Inlägg av Johanna Wistrand

Osympatiska personer

Publicerat av Kategori: antagonist, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, kärleksroman, manus, skönlitteratur, skriva, spänningsroman

image

Simona Ahrnstedt, som nyligen kom ut med sin fjärde roman En enda natt på bokförlaget Forum, bloggar om  elaka karaktärer i en berättelse. Om att det ensidigt onda sällan väcker intresse hos läsaren:

”Det är lockande att skriva om osympatiska personer. Och roligt. Men det är skillnad på en osympatisk karaktär och en karaktär som läsaren inte bryr sig om. Om läsaren inte bryr sig om karaktären så skiter hen i hur det går och slutar i värsta fall att läsa. Och förlaget bryr sig inte heller. Men en osympatisk karaktär vars öde man är intresserad av, en psykopatisk människa som man ändå hejar på, det är en helt annan femma. Då börjar det bli intressant. Så, om du vill ha en självisk, manipulerande, bedragande, svikande dålig mamma i huvudrollen (Scarlett O´Hara) – se till att göra henne intressant nog för att läsaren ska bry sig. Och se till att läsaren förstår henne, även om hennes omgivning inte gör det. Gör henne sårbar, gör henne lojal mot några få, låt henne offra något. Eller om ni har en lätt alkoholiserad, kontrollbesatt, ätstörd, gapig medelålders kvinna (Claire Pritchett) i en bärande roll, gör henne till en god mor, en dotter som kämpar för att få pappas beröm.”

Läs hela blogginlägget här.

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Philip Teir om teveseriernas inflytande på skönlitteraturen

Publicerat av Kategori: antagonist, dialog, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, teveserie

mad-men

Philip Teir,  f d kulturchef på finlandssvenska Hufvudstadsbladet, numera författare på heltid, ger tip tips på hur teveserier kan lära oss att skriva starkaberättelser:

 

1. Plågade hjältar.

Kritikerälsklingen ”Mad Men” lär oss ungefär samma sak som författaren Richard Yates gör: människor är i grunden olyckliga. Skammen vi bär är alltid vår egen. Dessutom: form och rekvisita är viktigt. Fram med lite mer melodramatisk förtvivlan och brunmurrig dekor i svensk prosa!

 

2. Lik på stranden.

Monika Fagerholms författarskap hade förmodligen sett annorlunda ut om David Lynch aldrig hade gjort ”Twin Peaks”. Kanske hade hennes senaste roman ”Lola uppochner” inte haft en småstad i den centrala huvudrollen, och kanske hade hon inte haft så många kvinnolik i sina böcker. Kanske hade aldrig ”Cirkeln”-författarna skrivit sin Engelsforstrilogi? Få teveserier har påverkat moderna thrillerförfattare lika mycket som David Lynch, och det verkar fortfarande finnas massor att ösa ur. Jane Campions nya serie ”Top of the Lake” är ett exempel på samma grundläggande atmosfär.

 

3. Dialog.

Det kan ju verka självklart, men romanfigurer kunde ibland säga lite mer underhållande och intressanta saker. Lena Dunham skriver knäckande bra dialog i tv-serien ”Girls”. När hon är som bäst är hon en fingertoppskänslig humorist i nivå med författaren David Sedaris. Är det så farligt att vara rolig?

 

4. Mänsklig förnedring

Riktigt bra noveller placerar oss ofta i en stämning utan att vi riktigt vet hur vi hamnat där. Det gör också komikern Louis CK i serien ”Louie”. Eller är han egentligen komiker? Precis som ”Mad Men”-skaparna tycks han vara mer upptagen av stämning, mörker och mänskliga svagheter. När han är som bäst – i de avsnitt som känns nästan improviserat jazziga i formen – är han tv-mediets motsvarighet till Raymond Carver.

 

5. Utveckling.

Den danska showrunnern Adam Price har sagt att målet med första säsongen av ”Borgen” var att visa hur en person långsamt sviker sina ideal i det politiska maktspelet. Ett självklart litterär tema som har existerat i evigheter. Det kallas karaktärsutveckling och det är inte så dumt att komma ihåg.

 

6. Gestaltning.

Det imponerande med terapiserien ”In Treatment” är att den i princip bygger på växelvisa monologer mellan terapeuten (Gabriel Byrne) och hans patienter. Hur kan den då vara så fängslande? Kanske handlar det om gestaltning: om att hela tiden välja beskrivande och levande formuleringar i stället för förklarande och redovisande.

 

7. Researcha.

Den i dag något bortglömda fängelseserien ”Oz” av Tom Fontana byggde på timtal av intervjuer på amerikanska fängelser. Seriens briljans handlade också om exaktheten i detaljerna: hur ett par skor kan leda till gängbråk, hur den känslomässiga atmosfären bland livstidsfångar ser ut. Man kan aldrig researcha för mycket. Det är ingen isbergsteknik om man inte vet vad det är man utelämnar.

 

8. Uppifrån och ner.

Måste man skriva 1800-talsnaturalism bara för att man målar med bred pensel? Nej, den samhälleligt inriktade fiktionen kan vara modernare än så. ”The Wire” må vara ett uttjatat exempel men samma ambition är väldigt sällsynt inom modern prosan, idén om att belysa hela samhället uppifrån och ner. Att strukturen i ”The Wire” ofta jämförs med romaner handlar för övrigt också om att flera av skribenterna för serien var romanförfattare, som Richard Price, David Lehane och George Pelecanos.

 

9. Våga vara underlig.

I maj har den nya säsongen av ”Arrested Development” premiär på Netflix. Det är en serie som drar ut på sina punchlines: ett skämt som planteras i ett avsnitt får sin logiska förklaring först tre avsnitt senare. Men framför allt kan serien lära oss något om att teckna underliga karaktärer – varför får vi inte se lika minnesvärda porträtt, typ seriens Tobias Fünke, i svensk prosa? En excentrisk figur är alltid intressantare än en sympatisk dito.

 

10. Gräv där du står.

Det som gjorde ”Nollor och nördar” så bra var att Paul Feig och Judd Apatow destillerade sina egna tonår in i serien. Högstadienojor, förödmjukande gymnastiklektioner, långsamma eftermiddagar framför teven. När det är lite obekvämt är det ofta ett tecken på att det är bra. Karl-Ove Knausgård har byggt en hel romansvit på den insikten.

Råden är tagna från  en artikel i Svenska Dagbladet från april 2013.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Att skriva en bra skräckroman

Publicerat av Kategori: förlag, förläggare, manus, roman, skönlitteratur, skräckroman, skriva

frida-5

 

Frida Rosesund är här och hälsar på mig (Johanna) en hel vecka i Göteborg. Jag passar givetvis på att ställa lite frågor till henne vid frukostbordet.

Johanna: Vad tycker du utmärker en skräckroman som man inte kan sluta läsa?
Frida: Det ska vara en komplex berättelse. Det ska inte bara vara fokus på själva ”monstret”. Läsaren ska inte veta exakt vad det är som känns hotfullt och skräckinjagande, stämningen är viktigare än själva händelseförloppet.

Ett dåligt exempel är ett gäng ungdomar som åker till en stuga i skogen och hittar ett spöke i källaren. Då vet man vad det är för hot efter halva berättelsen, att det är farligt och att folk kommer att dö. För mig blir det blir tråkigt, förutsägbart. Jag tycker att läsaren ska få vara i ovisshet om vad det är för hot och vari det består ända till slutet.

Temat ska vara något nytt, något oväntat, något eget som man inte läst förut. Det är ju det okända man blir rädd för. Där kan man som författare gå tillbaka till sina mardrömmar t ex, de är unika och oftast väldigt vridna.

Historien får gärna ha många bottnar. Det kan vara ett kvinnoporträtt samtidigt som det är en skräckroman. Man ska kunna läsa den från olika håll beroende på vem man är, vad man läser in i berättelsen.

 

Johanna: Kan du ge exempel på skräckberättelse du tycker har detta?
Frida: ”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist. Den är jävligt bra. Hans romaner är bra för de är mänskliga och man kommer karaktärerna nära inpå livet. Riktiga människor blir dödade, inte ytliga bimbos.

 

Johanna: Får du in många skräckmanus till ditt förlag?
Frida: Inte så många skräckmanus faktiskt. Förlaget får in i snitt 300 manus/år och av dem är ca tre skräck, och kanske ett av dem bra. Ren skräck är svår att sälja. Kanske beroende på att utbudet fortfarande är väldigt litet. Och det är svårare att skrämmas via böcker jämfört med skräckfilm.

 

Johanna: Du är förläggare och författare på heltid sedan ett halvår. Hur fördelar du de två olika rollerna?
Frida: Det blir i stort sett 100 % förläggare på vardagar och 10 % författare på helger. Jag försöker vara ledig två dagar i veckan och då passar jag på att skriva eget.

 

Johanna: Du kommer finnas med egen monter på Bokmässan i Göteborg i höst. Hur många titlar ger du ut i höst?
Frida: Mörkersdottir ger ut 20 nya titlar till hösten. Flera av förlagets författare kommer vara där och signera. Vi finns i monter A02:47, i närheten av SF-bokhandeln.

 

Frida är aktuell med en egen skräcknovell i Epok förlags novellantologi ”Mörkerseende” som kommer ut 25/8.
Hon kom ut med ”Att de i tid må väckas” för ett år sedan.
”Förvriden” kom ut 2009. Nu skriver hon på uppföljaren till ”Att de i tid må väckas” som kommer få titeln ”Den allra mest älskade”.

Läs mer om Frida Rosesunds förlag Mörkersdottir  här.

 

PS: Fram till 18/8 har Storydoktors sommarrabatt på lektörsutlåtande. Läs mer här. 

1 kommentar | Skriv en kommentar

Annika Estassy Lovén om synopsis

Publicerat av Kategori: feelgood, kärleksroman, Okategoriserade, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur, synopsis

 

annika-1

Författaren Annika Estassy Lovén debuterade förra året med feelgoodromanen Solviken och det går bra för henne. Debutromanen ligger just nu tvåa på Adlibris Pockettoppen och  hennes andra roman Croissants till frukost som kom ut  i år är, liksom debutromanen, med i Bonniers Bokklubb.

Annika beskriver på sin facebooksida hur hon arbetar:

”Jag vet inte hur andra gör men men jag jobbar mycket med berättarstruktur och dramaturgi när jag skriver. Ett tips när det gäller att få till en bra plot (intrig) är att tänka på ABCDE:
Action
Background
Conflict
Development
End
A = händelsen som sätter igång berättelsen, den utlösande faktorn.
B = bakgrundshistorien. Infodumpa inte, utan ge läsaren precis så mycket info den behöver för att förstå betydelsen av inledningsscenen.
C = utan konflikter/hinder/problem – ingen berättelse. Det är karaktärernas längtan efter något och deras strävan att uppnå det, samt alla hinder de möter på vägen och ska ta sig över, som driver berättelsen framåt.
D = huvudpersonerna kommer att utvecklas under berättelsens gång, en utveckling som kan vara känslomässig, andlig och/eller intellektuell. Det sägs att 70-80% av en lyckad berättelse består av karaktärernas utveckling och inre resor.
E = slutet består av 3 delar: Kris, Klimax och Upplösning.

Kanske är det alla mina år inom filmbranschen som färgat mig, men jag är oerhört förtjust i att strukturera upp min intrig. Därmed inte sagt att alla behöver göra likadant.”

Fotograf är Magnus Ford och bilden har vi lånat från Debutantbloggen.

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hon inspireras av teveserier

Publicerat av Kategori: äventyrsroman, dramaturgi, roman, skönlitteratur, skrivprocess, spänningsroman

Gabrielal-Håkansson-NordinAgency  aldermanns-arvinge Gabriella Håkansson berättade i en artikel i Ystads Allehanda  i våras att hon inspireras mer av teveserier än av böcker. Teveserierna är den nya realismen, förklarade hon:

“Precis som Balzac på 1830-talet förnyade romanen med sina banbrytande realistiska skildringar av människor och miljöer så har tv-serien revolutionerat filmmediet genom sina djupdykningar i allt från avsides landsortshålor och fängelser till maktens absoluta centrum. Det här är den nya realismen!”

Och:

”Medan filmindustrin håller på att förvandlas till en genrefabrik som spottar ur sig stereotypa karaktärer, förutsägbar intrig och föråldrad sensmoral så anstränger sig serierna för att nyansera psykologin och hitta nya människotyper. En karaktär kan byggas upp under flera säsonger och genomgå både kriser och förvandlingar, och för första gången i filmhistorien har de kvinnliga karaktärerna fått ta plats – och ta ut svängarna.”

Gabriella Håkansson kom förra året  ut med sin fjärde roman,  äventyrsberättelsen Aldermanns arvinge som får en uppföljare i höst, Kättarnas tempel.

Här berättar hon om arbetet med Aldermanns arvinge.

Här en recension av Aldermanns arvinge i Ystads Allehanda, och här i Dagens Nyheter.

Porträttet på  författaren är hämtat från Nordin Agencys hemsida.

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Författarna som började skriva äventyrsberättelser under pseudonym

Publicerat av Kategori: äventyrsroman, framåtrörelse, roman, skönlitteratur, skriva

Fossildrottningen

Babels förra programledare/författaren  Daniel Sjölin och deckarförfattaren Jerker Virdborg slog förra året ihop sina påsar och skapade pseudonymen Michael Mortimer för att tillsammans skriva en serie äventyrsromaner.

Daniel Sjölin menade att det pågick en ”fiktionens fattighetsdans” mellan kulturjournalistiken som var isolerad och samtidslitteraturen, som saknade fantasi. Läs  artikeln i Sydsvenskan  från december 2013.

I ett öppet brev i Svenska Dagbladet samma månad skrev författarna:
“För mig har skrivande alltid varit tätt förknippat med frihet och känslan av att utforska något okänt. Jag har under andra namn publicerat flera böcker tidigare, men för några år sedan hade mitt skrivande ärligt talat gått i stå. Det kändes inte tillräckligt utforskande helt enkelt, och ännu mindre kändes det fritt. Till slut fattade jag varför: jag hade helt glömt bort det som en gång drog mig till litteraturen, långt innan jag ens blev tonåring, och ännu längre innan jag läste litteraturvetenskap: påhittet, gåtorna, svindeln, den stora resan in i det okända.” och  “vilken lättnad att få leka helt otyglad, och ge fantasin och påhittet långt mer skamlöst utrymme än vad min invanda kostym klarade av.”

Jungfrustenen utkom 2013.

I maj i var var det dags för Fossildrottningen.

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

”Många skönlitterära böcker är långsamma och tråkiga.”

Publicerat av Kategori: framåtrörelse, roman, skönlitteratur, skriva

“Jag drömmer om att skriva en släkttrilogi och lägga upp den som en deckare utan mord. Många skönlitterära böcker är långsamma och tråkiga. De har inte tillräckligt mycket handling. Det vill jag göra något åt.” Norska deckarförfattaren Unni Lindell  i en intervju i tidningen Metro, december 2013.

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En fråga till Storyakuten

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva

Vi fick en fråga från ”Pia” och lade in både fråga och svar på Storyakutens sida, men du kan också läsa det här::

”Annika är i 40 års-åldern. Hon har om inte allt, så det mesta. Rara barn med hälsoproblem och en man som hon mest läser om i småstadens lokaltidning. Äktenskapet är med andra ord, en smula stillastående. Av en slump kommer hon i kontakt med och börjar umgås med en helt annan typ av män, farliga män, med karisma och blödande hjärtan, den sortens män som en mor varnar sina döttrar för. Hur skapar man acceptens hos läsaren för Annikas dragning till dem?”

Jennys svar:
Jag hade balanserat det negativa med det som Annika behöver, som skapar en positiv attraktionskraft. Det som inte Annika har i sin vanliga relation och som hon saknar och längtar efter. Hennes man kanske är timid och ”mesig” och hon får inte tillräckligt med motstånd i den relationen, spänningen är borta. Polarisera det hon har med det hon kan få som föder åtrån. Sedan finns det säkert en dragning till de attraktiva egenskaperna hos de andra männen; karisma, spänning, glimten i ögat… det viktiga är att du skapar du förståelse för hur Pia känner det, då kommer läsaren att förstå och inte döma henne.

Johannas svar:
Jag tänker mig att hon inte känner sig sedd av sin man och får göra allt i hemmet.  De kanske har ett riktigt sjukt barn som hon tar mest ansvar för. Det kan vara så att hon behöver bekräftelse från en man, bekräftelse som människa och som kvinna, behöver känna att hon är attraktiv. Därför söker hon sig till män som verkar se henne. Eventuellt har hon varit hemma mycket senaste åren och därför tappat lite omdömesförmågan när det gäller att pejla in falska typer. Hon kanske bara är glad över att över huvud taget träffa andra människor, när hon t ex anmäler sig till en yogakurs inne i stan (om hon bor i villaområde eller på landet). En man med psykopatdrag som ger henne 100 % uppmärksamhet? Han vara en lurig slags psykopat eller sociopat, en som är på gränsen. T ex en yogalärare med sektledarbeteende? En författarcoach som “tror” på henne och hennes skrivartalang 😀
Hur som helst tror jag att hon behöver känna sig sedd, och då hänger mycket på att hennes man och hennes bakgrund  visar läsaren hur de får hennes behov att växa, hur dåligt hon mår med maken.

Har du en fråga till Storyakuten, ett problem med din berättelse? Mejla den till info@storyakuten.se. Skriv om du vill vara anonym eller ej. Din fråga får vara på högst 200 ord.

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Saknas krydda?

Publicerat av Kategori: dialog, framåtrörelse, manus, roman, skönlitteratur, skriva

garlic-peas

En flerrättersmiddag

Tänk dig en middag med 8-9 olika rätter. Du prövar rätt efter rätt. Det är ingen större skillnad mellan dem. De smakar inte så mycket. Dina sinnen får ingen stimulans, du blir lite uttråkad. Du börjar fokusera på annat än maten och vad den har att ge.

Eller en middag där alla rätter smakar lite olika, är kryddade på olika vis. Du tittar nyfiket på servitören när han kommer med nästa rätt. Vad kommer det att smaka? Vad är det för färg på maten, hur ser den ut? Vilka känslor väcks av smaken, vilka associationer?

Med den här metaforen försöker jag ge en beskrivning av scener i en text där egentligen inget händer. De känns utspädda. De tragglar på, utan att det finns spänning (kryddor) i dem. Både i löpande text och i dialog.

Det behöver inte hände jättedramatiska saker i varje sen, men någon krydda bör den ha (eller flera). Se över dina scener. Vad kan ge mer framåtrörelse? Vad kan ge spänning i scenen? Troligen kan du stryka det mesta av den, om den inte tillför läsaren vare sig ny information, spänning eller djupare engagemang.

 

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar