Inlägg av Jenny Bäfving

Att namnge sina karaktärer

Publicerat av Kategori: karaktärsbeskrivning, manus, skriva, skrivprocess

lisbeth

Att ge sina karaktärer rätt namn kan förknippas med en hel del huvudbry och ångest.  Och vad är rätt? Namnet ska precis som allt annat du lägger in i texten berätta något om personen i fråga – inte minst huvudpersonen. Man ska ta i beaktande ålder, social status och bakgrund, förutom att förstås kön och etnicitet spelar in. Charles Dickens gav alltid ledtrådar om vem en viss karaktär var med hjälp av namnet; de osympatiska fick obehagliga namn (”Uriah Heep” eller ”Mr Murdstone” i David Copperfield). Namnet berättar något, leder tankarna i en viss riktning och förknippas med vissa  egenskaper, så det gäller att veta vart man vill styra läsarens tankar och undermedvetna.

The mention of the name should bring to mind an entire set of personality traits; a certain look; and feeling tone. The name should evoke a strong image in the reader’s mind, and have a ring of authenticity.”  Läs mer här på Huffington Post om namn i böcker.

Vissa namn bidrat också till en stark ikonisering av karaktären, tänk Harry Hole,  Moriarty eller Scarpetta den kvinnliga italienskättade rättsläkaren i Patricia Cornwalls deckare.  Med det sagt är det lite konstigt att en av litteraturens mest hårdkokta, våldsamma antisociala antihjältar fick det ganska beskedligt klingande namnet Lisbet. (Bilden ur ”Män som hatar kvinnor” filmatisering av Stieg Larssons Millenniumtrilogi.)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vad är ”tropes”?

Publicerat av Kategori: dramaturgi, plot, roman, skönlitteratur, skriva, storytelling, teveserie

tv

Det här uttrycket har dykt upp fler och fler gånger det senaste åren och kan beskrivas som ”standardiserade grepp  i konsten att skriva fiktion” enligt denna webplats. Det handlar alltså inte om stereotyper eller klichéer utan om återkommande knep och tricks när man berättar en historia. Inom fictionen och speciellt genrefictionen är dessa tropes många och skapar tillsammans den där mallen för en berättelse som vi känner igen.  Även i teveserier vimlar det av tropes, som till exempel att presentera miljöer och karaktärer i en teveserie genom en nykomlings ögon. Nykomlingen får bli ställföreträdare för publiken. Ett exempel på detta är första avsnittet av ER (Cityakuten) där vi introduceras i seriens gestalter och handling via nyanställde läkaren dr Carter.

Tropes are devices and conventions that a writer can reasonably rely on as being present in the audience members’ minds and expectations. ” 

Här är ett slags wiki (uppslagsverk) över tropes både på teve och i litteraturens värld; lär man sig bara navigera webplatsen kan det både vara bra för inspirationen och när man behöver teknisk hjälp i arbetet med att föra fram handlingen, men också för att kolla av att man som författare inte automatiskt använder de vanligaste sätten.  (Oftast utan att veta om det.) I vänstermenyn kan du utforska vanliga tropes under rubriker som Plot, narrative, character, setting och en massa  underkategorier.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Säg adjö till dina lyckliga karaktärer

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, roman, struktur, teveserie

downton abbey

Det finns ingenting så svårt att gestalta som lycka” säger skaparen av Downton Abbey  Julian Fellows. Mycket riktigt när han fått en av sina huvudpersoner Matthew Crawley lyckligt gift med lady Mary återstod det inget annat än att ta honom av daga i en bilolycka…

Är en karaktär tillfreds, nöjd och lycklig utan att sträva efter något längre innebär det att denne inte längre utvecklas, utan blir statisk.

”Det enda som skrämmer är när det nå´n gång står still” som Eva Dahlgren uttryckte saken.

Tittar man på tevedramat så kan man konstatera att alla karaktärer definieras av det eller de problem de har. Men det här gäller även om du skriver en roman. Ge karaktären något att brottas med på inre eller yttre plan som ett sätt att driva dem framåt – det är den rörelsen som utgör bokens handling.

(Bilden ur Downton Abbey)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Författarna till ”Cirkeln” om att skapa karaktärer

Publicerat av Kategori: karaktärsbeskrivning, manus, skriva, skrivprocess

cirkeln

Ett knep för att skriva en engagerande bok är förstås att skapa trovärdiga och samtidigt dynamiska eller spännande karaktärer – det gäller att hitta balansen mellan realism och romantik.  Läsarna känner gärna igen sig men det ska samtidigt finnas något avvikande och oförutsägbart som kan öppna upp för det oväntade .

Författarna till ”Cirkeln” heter Mats Strandberg och Sara Bergmark. Här diskuterar de hur de funderade kring processen att skapa karaktärer och hur de jobbade med så kallade ”tropes” som de förklarar som ”karaktärer som fyller vissa funktioner och gör vissa resor i fiktionen”.

En hemlighet bakom ”Cirkelns” framgångar kan vara hur författarna skapar en kliché eller stereotyp alltså en snabbt igenkännlig karaktärstyp som man tycker sig ha sett förut, och sedan fördjupar och nyanserar denna. I ”Cirkeln” består persongalleriet främst av olika tjejtyper, de har typiska utmärkande drag som gör att vi kan identifiera dem som ”innetjejen”, ”nerden”, ” den städade” et c men det hindrar dem inte från att förändras och utvecklas under handlingen.

Vi känner att det finns en kraft i den här typen av figurer som folk verkligen kan relatera till omedelbart.” (Mats Strandberg och Sara Bergmark)

Sedan handlar det förstås om hur de olika karaktärerna introduceras  handlingen där möjligheterna står mellan att strunta i beskrivningar helt och hållet; Skolans vaktmästare kommer in med en verktygslåda i handen…”, eller beskriva personen alldeles för detaljerat eller utförligt så det blir långrandigt (eller helt enkelt för allmänt). ”Skolans vaktmästare kommer in med en verktygslåda i handen. Han är av medellängd med blå ögon och grått hår och kulmage, har blå jeans och skjorta och kommer från Arboga. 

Nej man ska förstås göra precis som författarna till ”Cirkeln” ur vilken jag hämtat exemplen, fånga några specifika och särskiljande egenskaper. ”Skolans vaktmästare//är i fyrtioårsåldern och har vildvuxet hår som börjar gråna. Hans isblå ögon är uppspärrade och stirrar rakt på henne.” Samma sak med karaktären Adrianna Lopez, rektorn: ”Hon//har kortklippt svart page med lugg. Hon har på sig en knälång svart kjol och vit blus med alla knapparna knäppta. Det här är ingen rektor som man kommer till med sina problem, det känner Minoo direkt.”

Kan man koka ner en karaktärs utmärkande egenskaper (ofta hur det inre gestaltar sig i det yttre utseendet) i några få välvalda meningar skapas en energi kring karaktären och en snabb, tydlig bild hos läsaren. 

(Bilden hämtad ur den kommande filmatiseringen av ”Cirkeln”)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lyssna och bli en bättre författare

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur

ljudbok

Det är ganska vanligt att inte inse i vilken hög grad man behöver redigera sin text. En viss osäkerhet kan råda om handlingen egentligen håller, och om ens karaktärsskildring faktiskt är tydlig nog och under redigeringen kan detta bli obarmhärtigt blottlagt. Men under redigeringen ska den röda tråden vaskas fram och gestaltningen vässas. Den här bloggaren insåg när han lysssnde på en tegelstensroman som gjorts om till hårt nerbantad ljudbok just hur mycket onödigt bjäfs som prydde sidorna, och insåg att detta var ganska nyttigt. Plötsligt blir den underliggande strukturen väldigt tydlig, själva romanens skelett. Svagheter i konstruktionen blir isande påtagliga. Allting som inte direkt leder handlingen framåt är bortrensat. Strukturen blir tajtare och den röda tråden starkare. Lite onödiga beskrivningar och överflödig dialog är bortredigerat. Som författare kan man på det här sättet bli medveten om att trots att ens eget manus gått igenom hur många vändor som helst med en redaktör så finns det alltid mer man kan stryka. Många  författare hade kunnat börja göra som bloggaren och hjärntvätta sina författarhjärnor med lite förkortade ljudböcker i bilen när man märker att ens alster är på väg att svälla ut över alla breddar. Ett annat alternativ är att läsa in ditt eget manus och sedan lyssna på det som ljudfil. Sega partier blev skoningslöst uppenbara, språkliga märkligheter likaså, eller kanske bara grepp som du som författare är omedveten om att du använder. 

Idiosyncrasies of the writer’s style are also emphasized, particularly an unhealthy reliance on adverbs or awkward use and nonuse of contractions in dialogue.”

(Citat hämtat från getitwriteblog.wordpress.com)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den romantiska rysaren

Publicerat av Kategori: kärleksroman, plot, roman, romantisk rysare, skönlitteratur, skriva

 

romantic suspense

Nu när förlaget Harlequin öppnar upp för nordiska författare kan det vara bra att få ett hum om en av de vanligaste genrerna; den romantiska rysaren eller romantic suspense. Berättelserna innehållet både romantik och spänning och båda delar är lika viktiga. Gillar du romantik och spökromantik, kusliga miljöer, vindpinade slott och ödsliga hedar – eller bara förfallna sommarhus – så är detta något för dig. Det är en rolig genre att skriva i. För det första behöver man inte konstruera en logiskt sammanhållande kriminalhistoria för att få fram spänningstemat. Tänk på att rysare handlar om spänning på det psykologiska planet. Gåtfullhet, mystik och en känsla av osäkerhet – både hos läsaren och den drabbade huvudkaraktären. Steget till övernaturligheter är ibland väldigt kort.  Charlotte Brontës ”Jane Eyre” (1847) och Daphne du Mauriers ”Rebecca” (1938) är tidiga romantiska rysare. I båda böckerna inser hjältinnan att mannen hon älskar döljer någon typ av mörk hemlighet. Han kan till och med vara farlig eller utgöra ett hot mot hennes liv. Mysteriekänslan och gåtfullheten tilltar. När sanningen uppenbaras får vi förklaringar både till mannens beteende och hot- och mysteriekänslan som hjältinnan lidit av. Sanningen kommer i dagen. De två älskande kan förenas.

Här kan du läsa en mycket instruktiv och pedagogisk text om hur du skriver en romantisk rysare.  Hemligheten är hur den romantiska delen av intrigen är sammanvävd med rysarintrigen:

”Being forced together in the crucible of the suspense plot forges and colors the hero and heroine’s character growth, growth that must take place before the romance can culminate in a happy ending. ” 

”Det är genom spänningsintrigen som hjälten och hjältinnan förändras och växer på ett sätt så att romantiken kan kulminera i ett lyckligt slut. ”

(Citat hämtat från seekerville.blogspot.se)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vikten av ett bra synopsis

Publicerat av Kategori: dramaturgi, manus, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur, synopsis

simona arhnstedt

För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar huset berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår.

Mycket i en berättelse handlar om en sorts eko-effekt. Byggstenarna till slutet läggs redan i början. För att inte handlingen ska bli förvirrande behöver man plantera och etablera saker ganska tidigt. Men hur ska man kunna göra det om man inte har överblick, struktur?

För en bra planerad handling krävs ett synopsis där du skaffar dig kontroll innan själva skrivandet tar vid. På synopsisstadiet löser man problem (precis som romanceförfattare Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte det samma som att karaktärerna är med om saker.

”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
Och dina karaktärer måste förändras.”

En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Gåtfullhet är ett effektivt berättargrepp

Publicerat av Kategori: dramaturgi, manus, plot, skriva, spänningsroman, struktur

picnic at hanging rock

”Läsaren tycker inte om olösta mysterier” sa en förlagsredaktör till den här författaren. Man måste man verkligen förklara allt när man skriver en roman? Det här med att man inte förklarar allt för läsaren är ett effektivt berättargrepp, speciellt när man skriver spänning. Det olösta mysteriet i hjärtat på vissa berättelser är det som gör dem minnesvärda, som gör att förtrollningen fortsätter långt efter att vi läst ut boken eller sett klart filmen.

Ett minnesvärt exempel på detta är filmen ”Picnic at Hanging Rock” (se bilden) om några skolflickor som försvinner spårlöst under en utflykt och aldrig återfinns. Vad som hände dem får vi aldrig en förklaring på, det förbli höljt i dunkel och mystik samtidigt som resten av handlingen rullar på.

Läsaren lämnas med obesvarade frågor om ett centralt skeende. Man kanske kan säga att det viktiga inte är hur det egentligen förhöll sig, det viktiga är konsekvenserna och vilka händelser som sattes igång som följd, själva storyn. Upprinnelsen till detta, gåtan, kan förbli mystisk och oförklarad eller iallafall tvetydig. Man måste langa upp förklaringar till det mesta, men kanske inte till allt.

A mystery is a highly effective narrative device. It maintains its hold on the reader, whatever subplots grow twisting around it, all the way through to the closing stages, where we traditionally expect all to be revealed. When handled well, a lack of resolution, precisely by denying us the tidy ending of the story, has the advantage of leaving the reader continuing to think about it.”

En gåta är en mycket effektivt för att driva handlingen. Det skapar spänning oberoende av alla bihandlingar fram till slutet när vi vanligtvis förväntar oss att få svaret på alla frågor. När det görs bra så får detta olösta mysterium oss att fortsätta tänka på historien trots att den är slut...”

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lär av teve

Publicerat av Kategori: dialog, dramaturgi, karaktärsbeskrivning, manus, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur

tv

Som romanförfattare kan man lära sig mycket från teveseriernas värld, till exempel vad gäller dramaturgi, hur man håller spänningen uppe och skapar engagerande karaktärer. Det här tar journalisten Philip Teir upp i en artikel i Svenska Dagbladet. Han nämner författaren Jennifer Egan som skrev sin roman ”Huliganerna kommer på besök” höggradigt inspirerad av just grepp från teveserier som The Sopranos.

Till de goda råden hör att tänka på:

– gestaltning; visa snarare än att förklara och redogöra

– plågade hjältar; våga skapa komplexa karaktärer med dåliga sidor som handlar själviskt och till och med destruktivt. Man kan inte moralisera som författare.

– samhällsrealism; förlägg handlingen till en tydlig historisk och social kontext som är en del av handlingen

– exaktheten i detaljer; många som skriver älskar den s k ”isbergstekniken” men den fungerar bara om du vet vad det är du antyder. En detalj i en teveserie som ett par skor är oftast utplacerade där med en klar baktanke att berätta något specifikt.

Det går inte att vara vag, alltför svårtydd eller oklar när man skriver för teve och film eftersom det hela förr eller senare ska avbildas på film. Man måste få ihop en fungerande yttre handling. Den här realismen och tydliga underliggande strukturen vad gäller scener och dramaturgi är något man kan ta till sig även när man skriver sin bok.

Hela artikeln av Philip Teir kan ni läsa här.

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det finns inga riktiga monster

Publicerat av Kategori: antagonist, karaktärsbeskrivning, skönlitteratur, skriva, skrivprocess

 

maleficent

Visst skapar onda gestalter svärta, motstånd och dynamik i handlingen. Få saker är så tacksamma att få sätta tänderna i som en genuint osympatisk karaktär, vare sig det är en före detta partner, en tjatig granne eller en djupt störd chef. Men ren ondska för sakens skull är både ointressant och orealistiskt. En bra författare strävar efter att skapa någon sorts insikt även om karaktärerna man inte tycker om. Det gäller att undvika dikotomin svart/vitt och ont/gott om man vill skapa ett trovärdigt drama.

Hur elak, försåtlig eller manipulativ en karaktär än är bör man försöka få fram även vad som driver antagonisten i berättelsen. Det handlar inte om att skapa sympati, men till viss skapa förståelse. Tänk på att någon gång i handlingen låta lite ljus falla även på dennas inre och tankevärld. Ge oss ett ”private moment” med den onda karaktären som hjälper oss att se dennas sida av saken. Hur tänker hen? Varför beter hen sig som hen gör? Är det revanschlusta, en förödande rädsla att hamna sist, en sedan länge glömd oförrätt, en känsla av att ha blivit nertryckt och sparkad på? Även denna karaktär har  bakgrund, motiv, drivkrafter och ett mål att sträva efter.

En ond karaktär som vi aldrig ges en enda nyckel till blir lätt ensidig och stereotyp, ett monster. Men inga människor är monster. Man kan säga att genom att låta även antagonisten i historien få ”sjunga sin sång” skapar du som författare ett riktigt drama, till skillnad från ett melodrama där karaktärsskildringen är svartvitt och stereotyp, platt.

(Bilden föreställer ”den onda fen” Maleficent ur filmen med samma namn)

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar