Arkiv: augusti 2014

Den romantiska rysaren

Publicerat av Kategori: kärleksroman, plot, roman, romantisk rysare, skönlitteratur, skriva

 

romantic suspense

Nu när förlaget Harlequin öppnar upp för nordiska författare kan det vara bra att få ett hum om en av de vanligaste genrerna; den romantiska rysaren eller romantic suspense. Berättelserna innehållet både romantik och spänning och båda delar är lika viktiga. Gillar du romantik och spökromantik, kusliga miljöer, vindpinade slott och ödsliga hedar – eller bara förfallna sommarhus – så är detta något för dig. Det är en rolig genre att skriva i. För det första behöver man inte konstruera en logiskt sammanhållande kriminalhistoria för att få fram spänningstemat. Tänk på att rysare handlar om spänning på det psykologiska planet. Gåtfullhet, mystik och en känsla av osäkerhet – både hos läsaren och den drabbade huvudkaraktären. Steget till övernaturligheter är ibland väldigt kort.  Charlotte Brontës ”Jane Eyre” (1847) och Daphne du Mauriers ”Rebecca” (1938) är tidiga romantiska rysare. I båda böckerna inser hjältinnan att mannen hon älskar döljer någon typ av mörk hemlighet. Han kan till och med vara farlig eller utgöra ett hot mot hennes liv. Mysteriekänslan och gåtfullheten tilltar. När sanningen uppenbaras får vi förklaringar både till mannens beteende och hot- och mysteriekänslan som hjältinnan lidit av. Sanningen kommer i dagen. De två älskande kan förenas.

Här kan du läsa en mycket instruktiv och pedagogisk text om hur du skriver en romantisk rysare.  Hemligheten är hur den romantiska delen av intrigen är sammanvävd med rysarintrigen:

”Being forced together in the crucible of the suspense plot forges and colors the hero and heroine’s character growth, growth that must take place before the romance can culminate in a happy ending. ” 

”Det är genom spänningsintrigen som hjälten och hjältinnan förändras och växer på ett sätt så att romantiken kan kulminera i ett lyckligt slut. ”

(Citat hämtat från seekerville.blogspot.se)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Philip Teir om teveseriernas inflytande på skönlitteraturen

Publicerat av Kategori: antagonist, dialog, dramaturgi, framåtrörelse, karaktärsbeskrivning, manus, Okategoriserade, roman, skönlitteratur, skriva, struktur, teveserie

mad-men

Philip Teir,  f d kulturchef på finlandssvenska Hufvudstadsbladet, numera författare på heltid, ger tip tips på hur teveserier kan lära oss att skriva starkaberättelser:

 

1. Plågade hjältar.

Kritikerälsklingen ”Mad Men” lär oss ungefär samma sak som författaren Richard Yates gör: människor är i grunden olyckliga. Skammen vi bär är alltid vår egen. Dessutom: form och rekvisita är viktigt. Fram med lite mer melodramatisk förtvivlan och brunmurrig dekor i svensk prosa!

 

2. Lik på stranden.

Monika Fagerholms författarskap hade förmodligen sett annorlunda ut om David Lynch aldrig hade gjort ”Twin Peaks”. Kanske hade hennes senaste roman ”Lola uppochner” inte haft en småstad i den centrala huvudrollen, och kanske hade hon inte haft så många kvinnolik i sina böcker. Kanske hade aldrig ”Cirkeln”-författarna skrivit sin Engelsforstrilogi? Få teveserier har påverkat moderna thrillerförfattare lika mycket som David Lynch, och det verkar fortfarande finnas massor att ösa ur. Jane Campions nya serie ”Top of the Lake” är ett exempel på samma grundläggande atmosfär.

 

3. Dialog.

Det kan ju verka självklart, men romanfigurer kunde ibland säga lite mer underhållande och intressanta saker. Lena Dunham skriver knäckande bra dialog i tv-serien ”Girls”. När hon är som bäst är hon en fingertoppskänslig humorist i nivå med författaren David Sedaris. Är det så farligt att vara rolig?

 

4. Mänsklig förnedring

Riktigt bra noveller placerar oss ofta i en stämning utan att vi riktigt vet hur vi hamnat där. Det gör också komikern Louis CK i serien ”Louie”. Eller är han egentligen komiker? Precis som ”Mad Men”-skaparna tycks han vara mer upptagen av stämning, mörker och mänskliga svagheter. När han är som bäst – i de avsnitt som känns nästan improviserat jazziga i formen – är han tv-mediets motsvarighet till Raymond Carver.

 

5. Utveckling.

Den danska showrunnern Adam Price har sagt att målet med första säsongen av ”Borgen” var att visa hur en person långsamt sviker sina ideal i det politiska maktspelet. Ett självklart litterär tema som har existerat i evigheter. Det kallas karaktärsutveckling och det är inte så dumt att komma ihåg.

 

6. Gestaltning.

Det imponerande med terapiserien ”In Treatment” är att den i princip bygger på växelvisa monologer mellan terapeuten (Gabriel Byrne) och hans patienter. Hur kan den då vara så fängslande? Kanske handlar det om gestaltning: om att hela tiden välja beskrivande och levande formuleringar i stället för förklarande och redovisande.

 

7. Researcha.

Den i dag något bortglömda fängelseserien ”Oz” av Tom Fontana byggde på timtal av intervjuer på amerikanska fängelser. Seriens briljans handlade också om exaktheten i detaljerna: hur ett par skor kan leda till gängbråk, hur den känslomässiga atmosfären bland livstidsfångar ser ut. Man kan aldrig researcha för mycket. Det är ingen isbergsteknik om man inte vet vad det är man utelämnar.

 

8. Uppifrån och ner.

Måste man skriva 1800-talsnaturalism bara för att man målar med bred pensel? Nej, den samhälleligt inriktade fiktionen kan vara modernare än så. ”The Wire” må vara ett uttjatat exempel men samma ambition är väldigt sällsynt inom modern prosan, idén om att belysa hela samhället uppifrån och ner. Att strukturen i ”The Wire” ofta jämförs med romaner handlar för övrigt också om att flera av skribenterna för serien var romanförfattare, som Richard Price, David Lehane och George Pelecanos.

 

9. Våga vara underlig.

I maj har den nya säsongen av ”Arrested Development” premiär på Netflix. Det är en serie som drar ut på sina punchlines: ett skämt som planteras i ett avsnitt får sin logiska förklaring först tre avsnitt senare. Men framför allt kan serien lära oss något om att teckna underliga karaktärer – varför får vi inte se lika minnesvärda porträtt, typ seriens Tobias Fünke, i svensk prosa? En excentrisk figur är alltid intressantare än en sympatisk dito.

 

10. Gräv där du står.

Det som gjorde ”Nollor och nördar” så bra var att Paul Feig och Judd Apatow destillerade sina egna tonår in i serien. Högstadienojor, förödmjukande gymnastiklektioner, långsamma eftermiddagar framför teven. När det är lite obekvämt är det ofta ett tecken på att det är bra. Karl-Ove Knausgård har byggt en hel romansvit på den insikten.

Råden är tagna från  en artikel i Svenska Dagbladet från april 2013.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vikten av ett bra synopsis

Publicerat av Kategori: dramaturgi, manus, roman, skönlitteratur, skriva, skrivprocess, struktur, synopsis

simona arhnstedt

För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar huset berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår.

Mycket i en berättelse handlar om en sorts eko-effekt. Byggstenarna till slutet läggs redan i början. För att inte handlingen ska bli förvirrande behöver man plantera och etablera saker ganska tidigt. Men hur ska man kunna göra det om man inte har överblick, struktur?

För en bra planerad handling krävs ett synopsis där du skaffar dig kontroll innan själva skrivandet tar vid. På synopsisstadiet löser man problem (precis som romanceförfattare Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte det samma som att karaktärerna är med om saker.

”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
Och dina karaktärer måste förändras.”

En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Att skriva en bra skräckroman

Publicerat av Kategori: förlag, förläggare, manus, roman, skönlitteratur, skräckroman, skriva

frida-5

 

Frida Rosesund är här och hälsar på mig (Johanna) en hel vecka i Göteborg. Jag passar givetvis på att ställa lite frågor till henne vid frukostbordet.

Johanna: Vad tycker du utmärker en skräckroman som man inte kan sluta läsa?
Frida: Det ska vara en komplex berättelse. Det ska inte bara vara fokus på själva ”monstret”. Läsaren ska inte veta exakt vad det är som känns hotfullt och skräckinjagande, stämningen är viktigare än själva händelseförloppet.

Ett dåligt exempel är ett gäng ungdomar som åker till en stuga i skogen och hittar ett spöke i källaren. Då vet man vad det är för hot efter halva berättelsen, att det är farligt och att folk kommer att dö. För mig blir det blir tråkigt, förutsägbart. Jag tycker att läsaren ska få vara i ovisshet om vad det är för hot och vari det består ända till slutet.

Temat ska vara något nytt, något oväntat, något eget som man inte läst förut. Det är ju det okända man blir rädd för. Där kan man som författare gå tillbaka till sina mardrömmar t ex, de är unika och oftast väldigt vridna.

Historien får gärna ha många bottnar. Det kan vara ett kvinnoporträtt samtidigt som det är en skräckroman. Man ska kunna läsa den från olika håll beroende på vem man är, vad man läser in i berättelsen.

 

Johanna: Kan du ge exempel på skräckberättelse du tycker har detta?
Frida: ”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist. Den är jävligt bra. Hans romaner är bra för de är mänskliga och man kommer karaktärerna nära inpå livet. Riktiga människor blir dödade, inte ytliga bimbos.

 

Johanna: Får du in många skräckmanus till ditt förlag?
Frida: Inte så många skräckmanus faktiskt. Förlaget får in i snitt 300 manus/år och av dem är ca tre skräck, och kanske ett av dem bra. Ren skräck är svår att sälja. Kanske beroende på att utbudet fortfarande är väldigt litet. Och det är svårare att skrämmas via böcker jämfört med skräckfilm.

 

Johanna: Du är förläggare och författare på heltid sedan ett halvår. Hur fördelar du de två olika rollerna?
Frida: Det blir i stort sett 100 % förläggare på vardagar och 10 % författare på helger. Jag försöker vara ledig två dagar i veckan och då passar jag på att skriva eget.

 

Johanna: Du kommer finnas med egen monter på Bokmässan i Göteborg i höst. Hur många titlar ger du ut i höst?
Frida: Mörkersdottir ger ut 20 nya titlar till hösten. Flera av förlagets författare kommer vara där och signera. Vi finns i monter A02:47, i närheten av SF-bokhandeln.

 

Frida är aktuell med en egen skräcknovell i Epok förlags novellantologi ”Mörkerseende” som kommer ut 25/8.
Hon kom ut med ”Att de i tid må väckas” för ett år sedan.
”Förvriden” kom ut 2009. Nu skriver hon på uppföljaren till ”Att de i tid må väckas” som kommer få titeln ”Den allra mest älskade”.

Läs mer om Frida Rosesunds förlag Mörkersdottir  här.

 

PS: Fram till 18/8 har Storydoktors sommarrabatt på lektörsutlåtande. Läs mer här. 

1 kommentar | Skriv en kommentar

Gåtfullhet är ett effektivt berättargrepp

Publicerat av Kategori: dramaturgi, manus, plot, skriva, spänningsroman, struktur

picnic at hanging rock

”Läsaren tycker inte om olösta mysterier” sa en förlagsredaktör till den här författaren. Man måste man verkligen förklara allt när man skriver en roman? Det här med att man inte förklarar allt för läsaren är ett effektivt berättargrepp, speciellt när man skriver spänning. Det olösta mysteriet i hjärtat på vissa berättelser är det som gör dem minnesvärda, som gör att förtrollningen fortsätter långt efter att vi läst ut boken eller sett klart filmen.

Ett minnesvärt exempel på detta är filmen ”Picnic at Hanging Rock” (se bilden) om några skolflickor som försvinner spårlöst under en utflykt och aldrig återfinns. Vad som hände dem får vi aldrig en förklaring på, det förbli höljt i dunkel och mystik samtidigt som resten av handlingen rullar på.

Läsaren lämnas med obesvarade frågor om ett centralt skeende. Man kanske kan säga att det viktiga inte är hur det egentligen förhöll sig, det viktiga är konsekvenserna och vilka händelser som sattes igång som följd, själva storyn. Upprinnelsen till detta, gåtan, kan förbli mystisk och oförklarad eller iallafall tvetydig. Man måste langa upp förklaringar till det mesta, men kanske inte till allt.

A mystery is a highly effective narrative device. It maintains its hold on the reader, whatever subplots grow twisting around it, all the way through to the closing stages, where we traditionally expect all to be revealed. When handled well, a lack of resolution, precisely by denying us the tidy ending of the story, has the advantage of leaving the reader continuing to think about it.”

En gåta är en mycket effektivt för att driva handlingen. Det skapar spänning oberoende av alla bihandlingar fram till slutet när vi vanligtvis förväntar oss att få svaret på alla frågor. När det görs bra så får detta olösta mysterium oss att fortsätta tänka på historien trots att den är slut...”

PS: Du vet väl att vi har sommarrabatt på våra lektörsutlåtanden à la Storydoktors? Läs mer här.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar