Inlägg av Johanna Wistrand

Den som gapar efter mycket…

Publicerat av Kategori: dramaturgi, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, miljöbeskrivning, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips, struktur

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket är ett talesätt som då och då dyker upp i huvudet när jag arbetar  som lektör.

Det är inte ovanligt att man under skrivandets gång vill få med så mycket som möjligt.  Man vill liksom passa på. Det finns så mycket att säga och ösa ur ämnet man behandlar.

Men att ta ett för stort grepp om ett ämne kan försvaga romanen. Jag brukar säga att när man vill för mycket med en berättelse, då blir det ofta pannkaka av det.

Det är som om energin inte räcker till att lära känna karaktärerna på djupet och låta dem utvecklas under berättelsens gång. Som om all skaparenergi går åt till att hålla reda på de dramaturgiska trådarna, till att få med allt man vill och alla idéer i handlingen.

Det är här en lektör kan anlitas för att ta en titt på alla spretande trådar och på karaktärerna, på deras utveckling och på hur orkestreringen ser ut (med orkestrering menar jag vad de tillför berättelsen var och en – liksom en orkester med olika instrument).

Jag hamnade  på en föreläsning på Youtube med författaren Ursula Le Guin. Hon uttrycker det bra i den här intervjun under ett besök på Portland Community College. Sätt markören på tiden 43:27 på inspelningen av  föreläsningen.

Där frågar en åhörare  författaren  om hon aldrig är rädd när hon ska börja skriva på en ny berättelse. Le Guin svarar att det är hon, men att hon kan gå runt den stora draken och skildra den från sidan. Eller att hon tar en liten bit av det stora problemet och skildrar bara det.
Vill man skildra hela problematiken kan det bli en sämre historia av det.

Jag håller med. Det blir ofta starkare, mer fokuserat, lättare att greppa handlingsmässigt när man på olika sätt begränsar sitt ämne.  Berättelsen glider inte författaren  ur händerna. Och i detta ”begränsade” kan man ösa ner så mycket. Det blir ofta skarpare, mer på djupet.

Detta är också något ta fasta på även när man skriver noveller som ju är ett begränsat format med ofta skarpt fokus/hög koncentration och begränsningar i antal karaktärer och miljöer.

En författare som är fena på att använda sig av begränsade miljöer och skapa starka dramer är den prisbelönta författaren Aino Trosell.  Romanen ”En egen strand” utspelar sig  nästan helt och hållet på en ö med endast två människor – två systrar, och romanen Ytspänning utspelar sig i en trång dykarklocka.

/Storydoktor Johanna

Johanna Wistrand är självklart medlem i Lektörsförbundet.

Vill du anlita henne? Mejla info@multimanus.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Prat i radio om berättelser

Publicerat av Kategori: dramaturgi, förlag, framåtrörelse, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips, spänningsroman

Idag fick jag prata om skrivande i Eftermiddag P4 Göteborg, med
Peter Stenberg.
Han ställde snabba frågor och jag försökte svara lika snabbt :-).

Här kan man lyssna. För fram pekaren till 2.09, alltså två timmar
och nio minuter in i programmet.

Tog denna bild på det s k Kanalhuset, där SVT och Sveriges Radio
i Göteborg håller hus. Det var så otroligt kallt i den kyliga blåsten
att man fick ont i fingrarna.

/Johanna Wistrand

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vems röst?

Publicerat av Kategori: Johanna Wistrand, karaktärsbeskrivning, manus, manusutveckling, Nyheter, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivprocess, skrivtips, storytelling

 

Det är inte helt ovanligt, varken i böcker skrivna av kända författare på stora förlag, eller i manus jag lektörsläser, eller i mina egna försök till romanutkast och noveller, att huvudkaraktärens röst låter misstänkt likt författarens. Även om författaren är sextio år och huvudkaraktären är tjugotvå år, författaren högutbildad medelklass och huvudkaraktären kommer från trasiga familj och arbetarklass, där det inte framkommer i romanen om den unga tjejen är uppvuxen med böcker och verbala föräldrar.

En roman som jag nyligen börjat läsa är skriven i jagform med berättarperspektivet hos en liten pojke som aldrig läst en bok men som uttrycker sig som om han läst en bok i veckan i många år, kanske även studerat vid universitetet. Han kommer inte från en miljö där man läste och pratade mycket, för han blir helt fascinerad när han under berättelsens gång får se böcker för första gången.
Det är ju inte bara i replikerna som karaktärernas sätt att uttrycka sig kommer fram, utan även i den löpande texten där de har berättarperspektivet.

Varför blir det så här? Umgås författaren bara med likasinnade, med folk ur samma sociala samhällsklass, med ungefär samma bildningsnivå, men vill skriva om en karaktär som eggar fantasin, som känns spännande och långt ifrån men som man samtidigt vill identifiera sig med?
Jag vet inte… Det kanske var en långsökt förklaring. Eller är det det?
De författare som umgås med andra samhällsklasser och  andra åldrar, sitter ner och tar sig tid att lyssna på dem, finns de? Hur vanligt är det? Göra sin research, jo. Men just det här med språket och uttryckssättet? Särskilt idag, med filterbubblor och en allt större uppdelning i samhället.

Hur som helst så stämmer detta tyvärr troligen in på mig själv när jag skriver. Det är svårt att lämna sin egen sfär, att helt och hållet ta av sig sina egna skor och börja gå i en annans.

Men vad jag vet är att när jag som läsare råkar på detta, då slutar jag engagera mig i berättelsen och väljer en annan bok. För jag tror inte på berättelsen. Det jag ser är författaren snarare än den påhittade figuren.
Liksom i mitt förra blogginlägg om informationsblock, guider mitt i handlingen, hamnar författaren i förgrunden.

Känner du som skriver igen problemet?

Hur göra för att komma ifrån detta? Skaffa vikariat på arbetsplatser som ligger långt utanför egna umgängeskretsens, familjens och släktens yrkesval?
Åka runt med buss, pendeltåg och spårvagn och tjuvlyssna på prat?
Internet finns ju, diskussionsforum och bloggar, men jag tror mer på forskning irl.

Här följer några skrivövningar som kanske kan underlätta inlevelsen i en karaktärs sätt att tänka och uttrycka sig:

Eh… faktum är att jag kom inte på några övningar…

Jag har hört att skådespelare brukar hitta sin rollfigur när de testar den typen av skor och kläder som kan tänkas användas. Och kroppsspråk.
Tja, varför inte pröva det. Klä ut dig och ge dig iväg och wallraffa.

Tips emottages, för jag tycker att jag börjar se lite för mycket av detta. Det kan hända att det inte är något nytt, bara att jag fått upp ögonen för det först nu.

Fotografiet hittade jag här: https://pixabay.com/sv/sneakers-chuckar-skor-slitna-1442697/

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om nystartade Lektörsförbundet

Publicerat av Kategori: Okategoriserade

Boktugg skriver om nya Lektörsförbundet som startats av bl a storydoktor Lennart Guldbrandsson.

Lektörsförbundet har skapats för att samla rutinerade lektörer på ett och samma ställe.
Hit kan man vända sig för att vara säker på att hitta proffs som varit med i branschen i flera år och medverkat till att manus nått ända fram till bokförlagen.

Läs intervjun här.

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Att verka men inte synas

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, intrig, Johanna Wistrand, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, roman, skönlitteratur, skriva, skrivtips, struktur

Du kanske undrar över inläggets rubrik? Det jag syftar på är att en del skribenter syns för mycket i en berättelse och skapar därmed ett avbrott i läsflytet. Ett avbrott som inte hör hemma (om det inte är medvetet gjort i syfte att just skapa en mer krävande läsning).

I det här inlägget tänker jag på tendensen att lägga in fakta man kanske gjort research på och inte kan låta bli att ta med, även om det inte tillför själva handlingen eller läsaren något.

Här följer ett exempel:
En berättelse om en kvinna som kör bil ute på Ekerö. Hon är mycket nervös och på väg till Svartsjöanstalten för att träffa pojkvännen som sitter inne. Hon  tänker berätta att hon har träffat en annan.
Hon kör  från Tappström, svänger höger och fortsätter över bron och sedan  vidare in mot Färingsö. Efter att ha passerat åkrar och fält svänger hon in till höger mot Svartsjö slott för att sedan fortsätta den korta biten till Svartsjöanstalten.

Pojkvännen är ledare i ett ganstergäng.  Hon misstänker att hans kompisar (som inte är inspärrade) bevakar henne om dagarna och förstås färden till anstalten.  Det är riktig spännande att läsning.
Och så kommer detta textstycke:
”Händerna var så svettiga att det var svårt att hålla i ratten. Hjärtat hamrade. Hon började få svårt att andas, och  passerade Svartsjö slott som byggdes på uppdrag av Fredrik I mellan åren 1734 och 1739 som jaktslott åt drottning Ulrika Eleonora. Efter hennes död fick slottet förfalla i över hundra år, men 1891 gjordes det till en tvångsarbets- och alkoholistanstalt. Inte förrän 1966 upphörde att vara anstalt och 1993-2004 retaurerades slottet”.

Vad i hela friden hände här? En guide ställde sig plötsligt framför scenen och höll upp ett plakat  där det stod ”INFORMATION OM SVARTSJÖ SLOTT”. Författaren kunde inte låta bli att visa upp sina kunskaper och gjorde sig därmed läsaren starkt påmind om dess existens.  Hela inlevelsen försvann, hela samspelet mellan läsaren och berättelsen putz weg.

Det händer faktiskt att jag som lektör får såna malplacerade informationstycken  instoppade i skönlitterära berättelser.
Mitt råd är: håll dig i bakgrunden, du som är författare.
Det är inte optimalt att belasta läsaren med all noggrann research du har gjort. Det du har kännedom om, informationen, kan du istället fördelaktigt baka in på ett naturligt sätt i handlingen.  I det ingår självklart att behöva välja bort en massa.  Läsaren ska aldrig någonsin behöva tänka ”Vad duktig författaren är som vet så mycket” – då handlar det om bekräftelse av författaren och inte om läsarens  stund i läsfåtöljen.

Fotografiet har jag hämtat från Bubbelbubbel Photographys sida: http://www.bubbelbubbel.se/malaroarna/

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Synopsis eller inte synopsis?

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, intrig, Johanna Wistrand, manus, manusutveckling, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, synopsis, teveserie, thriller

Synopsis eller inte synopsis – det är frågan.

Det här med att planera sin berättelse i förväg kan vara till stor hjälp, men det är det inte för alla.
Man kanske skulle kunna dela in författare i två läger här.
Å andra sidan tror jag att en och samma författare kan använda sig av båda varianterna.
Det beror lite på själva berättelsen man skriver.  Eller vad författaren  vill i själva skrivprocessen.
Gå in med öppna ögon utan en aning om vad som kommer att ske i berättelsen?
Eller veta precis och med lust och arbetsglädje börja skriva ner det hela?

Ett alternativ är ju även att gå in efter hand och strukturera ett synopsis.
När man kommit en bit på vägen och undrar hur sjutton man ska fortsätta.

Jag har lyssnat en del på den utmärkta podden ”Skriv en bestseller (eller en annan bok)”
med  Caroline Eriksson och Ninni Schulman.
Det visar sig att dessa två storsäljande författare som skriver spänning arbetar helst utan synopsis.
Men att de kan behöva skissa upp ett sådant när de kommit in en bit i berättelsen.

När det gäller mig (som ännu inte publicerat ett eget skönlitterärt verk) och mina
romanprojekt så tycker jag om både och.
Men jag har ibland funderat över motståndet jag kan har inför synopsis
när det gäller mina egna texter.

Som storydoktor däremot kan jag frossa i synopsis.
Jag älskar  och fascineras av en stark berättelse.
Av att se strukturerna i handlingen ligga där framför mig i en sammanfattning.
Vändningarna, hemligheterna som påverkar karaktärerna, begären och drifterna,
förvecklingarna, passionerna och relationerna som skapar murar och öppningar.

Men när det gäller mina egna berättelser…

Jag har ett romanprojekt som jag ibland misstänker aldrig kommer bli färdigt.
Jag skriver, skriver 120 sidor, slänger det mesta, skriver hundra sidor igen,
slänger delar av det,  skriver nytt, redigerar, sparar det gamla i särskild mapp
i datorn osv osv.

Jag försökte göra ett synopsis, och  jag fick professionell feedback på det av en kollega.
Men det gav mig ingenting. Varken synopsis eller feedback. Varför?
Jag kom på svaret långt senare, efter flera år.

Jag vill nämligen inte lämna världen jag skriver om.
Miljöerna, karaktärerna och stämningen är något jag vill kliva in i och få vara där.
Här kan jag befinna mig  i berättelsen på samma vis som när jag läser en bok eller
tittar på en bra, uppslukande teveserie.
Jag går in i världen som jag skapat och liksom väntar där på att karaktärerna ska agera,
berätta deras historia för mig.
Jag vill inte pracka på dem ett synopsis, jag vill inte berätta för dem,
utan de ska berätta för mig. De ska leda in mig i nya gränder och händelser.
Jag ska förtrollas, förfasas, betagas och engageras. Håret ska resa sig på armarna,
magen ska bli orolig, tårar stiga i ögonen, känna pirr och iver.
Jag vill kliva in i magin som berättelsen har för mig.

Nackdelen blir att jag trampar runt här medan jag skriver.
Som om karaktärerna är skådespelare och jag är publiken och de
börjar ge mig blickar som säger:
”Hallå, vi trodde du var regissör, säg vad vi ska göra”.

Om jag skriver klart den här romanen, med eller utan synopsis,
då måste jag lämna den ifrån mig.
Chansen är större att den blir klar med ett synopsis där jag antecknar
vad som sker kapitel för kapitel. Så långt har jag kommit att  jag insett det.
Men vill jag det? Vill jag verkligen lämna dessa kullerstensgator,
gaslyktor, hästdroskor och torgmadamer? Varför skriver jag på denna berättelse?
För att jag vill vistas där. Umgås med karaktärerna.
Egentligen kanske det är som det ska med det. Varför skulle det inte vara det,
med just den här påhittade världen, som får tillhöra bara mig, när jag vill?

Jag får se hur det blir med det.
En vacker dag kanske jag känner att det är dags att lämna.
Då tar jag fram synopsisglasögonen och styr upp, stärker, skapar framåtdriv,
orkestrerar sammansättningen av karaktärer, gör utvecklingslinjer m m.

Vill du anlita mig, Johanna, som storydoktor? Mejla info@multimanus.se

 

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Till storydoktors behöver du ingen remiss

Publicerat av Kategori: Okategoriserade

 

Tre storydoktorer har samlats i Göteborg för att prata ihop sig inför framtiden.
Lennart, Ingrid och Johanna.
Det blev ett givande möte. Eller ska vi kalla det läkarkonferensen? 🙂

Vi är helt på det klara med att vår främsta uppgift är att hålla berättelserna levande.  Vi hjälper till att injicera näring i dödläget.  Vi ordinerar inte bara slentrianmässig  penicillin till storys som haltar, utan ge riktad hjälp. Vi sätter diagnosen på ditt manus och på receptet skriver vi inte bara ”gestaltning” utan även ”framåtrörelse, antagonistisk kraft,  orkestrering och karaktärsutveckling”.

Läs den uppdaterade beskrivningen  av våra lektörsutlåtanden.  Möjligen exakt vad ditt manus akut behöver?

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

”tänkte han” ”sade hon”

Publicerat av Kategori: dialog, Johanna Wistrand, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, roman, skönlitteratur, skriva, skrivcoaching, skrivtips

Jag läser just nu en välskriven roman utgiven på ett förlag som ger ut kvalitativ underhållningslitteratur. Deckare, thrillers, romance, feelgood. Som lektör, redaktör och storydoktor kan jag slappna av och bara njuta av berättelsen. Jag behöver inte börja jobba.

Utom vid ett tillfälle. En av huvudpersonerna tänker saker. Som läsare förstår man att han tänker. Men det står ändå ”tänkte han”, efter beskrivningen av vad han tänkte. Då stönar jag lite inombords. ”tänkte han” ger ett klumpigt och överpedagogiskt intryck.

Författaren och läsaren samarbetar. Författaren måste tro på läsarens uppfattningsförmåga.
När det är så uppenbart att det är en tanke, då behöver det inte skrivas ut. Då rycks läsaren ur berättelsen och det blinkar en röd liten lampa som säger ”Hej! Författaren här. Du hängde väl med nu? Att det var en tanke, som just han hade?”.

Sedan har vi detta med ”sade hon”, ”sade han”, ”sade Jonas” osv.
I den här romanen hände det aldrig men i åtskilliga manus som jag lektörsläser står det onödigt ofta utskrivet vem som säger vad. Det ger dialogen en barnslig touch, man hör liksom förskolefröken läsa högt ur en barnbok med den där (återigen) pedagogiska rösten.
Så länge det är uppenbart vem som säger vad, så undvik att skriva ut det, för läsarens skull.

Här kan du läsa mer om mig, Johanna Wistrand, som skrivit detta inlägg.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tips från förlaget Forums stjärnredaktör

Publicerat av Kategori: antagonist, deckare, dramaturgi, förlag, Forum, framåtrörelse, intrig, Johan Häggblom, karaktärsbeskrivning, manus, manusutveckling, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivtips, spänningsroman, struktur, synopsis, Type & Tell

dramaturgi-john-haggblomI Type & Tells blogg ligger nu del 1 i  serien om berättarteknik, där Forums redaktör Johan Häggblom ger tips när det gäller dramaturgin i en berättelse. Johan Häggblom har varit redaktör åt bl a deckarförfattarna Camilla Läckberg och Ninni Schulman.

”Jag har pratat med flera författare om huruvida de utforskar ett tema i sina böcker eller inte, och många har berättat för mig att temat kommer efter hand. En bit in i skrivandet upptäcker man att boken utforskar en viss problematik och att man utan att veta om det har låtit berättelsen genomsyras av detta. Vissa kan vara hjälpta av att skriva ner detta tema. Om du skriver ner temat kan du lättare komma ihåg vad du faktiskt skriver om så att du inte halkar in på alltför många sidospår. Berättelsen blir mer koncentrerad. Det är även till stor hjälp när du bearbetar din berättelse.”

Läs mer i Type & Tells blogg.
Du kan också lyssna på ett intressant och givande avsnitt där han pratar med Ninni Schulman och Caroline Eriksson, i podden ”Skriv en bestseller eller en annan bok”.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Påskerbjudande: lektörsutlåtande till rabatterat (p)ris!

Publicerat av Kategori: dramaturgi, Ingrid Elfberg, intrig, Johanna Wistrand, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, Nyheter, plot, skönlitteratur, struktur

Påsk

Nu kan du få  lektörsutlåtande till kraftigt rabatterat påskris – förlåt påskpris!

Storydoktors (Johanna Wistrand och Ingrid Elfberg) hjälper författare att skapa starkare berättelse genom att titta på intrigen, miljöernas dynamik och karaktärernas utveckling. Vi ger således nischade lektörsutlåtande, med fokus på berättelsens dramaturgi.

Johanna är bl a skrivcoach och lektör och har arbetat med att hjälpa författare och deras manus i över femton år.
Ingrid är författare och lektör. Hon har hittills publicerat psykologiska thrillers på förlag och är snart klar med sin femte.

Fram till idag har vi, sedan Storydoktors startade, gett många blivande författare hjälp med deras historier. Flera av dem  har kunnat gå vidare med sina projekt och blivit publicerade.

Här kan du läsa mer om Storydoktors sätt att lektörsläsa manus. Tänk på att vi inte ger respons på berättarperspektiv, dialog, gestaltning och annat som man annars har synpunkter på i ett typiskt lektörsutlåtande.

Vårt påskerbjudande innebär:

– att du inte behöver ha ett färdigt manus för att skicka det till oss.
– att vi läser både första utkast och redigerade manus.
– att ditt manus får vara högst 200 sidor långt, skrivet med dubbelt radavstånd, i t ex Times New Romans punktstorlek 12.
– att du får ett lektörsutlåtande från Ingrid eller Johanna på 1,5 – 2 sidor (dubbelt radavstånd).
– att du måste mejla det till oss senast Annandag påsk, d v s måndag 17/4 2017. Fr o m 18/4 gäller inte erbjudandet längre.
– att utlåtandet kommer inom sex veckor.
– att du kan välja om du vill ha Johanna eller Ingrid som lektör. Kan du eller vill du inte välja så gör vi det åt dig.
– att priset är endast 2900 kr inkl moms.

Mejla ditt manus samt ditt fullständiga namn och postadress till: info@multimanus.se

Har du frågor? Ring Johanna 0704818480 eller mejla info@multimanus.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar