Arkiv: december 2017

Framåtrörelse

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, intrig, lektör, lektörsutlåtande, Lennart Guldbrandsson, manusutveckling, plot, roman, skönlitteratur, skriva, skrivtips, storytelling, synopsis, thriller

Ett vanligt problem i berättelser är att det saknas framåtrörelse eller att framåtrörelsen är svag. Från förlagens sida är det här en stark orsak till att man refuserar manus.

Som författare kan det vara svårt att veta hur man bygger in framåtrörelse i sin berättelse. Själv tycker man ju att berättelsen flyter fram. Men det finns två enkla trick man kan använda sig av.

Låt mig först dock visa hur man inte ska göra.

Hur man inte ska göra

Det här sättet att berätta har du hört alla barn använda sig av, men det är även vanligt bland vuxna. Det går till så att man efter varje händelse lägger till ”och sen…”:

Anna och Erika möter ett spöke som säger att de måste hitta en skatt. Och sen blir de fasttagna av polisen. Och sen…

Jag överdriver inte det här. Även om de flesta författare inte använder just orden ”och sen…” i sina synopsis, noveller eller romaner finns det där, under ytan. De har bara bytt ut ”och sen” mot andra ord. Tanken finns där, fortfarande.

Följden när man skriver på det sättet är att händelserna inte knyts samman. Det känns episodiskt. En mindre van lektör, en betaläsare eller en vän, som råkar få det här manuset framför ögonen kommer troligen att få för sig att problemet ligger i vilka händelser författaren har valt att skriva om.

Spöken är ute. Kan inte den som ger Anna och Erika uppdraget vara lite mer hotfull?

Eller…

Jag köper inte riktigt att polisen skulle ta fast dem och sedan släppa dem.

Visst kan händelserna i sig vara ett problem, men det stora problemet ligger i ”och sen…”, oavsett hur ”och sen…” uttrycks. (Om du tycker att jag är vag kring hur det annars kan uttryckas kommer det antagligen bli tydligare när vi kommer till de två tricken för hur man kan göra istället.) ”Och sen…” skapar helt enkelt inte mycket till framåtrörelse. Som läsare väntar vi bara på vad författaren/berättaren ska komma på för ny händelse. Vi blir inte delaktiga.

Men nu ska jag istället ge två tips om hur du kan få till den framåtrörelsen.

Och därför…

Ett betydligt bättre sätt att knyta ihop händelser är att använda sig av ”och därför…”. Här leder alltså det ena till det andra. Låt oss återgå till exemplet med Anna och Erika:

Anna och Erika möter ett spöke som säger att de måste hitta en skatt. Och det leder till att de blir fasttagna av polisen.

Det finns flera sätt att låta det ena leda till det andra. Information som spöket ger kan visa sig vara något Anna och Erika inte kunde känna till utan att vara brottslingar, eller så hamnar de på fel plats vid fel tillfälle, eller så råkar de gå för långt i sin skattjakt. Oavsett vilket sätt du väljer finns det en orsakskedja mellan A och B, och det är den orsakskedjan som skapar framåtrörelsen.

Som läsare kan vi inte längre bara passivt vänta på nästa händelse, utan vi försöker aktivt förutspå vad varje händelse kan leda till för ny händelse. Det betyder att vi engagerar oss.

(Lägg märke till att jag i exemplet ovan inte använde mig av formuleringen ”och därför…”. Det beror på att jag ville visa att det är tankesättet med orsakskedjan som är det viktiga, inte formuleringen.)

Men då…

Det andra sättet jag vill tipsa om är att använda sig av ”men då…”. Med hjälp av ”men då…” träder ett nytt hot in i bilden. I fallet med Anna och Erika kan det bli så här:

Anna och Erika möter ett spöke som säger att de måste hitta en skatt. Men då blir de fasttagna av polisen.

I det här fallet känns det som att polisen blir ett oväntat hinder på vägen för dem. De har sitt mål tydligt för dem, men polisen står i vägen och de måste ta itu med det hindret för att kunna fortsätta mot skatten.

Med hjälp av sådana hinder engagerar sig läsaren, eftersom hen vill veta om rollfigurerna ska nå sitt mål.

Visst finns det överlappningar mellan ”och därför…” och ”men då…”, och de är inte på något sätt de enda sätten att skapa framåtrörelse, men vad mig anbelangar är det två av de främsta verktygen att få läsaren att läsa vidare.

 

Storydoktor Lennart

Vill du anlita Storydoktor Lennart? Kontakta mig på lennart@elementx.se

 

Källor

Stora delar av det här inlägget är inspirerat av Patrick H Willems serie på YouTube om hur man skriver actionscener. Här är det första avsnittet.

Willems hänvisar i sin video till en presentation som Matt Stone och Trey Parker, som du hittar här.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hur gör bästsäljare? Finns det ett recept?

Publicerat av Kategori: antagonist, deckare, dramaturgi, framåtrörelse, Ingrid Elfberg, intrig, karaktärsbeskrivning, lektör, lektörsutlåtande, manus, manusutveckling, Nyheter, orkestrering, plot, roman, skriva, skrivtips, spänningsroman, struktur, synopsis, thriller

Frågan dyker upp titt som oftast. Det har så klart också skrivits böcker i ämnet där man analyserat vad som kan tänkas vara receptet för en historia som går hem i stugorna och säljer så att författaren/författarne eller manusdito blir förmögna som gamla troll och får springa på events och kalla sig kändisförfattare. Vilket ord för övrigt.

Storsäljaren Lars Kepler

Det har väl knappast undgått någon som gillar böcker att paret bakom Kepler säljer som smör i vårsol. Inte bara i Sverige. Har dom något recept? Vad är det som gör att dom säljer flest böcker av alla i Sverige och går hem hos läsare i en rad länder ute i världen dessutom?

Har dom någon metod?

Ja det har dom. I alla fall om man ska tro det dom själva berättar i en intervju i Veckans Affärer för ett tag sedan.  Länk till artikeln nedan.

https://www.va.se/nyheter/2016/11/08/sa-har-skriver-paret-bakom-lars-kepler-deckarna-som-gor-varldssucce-och-saljer-for-miljoner/

Recept på Bästsäljare a la Keplers

Skriv något du brinner för, ge aldrig upp – pannben med andra ord – och arbeta mycket och hårt.

Låter ju så där … men sedan kommer betongen.

1. Generera en vattentät idé – det får ta den tid det tar.

Det är inte värt att lägga ned arbetet som krävs för att skriva en bok om inte grundidén är lysande.

 

2. Utifrån idén börjar man nysta i intrigen, lägger på struktur efter alla konstens regler, och gräver djupare och djupare i händelseförloppet tills alla detaljer är på plats.

 

3. Det gäller att skapa karaktärer som man själv är intresserad av.

 

4. Sedan skriver man, och väljer hela tiden det avsnitt man är mest sugen på för tillfället.

Här pratar vi synopsis, stark idé, grym plot och superstarka karaktärer!

Lätt som en plätt! Bara att sätta igång alltså 😀

Storydoktor Ingrid

Vill du anlita mig som lektör för att förbättra din historia? Mejla mig på ingrid@ingridelfberg.se

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Synopsis eller inte synopsis?

Publicerat av Kategori: dramaturgi, framåtrörelse, intrig, Johanna Wistrand, manus, manusutveckling, Nyheter, Okategoriserade, orkestrering, plot, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, synopsis, teveserie, thriller

Synopsis eller inte synopsis – det är frågan.

Det här med att planera sin berättelse i förväg kan vara till stor hjälp, men det är det inte för alla.
Man kanske skulle kunna dela in författare i två läger här.
Å andra sidan tror jag att en och samma författare kan använda sig av båda varianterna.
Det beror lite på själva berättelsen man skriver.  Eller vad författaren  vill i själva skrivprocessen.
Gå in med öppna ögon utan en aning om vad som kommer att ske i berättelsen?
Eller veta precis och med lust och arbetsglädje börja skriva ner det hela?

Ett alternativ är ju även att gå in efter hand och strukturera ett synopsis.
När man kommit en bit på vägen och undrar hur sjutton man ska fortsätta.

Jag har lyssnat en del på den utmärkta podden ”Skriv en bestseller (eller en annan bok)”
med  Caroline Eriksson och Ninni Schulman.
Det visar sig att dessa två storsäljande författare som skriver spänning arbetar helst utan synopsis.
Men att de kan behöva skissa upp ett sådant när de kommit in en bit i berättelsen.

När det gäller mig (som ännu inte publicerat ett eget skönlitterärt verk) och mina
romanprojekt så tycker jag om både och.
Men jag har ibland funderat över motståndet jag kan har inför synopsis
när det gäller mina egna texter.

Som storydoktor däremot kan jag frossa i synopsis.
Jag älskar  och fascineras av en stark berättelse.
Av att se strukturerna i handlingen ligga där framför mig i en sammanfattning.
Vändningarna, hemligheterna som påverkar karaktärerna, begären och drifterna,
förvecklingarna, passionerna och relationerna som skapar murar och öppningar.

Men när det gäller mina egna berättelser…

Jag har ett romanprojekt som jag ibland misstänker aldrig kommer bli färdigt.
Jag skriver, skriver 120 sidor, slänger det mesta, skriver hundra sidor igen,
slänger delar av det,  skriver nytt, redigerar, sparar det gamla i särskild mapp
i datorn osv osv.

Jag försökte göra ett synopsis, och  jag fick professionell feedback på det av en kollega.
Men det gav mig ingenting. Varken synopsis eller feedback. Varför?
Jag kom på svaret långt senare, efter flera år.

Jag vill nämligen inte lämna världen jag skriver om.
Miljöerna, karaktärerna och stämningen är något jag vill kliva in i och få vara där.
Här kan jag befinna mig  i berättelsen på samma vis som när jag läser en bok eller
tittar på en bra, uppslukande teveserie.
Jag går in i världen som jag skapat och liksom väntar där på att karaktärerna ska agera,
berätta deras historia för mig.
Jag vill inte pracka på dem ett synopsis, jag vill inte berätta för dem,
utan de ska berätta för mig. De ska leda in mig i nya gränder och händelser.
Jag ska förtrollas, förfasas, betagas och engageras. Håret ska resa sig på armarna,
magen ska bli orolig, tårar stiga i ögonen, känna pirr och iver.
Jag vill kliva in i magin som berättelsen har för mig.

Nackdelen blir att jag trampar runt här medan jag skriver.
Som om karaktärerna är skådespelare och jag är publiken och de
börjar ge mig blickar som säger:
”Hallå, vi trodde du var regissör, säg vad vi ska göra”.

Om jag skriver klart den här romanen, med eller utan synopsis,
då måste jag lämna den ifrån mig.
Chansen är större att den blir klar med ett synopsis där jag antecknar
vad som sker kapitel för kapitel. Så långt har jag kommit att  jag insett det.
Men vill jag det? Vill jag verkligen lämna dessa kullerstensgator,
gaslyktor, hästdroskor och torgmadamer? Varför skriver jag på denna berättelse?
För att jag vill vistas där. Umgås med karaktärerna.
Egentligen kanske det är som det ska med det. Varför skulle det inte vara det,
med just den här påhittade världen, som får tillhöra bara mig, när jag vill?

Jag får se hur det blir med det.
En vacker dag kanske jag känner att det är dags att lämna.
Då tar jag fram synopsisglasögonen och styr upp, stärker, skapar framåtdriv,
orkestrerar sammansättningen av karaktärer, gör utvecklingslinjer m m.

Vill du anlita mig, Johanna, som storydoktor? Mejla info@multimanus.se

 

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar