avslutning

Det är lätt att tro att det här är allt, men det går att vända på steken: överge inte tanken på klyschor helt och hållet. Ibland är klyschor bra. Du behöver bara hitta rätt klyscha för just din berättelse. Inte minst är de alldeles utmärkta utgångspunkter för boktitlar, eftersom de redan finns i läsarens hjärna.

 

Storydoktor Lennart Guldbrandsson

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hur man får bra omdömen av BTJ

Publicerat av Kategori: lektör, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, recensioner, skrivtips

Hur vet biblioteken vilka böcker de ska köpa in? Jo, ibland får de hjälp av BTJ, ett företag som recenserar böcker. Men de recenserar inte alla böcker, och de kan vara ganska lakoniska i sina omdömen.

Nu har en till av mina böcker blivit recenserad. Det är boken 10 sätt samarbete lyfter din kreativa karriär som jag skrev tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson, och som BTJ:s lektör Jonas Herrlin skriver om så här (i BTJ-häftet nr 3, 2019):

Tre hattar skriver inspirerande och entusiastiskt och kan ge vägledning till skribenter som vill lämna skrivandets ensamhet och ”lyfta” sin karriär. De tydliga kapitelrubrikerna gör att man lätt kan identifiera det man är intresserad av, utan att läsa från pärm till pärm.

(Läs mer.)

Men det här handlar inte enbart om mig och min bok

Bra betyg är roliga att få, men vad kan du ta med dig från den här texten?

Till att börja med, att se till att boken blir skickad till BTJ. Som man säger: om man inte chansar kan man inte vinna.

Men det som är betydligt viktigare är att du skriver en sådan bok som BTJ och andra kan tycka om. Det finns flera skäl till det:

  • BTJ recenserar som sagt inte alla böcker, så om boken inte håller tillräckligt hög klass kan den bli refuserad där också.
  • Om omdömet som BTJ ger boken är dåligt är det möjligen värre än att inte bli recenserad alls.
  • Utan ett citat från BTJ blir det svårare att marknadsföra boken till biblioteken.

Tanken är inte att lägga någon extra press på dig, utan att ge dig en realistisk bild av verkligheten. Du kan dessutom använda samma sorts tänkande för att få bra omdömen i andra recensioner.

Så hur gör man för att få bra recensioner?

Det finns förstås inga garantier när det gäller recensioner. Ibland är recensenten bara grinig eller motvalls. Särskilt gäller det BTJ och många andra stora recensenter då de ofta försöker balansera omdömet så att det inte låter som ensidiga hyllningar.

Men generellt sett går det att åtminstone göra följande:

  • fundera på vad ditt mål med boken är, oavsett om det är att underhålla eller skrämma eller få in läsaren i ett romantiskt mood. En stor del av en boks värde ligger i om den lovar en sak och sedan håller det, eller till och med överträffar det målet. Det mest synliga löftet är den genre du väljer. Är din bok ett bra exempel på din genre, eller bara ett okej exempel, eller till och med något som knappt kvalar in i genren? Se till att du förstår ditt mål ordentligt, och kolla om du uppnår det genom att bokstavligt talat räkna efter hur mycket av boken som handlar om det som är ditt mål. Är din bok en komedi? Nåväl, hur många skämt finns det i den? Är din bok tänkt att väcka folks fantasi? Ja, räkna då efter hur många tankeväckande saker du har med. Mer är inte nödvändigtvis bättre här, men om du bara har ett skämt då är det ingen komedi, och om du bara är fantasieggande en gång, då lyckas du inte med ditt mål.
  • ägna en del av din tanketid – den tid du planerar boken och skriver om den – åt att försöka förutse vad andra kan tänkas ha för kritik mot din bok. Det vill säga, lyssna på den där rösten inuti dig som säger att det är dåligt, och försök att samla så många kritiska saker du bara kan. Det här låter förstås inte roligt, att lyssna på den där rösten, men jag lovar att det blir lättare när den har fått prata av sig. En annan fördel går att illustrera med följande seriestripp av Steve Ogden:

  • åtgärda så många av kritikpunkterna du kan. Du kommer aldrig att kunna fixa allt, och du kommer dessutom att missa saker, speciellt om du har blivit bränd förut, men om du sätter som mål att du ska hitta lösningar på problemen snarare än att blunda för dem, kommer du ha större chans att lyckas.
  • fråga andra. Låt folk läsa texten innan den är klar, när den nästan är klar, när du tror att den är klar, när du har fått feedback och ändrat på den så att den är klar, när du har skickat den till en lektör och du har skrivit om den så att den är klar, och när du har den ute på korrekturläsning. De kommer att se på din text med andra ögon, och det är nyttigt för dig.
  • lär dig av tidigare versioner av texten och verkligen skriv om dem, snarare än att bara putsa lite i dem. (Förstaversioner är förresten något du måste få ur dig, snarare än något färdigt.) Det betyder att du måste hitta ett eget sätt att bearbeta dina texter så att de blir mycket bättre och inte bara blir karbonkopior av varandra.

Och allt det här blir förstås lättare om du har andra att samarbeta med. Vilket du kan läsa om i den BTJ-hyllade boken 10 sätt samarbete lyfter din kreativa karriär.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Använder du Fleming-effekten?

Publicerat av Kategori: gestaltning, lektör, Lennart Guldbrandsson, miljöbeskrivning, skönlitteratur, skriva, skrivtips

Bronsstaty av Ian Fleming, som skapade James Bond, inför 100-årsdagen av hans födelse 1908.

Bronsstaty av Ian Fleming, som skapade James Bond, inför 100-årsdagen av hans födelse 1908.

Är du rädd för att någon ska tycka att din berättelse är orealistisk? Du kanske vet med dig om att du har skarvat litegrand (eftersom alla författare gör det ibland) och undrar hur du ska kunna vara säker på att läsarna inte rycks ut ur fiktionen och börjar granska allt du gör.

Då kan du alltid använda dig av något som ibland kallas för Fleming-effekten.

Det här berättargreppet är döpt efter Ian Fleming, den brittiske journalisten som i mitten på 1950-talet började åka på semester till Jamaica, och där skrev ihop mer fantastiska versioner av sånt han själv och folk i hans närhet varit med om under andra världskriget, med rollfiguren James Bond, som en romantiserad version av honom själv i centrum.

Vad är Fleming-effekten?

Fleming-effekten är inte hans egen benämning av det, utan det är var Kingsley Amis som i sin analys av James Bond-böckerna (The James Bond Dossier, på svenska Fallet James Bond) myntade begreppet. Amis definierade det så här:

“the imaginative use of information, whereby the pervading fantastic nature of Bond’s world … [is] bolted down to some sort of reality, or at least counter-balanced.”

Med andra ord, för att få de mer icke-realistiska delarna mer realistiska använde Fleming detaljerad information. Om han ville presentera en båt som skurkarna kunde använda för att transportera några stulna kärnvapenstridsspetsar, och utåt ändå verka vara en lyxjakt, utan att läsaren skulle undra över hur skurkarna fick tag på en så speciell båt, kunde han inte bara skriva att de hade en båt och hoppas att läsaren köpte det. Istället gav han båten en hel bakgrundshistoria och en design som gjorde det trovärdigt: den hade ett skrov av en legering av aluminium och magnesium, med två fyrtaktsdieselmotorer tillverkade av Daimler-Benz med dubbla Brown Boveri-kompressorer. Den var tillverkad av Leopoldo Rodrigues i Messina, och kostade 200 000 pund i 1964 års pengavärde. (Det här är inte allt vi får veta om båten.)

Som du kan se är varumärken och specifika namn något som Fleming använde. Men andra saker han ibland använde var specifika gatuadresser (på samma sätt som Stieg Larsson) eller historiska skeenden som efter några spännande detaljer lät avvika från det faktiska.

Hur du kan använda Fleming-effekten

Finns det fler sådana specifika detaljer du kan använda för att få läsaren att bli övertygad om att det du skriver är sant när det i själva verket är ljug? Självklart. Och du får gärna använda dig av Fleming-effekten. Men poängen är inte att du ska sitta och komma på en massa detaljer som du kan skyffla in i berättelsen. Resultatet blir då att du dränker läsaren i information som den inte har bett om, eller som den inte vill ha.

Poängen är att du behöver veta när du behöver strössla berättelsen med detaljer som låter trovärdiga, men som är helt påhittade. Om du inte vet det själv (och det är svårt) kan du alltid ta hjälp av någon som kan se din berättelse utifrån.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Två Storydoktors på Bokmässan i Göteborg

Publicerat av Kategori: dramaturgi, Ingrid Elfberg, intrig, Johanna Wistrand, lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manus, manusutveckling, Nyheter, orkestrering, plot, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, snabbcoaching, struktur

 

Under fredag eftermiddag (den 28 september) kommer Storydoktorerna Ingrid Elfberg och Lennart Guldbrandsson finnas tillgängliga på Bokmässan i Göteborg. Hugg tag i oss för en konsultation eller för att ställa frågor om berättelser i allmänhet – eller varför inte känna efter vem av oss du passar bäst ihop med för en lektörsläsning?

Vi har tydliga skyltar, så att vi ska vara lätta att hitta, men om du ändå inte ser oss finns våra kontaktuppgifter på våra presentationssidor. Vi kan hjälpa dig göra dina berättelser tajtare och mer spännande och dina rollfigurer mer levande. Ta chansen!

Skulle du inte vara på bokmässan i Göteborg men ändå vill ha kontakt med oss rekommenderar vi att du kontaktar Johanna Wistrand.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hur kommer man till botten med en rollfigur?

Publicerat av Kategori: gestaltning, karaktärsbeskrivning, Lennart Guldbrandsson

Vissa av dem är mer skarpa än andra. Foto: Florian Schott, CC BY-SA 4.0

Hur undviker man att ens skildring av en rollfigur är ytlig och ointressant?

Det finns många recept på hur man skapar rundade, tredimensionella rollfigurer, eller skapar en fiktiv bakgrund och riktigt lär känna rollfiguren innan man sätter igång, eller sätter samman en dossier på rollfiguren. Allt det kan förstås fungera, och gör också det för många människor.

Men alla metoder fungerar inte för alla författare, och när det gäller rollfigurer tenderar åtminstone jag att börja med de övergripande dragen. Det betyder att man börjar med ganska oskarpa rollfigurer som man sedan gör allt skarpare.

Men vilka drag ska man börja med? Kläder? Politiska åsikter? Enskilda repliker?

Det finns en humoristisk filmkritiker som kallar sig Film Crit Hulk Smash (efter den mycket arga rollfiguren Hulken). Texterna är skrivna med versaler, som om personen SKREK. Men låt inte det lura dig. Jag har läst flera av Film Crit Hulk Smashs texter och tycker att de är både roliga och kunniga. En av de texterna handlar om just hur man kommer till botten med sina rollfigurer, och Hulk Smash rekommenderar då att man använder sig av följande sju stora frågor:

  •  Vad vill den här rollfiguren?
  • Vad behöver den här rollfiguren?
  • Hur krockar dessa viljor och behov med varandra inuti rollfiguren?
  • Hur krockar de med världen runt omkring?
  • Hur krockar de andra rollfigurer?
  • Hur förändras rollfiguren genom dessa krockar och hur påverkar avslutningen viljorna och behoven?
  • Vilken påverkan har den förändringen på alla andra?

I bra berättelser, menar Hulk Smash, finns nästan alltid alla dessa frågor besvarade medan de flesta av dem förblir obesvarade i dåliga berättelser.

Det räcker förstås inte för att gå till botten med en rollfigur, men det är en bra början att titta på vad rollfiguren vill och behöver. Arbeta lite med papper och penna och fundera på de där frågorna.

Efter att du gjort det rekommenderar jag dig att du funderar på hur du kommer ännu närmare rollfiguren genom att skala bort rollfigurens lögner en efter en tills rollfiguren tvingas tala sanningen. Det har jag skrivit mer om här.

Det är egentligen först efter det som det är någon idé att hitta på repliker, kläder och politiska åsikter. Annars finns det risk att de ligger i vägen och gör det svårare att hitta rollfigurens botten.

Mycket av det här arbetet kan man göra själv som författare, men en bra lektör kan hjälpa till med att ta fram de här sakerna genom att peka på vad som saknas och vad som enbart är skissartat skildrat än så länge. Tillsammans kan ni ta fram en ordentlig grund att stå på, som gör berättelsen bättre och rollfigurerna värda att följa både nu och framledes.

Storydoktor Lennart

Lennart Guldbrandsson är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om ornament och bärande väggar

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, karaktärsbeskrivning, miljöbeskrivning, plot, skriva, skrivtips

En del jämför skrivande med arkitektur: man sätter upp planer, reviderar dem, och sen genomför man själva bygget, och avslutningsvis placerar man in möblerna. Jag har själv använt mig av arkitekt-liknelsen, men då för att visa att författare behöver visa att de är att lita på. När man blivit en etablerad arkitekt får man helt enkelt mer utrymme för improvisation (åtminstone i liknelsen).

Men det finns en annan sak med arkitektur som liknar hur det är att skriva, och det har med ornament och bärande väggar att göra.

Ornament är något som egentligen inte behövs för att byggnaden ska stå upp. Det är sånt man har bärande väggar till. Vill man å andra sidan att det ska vara tjusigt, använder man ornament.

Ornament från Salisburys katedralskloster

Salisburys katedralskloster. Foto: Cornell University Library

Ett exempel som kanske är lite oväntat: jag var nyligen och såg superhjältefilmen Ant-Man and the Wasp på bio. (Jag och min bästis Stefan brukar analysera superhjältefilmer ur alla möjliga perspektiv efteråt, och det är bra träning för att hålla dramaturgi-tänket igång.) I den filmen finns det ett scen där en av hjältarna ska förhandla med en person om att köpa en komponent som de behöver för att kunna göra ett experiment. Personen hon träffar vägrar att sälja komponenten och låter sina hejdukar anfalla henne. Efter att ha försvarat sig tar hon med sig komponenten därifrån. Där hade scenen kunnat sluta. De bärande väggarna hade varit på plats i och med att skurken hade fått visa sig från sin onda sida och blivit tillfälligt besegrad. Men scenen slutar istället med att hjälten lämnar över pengarna, inte med stora åthävor, utan i förbigående. En person som bara slötittat på filmen hade säkert missat när huvudpersonen ställt väskan framför skurken.

Och det är det som är poängen. Ornamentet fick det utrymme det förtjänade. För som Adolphson & Falk sjunger i Mer jul: ”En show glöms bort / Om den bara visar opp / Effekter som man knappast anar”. Man får poängtera vissa saker och låta andra saker presenteras i förbigående.

Hur vet man vilka saker man ska poängtera och vilka saker man ska presentera i förbigående? Tja, man kan inte lära sig av Ant-Man and the Wasp. Det är inte någon subtil film, utan ett spektakel. Man kan lära sig mycket av spektakel, men kanske inte proportioner.

Jag brukar kalla förmågan att veta vad man ska betona och presentera i förbigående för taktkänsla (om du ska följa en länk i det här inlägget rekommenderar jag att det blir den länken). Precis som taktkänsla är det något man kan träna upp, om man inte råkar ha den medfödd. Men först måste man förstå vad som är ornament och vad som är bärande väggar.

Ornament går att ta bort, men har större sentimentalt värde, och är också ofta sånt som läsare och tittare har störst känslor för, men bara om de är bra gjorda.

Bärande väggar å andra sidan är svåra att ta bort utan att ändra storyn, men är kanske inte lika angelägna för läsare och tittare. De är otacksamma att lägga tid på, men det märks om de inte finns där.

Inga berättelser saknar helt ornament. Men de kan vara mer eller mindre tankeväckande, coola, romantiska, etc.

För att du ska lära dig se skillnaden, fundera lite över en scen i en text du skriver. Vilka saker måste vara där? Vilka för intrigen framåt, bygger upp rollfigurerna, presenterar världen, skapar genren? Chansen är stor att de är bärande väggar.

Och vilka vill du verkligen ska vara där? Vilka skapar känslor, gör berättelsen modern, får till stilen, gör dig som författare mer uppmärksammad? Chansen är lika god att de är ornament.

Om du fortfarande inte ser skillnaden, ta hjälp av en lektör.

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar